En vanlig uppfattning i den allmänna debatten är att en förklaring till arbetslösheten i Sverige är att jobben för lågkvalificerad arbetskraft har försvunnit.  I en bilaga till Långtidsutredningen 2011 visar Nils Gottfries vid Uppsala universitet att en del av förklaringen också ligger i de relativt höga lägsta-lönerna i Sverige.

I figuren nedan (som är tagen ur Nils bilaga) visar sambandet mellan sysselsättningsgraden och relativlönerna för personer med olika utbildning för män i åldern 30-54 födda i Sverige.  På x-axeln redovisas sysselsättningsgraden och på y-axeln relativlönen jämfört med gruppen med tre-årigt gymnasium. De olika punkterna i grafen representerar olika utbildningsgrupper (grundskola, icke-teoretiskt gymnasium, 3-årigt teoretiskt gymnasium, kort högskola, lång högskola, doktorandstudier).

I figuren ser vi att ju ett positivt samband mellan relativlön och utbildningsnivå. För gruppen med lägst utbildning verkar dock sambandet snarare vara mellan utbildningsnivå och sysselsättningsgrad: de med bara grundskoleexamen tjänar nästan lika mycket som de med ej teoretiskt gymnasium, men är sysselsatta i betydligt lägre utsträckning.

Om vi utgår från att de med lägre utbildning i genomsnitt har lägre produktivitet än de med högre utbildning ser vi alltså att lönerna verkar anpassa sig efter detta för flertalet av grupper vilket upprätthåller sysselsättningen, men att detta inte sker för den lägst utbildade gruppen. Detta tyder helt enkelt på att minimilönerna är bindande för denna grupp och att de i stället får betala med högre arbetslöshet.

I en ny studie (preliminär gratisversion här) finner Alan Kreuger och Andreas Mueller med hjälp av tidsanvändingsstudier stora skillnader i hur mycket tid arbetssökande i olika länder lägger på att leta efter jobb. Framförallt verkar amerikaner lägga ner betydligt mer tid (41 minuter om dagen) än européer i allmänhet (12 minuter) och svenskar i synnerhet (6 minuter).

Då sökintensiteten är lägre i amerikanska delstater med generös a-kassa förefaller det sannolikt att skillnaderna delvis beror på välfärdstatens generositet. De arbetssökande verkar överlag svara på incitament på ett förutsägbart sätt: de som kan förväntas återanställas av sina gamla arbetsgivare söker mindre intensivt medan de som kan förvänta sig en hög lön lägger ner mer tid på att leta jobb. Dessutom ökar sökintensiteten när a-kassan håller på att ta slut medan den är konstant över tid bland dem som inte omfattas av arbetslöshetsförsäkringen.

Skillnaderna i sökintensitet behöver dock inte betyda att a-kassan gör de arbetslösa till lata drönare. En annan tolkning är att de helt enkelt inskränker sitt sökande till arbeten som skulle innebära en bra match. En grundläggande idé bakom arbetslöshetsförsäkringen är just att den ska möjliggöra för den arbetslösa att hitta ett lämpligt arbete då det kan ha långsiktiga negativa konsekvenser att vara mindre nogräknad med vilket jobb man tar.

Samtidigt kan inte jag annat än förundras av att a-kassan verkar ha så dramtiska konsekvenser. Trots allt minskar ens produktivitet ju längre man är arbetslös så att inte söka intensivt efter arbete har stor negativ påverkan på livsinkomsten. A-kassans effekter kanske därför bäst kan förstås med hjälp av beteendevetenskapliga teorier om kortsiktighet och bristande självkontroll, vilket det också finns forskning som tyder på.

Frågan är bara hur a-kassan bör utformas i ljuset av dessa insikter för att både se till att personer intensivt letar efter arbete samtidigt som de inte tar vilket jobb som helst? Eftersom det troligen finns stora skillnader i hur kortsiktiga olika arbetslösa är så skiljer sig rimligen den optimala utformningen åt från individ till individ. Samtidigt öppnar individanpassning för godtycke och ställer kanske orimliga krav på de ansvariga myndigheterna.

Trots att a-kassan är något som det forskas enormt mycket kring är det alltså möjligt att utformningen är något som diskuteras för lite. Frågan förefaller öppen för både kreativ forskning och för nytänkade åtgärdsförslag.