Marginalskatter med ett utfasat jobbavdrag

2010-04-30 av 37 kommentarer

De senaste dagarna har vi fått veta att oppositionen vill fasa ut jobbskatteavdraget för månadsinkomster över 40.000 kr. Jag har tidigare skrivit ett inlägg som beskriver de problem med höga marginalskatter som en utfasning medför.

Nu har vi inte fått se detaljerna i oppositionens förslag, men det verkar som att utfasningen ska vara långsam upp till månadsinkomster på 60.000 kr och sedan snabbare upp till 80.000 kr där avdraget ska vara helt utfasat. I 2010 års skattesystem skulle marginalskatterna med och utan utfasningen bli ungefär som i figuren nedan.

marginalskatt

Marginalskatt med och utan utfasning av jobbskatteavdraget (egna beräkningar).

Länkar: DN, SvD1,2
Filed Under: Offentlig sektor

Stämpelskatten är förlegad

2010-04-26 av 13 kommentarer

I ett tidigare inlägg skrev jag om den ineffektiva stämpelskatten (lagfartsavgiften) vid köp av fastigheter. Skatten är onödigt snedvridande eftersom den baseras på transaktioner. Man skulle kunna få in lika stora skatteintäkter med ungefär samma fördelningsprofil men mindre snedvridningar genom att höja fastighetsskatten marginellt.

Det kan vara svårt att avskaffa en skattekälla när den väl har införts, särskilt om den genererar betydande skatteintäkter utan att väcka allmänhetens öppna missnöje. Jag har därför viss förståelse för att stämpelskatterna finns kvar trots att de egentligen är en kvarleva från 1600-talet, då möjligheterna till effektiv beskattning var begränsade. Men jag har mycket svårt att förstå varför regeringen nu väljer att höja stämpelskatten kraftigt. Juridiska personer som förvärvar en fastighet ska i framtiden betala en stämpelskatt på 4,25 procent av köpeskillingen jämfört med 3 procent tidigare. I Vårpropositionen 2010 förs ingen som helst diskussion kring skattens (in)effektivitet. Istället motiveras höjningen med att det ger ett bidrag (på ca 0,7 mdr kr per år) till finansieringen av slopad revisionsplikt för mindre företag. Lite högre förväntningar bör vi väl ha på 2000-talets skattepolitik?

Filed Under: Offentlig sektor

Är nationalekonomi en vetenskap?

2010-04-15 av 17 kommentarer

Dagens Nyheter har låtit översätta en text av David Brooks som tidigare publicerats i New York Times. Originaltextens avslutning, ”at the end of Act V, economics will be realistic, but it will be an art, not a science”, har i den svenska översättningen formulerats som

I slutet av akt V blir nationalekonomin realistisk, men den kommer att höra hemma i humaniora, inte bland de exakta vetenskaperna.

Nationalekonomi är förstås ingen exakt vetenskap. Men nationalekonomi är och ska vara en samhällsvetenskap, inte humaniora.

Filed Under: Kuriosa, Metod

Behövs ett mål för sysselsättningen?

2010-04-13 av 1 kommentar

Socialdemokraterna vill återinföra målet att minst 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara sysselsatt. Målet sattes upp av den förra socialdemokratiska regeringen men avskaffades efter regeringsskiftet 2006. Att regeringen inte ville behålla detta mål förklarades så här (Vårpropositionen 2008, s 35):

Det finns problem med kvantitativa mål för aggregerad sysselsättning och arbetslöshet. Ett sådant problem är att de inte förmedlar vad sysselsättningspolitiken avser att åstadkomma, i synnerhet eftersom målen kan uppfyllas utan att fler människor börjar arbeta. Sådana mål förmedlar inte heller inom vilka grupper som det är mest angeläget att sysselsättningen ökar eller arbetslösheten minskar. Målen kan därför inte användas för att styra åtgärderna mot de mest prioriterade problemen på arbetsmarknaden. Kvantitativa mål för sysselsättningen kan inte heller användas för att bedöma om politiken har avsedd effekt. Det är många andra faktorer än politiken som påverkar sysselsättningen och arbetslösheten.

Men kvantitativa mål har också fördelar. Till exempel kan de bidra till ökad tydlighet och därigenom även till bättre fokus i politiken. För att målen ska fungera ändamålsenligt krävs också att de är preciserade och definierade utifrån sysselsättningspolitikens prioriterade områden. Erfarenheterna av de tidigare kvantitativa målen pekar dock snarare på risken att statistiska egenheter utnyttjas för att nå måluppfyllelse.

En invändning mot sysselsättningsmålet är alltså att det inte direkt fångar hur mycket vi arbetar. Man räknas ju som sysselsatt även om man är sjuk eller endast arbetar någon timme i veckan.  Till exempel motsvarades sysselsättningsuppgången under 1980-talets slut inte alls av en lika stor uppgång i andelen av befolkningen som verkligen arbetade (se figur nedan). En annan invändning — som regeringen verkar ha lagt stor vikt på — är att det kan finnas mer eller mindre problematiska anledningar till att vissa inte är sysselsatta.

Sysselsatta och i arbete som andel av befolkningen 20-64 år. Källa: SCB/AKU.

Sysselsatta och i arbete som andel av befolkningen 20-64 år. Källa: SCB/AKU.

Det är för övrigt värt att notera (i) att målet om 80 procents sysselsättning aldrig uppfylldes under den förra regeringen, men väl så när konjunkturen toppade under 2007 och 2008, dvs när den nya regeringen hade avskaffat målet; och (ii) att Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) har kritiserat regeringen för att den undviker att formulera nya kvantitativa mål för arbetsmarknaden, men att vi inte har lyckats precisera något bra förslag på hur sådana mål ska se ut.

Länkar: Expressen, E24
Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Hälso- och sjukvårdsutgifterna: tänker SKL verkligen rätt?

2010-04-11 av 7 kommentarer

Förra veckan presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) en uppmärksammad rapport om utmaningar för finansieringen av framtidens välfärd. Enligt rapporten behöver kommunalskatten höjas med 13 procentenheter fram till 2035 om välfärdstjänsterna ska skattefinansieras och utvecklas enligt tidigare trender. Efter en snabb genomläsning av rapporten misstänker jag att den bygger på ett tankefel där SKL feltolkar den historiska trenden och därmed överdriver problembilden (i höstas skrev jag om en ESO-rapport som byggde på samma tankefel).

Hur har då SKL tänkt? I deras uppmärksammade scenario ”antas verksamhetens omfattning och därmed kostnaderna växa mer än vad demografin kräver. Räknat per år är ökningen 1 procent utöver de krav som demografin ställer. Kostnadsutvecklingen i detta scenario stämmer därmed bättre med hur utvecklingen har sett ut historiskt. Under perioden 1980–2005 ökade kommunsektorns kostnader årligen ungefär 1 procent utöver vad som kan förklaras med förändringar i demografin” (s 15). SKL säger vidare (s 20) att detta scenario medför att en växande andel av de sysselsatta kommer att arbeta i offentlig sektorn även om demografin hålls konstant.

Resonemanget kan nog bara tolkas som att SKL menar att de offentliga välfärdsutgifterna som andel av BNP och andelen offentligt sysselsatta har ökat under perioden 1980-2005 om vi kontrollerar för den demografiska utvecklingen. Den extra årliga procenten medför att antalet sysselsatta i offentlig sektor bör ha ökat med ca 28 procent mer än i privat sektor.

Jag har dock svårt att se någon sådan utveckling i data. Under perioden 1980-2005 föll den offentliga konsumtionen som andel av BNP från 29 procent till 26 procent. Även om vi fokuserar på utgifterna för hälso- och sjukvård ser vi i figuren nedan att det inte verkar finnas någon uppåtgående trend (dock med reservation för brott i dataserierna). Nu är dessa serier inte korrigerade för den ändrade ålderssammansättning i befolkningen, men en sådan korrigering skulle knappast ändra slutsatsen eftersom försörjningskvoten var stabil under tidsperioden (minskad andel barn men ökad andel gamla).

image

Utgifter för sjuk- och hälsovård (Källor: OECD Health Data June 2009 och SCB/Eurostat ESSPROS).

Det är för mig oklart hur SKL har räknat, men om jag får spekulera misstänker jag att deras höga kostnadsutveckling drivs av det redovisningsmässiga antagandet att produktivitetstillväxten i offentlig sektor är noll (eller åtminstone mycket låg). Om produktiviteten stiger i privat sektor kommer kostnaden för varje enhet offentlig produktion då att stiga över tiden. Men därmed inte sagt att den offentliga sektorn slukar en allt större andel av ekonomins resurser över tiden. För att, t ex, upprätthålla en konstant produktionsvolym över tiden räcker det då om den offentliga sektorns andel av BNP (i löpande priser) hålls konstant.

Allt detta sagt så instämmer jag ändå i SKLs huvudbudskap, nämligen att den åldrande befolkningen kommer att medföra utmaningar för de framtida offentliga finanserna, och att det är bra om vi redan nu funderar på hur vi vill hantera dessa utmaningar (se t ex mitt tidigare inlägg om pensionsåldern).

Länkar: DN, SvD, Sydsvenskan, GP
Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Behövs ett överskottsmål?

2010-03-17 av 5 kommentarer

Sverige har vi sedan slutet av 1990-talet ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Målet har förmodligen varit en mycket viktigt del i det finanspolitiska ramverk som bidrog till att sanera de offentliga finanserna efter 1990-talskrisen och till att bibehålla starka finanser under det senaste decenniet. Men överskottsmålet har kritiserats för att ha svagt formellt stöd i ramverket, otydliga motiv och otydliga kriterier för uppföljning.

Till exempel listade vi i Finanspolitiska rådets rapport 2008 (s 82-83) de 17 (!) olika motiveringar till överskottsmålets existens som angetts i budgetpropositioner sedan 1996. De viktigaste och vanligast förekommande motiveringarna handlar om långsiktigt hållbara offentliga finanser i kombination med åldrande begolkningar, jämn fördelning mellan generationer, effektiv tidsfördelning av skatter och att ge handlingsutrymme vid konjunktursvackor. Dessa mål är inte nödvändigtvis förenliga, och flera debattörer (t ex Assar Lindbeck på DN Debatt 2008 och Urban Bäckström i DN idag) menar att ett överskott i de offentliga finanserna medför en överbeskattning och orättvis omfördelning av resurser från nuvarande till framtida generationer.

För att råda bot på dessa problem har en arbetsgrupp på Finansdepartementet i en departementspromemoria gjort en systematisk genomgång av hur den offentliga sektorns sparande påverkas av olika ekonomisk-politiska syften. De diskuterar också hur ett mål för de offentliga finanserna bör utformas och följas upp. Gruppens viktigaste rekommendationerna är att (i) målet bör skrivas in i budgetlagen för att ges en starkare formell ställning i det finanspolitiska ramverket; (ii) målet bör även fortsättningsvis kallas överskottsmål; (iii) målets nivå bör regelbundet (kanske vart tionde år) omprövas; och (iv) målet om ett överskott på 1 procent av BNP i genomsnitt över konkjunkturcykeln bör behållas under det kommande decenniet.

Förslaget om att överskottsmålet ska skrivas in i budgetlagen anammades omedelbart av utredningen om översyn av budgetlagen, och är innarbetat i det förslag på ny budgetlag som presenterades för några dagar sedan. Där skrivs (2 kap 1 §) att ”regeringen ska till riksdagen lämna förslag till mål för den offentliga sektorns finansiella sparande på medellång sikt (överskottsmål)”.

Finanspolitiska rådet har idag lämnat remissyttranden över dessa förslag (se också rådets pressmeddelande). Vi håller med om det mesta. Särskilt tycker vi att det är mycket bra att målet skrivs in i budgetlagen. Men majoriteten i rådet menar att det skulle vara bättre att kalla målet saldomål. Detta eftersom målets nivå regelbundet ska omprövas och det inte är uppenbart att målet på längre sikt ska vara att de offentliga finanserna ska ha ett överskott. Kanske är detta en liten obetydlig detalj, men den var ändå tillräckligt viktig för att Rådet inte skulle kunna enas i sitt ställningstagande (Laura Hartman och Erik Åsbrink reserverade sig och menar att en ändrad terminologi skulle kunna ge den felaktiga uppfattningen att överskottsmålet har övergivits) …

Filed Under: Makro

Är det bättre med små banker?

2010-02-10 av 22 kommentarer

Too big to fail är ett begrepp som ofta nämnts under de senaste årens kris, dvs att vissa banker och finansiella institut är så stora och systemviktiga att dessa måste räddas av staten om de får likviditets- eller solvensproblem. Det finns en befogad oro för att dessa räddningsaktioner medför ökad riskbenägenhet och att grunden därmed läggs för nya finanskriser i framtiden, vilket diskuteras av Kjell-Olof Feldt på Brännpunkt idag.

Är då en logisk följd att det skulle vara bättre om bankerna delades upp i flera mindre enheter? Inte nödvändigtvis. Vid inledningen av 1930-talets lågkonjunktur bestod USAs finansmarknad just av många små banker. Mellan 1930 och 1933 gick tusentals banker i konkurs (under dessa fyra år halverades antalet banker). Som enskilda enheter var dessa småbanker inte systemviktiga, men det anses i litteraturen (se Friedman och Schwartz klassiska verk) ändå ha varit ett stort policymisstag av Fed att låta bankerna fallera. Kanske kan vi säga att bankerna var too many to fail.

Dessutom verkar Bernanke i en annan klassisk analys av 30-talsdepressionen mena att just de små bankerna var en del av problemet. Han skriver (s 259):

The U.S. system, made up as it was primarily of small, independent banks, had always been particularly vulnerable. (Countries with only a few large banks, such as Britain, France, and Canada, never had banking difficulties on the American scale.)

Det som ändå talar för att det finns fördelar med små banker och finansinstitut är att risken att alla gör samma eller liknande misstag minskar. Men om de trots allt gör liknande misstag kommer räddningsaktioner fortfarande att vara oundvikliga, och kanske till och med mer så än om vi har ett fåtal finansiellt starka storbanker.

Filed Under: Finans, Makro

EMU-debatten

2010-02-09 av 12 kommentarer

I spåren av finanskrisen verkar som bekant allmänhetens stöd för en svensk EMU-anslutning ha stärkts. Detta har medfört att en ny EMU-debatt har blossat upp, ofta med krisens kronförsvagning som ett argument för en EMU-anslutning. Lars Calmfors beskrev argumenten för och emot i en artikel på DN Debatt tidigare i år, och i dagens SvD Brännpunkt sammanfattar Stefan de Vylder de ekonomiska argumenten emot en EMU-anslutning. I likhet med de Vylder tycker jag att de ekonomiska argumenten emot en anslutning är starka — se mitt tidigare inlägg om detta. EMU-området skulle behöva ett bättre regelverk kring de offentliga finanserna, dels för att olikheterna mellan länderna ska reduceras, dels för att de offentliga finanserna ska stärkas över lag. Som Calmfors påpekar finns det också starka argument för en anslutning, men enligt mig överskuggas dessa av euroländernas offentlig-finansiella problem.

Sedan finns det även politiska argument för den gemensamma valutan. Om någon är intresserad ansåg jag, åtminstone vid förra omröstningen, att dessa argument var tillräckligt starka för att motivera en positiv röst.

Filed Under: Makro

Att utse centralbankschefer

2010-01-25 av 7 kommentarer

I USA utses centralbankschefen av presidenten för fyraåriga mandatperioder. Utnämningen ska sedan godkännas av senaten. Detta upplägg ger enligt mig presidenten en onödigt direkt kontroll över utnämningen, även om de senaste decenniernas presidenter i praktiken inte har försökt utnyttja denna kontroll för att vinna kortsiktiga fördelar (se mitt tidigare inlägg om detta, eller Christina och David Romers artikel om äldre utnämningar). I stället är det senaten som nu börjar visa sådana tendenser.  Det har ju sedan länge stått klart att president Obama vill omvälja Ben Bernanke (som utsågs av president Bush) på en ny fyraårsperiod från första februari i år. Men senaten har ännu inte godkänt utnämningen, och i sista stund verkar allt fler senatorer (såväl republikaner som demokrater) vända Bernanke ryggen. (Inte heller akademiskt verksamma ekonomer är enade i frågan: Bernanke får stöd av många, som t ex Brad DeLong, Greg Mankiw, och James Hamilton. Men tunga namn som Paul Krugman och IMFs tidigare chefsekonom Simon Johnson är tveksamma.)

Politikernas motstånd mot Bernanke verkar, åtminstone på ytan, baseras dels på att Feds räddningsaktioner har varit allt för frikostiga mot banker och finansinstitut, dels på att Bernanke som ledamot av Feds ledning 2002-2005 stödde den lågräntepolitik som vissa nu menar skapade krisen. Men många påpekar också att det finns tydliga inslag av populism — särskilt senatorer som ska upp till omval under året verkar vilja ta avstånd från stöden till finanssektorn. Sedan en tid pågår också en maktkamp mellan Fed och kongressen, där den senare vill begränsa centralbankens befogenheter.

Den viktiga kortsiktiga frågan är förstås vad som händer med Bernankes utnämning under veckan. Men den intressantare frågan är hur utnämningen bör gå till. Ett system med en ”självständig” centralbank medför att makten över viktiga ekonomiska frågor delegeras från den politiska sfären till ”experter”. Politikerna måste därför naturligtvis ha kontroll över till vem denna makt delegeras, men tanken med de självständiga centralbankerna är samtidigt att hålla politiker med en alltför kortsiktig planeringshorisont (t ex under valår) på visst avstånd från penningpolitiken. Fram till 1987 utsågs riksbankschefen av regeringen. Därefter har utnämningen delegerats till den parlamentariskt sammansatta riksbanksfullmäktige. På så sätt hålls utnämningen på lite längre avstånd från den dagsaktuella politiken. Även om inte heller den ”nya” svenska ordningen har fungerat smärtfritt (utnämningen av Urban Bäckström 1993 var kontroversiell och en stor del av fullmäktige reserverade sig mot beslutet), tror jag att den ger större möjligheter att utse en centralbankschef baserat på kompetens snarare än politisk bakgrund.

Filed Under: Makro

Är ungdomsarbetslösheten felmätt?

2010-01-22 av Kommentera

Gårdagens huvudnyhet på TV4-nyheterna var att ungdomsarbetslösheten är lägre än det påstås. Argumentationen utgick dels från att en stor andel av ungdomarna står utanför arbetsmarknaden, dels från att en stor del av de arbetslösa ungdomarna samtidigt är heltidsstudenter (jag har tidigare skrivit om detta här på Ekonomistas.)1

Det är dock viktigt att påpeka att resonemangen inte betyder att ungdomsarbetslösheten är lägre än det påstås; rapporteringen följer de internationella definitionerna och är inte felaktig.2 Men som jag försökte skriva i det tidigare inlägget är det viktigt att förstå vad statistiken visar. Att endast fokusera på arbetslösheten utan att titta på bakomliggande statistik om vilka ungdomar som är arbetslösa blir lätt missvisande.

—————
1) TV-nyheternas ”scoop” bygger på uppgifter från Arbetsförmedlingen. AF framförde liknande argument på DN Debatt i höstas (se kommentar på Ekonomistas). Arbetsmarknadsministern har tidigare försökt reda ut och förtydliga dessa begrepp.
2) Statistiken är åtminstone inte felaktig utifrån dessa resonemang. I det tidigare inlägget antydde jag att det är något som blir konstigt vid de internationella jämförelserna av ungdomsarbetslöshet.
Filed Under: Arbetsmarknad
«Föregående sida
Nästa sida»