Åldrande befolkningar i krisländerna

2011-10-31 av 20 kommentarer

Idag sägs världens befolkning bli sju miljarder människor (DN, SvD). Men det är inte överallt som befolkningen ökar snabbt. I många sydeuropeiska länder väntas befolkningensökningen bli låg eller negativ under de kommande decennierna. Enligt FNs prognoser väntas befolkningen minska med 12 procent i Portugal och 2 procent i Italien mellan 2010 och 2050, medan den väntas öka med 16 procent i Sverige och 30 procent i USA.

Befolkningen i Sydeuropa väntas också åldras betydligt snabbare än i andra länder (vilket jag har skrivit om tidigare). I Sverige oroas vi av att antalet personer över 65 år per 100 personer mellan 20 och 64 år kommer att öka från 31 idag till 47 om fyra decennier. I Spanien väntas ökningen bli betydligt mer dramatisk, från 27 idag till 68 år 2050 (se figuren nedan).

Ökad ålderskvot från 2010 till 2050 (antal personer 65 år och äldre per 100 personer i åldersgruppen 20-64 år). Källa: FNs befolkningsprognoser, huvudscenario.

De stora budgetunderskotten och statsskulderna i Sydeuropa utgör de mest påtagliga offentlig-finansiella problemen i regionen. Men problemen förvärras av den långsamma befolkningstillväxten och de snabbt åldrande befolkningarna. En låg befolkningstillväxt gör att det blir svårare att stabilisera skuldkvoten, eftersom skulden då ska fördelas på färre personer. De offentlig-finansiella problem som förknippas med åldrande befolkningar består huvudsakligen av två delar. För det första krymper skattebasen per capita om vi inte arbetar mer i högre åldrar när befolkningen åldras. För det andra kopplar pensionssystemen ofta ersättningar till åldersgränser (eller tjänstgöringsår) som inte förändras med den demografiska utvecklingen. Åldrande befolkningar riskerar alltså att medföra lägre skatteinkomster i kombination med högre pensionsutbetalningar om ersättningssystemen inte är väl utformade.

Ett ytterligare offentlig-finansiellt problem kan utgöras av ökade sjuk- och omsorgsutgifter när befolkningen åldras. Hur problematisk denna utveckling blir beror dels på om den allmänna hälsan vid en viss ålder förbättras i takt med åldrandet, dels på hur ersättningssystem för sjukvården är utformade. I USA blir ökade offentlig-finansierade sjukvårdskostnader en påtaglig konsekvens av den allt äldre befolkningen eftersom alla över 65 år erbjuds gratis sjukförsäkring (via Medicare), men kostnaderna bör inte behöva öka lika dramatiskt i Europa.

Ett sätt att minska problemen med lägre skatteinkomster och högre pensionsutgifter är att indexera åldersgränser och ersättningsnivåer till den förväntade livslängden. Men sådana åtgärder angriper endast de offentlig-finansiella problem som orsakas av att vi lever allt längre. I Sydeuropa orsakas de snabbt åldrande befolkningarna i hög utsträckning av att nativiteten har varit låg de senaste decennierna. Där krävs förmodligen mer genomgripande reformer både av pensionssystemen och av de allmänna drivkrafterna att arbeta. Berlusconis ambition att höja den italienska pensionsåldern till 67 år är då ett steg i rätt riktning.

Den som vill se optimistikst på framtiden kan notera att sysselsättningsgraden i dessa länder, särskilt i de äldre åldersgrupperna, är låg i utgångsläget och att det alltså finns stor potential till förbättring (se figuren nedan).

Sysselsättningsgrad för åldersgruppen 55-64 år (procent sysselsatta år 2010). Källa: OECD Labor Market Statistics.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Exportmålet lever vidare

2011-10-17 av 7 kommentarer

För knappt två år sedan satte handelsminister Ewa Björling upp målet att fördubbla den svenska exporten på fem år. Jag ifrågasatte exportmålet här på Ekonomistas (även här): Varför skulle vi vilja fördubbla exporten? Och hur ska det till synes orealistiskt ”ambitiösa” målet kunna uppnås? En intervju i Dagens Nyheter häromdagen (16/10) visar att Björling överraskande håller fast vid målet. Hon verkar fortfarande anse både att målet är önskvärt och att det kommer att uppfyllas.

Finansministern verkar dock inte imponeras av handelsministerns ambitioner. Enligt finansdepartementets senaste prognos kommer ökningen av exporten inte ens att nå halvvägs till målet. (Figuren nedan visar varuexporten — de siffror handelsministern nämner i intervjun indikerar att hon av någon anledning inte inkluderar tjänsteexport i sin målformulering.)

Varuexportens ökning (%) sedan 2009, enligt exportmålet respektive Budgetpropositionen för 2012.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

EU, euron och krisen

2011-10-14 av 19 kommentarer

Igår deltog jag på ett seminarium om EU, euron och krisen, anordnat av Sieps och riksdagens finansutskott. I mitt bidrag (bilder) menade jag att ECB  bör ta en aktivare roll i hanteringen av skuldkrisen. Istället för att med otydlig motivering köpa sydeuropeiska statsobligationer borde ECB köpa obligationer utgivna av räddningsfonden EFSF. På så sätt ges räddningsfonden större — kanske obegränsade — resurser att bidra med utlåning till krisländerna och rekapitaliseringen av deras banksystem.

Marknaden måste nu övertygas att krisinsatserna är tillräckligt omfattande. Räddningsfondens nyligen stärka utlåningskapacitet är 440 mdr euro, vilket figuren nedan visar är relativt lite i förhållande till det finansieringsbehov som kommer att uppstå i krisländerna under 2012. Dessutom tillkomer att figuren inte har inkluderat problemen med rekapitalisering av banksektorn i finansieringsbehovet.

Offentliga sektorns bruttoskuld 2011, budgetunderskott + förfallande skuld under 2012 samt den europeiska räddningsfonden EFSFs utökade utlåningskapacitet. Källa: IMF Global Financial Stability Report September 2011 och egna beräkningar.

Det är naturligtvis inte särskilt attraktivt att låta ECB bidra med likviditet till krisländerna. Men jag ser inget alternativ som kan återskapa förtroendet för ländernas betalningsförmåga. Min misstanke är att andra alternativ kommer att medföra att ECB motvilligt tvingas till ännu större stödköp av sydeuropeiska statsobligationer. [Read more…]

Filed Under: Makro

Sargent och Sims om inflationsrisker vid budgetkriser

2011-10-10 av 4 kommentarer

De bägge nobelpristagarna Thomas Sargent och Chris Sims har gjort många viktiga bidrag inom makroekonomin. Ett bidrag, som dock verkar ha haft liten betydelse för priskommitténs beslut, har stor relevans för de nuvarande amerikanska budgetproblemen och europeiska skuldkriserna. Både Sargent och Sims har nämligen analyserat hur en ohållbar finanspolitik påverkar centralbankernas förmåga att styra prisutvecklingen. Deras insikter utgår från den offentliga sektorns budgetekvation, vilken kan formuleras som: [Read more…]

Filed Under: Lästips, Makro

Reformera arbetslöshetsförsäkringen!

2011-10-05 av 5 kommentarer

Arbetslöshetsförsäkringen har stora brister, skriver Lars Calmfors och Georg Marthin i Ekonomisk Debatt. De föreslår tre reformer av försäkringen.

För det första vill de göra försäkringen obligatorisk. Argumenten är säkert bekanta för regelbundna läsare av Ekonomistas (se annars inlägg och referenser här och här).

För det andra vill Calmfors och Marthin avskaffa de differentierade avgifterna, åtminstone om nuvarande system med frivillig anslutning till a-kassorna behålls. Differentieringen infördes av den nytillträdda regeringen 2007. Drivande bakom denna förändring var förmodligen statssekreteraren Hans Lindblad som har analyserat avgiftsdifferentiering i sin doktorsavhandling. Calmfors, som även han har forskat kring och argumenterat för differentiering, var inledningsvis Lindblads handledare. Men nu konstaterar Calmfors och Marthin att den teoretiska analysen inte har tagit tillräcklig hänsyn till hur den svenska försäkringen med frivillig a-kassa är utformad:

Finansieringsreformen av arbetslöshetsförsäkringen är ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade konsekvenser. Ett antal analyser har påvisat att differentierade avgifter kan leda till mer återhållsamma löneökningar. Dessa modeller har emellertid inte beaktat att antalet medlemmar i en frivillig försäkring beror på medlemsavgifterna. Modellerna har också utgått från perfekt överlappning mellan kassor och fackförbund och från att kassorna har ansvar även för de långtidsarbetslösa. Förutsättningarna i verkligheten avviker i hög grad från dem som antagits i dessa analyser.

För det tredje menar Calmfors och Marthin att regeringen bör ange riktlinjer för hur grund- och takbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen ska förhålla sig till den genomsnittliga lönenivån. Dessa belopp har varit nominellt oförändrade sedan 2002, och därmed sjunkit kraftigt i förhållande till lönenivån.

Avslutningsvis vill författarna även att det ska utredas om arbetslöshetsförsäkringen kan göras konjunkturberoende, så att den är mer generös i dåliga tider än i goda. Detta dels för att behovet av försäkring förmodligen är störst i dåliga tider, dels för att de incitamentsproblem en generös ersättning skapar är mindre betydelsefulla i en lågkonjunktur.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips

Grekland bör lämna euron!

2011-09-28 av 47 kommentarer

På DN Debatt och SvD Brännpunkt argumenterar idag Mats Persson respektive Harry Flam för att Grekland bör behålla euron. Både Mats och Harry påpekar att ett utträde inte löser Greklands underliggande problem. Grekland måste se till att få in mer skatteintäkter och strama åt utgifterna även efter ett utträde. Dessutom ger ett utträde i sig upphov till enorma kortsiktiga problem när en ny valuta ska införas och skulder, tillgångar och kontrakt på något sätt ska omvandlas till den nya valutan.

I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas menade jag trots detta att Grekland bör överge euron. Mina skäl var två. För det första tyder erfarenheterna från Argentina 2001-2002 på att de kortsiktiga problemen inte behöver få katastrofala konsekvenser på något års sikt.

Under några mycket turbulenta månader mellan november 2001 och januari 2002 ställde Argentina in betalningarna på sin statsskuld och övergav sedelfondens fasta koppling till den amerikanska dollarn. Argentinas BNP föll med drygt 10 procent under 2002 och arbetslösheten steg med några procentenheter till 22 procent. Men redan nästa år hade ekonomin inlett en snabb återhämtning (se figur nedan). Tillväxten var runt 9 procent varje enskilt år 2003-2007. Samtidigt föll arbetslösheten ner mot 8 procent.

Mitt andra skäl för att Grekland bör lämna euron är dock viktigare och inte relaterat till Greklands väl och ve. Jag skrev att de grekiska problemen är för omfattande för att kunna hanteras med garantier eller andra stödåtgärder utan att ge upphov till omfattande framtida incitamentsproblem.

För att stabilisera de europeiska ekonomierna krävs nu omfattande garantier av statsskulder samt kapitalinjektioner i banksystemet. Dessa insatser skapar tydliga incitamentsproblem både för ländernas finanspolitik och bankernas riskstrategier. Incitamentsproblemen kanske kan begränsas av nya regelverk, men detta blir svårt om stöden blir alltför omfattande till ett land som har manipulerat sin ekonomiska statistik och under en lång tidsperiod missköt sina offentliga finanser så kraftigt som Grekland.

Real BNP (index) i Argentina (1990-2011) och Grekland (2000-2011).

Filed Under: Makro

Var är statsvetarna?

2011-09-22 av 19 kommentarer

Världsekonomin har under de senaste månaderna dominerats av en amerikansk budgetkris och en europeisk skuldkris. Men dessa kriser har knappast orsakats av bristande nationalekonomiska insikter. Alla inser att offentliga inkomster och utgifter måste balanseras på sikt. Ekonomer har länge påpekat bristerna i valutaunionens stabilitets- och tillväxtpakt. Lars Jonung och Martin Larch sammanställde 101 förslag på förbättringar av pakten, samtliga presenterade före år 2006.

Ekonomer har också påpekat att utvecklingen för de offentliga finanserna i USA och många europeiska länder inte är långsiktigt hållbar. Många länder har tillåtit budgetunderskott och växande statsskulder i relativt goda tider, och de har inte anpassat sina pensions- och vårdsystem för att hantera åldrande befolkningar. Bland många exempel kan EU-kommissionen nämnas, t ex denna rapport från 2006 där de påpekar att den offentlig-finansiella utvecklingen i många europeiska länder är ohållbar och mycket riskabel.

Det saknas inte heller insikter om hur budgetproblemen i USA och skuldproblemen i Europa bör hanteras. De problem som gett upphov till kriserna och som medfört att beslut om tillräckligt kraftfulla åtgärder nu uteblir måste istället beskrivas som huvudsakligen politiska. Trögheten att få igenom reformer i USA, Grekland och inom valutaunionen beror på att ländernas regeringar inte kan, vill eller vågar stöta sig med andra maktcentra som opposition eller opinion. Det finns visserligen nationalekonomer som forskar om politisk ekonomi och som har tankar kring detta, men det vore rimligt att även statsvetarna har egna bidrag till denna angelägna diskussion.

Några frågor som nu behöver belysas är: Varför har inte en bättre politik kunnat implementeras? Hur ska den politiska processen och det europeiska samarbetet förändras för att vi i framtiden ska få se en bättre politik? Varför kan Lettland men inte Grekland implementera kraftiga åtstramningspaket? Vad händer i Grekland om landet tvingas ut ur valutaunionen? Vad händer i Tyskland om stöden till Sydeuropa upplevs som allt för generösa eller om ECB börjar tillåta högre inflation? Vad händer med den europeiska unionen om flera sydeuropeiska länder tvingas ut ur valutaunionen?

Filed Under: Makro, Politik

Röster om greklandskrisen

2011-09-19 av 2 kommentarer

Det fattas inte många beslut om hur Greklands skuldkris ska hanteras. Däremot produceras det en mängd förslag på lösningar. Låt mig kommentera tre förslag från förra veckan, av The Economist, Jeffrey Sachs samt Willem Buiter.

The Economist förespråkar att den grekiska skulden skrivs ner kraftigt men att Grekland ändå ska stanna i eurosamarbetet. ECB måste sedan träda in för att backa upp dels övriga länders statsskuld dels den bankakut som måste inrättas för att ta hand om de banker som inte klarar en grekisk skuldnedskrivning.

Willem Buiter och en kollega landar i en liknande slutsats efter att först ha analyserat flera olika handlingsalternativ. I Financial Times verkar Jeffrey Sachs förespråka en ännu tydligare bail out av Grekland och dess banker, även denna gång med uppbackning av ECB.

I ett tidigare inlägg (ECB måste visa vägen ut!) föreslog även jag att den grekiska skulden ska skrivas ner kraftigt samt att ECB ska backa upp en garanti för statsskulder och en europeisk bankakut. Men till skillnad från de tre förslagen ovan försökte jag även belysa kopplingen mellan kortsiktig krishantering och långsiktiga moral hazard-problem.

För det första menade jag att Grekland bör tvingas lämna eurosamarbetet. Detta dels för att det förmodligen gynnar grekerna på lite sikt, men främst för att visa att det finns gränser för hur statsfinanserna får hanteras inom valutaunionen. Ett grekiskt utträde skulle medföra stora problem i Grekland under en övergånsperiod, och andra länder bör på olika sätt hjälpa Grekland under denna period. Även på de finansiella marknaderna i hela Europa skulle dramatiken bli stor. I samband med utträdet måste därför omfattande stödåtgärder presenteras. Dessa ska inkludera ett garantiprogram för kvarvarande statsskulder och en europeisk bankakut, i bägge fallen med obegränsad uppbackning från ECB.

Dessutom menar jag att statsskulder inte ska garanteras rakt av. De spekulanter (tyska och franska banker? svenska pensionsfonder?) som har köpt billiga italienska och portugisiska statsobligationer skulle gynnas mycket kraftigt om ECB ställde ut en fullständig garanti för återbetalningen av dessa. På något sätt bör man se till att de som spekulerat i denna utveckling inte gynnas allt för mycket. En lösning kan vara att skriva ner värdet på skulden även för vissa länder som stannar i eurosamarbetet, och vars återstående skuld sedan får en garanti.

Vidare bör länderna även tvingas betala någon sorts avgift för att få ECB-garantin. På så sätt upprätthålls vissa incitament för länderna att få ner skulden och underskotten.

The Economists förslag skulle nog medföra en gynnsam utveckling för de flesta länderna på kort och medellång sikt, men förslaget skapar alltså en del långsiktiga problem som måste hanteras.

Filed Under: Lästips, Makro

ECB måste visa vägen ut!

2011-09-09 av 23 kommentarer

I ett tidigare inlägg beskrev jag hur den europeiska skuldkrisen kan hanteras genom skuldnedskrivningar och/eller en aktivare roll för ECB som staternas lender of last resort, och jag efterlyste besked från beslutsfattarna om hur de vill kombinera dessa åtgärder. Viktigast är kanske att fatta ett trovärdigt beslut om vägen ut ur krisen, eftersom konsekvenserna av de olika handlingsalternativen blir väsensskilda. Avsaknaden av politiska beslut bidrar därför till en onödig osäkerhet. Men innehållet i dessa beslut är förstås också viktigt. Vilken väg bör då väljas? [Read more…]

Filed Under: Makro, Politik

Sänkt restaurangmoms: erfarenheter från Finland

2011-09-07 av 7 kommentarer

Om två veckor presenteras budgetpropositionen för nästa år, men vi vet redan att regeringen då kommer att föreslå en sänkning av restaurangmomsen. Enligt uppskattningar i ett delbetänkande från utredningen Sänkt restaurang- och cateringmoms kommer momssänkningen att höja sysselsättningen med 6000 personer på sikt.

Här på Ekonomistas har Eva tidigare skrivit om forskning som visar att sänkningen av momsen för frisörer i Finland inte verkar ha påverkat sysselsättningen i branschen. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt sammanfattas denna finska forskning även av Iida Häkkinen Skans och Tuomas Kosonen.

Häkkinen Skans och Kosonen presenterar dessutom studier av den sänkta restaurangmomsen i Finland den 1 juli 2010. Denna momssänkning verkar ha minskat priserna med ungefär en tredjedel av momssänkningen, vilket liknar priseffekterna efter sänkningen av frisörmomsen. Det är svårt att redan nu dra några slutsatser från denna skattesänkning, men beräkningarna bakom uppskattningen att en momssänkning i Sverige skulle höja sysselsättningen med 6000 personer antar att momssänkningen på lång sikt får fullt genomslag på priset. Häkkinen Skans och Kosonens bedömning är att ”i ljuset av de finska erfarenheterna verkar dessa antaganden ganska optimistiska”.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik
«Föregående sida
Nästa sida»