JB och Friskolekommittén

Friskolekoncernen JB Educations beslut att sluta driva skolor visar att det finns likheter mellan skolmarknaden och bankmarknaden. I båda fallen är värdet av kundens investering beroende av att andra väljer att söka sig till skolan eller ha kvar pengarna på bankens konto. Eftersom det inte går smärtfritt att glida över från en skola till en annan så minskar värdet av redan gjorda utbildningsinvesteringar om andra familjer väljer bort skolan och den därför läggs ner. (Enligt Hatties utbildningsöversikt (tabell 3.3) är skolbyten den enskilt sämsta åtgärden för elevers kunskapsutveckling som han har data på.)

Precis som att blotta misstanken att en bank har likviditetsproblem kan orsaka en bankpanik som försätter banken i konkurs, kan skolor hamna i en nedåtgående spiral när farhågor om elevtillströmningen uppstår. Några skillnader finns dock mellan skolor och banker: för det första finns ingen bankgaranti för skolor motsvarande den för banker. För det andra kan en solvent skola lägga ner verksamheten närhelst företagsledningen bedömer detta vara den lönsammaste strategin. En solvent bank kan däremot inte strunta i att betala ut insättarnas pengar.

Det är ur detta perspektiv utmärkt att Friskolekommittén nyligen la fram förslag om att ägandet i skolbranschen ska vara långsiktigt och att insynen i skolornas ekonomi ska vara öka. Det är dock uppenbart att dessa förslag är tandlösa.

Att på förhand garantera en ägares långsiktighet förefaller vara en omöjlig uppgift (JBs ägare hade säkerligen sagt sig vara långsiktiga om Skolinspektionen frågat), inte minst då kommittén inte vill lägga några restriktioner på vilka bolagsformer som får driva skolor. Då ett aktiebolag naturligtvis har ägarnas bästa för ögonen finns en potentiell motsättning mellan ägarnas intressen och kraven på långsiktighet. Kommitténs förslag hanterar därför inte motsättningen mellan de incitament som vinstintresset ger upphov till och skolans samhällsmål, varken vad gäller långsiktighet eller andra frågor.

Istället hoppas kommittén att mer öppenhet ska lösa eventuella kvalitetsproblem och föreslår bland annat meddelarfrihet för de anställda och att offentlighetsprincipen ska gälla även för friskolor. Detta är utmärkta förslag för att kunna granska hur resurserna används på en skola, men knappast något som ökar förståelsen för risken att ägarna väljer att lägga ner verksamheten. Det ligger också i ägarnas intresse att nedtona sådana risker i de dokument och redogörelser som kan nå allmänheten.

För att skapa långsiktighet krävs istället åtgärder som bindande ansvarsåtaganden för de elever som påbörjat en utbildning och obligatoriska försäkringar som säkerställer att skolan kan leva upp till dessa åtaganden. Sådana lösningar krockar dock sannolikt med kommitténs skrivningar att kraven på långsiktighet inte ska försvåra för mindre och ideella aktörer på skolområdet. Detta belyser svårigheterna att ha ett och samma regelverk för aktörer med olika uppdrag och vitt skilda motiv till att driva verksamheten.

Även i övrigt är det en rätt tunn soppa som Friskolekommittén kokat ihop. Medan det är lätt att säga att fokus ska ligga på skolornas kvalitet, snarare än reglering av deras verksamhet och drifsform, är det betydligt svårare att konkretisera vad detta innebär. Kommittén försöker inte ens utan nöjer sig med att presentera en utförlig lista av indikatorer som ska ingå i en sökbar databas.

Intressant är dock förslaget om en mildare form av tvångsförvaltning där Skolinspektionen ska kunna tvinga en skola att anställa fler lärare. En sådan ordning är mer attraktiv än dagens vitesföreläggande som riskerar att drabba snarare än hjälpa eleverna på skolan. Samtidigt är det oklart under vilka omständigheter sådana åtgärder i praktiken kommer att kunna dömas ut. Kommittén talar om mervärdesanalyser men sådana är ytterst svåra att göra inom ramen för dagens utvärderingssystem. Det är också frågan vilken empirisk mervärdesmodell som kommer att anses vara juridiskt hållbar.

Trots att förslagen är tama möts de av kritik från friskoleföreträdare som i gängse vaga ordalag anser att fokus ska ligga på att skolornas kvalitet snarare än annat. Att en skolas ekonomi är en central kvalitetsfråga tycks man därmed bortse från. Oron för att förslagen kommer att öka skolornas adminstrativa börda bör dock tas på allvar, även om just insynen i skolornas ekonomi sannolikt inte är den stora frågan här: varje skolenhet upprättar naturligtvis redan idag en resultatredovisning och att göra denna offentlig torde innebära en marginell kostnad.

Inte heller berörs den problematik som uppstår inom dagens system när särskilda bidrag riktas till behjärtandsvärda ändamål som fortbildning och elevhälsa, vilket särskilt gynnar de aktörer som av kostnadsskäl tidigare dragit ner på dessa poster. Problem uppstår även när man som Socialdemokraterna vill rikta statsbidrag till skolor med stora klasser; detta skulle framförallt gynna de skolor som idag har lägst lärartäthet, det vill säga vinstdrivande friskolor. Liknande aspekter finns när resurser fördelas efter socioekonomiska kriterier; för att garantera att dylika bidrag används som avsett krävs detaljreglering av verksamheten och en omfattande kontrollapparat.

I stort sett innebär alltså Friskolekommitténs att saker och ting får fortgå som tidigare. Tyvärr, kan jag tycka, valde kommittén att bortse från möjligheten att reglera bort de incitament till tveksamt beteende som obegränsat vinstuttag för med sig. Istället lär den detaljreglering av skolans verksamhet som jag diskuterat här fortsätta.