Är absolut bättre alltid bättre?

En frustrerande stor del av diskussionen om utveckling och inkomstskillnader bottnar i debatten om det är relativa eller absoluta förändringar som är viktigast. Vissa väljer att fokusera på att skillnaderna ökat, andra på att alla (grupper) trots allt fått det bättre. Oförmågan (eller möjligen oviljan) att se att man pratar om olika saker gör att många potentiellt viktiga diskussioner aldrig leder någon vart.

Vari ligger då problemet? Efter att ha hört ett antal diskussioner på temat tror jag att ett grundläggande problem kommer från hur ekonomer oftast konstruerar en tänkt social välfärdsfunktion. En sådan består av separerbar individuell nytta som sedan vägs ihop på något sätt. Det vanligaste är att man helt enkelt fokuserar på att maximera summan av nytta. En sådan formulering är helt neutral i termer av hur nyttan är fördelad mellan individer i samhället. Med en sådan utgångspunkt kan man inte skilja mellan en situation där en person har 100 och nio personer har noll, jämfört med en situation där tio personer har tio var. I termer av social välfärd är de lika bra om man bara bryr sig om den totala nyttan (se också Roberts tidigare inlägg).

Men man kan förstås tänka sig alternativ. Anthony Atkinson (1970) presenterade ett elegant uttryck som tillåter en flexibel formulering som kan uttrycka allt mellan att fokusera på summan av nytta (Bentham) och en som lägger all vikt på den med lägst nytta (ofta benämnt efter Rawls, vilket – som Atkinson själv påpekat (se sid 796 i den länkade artikeln) – är lite missvisande då Rawls (liksom Sen) inte fokuserar på nytta utan ”utgångspunkter”). Med en sådan formulering spelar inte bara totalen utan även fördelningen roll. Hur stor roll den spelar anges av en parameter i välfärdsfunktionen (måttet på ”inequality aversion”).

Poängen i relation till absolut-relativt diskussionen är att även med denna typ av flexiblare formuleringar så borde det inte finnas några invändningar mot en förändring som Pareto-dominerar en annan. Om ingen fått det sämre så spelar det ingen roll hur man väljer att vikta de olika individerna i den sociala välfärdsfunktionen. Förändringen är otvetydigt bättre. Av detta tycks en del dra slutsatsen att alla som bekymrar sig för ökade relativa skillnader i en utveckling där alla fått det bättre i absoluta tal borde ägna sig åt något bättre (se t.ex. sid 26-27 i Martin Feldsteins AEA Presidential Address, 2005, där han tycks mena att endast vad han kallar ”spiteful egalitarianism” kan ligga bakom ett intresse för relativa förändringar).

Det finns dock två problem med detta resonemang. Det första är att den relevanta jämförelsen inte nödvändigtvis är mellan det som hänt och ingen förändring alls. Utvecklingen skulle förstås kunnat vara en annan (med en annan fördelningsprofil) och det är en fullt legitim fråga att fundera på om det finns alternativa utvecklingar som skulle varit bättre relativt den som varit utan att begränsa sig till alternativet att inget skulle ha hänt.

Utöver denna invändning finns dock ett viktigare skäl att bry sig om även relativa förändringar och det är att människor faktiskt tycks bry sig om relativa förändringar. Detta problem bottnar i antagandet om att individuell nytta kan separeras. Åtminstone sedan James Dusenberrys ”Income, Saving and the Theory of Consumer Behavior” (från 1949) har ekonomer i olika sammanhang varit medvetna om hur den relativa position påverkar hur man uppfattar sin situation. Det har gjort hundratals experiment där ett genomgående tema är att människor faktiskt ibland ger uttryck för att föredra situationer där de har mindre i absoluta tal men mer i relativa, jämfört med situationer de befinner sig i en sämre situation i absoluta tal men har det relativt bättre. Kort och gott så översätts inte alltid ens Pareto-förbättringar i inkomst-termer till Pareto förbättringar i upplevd nytta; mera pengar till alla betyder inte alltid mera nytta till alla. (Robert Frank och Richard Easterlin är exempel på välbekanta namn som har studerat och illustrerat detta i massor av sammanhang).

Många argumenterar för att introducerandet av relativa utfall ska ses med skepsis för att det öppnar en Pandoras ask av godtycke i hur man ska värdera och jämföra nytta mellan personer. Det är riktigt att det är långt ifrån uppenbart hur man ska göra. Problemet är bara att om man blir av med problemet genom att anta att människor inte bryr sig om relativa utfall så är inte mycket vunnet. Argument som baserar sig på att man ska undvika normativa diskussioner och fokusera på ett positivt studium av samhället (se tidigare inlägg om denna uppdelning här) ställs på ända om man definierar bort vissa saker för att de är besvärliga. För att vara konkret: Om människor upplever en förändring som dålig baserat på att andra fått det bättre när de själva stått still är det inte tillräckligt att avfärda detta som ett icke-existerande problem med hänvisning till att det är en Pareto-förbättring som de inte borde ha invändningar emot. Åtminstone inte om man ägnar sig åt att försöka förstå hur samhället funkar.

Comments

  1. Kalle says:

    Förbättring, relativt vad?

    1. Att inget göra?
    2. Att jämföra med en uppdiktad förändring som de själva hade önskat sig?
    3. Ett verkligt scenario som på kort sikt medför t.ex. mer pengar i den egna plånboken men som likt på 70- och 80-talet äts upp av inflation och t.ex. slutar med mycket marginella reallöneökningar?

    Vid de flesta diskussioner av detta slag brukar de som förespråkar ”relativa värden” snabbt att landa i jämförelser med punkt 2 och 3. Vilket i ärlighetens namn gör att de bara visar på sin egna bristande kunskaper och insikter. Nej alla får inte större inkomst av att inflation äter upp hela den nominella löneökningen.

    Vilken är den långsiktiga ekonomiska konsekvensen av alternativet som diskuteras gör att diskussionerna sällan når en särskilt hög nivå. Det blir mest en brist på kunskaper som rabblas upp.

    Mest spännande blir det när personer inom den offentliga sektorn inbillar sig att de kan vara löneledande. En genomgång av produktivitet och vad begreppet innebär brukar snabbt slå sönder deras myt (eller brist på kunskap) om varför de inte kan vara löneledande. Sverige håller just nu på att göra en Tyskland, där offentlig sektor för ett antal år sedan försökte strejka sig till en förändrad värdering av offentliga arbete. I Sverige är det lärarna som ska få 2000 mer. Men varför bara dem? Varför inte sjuksköterskor, förskolelärare och övrig lågbetald personal som sedan evigheter har haft just 0 (eller nära noll) i årlig produktivitet. Igår beskrev någon på SKL det som nitroglycerin.

    Eller för att citera Daniel Suhonen. ”Lönebildning och lönesättning är samma sak”. En utbildad ekonomisk historiker som inte förstår skillnaden mellan makro- och mikroekonomi gör det till skrämmande när de anser sig ha rätt till makt.

    • Kalle frågan är om det är en ”förändrad värdering av offentliga arbeten” som sker när lärare och andra grupper vars relativlöner har sjunkit får dem uppjusterade till vad de en gång var. Kan ju lika gärna var en justering till det som är den rimliga värderingen av arbetena.

      • Kalle says:

        Läs min kommentar en gång till och fundera på punkt 2 och punkt 3.

      • Kalle says:

        Läs min kommentar en gång till och fundera på punkt 2 och punkt 3.

        Fundera även på varför man ville utjämna skillnaden mellan gymnasielärare och förskolelärare genom att göra lärarutbildningen gemensam på 80-talet. Harmonisera lönerna och utbildningen skulle ge förskolelärarna den höga status som gymnasielärarna hade. PISA anger tonen ganska så väl, de lyckades inget vidare med sin statusreform.

    • Tänk om det vore så enkelt att vanliga begrepp för produktivitet verkligen fångade allt intressant med till exempel sjuksköterskor eller lärare…

      Ett exempel: Låt oss för enkelhets skull säga att produktiviteten för sjuksköterskor ligger helt stilla så att vi över tiden kan bota precis lika många, lika snabbt. Samtidigt har alla andra branscher haft produktivitetsökning (också för enkelhets skull). Om jag förstår dig rätt så ska då sjuksköterskorna ha noll löneutveckling medan de andra får efter produktivitetsökning? Är det inte lika rimligt att sjuksköterskorna får del av det ökade värdet av att en mer produktiv befolkning botas?

      På samma sätt kan vi resonera kring lärare. De kanske inte kan utbilda fler, men om de som utbildas är mer produktiva (pga teknikutveckling eller smartare processer) så är det väl inte orimligt att lärarna också får del av den ökade produktiviteten? Utan lärarna så kan vi ju ändå inte utnyttja den då det inte skulle finnas några produktiva arbetande.

  2. Herr V says:

    Ett viktigt skäl att (även) fokusera på relativa förändringar är att pengar (som väl är den huvudsakliga måttenheten) också kan köpa svårdefinierade storheter som makt och inflytande. Makt och inflytande som kan användas för att försämra för de i ”bottendecilerna” som just nu har fått det bättre. Man litar inte på att de som har (för?) mycket kommer att använda de resurserna på ett ”klokt” sätt.

    För att ta ett orealistiskt men övertydligt exempel: Min granne vinner en miljard på lotto samtidigt som jag vinner en tusenlapp. Båda får det bättre! Sen köper han den lokala skogen för några miljoner av kommunen och eldar upp den (han gillar eld!). Visserligen får jag ytterligare några ören lägre kommunalskatt men min nytta går back jämfört med om ingen av oss hade vunnit några pengar.

    Dessutom verkar det ju som att pengar föder pengar och att stora relativa skillnader lätt kan ”driva sig själva”. En person som tjänar dubbelt så mycket som jag kanske inte är ett problem, men när det finns individer som är rikare än hela nationer så är det befogat att oroa sig för vad dessa personer egentligen gör med sina pengar.

    • Micke says:

      ”men när det finns individer som är rikare än hela nationer så är det befogat att oroa sig för vad dessa nationer egentligen gör med sina pengar.”

      Jag fixade till ditt inlägg så att det blev korrekt. Du är välkommen.

    • Andreas Johansson says:

      En liknande faktor är status. Om jag blir relativt fattigare så sjunker troligen min sociala status alldeles oavsett vad som händer med mina absoluta inkomster.

  3. Micke says:

    Huruvida det mest väsentliga är absoluta eller relativa mått är väl numera själva vattendelaren mellan vänster och höger i Sverige. Det bästa exemplet är kanske Rädda Barnens undersökning om barnfattigdomen. De flesta åren har den sjunkit i absoluta tal och varit oförändrad eller stigit i relativa tal.

    Det ger varje år upphov till debattartiklar som är totalt förutsägbara. Högern tycker att det är ett framsteg att så få lever i absolut fattigdom. Vänstern tycker att samhället slits isär.

  4. danniefraim says:

    Jag kommer osökt att tänka på den här: http://www.smbc-comics.com/?id=3507

  5. martin says:

    Finns INGET värre än att vara fattig i ett rikt land.
    Även om man anses ha det OFÖRTJÄNT bra……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s