I går presenterare IMF sin vårutgåva av World Economic Outlook. I dessa kristider finns det förstås mycket intressant material att hämta i rapporten.  T ex kan vi undersöka hur hårt krisen har påverkat olika länder. Den första figuren nedan visar hur mycket IMFs prognos för BNP-tillväxten under 2009 har sjunkit sedan deras bedömning för ett år sedan, medan den andra figuren visar hur prognosen för arbetslösheten har förändrats. Om vi bortser från OECDs värsta krisländer — Island och Irland — är effekten på Sveriges BNP bland de kraftigaste (prognosen har reviderats ner med nästan sex procentenheter). Arbetslösheten väntas däremot inte påverkas lika mycket som i vissa andra länder, åtminstone inte i år.

Att Sveriges BNP påverkas kraftigt verkar förklaras av att vi, i likhet med Finland, Tyskland, och Japan, har en industristruktur som missgynnas under den nuvarande krisen. Vissa debattörer (t ex Carl Hamilton och Olle Schmidt på SvD Brännpunkt) vill förklara den internationella krisens stora effekter på svensk produktion med att vi står utanför eurosamarbetet. Det är ett lite märkligt påstående. Även om vi bortser från Irland drabbas euroländer som Finland, Tyskland och Spanien hårt medan Danmark verkar klara sig bra utan euron trots att deras centralbank har tvingats till räntehöjningar mitt under krisen.

Krisens effekt på BNP-tillväxten 2009 (minskning mellan IMFs prognos i april 2008 och april 2009).

Krisens effekt på arbetslösheten 2009 (ökning mellan IMFs prognos i april 2008 och april 2009).

Grafen nedan återfinns i nästan alla grundläggande läroböcker i makroekonomi. På den horisontella axeln visas ett index över graden av oberoende för olika länders centralbanker.¹ På den vertikala axeln visas den genomsnittliga inflationstakten mellan 1955 och 1988. Vi ser ett tydligt negativt samband, dvs att länder med mer oberoende centralbanker verkar få lägre inflation.

Index över centralbankernas oberoende ca 1980-1990, samt genomsnittlig inflation 1955-1988.

Mycket har hänt inom penningpolitiken de senaste decennierna. Speciellt har institutionerna ändrats för många av de centralbanker som tidigare ansågs ha problem. Så hur ser en aktuell ranking av centralbankerna ut?

Numera fokuserar man ofta på centralbankernas öppenhet i stället för deras oberoende. Till exempel bedömer Dincer och Eichengreen graden av öppenhet för centralbankerna i 100 olika länder i en ny studie. I måttet på öppenhet ingår en bedömning av centralbankens oberoende men även ett antal bedömningar av hur tydligt banken presenterar och motiverar sina beslut. Dincer och Eichengreen konstaterar att den allmänna tendensen är att centralbankerna blir alltmer öppna och oberoende (se dock Daniels oro i tidigare ekonomistasinlägg). Den svenska Riksbanken får indexvärdet 14,5 av 15 möjliga, vilket är högst av samtliga länder. Näst högst indexvärde får Nya Zeelands centralbank som alltså har reformerats ordentligt sedan den tidigare rankingen.

Index för centralbankernas oberoende år 2006. Urval av länder från Dincer och Eichengreens studie.

Betyder då detta att Riksbanken är den bästa centralbanken? Inte nödvändigtvis. Det finns bland vissa forskare en oro för att för mycket öppenhet kan störa och förvirra kommunikationen med marknadsaktörerna. Dincer och Eichengreen försöker besvara frågan. De visar att de första stegen mot mer öppenhet (och oberoende) är viktiga och bidrar till stabilare inflation. Däremot finner de inget tydligt värde av att ta de sista stegen mot toppen i denna ranking.

—————
¹⁾ Underlaget till grafen är en studie av Alesina & Summers från 1993. Graden av oberoende mäts på en skala från 1 (lågt oberoende) till 4 (högt oberoende) och är i sin tur en sammanställning av bedömningar i flera tidigare studier.

Det senaste dygnet har bjudit på flera intressanta makroekonomiska nyheter. Financial Times har en artikel om erfarenheterna av den svenska bankkrisen på 90-talet. Artikeln vänder sig förstås till utländska läsare men är ändå läsvärd.

Amerikanska centralbanken kan inte sänka räntan ytterligare men meddelade igår kväll att de i stället kommer att köpa stora mängder statsobligationer (AfV, DN). Vi har tidigare skrivit om sådana åtgärder här på Ekonomistas (här, här, och här).

Slutligen säger flera representanter för allianspartierna att kommunerna inte kommer att få extra statsbidrag under 2009 (SvD). Statsministern vill inte helt stänga dörren men säger att kommunerna måste ta sitt ansvar under lågkonjunkturen. Vad de ska ta ansvar för är dock något oklart: att hushålla med de offentliga finanserna eller att undvika att spä på konjunkturnedgången?

Reinfeldts uttalanden indikerar att han avser hushållning och åtstramning. Kommunerna bör förstås alltid hushålla med skattemedel. Men speciellt bör de göra det under en högkonjunktur. På Ekonomistas har vi tidigare (här, här, här, här och här) påpekat att det är ologiskt att den offentliga sektorn med ena handen försöker stimulera ekonomin samtidigt som man stramar åt med andra handen. Nya siffror från SCB tidigare idag visar att antalet anställda i kommuner och landsting har fallit med 15.700 personer under det senaste året. I procentuella termer är fallet större än i den privata sektorn (1,4 procent mot 1,1 procent). Att detta sker under en lågkonjunktur är ett misslyckande som knappast kan skyllas på kommunernas rätt till självstyre. Det är regeringens ansvar att se till att kommunerna inte motverkar stabiliseringspolitiken.

Franklin D. Roosevelts omtalade New Deal som lanserades 1933 brukar allmänt betraktas som ett första steg för att ta den amerikanska ekonomin ur den djupa 30-talsdepressionen. I New Deal ingick såväl expansiv penningpolitik (dollarns koppling till guldet släpptes, och Fed började mer aktivt stödja banksystemet) som expansiv finanspolitik (beredskapsarbeten m m). Ett annat inslag i New Deal var National Industrial Recovery Act (NIRA) som dels ökade fackföreningarnas makt, dels luckrade upp konkurrenslagstiftningen så att företagen lättare kunde bilda priskarteller.

Jimmy Hoffa, fackföreningspamp. Tog han USA ur 30-talsdepressionen?

Ekonomer har allmänt kritiserat denna del av New Deal. I ett öppet brev till Roosevelt skrev Keynes att ”N.I.R.A. […] probably impedes recovery […] The stimulation of output by increasing aggregate purchasing power is the right way to get prices up; and not the other way around.” Kritiken har bestått, och flera nyare forskningsbidrag menar att NIRA var en viktig anledning till att 30-talsdepressionen blev så utdragen (se t ex Cole & Ohanian och Ebell & Ritschl).

Som vanligt är dock enigheten inte total. Enligt en uppmärksammad ny studie av Gauti Eggertsson var just NIRA den del av New Deal som var viktigast för att föra den amerikanska ekonomin ut ur depressionen. Enligt Eggertssons analys hade den amerikanska ekonomin hamnat i en deflationsfälla där varken penning- eller finanspolitiken var speciellt verkningsfull. I stället var det just de löne- och prisdrivande inslagen i NIRA som medförde att inflationsförväntningarna började stiga och att ekonomin tog sig ur deflationsproblematiken.

Eggertssons analys är visserligen elegant, men jag är ändå inte övertygad om att den stämmer. En lärdom av hans studie är i varje fall att sänkta löner och priser i vissa avseenden kan tänkas förvärra krisen genom att ge upphov till ett deflationsproblem. Till exempel är förra veckans överenskommelse mellan IF Metall och arbetsgivarna om möjlighet till lägre ersättning en utveckling i motsatt riktning jämfört med NIRA. Överenskommelsen kan nog vara till gagn för särskilt hårt drabbade företag i den krisande verkstadssektorn, där utsikterna för arbetslösa lär vara mycket dystra den närmsta tiden.

Men liknande överenskommelser tillämpade mer allmänt i den svenska ekonomin skulle nog göra mer skada än nytta genom att pressa ner prisnivån och hushållens köpkraft. Som jag har påpekat i flera tidigare inlägg gäller detta speciellt den offentliga sektorn. Utspelet från Älmhults kommun om återtagna löneökningar är alltså inte rätt väg ut ur krisen.

Stefan Fölster och Annika Lundius argumenterar idag för ytterligare investeringssatsningar för att bekämpa lågkonjunkturen. Det är svårt att inte hålla med, åtminstone om det är möjligt att hitta lönsamma investeringsprojekt som kan påbörjas med kort varsel. Problemet är att det finns delade meningar om hur lätt det är att hitta dessa snabbstartade projekt.

Fölster och Lundius menar att en del av problemet dessutom är att kommunernas investeringar begränsas av det s k balanskravet. Enligt kommunallagen måste en kommuns budget upprättas så att intäkterna överstiger kostnaderna. I en lågkonjunktur kan detta leda till att kommunen tvingas till åtstramningar, vilket i sin tur kan medföra en olycklig stabiliseringspolitik.

Men notera att kommunernas balanskrav baseras på intäkter och kostnader (till skilnad från statens saldomål som rör skillnaden mellan inkomster och utgifter). Kommunernas investeringsutgifter periodiseras alltså över investeringens avskrivningstid och har endast en liten inverkan på innevarande års kostnader. Att som Fölster och Lundius argumentera för ett slopat balanskrav utifrån kommunernas investeringsbehov verkar därför märkligt.

I somras skrev jag att Riksbankens beteende kunde beskrivas av en mycket enkel tumregel där reporäntan sätts till en konstant plus inflationsförväntningarna multiplicerat med 1,5.¹ David Domeij påpekar att tumregeln fortfarande verkar fungera: enligt samma regel bör Riksbanken nu ha sänkt räntan till… 1,1 procent!

Faktisk reporänta och reporänta implicerad av tumregel baserad på hushållens inflationsförväntningar.

Riksbankens kraftiga räntesänkningar behöver alltså inte tolkas som att de har ändrat sitt beteende. I stället kan precis samma avvägning mellan inflationsbekämpning och konjunkturstabilisering ligga bakom såväl räntehöjningarna tidigare i år som sänkningarna under hösten. Detta kan ge lite perspektiv på den debatt som nu blossat upp om att Riksbanken börjat lägga för stor vikt på att bekämpa lågkonjunkturen.

—————
¹⁾ Mer specifikt var regeln: reporänta = -0,24 + 1,5 * hushållens inflationsförväntningar, där inflationsförväntningarna är från Konjunkturinstitutets barometerundersökningar. Att reporäntan ska reagera med faktorn 1,5 på inflationsförväntningarna är precis vad John Taylor förespråkar med sin Taylorregel.

Hur kommer Riksbanken att bedriva penningpolitik om styrräntan inte längre kan sänkas? Jag spekulerade kring detta i ett tidigare inlägg, och nu får vi ytterligare information i den penningpolitiska rapport som Riksbanken presenterade idag (se fördjupningsrutan på s 50-53).

I rapporten nämns en övergång till ett prisnivåmål som en möjlig åtgärd. Visserligen bidrar det nuvarande inflationsmålet till att undvika fallande priser genom att inflationsförväntningarna stabiliseras. Men ett prisnivåmål skulle kunna vara ännu kraftfullare. Fallande priser i nuläget måste då kompenseras av kraftiga prisökningar i framtiden. Om prisnivåmålet är trovärdigt kommer alltså inflationsförväntningarna att stiga i takt med att deflationen stiger. På så sätt hålls den reala räntan nere.¹ Det är dock osannolikt att Riksbanken skulle vilja ändra det inarbetade inflationsmålet.² Dessutom är det tveksamt om ett prisnivåmål skulle bli trovärdigt om det införs under en pågående kris.

En annan åtgärd som nämns är att se till att hålla växelkursen låg. Som påpekas i rapporten är växelkursmanipulation inte en framkomlig väg när flertalet av världens ekonomier samtidigt hotas av deflationsproblemet.

Den möjlighet som då återstår för Riksbanken är att agera på andra marknader än den korta penningmarknaden. I rapporten förs ett ganska vagt resonemang om hur detta skulle kunna gå till i praktiken i Sverige. Min tolkning av skrivningarna är att Riksbanken är öppen för sådana åtgärder men ännu inte har konkreta handlingsplaner. Mer ledtrådar om detta får vi kanske på tisdag, då vice riksbankschefen Lars E.O. Svensson utvecklar resonemanget vid SNS Finanspanel.

—————
¹⁾ Realräntan ges av skillnaden mellan den nominella räntan och den förväntade inflationstakten.
²⁾ Om vi bortser från prisnivåmålets fördelar i en deflationsfälla finns det argument såväl för som mot prisnivåmål i stället för inflationsmål. Carlstrom och Fuerst presenterar de främsta argumenten för prisnivåmål. I Giavazzi och Mishkins utvärdering av Riksbanken diskuteras även prisnivåmålets nackdelar (se avsnitt 2.8.4).