I debatten om hanterandet av Greklands kris och Eurons framtid ställer sig George Soros i senaste numret av New York Review of Books, någonstans mellan Martin och Mats Persson i bemärkelsen att han kan tänka sig både att Grekland har Euron kvar (givet att de är villiga att göra tillräckliga uppoffringar) som att de överger den. Huvudbudskapet är dock att planen för hur man ska agera måste sträcka sig en bra bit bortom den akuta situationen i Grekland för att krisen inte ska förvärras. En slutsats han verkar dela med the Economist att döma av deras senaste ledare.
Mer om Freys fusk
2011-09-13 av 4 kommentarer
För en månad sen uppmärksammade Eva turerna kring de anklagelser om fusk som riktats mot Bruno Frey och hans medförfattare i deras ”Titanic-projekt”. Det huvudsakliga problemet gällde så kallad ”self-plagiarism”, alltså att de publicerat i princip samma forskningsresultat i flera artiklar utan att hänvisa mellan artiklarna. För att illustrera hur allvarligt detta betraktas; så här skriver Journal of Economic Perspectives redaktör David Autor till Frey i en korrespondens som de publicerat:
We view your publication of this substantive material in multiple journals simultaneously as a violation of the spirit of the editorial agreement with American Economic Association that you signed in the winter 2010. (….)[We] find your conduct in this matter ethically dubious and disrespectful to the American Economic Association, the Journal of Economic Perspectives and the and the JEP ’s readers.”
Redaktörerna för Journal of Economic Behavior and Organization (en annan tidskrift som publicerat en Titanic-artikel) har meddelat Frey att de inte tänker ta emot fler artiklar från honom som en följd av detta.
I går publicerade Olaf Storbeck, den journalist som i bästa grävaranda sammanställt fakta kring Frey och hans medförfattares Titanic-publikationer, en uppföljning på hans blogg Economics Intelligence. Det är onekligen dyster läsning för den som hoppades att detta var en engångsföreteelse. Det visar sig att det finns ett stort antal artiklar av Frey (både själv och med olika medförfattare) som uppenbart är mer eller mindre duplikat som publicerats i olika tidskrifter. På en mycket ambitiös sida kan man se artiklar sida vid sida där stora avsnitt är identiska. Det finns till och med en Wikileaks inspirerad sida – FreyPlag Wiki – som ger en översikt av bekräftade och misstänkta projekt.
En ironisk detalj är att ett av projekten som uppenbart publicerats i två uppsättningar under lite olika rubriker handlar om publiceringshets och hur detta skapar incitament som Frey liknar vid prostitution. Artikeln ”Publication as Prostitution” (publicerad i Public Choice, 2003) har följande abstract:
Survival in academia depends on publications in refereed journals. Authors only get their papers accepted if they intellectually prostitute themselves by slavishly following the demands made by anonymous referees who have no propertyrights to the journals they advise. Intellectual prostitutionis neither beneficial to suppliers nor consumers. But it is avoidable. The editor (with property rights to the journal)should make the basic decision of whether a paper is worth publishing or not. The referees should only offer suggestions for improvement. The author may disregard this advice. This reduces intellectual prostitution and produces more original publications.”
Artikeln ”Problems wth publishing” (publicerad i European Journal of Law and Economics, 2005) har ett abstract som är exakt likadant. Går man sedan igenom texten så är stora delar helt identiska (titta själv här).
Som en observant ekonomistas läsare kommenterade på Evas inlägg ”(man är frestad att) spekulera i att Freys bekymmer med ”akademisk prostitution” bottnar i någon slags mental introspektion — det finns säkert en beteendevetar-term som är mer mitt i prick.”
Hela affären och alla tänkbara länkar finns som sagt på Economics Intelligence.
Transition Economics is dead. Long live Transition Economics
2011-09-05 av 2 kommentarer
I höst är det 20 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Den period av dramatiska förändringar som följde ritade om Europas ekonomiska och politiska karta och förändrade ett antal samhällen i grunden. Alla dessa skeenden skapade också ett nytt forskningsfält inom nationalekonomi; ”Transition Economics”. (Utmärkta sammanfattningar av fältet och dess huvudfrågor finns t ex här och här. En mycket bra och lättillgänglig bok på ämnet är ”Transition and Economics” av Gérard Roland. Introkapitlen kan läsas här och här).
I dag anser de flesta att forskningsfältet ”Transition Economics”, i bemärkelsen studiet av de forna östblocksländernas övergång från plan- till marknadsekonomi, inte längre är relevant. Vissa av länderna har förändrats snabbt och är idag EU-medlemmar, andra har inte ens uppnått de BNP/capita nivåer man hade i slutet av 1980-talet före förändringsprocessen tog fart. Länderna har helt enkelt utvecklats i så olika riktningar att deras respektive problem i de flesta frågor idag är helt olika.
Samtidigt är forskning och idéer kring storskaliga förändringar av samhällen långt ifrån ett ämne som tillhör det förgångna. Många av länderna i det forna Sovjetunionen står fortsatt inför stora utmaningar och händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har resulterat i att ett antal länder nu står inför utmaningar som på många sätt liknar de som länder i öst stod inför för 20 år sedan. Och det lär dyka upp fler fall i framtiden.
Det är mot bakgrund av detta som SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) tillsammans med sitt nätverk av forskningsinstitut i Moskva (CEFIR), Riga (BICEPS), Minsk (BEROC), Szczecin (CenEA), Tblisi (ISET), och Kiev (KEI) idag lanserar the FREE Policy Brief Series. Målet med FREE är att knyta samman forskning och policy genom korta analyser av aktuella ekonomiska problem och utmaningar. Formatet är texter som är mellan 3-6 sidor långa och baserade på akademisk forskning kring den aktuella frågan. De ska vara mer initierade och djuplodande än en genomsnittlig tidningsartikel på ämnet, men kortare och mer tillgängliga än akademiska artiklar. Varje måndag dyker (minst) en ny artikel upp
Till dagens lansering har Sergei Guriev skrivit om vad forskning inom politisk ekonomi lär oss om Rysslands möjligheter att reformera sin ekonomi, Torbjörn Becker har skrivit om transitionen i öst och om ekonomiska chocker genom historien, och Mykhaylo Salnykov om Vitrysk energisäkerhet.
Varför USAs problem borde vara mindre än Europas
2011-08-19 av 45 kommentarer
Härom veckan förespråkade Michael Bloomberg (borgmästare i New York och republikan) höjda skatter för alla, inte bara för de rika. Han menade att det fanns stort utrymme för detta då den allmänna skattenivån i USA jämfört med andra länder är låg. Denna observation är helt riktig. Speciellt historiskt sett så är det utmärkande i jämförelsen mellan USA och t ex Sverige inte graden av progressivitet utan snarare att den genomsnittliga skatten för alla varit väsentligt mycket högre här. Om något så är det till och med så att skattesystemet i USA under lång tid var mer progressivt i USA än i Sverige (vilket t ex Sven Steinmo skrivit om i boken ”Taxation and Democracy”).
Den genomsnittliga federala skattesatsen är ca 12% och med detta drog man in dryga 1000 miljarder dollar år 2008. Ställer man detta i relation till ett förväntat underskott på dryga 400 miljarder 2015 så verkar det inte omöjligt att genom en höjning på några procentenheter göra ganska mycket.
Härom dagen förespråkade Warren Buffett i en debattartikel i NYT en annan lösning som gick ut på att höja skatten för de allra rikaste. Med detta menade han de som tjänade mer än 1 million dollar om året, vilket bara motsvarar knappt 0.2 procent av alla skattebetalare. Nu kan man förstås undra om detta skulle göra någon skillnad då de är så få till antalet. En snabbtitt på en översikt av amerikansk skattestatistik visar att det skulle det. En mycket högandel av alla (federala) skatteintäkter i USA kommer nämligen ifrån dem som som har de allra högsta inkomsterna. Den lilla grupp som Buffett talar om har de senaste åren stått för dryga 20% av alla skatteintäkter(!). Detta är inte fullt så häpnadsväckande som man först kan tycka då dessa tjänar drygt 10 % av alla inkomster (vilket i sin tur är ungefär samma andel som de 50 procent med lägst inkomster tjänar).
I kombination med det faktum, som Buffett också poängterar, att de rika inte bara sett sina inkomster öka mycket kraftigt de senaste decennierna utan också fått sänkta skatter (de betalar i snitt runt 23 % i federal inkomstskatt) gör att det borde finnas stort utrymme att beskatta denna grupp lite hårdare och på detta sätt kraftigt stärka intäktssidan. Samtidigt har Bloomberg rätt i att den genomsnittlige amerikanen inte betalar särskilt mycket i skatt jämfört med andra länder så även här borde det finnas stora möjligheter att stärka intäktssidan genom t ex införande av en konsumtionsskatt (som Martin skrev om i förra veckan). Lägg på lite bensinskatt så är problemen så gott som lösta…
Ekonomer på ted.com
2011-07-18 av 12 kommentarer
I en krönika i gårdagens DN tipsade Jennie Dielemans om förträffliga ted.com. Ted (som står för Technology, Entertainment, Design) ordnar konferenser där forskare, politiker, företagare, aktivister och alla möjliga intressanta personer talar i max 18 minuter, det hela filmas och läggs sedan ut på nätet under rubriken ”Ideas worth spreading”.
Krönikan fick mig att gå tillbaka till sidan och det är bara att hålla med Hans Rosling (som själv talat på ted 8 gånger)
”Ted är som ”Sommar” men utan det sentimentala och utan musik”.
Så den som, likt mig, hör de flesta sommarprat i efterhand i någon podversion och kan tänka sig att hoppa över t.ex. Ulf Brunnberg så kan jag varmt rekommendera till exempel Dan Arielys föreläsning om begränsningar i vår förmåga i att fatta korrekta beslut.
eller varför inte Steven Levitts fantastiska föreläsning om varför mångar crack-dealers fortfarande bor hemma hos mamma.
Vad göra i Belarus?
2011-06-20 av 14 kommentarer
Det är inte bara Grekland som har stora ekonomiska problem. Senaste månaderna har även Belarus (eller Vitryssland) med jämna mellanrum figurerat i svensk media på grund av landets ekonomiska kris som nu lett till att landet akut behöver låna pengar. Senast härom veckan pläderade t.ex. Expressens ledarsida för att IMF skulle villkora eventuella lån till Belarus.
Den huvudsakliga anledningen till intresset för Belarus har sitt ursprung i det brutala sätt på vilket president Alexandr Lukasjenko slog ner protesterna efter valet i december förra året och följderna detta fått främst i form av återinförda sanktioner mot den politiska ledningen. Men det finns som sagt också en ekonomisk krissituation som under de senaste månaderna resulterat i en akut brist på utländsk valuta och en kraftig devalvering i Belarus. En anledning till den akuta krisen som ofta lyfts fram är att Lukasjenko innan valet kraftigt höjde lönerna i landet (jo, han bestämmer även sånt). Detta var som sagt inte första gången och det brukar ju funka…
Detta var dock bara droppen som fick bägaren att rinna över. Landet har haft strukturella problem länge och speciellt efter att Ryssland 2006-2007 annonserade att man inte längre tänkte subventionera deras konsumtion av gas och generöst dela vinsterna av oljehandeln blev det tydligt att situationen var ohållbar.
Följande diagram illustrerar huvudingredienserna i vad som byggt upp problemet. Till att börja med har vi gasprishöjningarna och de minskade vinsterna från oljehandeln med Ryssland. De senaste fem åren har gaspriset nästan femfaldigats. Detta i ett land där drygt 60 procent av all energikonsumtion kommer från gas och där energiintensiv industri traditionellt haft en konkurrensfördel mot omvärlden.
Detta har varit en huvudkälla till det kraftigt ökande bytesbalansunderskotten…
…vilka i sin tur i huvudsak täckts av lån och försäljning av tillgångar, vilket (till viss del) syns i landets externa skulder.
Nu befinner man sig alltså i en situation när man kortsiktigt behöver låna pengar (igen). Borde IMF eller EU låna ut mer pengar till Lukasjenko? Å ena sidan borde svaret vara ett tydligt nej. Lukasjenko har uppenbart struntat i överenskommelser och intentioner som varit delar av tidigare lån och hävande av sanktioner. Å andra sidan har Lukasjenko, åtminstone kortsiktigt, många alternativ då han (om än motvilligt) kan sälja statliga tillgångar och låna pengar av andra och under dessa alternativ dikteras villkoren i sin helhet av andra. Man skulle önska att det gick att vara en ”one-handed economist”, men det går inte. Inte den här gången heller.
Vilken roll spelar kapitalvinster för inkomstfördelningen?
2011-06-03 av 14 kommentarer
Studier av inkomstskillnader fokuserar oftast på löneinkomster. Ibland får även andra inkomstslag som kapitalinkomster och inkomster från näringsverksamhet vara med. Realiserade kapitalvinster, det vill säga vinster som uppkommer när man säljer något till ett högre pris än man köpt det för, betraktas dock oftast som problematiska och exkluderas. Anledningen är enkel; en person som t ex säljer en villa som man haft i säg 20 års tid med stor vinst kan se väldigt rik ut just det året. Detta kan vara missvisande då inkomsten så att säga uppkommit under en lång period men bara syns vid försäljningen. Samtidigt vet vi att stora inkomster uppstår varje år genom realisationer vilket förstås betyder att det är problematiskt att helt strunta i dem.
I en ny artikel av Daniel Waldenström och mig själv försöker vi svara på frågan ”Vilken effekt har inkluderandet av realiserade kapitalvinster på olika gruppers inkomstandelar om vi, problemen till trots, försöker studera detta?” Vårt huvudresultat är att toppinkomstandelen ökar väsentligt om vi lägger till realiserade kapitalvinster. När vi, genom att använda individdata, först sorterar personer baserat på deras inkomster exklusive kapitalvinster och sedan lägger till realiserade kapitalvinster till topp 1 % gruppen ökar t ex deras inkomstandel kraftigt. Vissa år är skillnaden större, andra år mindre, men trendmässigt har betydelsen av kapitalvinster vuxit över tid. Skillnaden kvarstår även när vi sorterar individer på deras genomsnittliga inkomst över flera år (för att ytterligare minska transitoriska effekter). Skillnaden tycks dock vara ett toppinkomstfenomen. Under den översta percentilen syns i princip ingen effekt på inkomstandelarna. Bilden nedan exemplifierar huvudresultatet; till vänster visas ett treårs genomsnitt av topprocentens inkomst andel inklusive realiserade kapitalvinster (blå linje), samma sak men nu först sorterat så att gruppen består av individer som utgör toppen utan kapital vinster (grön linje), och slutligen topprocentens andel utan kapitalvinster.
Sett över tid finner vi som sagt att detta är ett mönster som ökat i betydelse sedan början av 1980-talet. Huvudanledningen är helt enkelt att realiserade kapitalvinster har blivit en (mycket) viktigare komponent av de totala inkomsterna under denna period. En stor del av dessa tillfaller personer som tjänar mest pengar exklusive realiserade kapital vinster.
I artikeln spekulerar vi kring anledningarna till detta och konstaterar att skapandet av nya värden de senaste decennierna varit stora. Framförallt är den mycket stora börsuppgången sedan 1980-talet mycket korrelerad med de realiserade kapitalvinsterna över denna period (helt i linje med Robert Weils uppmärksammade DN-debatt artikel om avkastningen på börsen i relation till löneutvecklingen sedan 1980). Bilden nedan visar relationen mellan toppinkomstgruppens realiserade kapitalvinster och real värdetillväxt på Stockholmsbörsen (och även dessa i relation till realvärdetillväxt på New York börsen och Sveriges BNP tillväxt) 1960.
Vad ska man dra för slutsats av detta? Jo, att realiserade kapitalvinster (som sällan inkluderas i studier av inkomstfördelning) med all säkerhet ökar toppgruppens andel av totala inkomster, men samtidigt, att de inte spelar så stor roll i fördelningen i övrigt. Dock återstår en viktig fråga som förblir obesvarad i brist på bättre data. Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar. I mitt tycke är det intressantaste med fördelningsfrågor vilka incitamentsstrukturer de speglar och vilka signaler detta ger om vad som lönar sig. I ljuset av detta hoppas jag att det är viktigare att skapa nya värden och jobba hårt än att så att säga ha tur på sidan av.
Varifrån kommer vårt välstånd?
2011-05-26 av 9 kommentarer
The Wealth of Nations är inte bara (den förkortade) titeln på Adam Smiths magnum opus utan även titeln på en utmärkt rapport från Världsbanken som publicerades 2006. I denna försöker de mäta länders tillgångar och framför allt svara på hur mycket av dessa som består av ”producerat fysiskt kapital” (maskiner, byggnader vägar, etc.), ”naturligt kapital” (skogar, jordbruksmark, naturgas, olja, metaller, etc.) och humankapital och institutionellt kapital (värdet av en utbildad befolkning, ett fungerande rättsväsende, etc.). Som jag skrivit om tidigare (t ex här och här) är det genom att ta detta kapital och göra något med det som människor skapar värden och hållbar ekonomisk tillväxt kan bara uppnås genom att bli bättre på att kombinera kapital och arbetskraft.
En av de mest slående lärdomarna av rapporten ligger i hur mycket av värdeskapandet i rika länder som ligger i en väldigt hög andel humankapital och institutionellt kapital. Diagrammet nedan visar naturligt och producerat fysiskt kapital per capita i ett antal länder. Sverige har som synes inte särskilt mycket naturligt kapital men även i naturresursrika utvecklade länder som Kanada och Norge dominerar det producerade fysiska kapitalet. Skillnaderna mellan länder som Gabon, Ryssland och Sverige är dock inte så stora och framförallt reflekterar de inte till närmelsevis skillnaderna i BNP/capita mellan dessa.
Om vi nu lägger till humankapital och institutionellt kapital så blir bilden dock en helt annan. Sveriges kapital per capita ungefär åttafaldigas, Rysslands ökar med några procent, medan Gabons inte förändras alls. Och återigen illustreras proportionerna för vad som verkligen betyder något i ”oljelandet” Norge. 
Det kan vara illustrativt att sätta dessa värden i ett sammanhang. Vad betyder det t ex att Ryssland har naturresurser till ett värde av ca 20 000 dollar per person? Jo, det betyder att om Ryssland, som har en BNP per capita i storleksordningen 8000 dollar per person och år jämfört med Sveriges ca 45 000, skulle sälja av alla kända naturtillgångar så kan de uppnå en svensk BNP per capita nivå i ca ett halvår. (Jo visst, det finns massa detaljer i denna jämförelse som man kan diskutera men grundproportionerna är ändå oförändrade).
Detta betyder förstås inte att naturresurssektorn skulle vara oviktig. Tvärtom är den uppenbarligen en stor del av många länders ekonomi. Men grundbudskapet är ändå glasklart för varje naturresursrikt land: det går inte att uppnå uthålligt höga BNP per capita nivåer, inte ens under en kort period, utan att investera naturresursinkomster i uppbyggandet av humankapital och institutionell infrastruktur.
Ett problem i sammanhanget är förstås att resurserna räcker ganska länge om det handlar om att en liten elit ska leva på naturresursinkomsterna…
Gör managmentkonsulter någon nytta?
2011-05-13 av 10 kommentarer
Härom månaden skrev jag om Nick Bloom och John van Reenens forskning om betydelsen av management här på Ekonomistas. Deras mycket ambitiösa forskningsprojekt handlar om att försöka förklara åtminstone en del av de enorma produktivitetsskillnaderna mellan länder genom att studera skillnader i hur arbete organiseras.
Ett stort problem är (som vanligt) att påvisa den kausala effekten av förändringar i management. Typiskt sett kan man jämföra företag som organiserar arbetet på olika sett och konstatera att det går bättre för vissa och sämre för andra, men att säga i vilken utsträckning detta beror på management är svårare. Idealt sett skulle man vilja ha ett antal företag, gärna inom samma bransch och som på andra sett är jämförbara, och så skulle man vilja implementera förändringar i management i ett slumpmässigt urval bland dessa. Sådana situationer finns förstås inte. Om man inte lyckas övertyga ett stort antal företag att de kan få gratis management konsultation som del av ett forskningsprojekt vill säga.
I ett nytt papper av Nick Bloom och hans medförfattare är detta precis vad de gjort. De kontaktade 66 stora (men inte multinationella) textilproducenter i Indien och erbjöd gratis management konsultation. En del av dem fick grundlig hjälp medan andra fick ”managment consultuing-light” (vilket i princip bara innebar att man kunde kartlägga hur de arbetade och fick möjlighet att få data som kunde användas i jämförelsen med de andra förtagen). Företagen var familjeägda, hade mellan 100 och 1000 anställda, i snitt två produktionsanläggningar och hade funnits i cirka 20 år. Givet det slumpmässiga urvalet fanns inga observerbara skillnader mellan grupperna.
Effekten av ”interventionen” är slående. Företagen som fick hjälp att effektivisera sin organisation ökade sin produktivitet med i snitt 11 procent och den totala direkta vinst ökningen uppgick till $238 000. Skulle företagen själva ha tagit kostnaden skulle detta betyda en återbetalningstid på investeringen på ett drygt år.
Givet detta ställer man sig förstås frågan: Om det nu är så enormt lönsamt, varför har inte dessa investeringar gjorts av företagen tidigare? Bloom och co’s svar på detta handlar i första hand om informations. Till att börja med var företagen helt enkelt inte medvetna om en rad alternativ och hade därför aldrig övervägt dem. Vidare fanns situationer när de kände till alternativen men hade uppfattningen att det inte var lönsamt att implementera dem. Till exempel var det en vanlig uppfattning att det var kostnadseffektivt att använda maskiner tills de gick sönder och först då reparera, när det i själva verket var lönsammare att lägga resurser på att serva maskinerna. Ytterligare ett problem var att företagsledningen ofta ville fatta beslut själva då delegering fungerade dåligt vilket gjorde att beslut om förändringar sköts på framtiden. Organisationsändringar gjorde att detta delvis avhjälptes.
Denna studie ger onekligen en mycket positiv bild av möjligheterna att förbättra produktiviteten i företag speciellt i utvecklingsländer genom att helt enkelt hjälpa till med ”informationsöverföring”. Även om det skulle kräva eftertanke vid implementeringen så kanske en framtida biståndsarbetare är managmentkonsult?
Politiska cykler i Kina
2011-04-21 av 2 kommentarer
Den klassiska politiska konjunkturcykeln drivs av att en sittande regering inför ett val stimulerar ekonomin (eller gör andra populära saker) för att väljare ska koppla den goda konjunkturen till deras kompetenta ledarskap. Empiriskt tar sig detta uttryck i uppgångar inför val följt av nedgångar efter val (som i exemplet med de Vitryska lönerna som jag skrev om härom veckan).
I ljuset av detta ter sig bilden nedan lite märklig. Den illustrerar tillväxten i kapitalinvesteringar (gross capital formation growth) i Kina i relation centralkommitténs möte (de röda linjerna i figuren) som hålls vart femte år. Dessa möten är det tillfälle då politiker tillsätts och befordras. Bilden visar tydligt att ”tillväxtgenererande investeringar” skjuter i höjden efter dessa kommittémöten.
I ett fascinerande papper av Yinan Li (som är doktorand vid IIES på Stockholms universitet) förklaras detta mönster som resultatet av en intressekonflikt mellan centralmakten och lokala politiker. Kort består problemet i följande: Lokala politiker har delegerats beslutanderätten över ekonomiska frågor i sina respektive provinser. Centralmakten vill se tillväxt i provinserna och de som är framgångsrika belönas vid centralkommitténs möten baserat på deras resultat under den föregående perioden. Detta skapar starka incitament för lokalpolitikerna att omedelbart när de tillträder initiera tillväxtskapande investeringar. Okoordinerad tävlan mellan provinser leder dock till överhettning och inflation som blir ett bekymmer för centralmakten som intervenerar genom att t ex styra kreditgivning och stoppa påbörjade projekt. När så inflationen går ner igen och ekonomin lugnat sig går beslutanderätten tillbaka till provinsnivå och det hela börjar om.
Genom att utnyttja det faktum att det finns åldersregler för om en provinspolitiker kan fortsätta sin karriär visar Yinan att ivern att driva upp den regionala tillväxten drivs av karriärskäl. Politiker som på grund av ålderrestriktionen inte kan fortsätta efter nästa centralkommittémöte driver helt enkelt inte upp tillväxten i sina regioner på det sätt som de med återvalsmöjligheter.
Möjligen kan man i bilden se att cyklerna efter de senaste centralkommittémötena inte varit lika påtagliga så kanske finns det ett element av lärande i processen. 2012 är nästa möte, efter det får vi se.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer