Hur lagstiftad anställningstrygghet påverkar arbetslöshet, lönebildning och incitamenten för investeringar är humankapital är en mycket viktig policyfråga. Samtidigt är det en fråga där ideologiska föreställningar ofta får dominera i debatten. Det kan därför vara informativt att läsa John van Reenens utmärkta och kärnfulla sammanfattning av både det empiriska och teoretiska forskningsläget kring dessa frågor. Van Reenen visar tydligt att konsekvenserna inte sällan är kontraintuitiva och att en analys enbart baserad på sunt förnuft riskerar att missa viktiga aspekter. Intresserade kan även med fördel läsa Per Skedingers nedladdningsbara bok om effekterna av anställningsskydd.
Vilket ansvar ska företag ta?
2012-05-29 av 8 kommentarer
De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.
Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:
”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)
en uppfattning som kan kontrasteras med:
”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)
Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa ”Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:
Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur ”pooling” och ”separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att ”göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.
Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen ”vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.
Behövs det ett sysselsättningsmål?
2012-03-30 av 8 kommentarer
Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.
Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.
Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.
Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.
Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.
Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.
Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.
Hur klarar sig invandrarna på arbetsmarknaden?
2012-03-28 av 1 kommentar
En av de stora utmaningarna för det svenska välfärdssamhället är att hitta metoder för att ta emot och inlemma nyanlända invandrare. I artikeln “Inkomst- och yrkesposition bland invandrare från de nya EU-länderna“ i Ekonomisk Debatt nr 2:2012 presenterar Lina Andersson och Matz Hammarstedt en undersökning av hur bl a födelseland och utbildningsbakgrund påverkar vilken sorts jobb och hur mycket lön som invandrare med jobb fått. Information om detta är viktigt för att kunna utarbeta strategier för att hjälpa de nyanlända in på arbetsmarknaden och lösa de problem som kan uppstå längs vägen.
Studiens huvudresultat är att invandrare med anställning typiskt sett tjänar mindre än svenskar, och att detta gäller även efter att hänsyn tas till kön, ålder, utbildningsnivå, hushållssituation och boendeort. Exakt vad som förklarar skillnaderna kan inte studien svara på, utan här krävs fler och djupare analyser. Det finns dock undantag: inom gruppen höginkomsttagare är härkomst från annat EU-land faktiskt förknippat med en högre lön. Detta gäller både om man kommer från gamla och nya EU-länder.
När det gäller yrkeskategorier visar studien att invandrare är mindre sannolika att få jobb som kräver hög utbildning, förutom om de kommer från ett gammalt EU-land då effekten är den omvända.
Artikelns analys baseras på statistiska regressionsanalyser, däribland så kallade kvantilregressioner där man beräknar separata estimat för olika delar av den betingade inkomstfördelningen. Men här är artikelförfattarna lite slarviga när de pratar om resultat i “botten” och “toppen” av inkomstfördelningen, eftersom metoden anpassar lutningen genom betingade låg- och höginkomsttagare. Man mäter alltså effekten av ursprungsland bland låginkomsttagare från olika länder. Men eftersom låginkomsttagarsvenskar kan ha en högre lön än t o m medelinkomsttagarrumäner i Sverige kan man inte prata om en enda “botten”.
Sammantaget visar studien att invandrarnas position inte låter sig beskrivas i enkla penseldrag. Skillnader mellan olika grupper av invandrare, och även inom dessa grupper, förefaller viktiga att ta hänsyn till när man ska försöka förklara deras möjligheter på den svenska arbetsmarknaden. Kanske är insikten om detta det allra viktigaste bidraget i Anderssons och Hammarstedts studie.
Lika arbetare jobbar bäst?
2012-03-01 av 35 kommentarer
Det finns numera ganska många nationalekonomiska studier som fokuserar på effekten av etnisk mångfald på olika ekonomiska utfall. Till exempel finns det studier som visar att etnisk mångfald verkar minska stödet för omfördelning (även om resultaten inte är helt entydiga, se den här genomgången av forskningen). Den stora merparten av alla studier bygger dock på korrelationer och kan inte säkert säga något om orsakssambandet (med vissa undantag). Jonas Hjort, en dansk-norsk doktorand på Berkeley, lyckas dock med konststycket att på ett mycket övertygande sätt visa hur spänningar mellan etniska grupper påverkar produktiviteten vid en blomsterpackningsfabrik i Kenya negativt.
I fabriken jobbar arbetarna med att packa blommor inför vidare transport i arbetslag om tre. Arbetarna får dock inte bestämma själva vem de ska jobba tillsammans med, utan fördelningen till de olika arbetslagen sker slumpmässigt. Det är just denna slumpmässighet som gör att Hjort med stor säkerhet kan uttala sig om effekten av den etniska sammansättningen på arbetslagets produktivitet. Hjort hade också ”turen” att studera en period då det genomfördes ett val med efterföljande våldsamma konflikter mellan de två dominerande etniska grupperna. Därmed kan Hjort även studera effekten av förvärrade etniska konflikter på produktiviteten.
Som synes av bilden nedan så var produktiviteten markant lägre i etniskt blandade arbetslag än i etniskt homogena arbetslag. Produktiviteten i etniskt blandade arbetslag försämrades betydligt efter valet, en nedgång som senare dämpades av att företaget ändrade arbetarnas belöningssystem. Hjort utvecklar en modell baserad på preferens-baserad diskriminering (d.v.s. att människor vill gynna sin egen etniska grupp) och argumenterar för att denna modell kan fånga precis det mönster som syns i bilden nedan.
Hjorts studie är mycket väl genomförd och det är svårt att hitta några uppenbara alternativa förklaringar till hans resultat. Däremot är det förstås — som så ofta — en öppen fråga i vilken utsträckning resultaten går att generalisera till andra sammanhang.
Reformera arbetslöshetsförsäkringen!
2011-10-05 av 5 kommentarer
Arbetslöshetsförsäkringen har stora brister, skriver Lars Calmfors och Georg Marthin i Ekonomisk Debatt. De föreslår tre reformer av försäkringen.
För det första vill de göra försäkringen obligatorisk. Argumenten är säkert bekanta för regelbundna läsare av Ekonomistas (se annars inlägg och referenser här och här).
För det andra vill Calmfors och Marthin avskaffa de differentierade avgifterna, åtminstone om nuvarande system med frivillig anslutning till a-kassorna behålls. Differentieringen infördes av den nytillträdda regeringen 2007. Drivande bakom denna förändring var förmodligen statssekreteraren Hans Lindblad som har analyserat avgiftsdifferentiering i sin doktorsavhandling. Calmfors, som även han har forskat kring och argumenterat för differentiering, var inledningsvis Lindblads handledare. Men nu konstaterar Calmfors och Marthin att den teoretiska analysen inte har tagit tillräcklig hänsyn till hur den svenska försäkringen med frivillig a-kassa är utformad:
Finansieringsreformen av arbetslöshetsförsäkringen är ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade konsekvenser. Ett antal analyser har påvisat att differentierade avgifter kan leda till mer återhållsamma löneökningar. Dessa modeller har emellertid inte beaktat att antalet medlemmar i en frivillig försäkring beror på medlemsavgifterna. Modellerna har också utgått från perfekt överlappning mellan kassor och fackförbund och från att kassorna har ansvar även för de långtidsarbetslösa. Förutsättningarna i verkligheten avviker i hög grad från dem som antagits i dessa analyser.
För det tredje menar Calmfors och Marthin att regeringen bör ange riktlinjer för hur grund- och takbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen ska förhålla sig till den genomsnittliga lönenivån. Dessa belopp har varit nominellt oförändrade sedan 2002, och därmed sjunkit kraftigt i förhållande till lönenivån.
Avslutningsvis vill författarna även att det ska utredas om arbetslöshetsförsäkringen kan göras konjunkturberoende, så att den är mer generös i dåliga tider än i goda. Detta dels för att behovet av försäkring förmodligen är störst i dåliga tider, dels för att de incitamentsproblem en generös ersättning skapar är mindre betydelsefulla i en lågkonjunktur.
IZA Prize in Labor Economics till George J Borjas och Barry R Chiswick
2011-07-21 av 4 kommentarer
Varje år delar forskningsorganisationen IZA ut ett prestigefullt pris inom arbetsmarknadsekonomi för att stimulera forskning som söker svar på vår tids viktiga arbetsmarknadsfrågor. Årets pris tilldelas George Borjas vid Harvard och Barry Chiswick vid George Washington för deras forskning kring migration och integration.
Priset kommer att delas ut under EEA-ESEMSs årliga kongress i Oslo. Bland de tidigare pristagarna finns bland annat Jacob Mincer, Dale Mortensen, David Card och Alan Krueger.
Vilken roll spelar kapitalvinster för inkomstfördelningen?
2011-06-03 av 14 kommentarer
Studier av inkomstskillnader fokuserar oftast på löneinkomster. Ibland får även andra inkomstslag som kapitalinkomster och inkomster från näringsverksamhet vara med. Realiserade kapitalvinster, det vill säga vinster som uppkommer när man säljer något till ett högre pris än man köpt det för, betraktas dock oftast som problematiska och exkluderas. Anledningen är enkel; en person som t ex säljer en villa som man haft i säg 20 års tid med stor vinst kan se väldigt rik ut just det året. Detta kan vara missvisande då inkomsten så att säga uppkommit under en lång period men bara syns vid försäljningen. Samtidigt vet vi att stora inkomster uppstår varje år genom realisationer vilket förstås betyder att det är problematiskt att helt strunta i dem.
I en ny artikel av Daniel Waldenström och mig själv försöker vi svara på frågan ”Vilken effekt har inkluderandet av realiserade kapitalvinster på olika gruppers inkomstandelar om vi, problemen till trots, försöker studera detta?” Vårt huvudresultat är att toppinkomstandelen ökar väsentligt om vi lägger till realiserade kapitalvinster. När vi, genom att använda individdata, först sorterar personer baserat på deras inkomster exklusive kapitalvinster och sedan lägger till realiserade kapitalvinster till topp 1 % gruppen ökar t ex deras inkomstandel kraftigt. Vissa år är skillnaden större, andra år mindre, men trendmässigt har betydelsen av kapitalvinster vuxit över tid. Skillnaden kvarstår även när vi sorterar individer på deras genomsnittliga inkomst över flera år (för att ytterligare minska transitoriska effekter). Skillnaden tycks dock vara ett toppinkomstfenomen. Under den översta percentilen syns i princip ingen effekt på inkomstandelarna. Bilden nedan exemplifierar huvudresultatet; till vänster visas ett treårs genomsnitt av topprocentens inkomst andel inklusive realiserade kapitalvinster (blå linje), samma sak men nu först sorterat så att gruppen består av individer som utgör toppen utan kapital vinster (grön linje), och slutligen topprocentens andel utan kapitalvinster.
Sett över tid finner vi som sagt att detta är ett mönster som ökat i betydelse sedan början av 1980-talet. Huvudanledningen är helt enkelt att realiserade kapitalvinster har blivit en (mycket) viktigare komponent av de totala inkomsterna under denna period. En stor del av dessa tillfaller personer som tjänar mest pengar exklusive realiserade kapital vinster.
I artikeln spekulerar vi kring anledningarna till detta och konstaterar att skapandet av nya värden de senaste decennierna varit stora. Framförallt är den mycket stora börsuppgången sedan 1980-talet mycket korrelerad med de realiserade kapitalvinsterna över denna period (helt i linje med Robert Weils uppmärksammade DN-debatt artikel om avkastningen på börsen i relation till löneutvecklingen sedan 1980). Bilden nedan visar relationen mellan toppinkomstgruppens realiserade kapitalvinster och real värdetillväxt på Stockholmsbörsen (och även dessa i relation till realvärdetillväxt på New York börsen och Sveriges BNP tillväxt) 1960.
Vad ska man dra för slutsats av detta? Jo, att realiserade kapitalvinster (som sällan inkluderas i studier av inkomstfördelning) med all säkerhet ökar toppgruppens andel av totala inkomster, men samtidigt, att de inte spelar så stor roll i fördelningen i övrigt. Dock återstår en viktig fråga som förblir obesvarad i brist på bättre data. Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar. I mitt tycke är det intressantaste med fördelningsfrågor vilka incitamentsstrukturer de speglar och vilka signaler detta ger om vad som lönar sig. I ljuset av detta hoppas jag att det är viktigare att skapa nya värden och jobba hårt än att så att säga ha tur på sidan av.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer