JB och Friskolekommittén

Friskolekoncernen JB Educations beslut att sluta driva skolor visar att det finns likheter mellan skolmarknaden och bankmarknaden. I båda fallen är värdet av kundens investering beroende av att andra väljer att söka sig till skolan eller ha kvar pengarna på bankens konto. Eftersom det inte går smärtfritt att glida över från en skola till en annan så minskar värdet av redan gjorda utbildningsinvesteringar om andra familjer väljer bort skolan och den därför läggs ner. (Enligt Hatties utbildningsöversikt (tabell 3.3) är skolbyten den enskilt sämsta åtgärden för elevers kunskapsutveckling som han har data på.)

Precis som att blotta misstanken att en bank har likviditetsproblem kan orsaka en bankpanik som försätter banken i konkurs, kan skolor hamna i en nedåtgående spiral när farhågor om elevtillströmningen uppstår. Några skillnader finns dock mellan skolor och banker: för det första finns ingen bankgaranti för skolor motsvarande den för banker. För det andra kan en solvent skola lägga ner verksamheten närhelst företagsledningen bedömer detta vara den lönsammaste strategin. En solvent bank kan däremot inte strunta i att betala ut insättarnas pengar.

Det är ur detta perspektiv utmärkt att Friskolekommittén nyligen la fram förslag om att ägandet i skolbranschen ska vara långsiktigt och att insynen i skolornas ekonomi ska vara öka. Det är dock uppenbart att dessa förslag är tandlösa.

Att på förhand garantera en ägares långsiktighet förefaller vara en omöjlig uppgift (JBs ägare hade säkerligen sagt sig vara långsiktiga om Skolinspektionen frågat), inte minst då kommittén inte vill lägga några restriktioner på vilka bolagsformer som får driva skolor. Då ett aktiebolag naturligtvis har ägarnas bästa för ögonen finns en potentiell motsättning mellan ägarnas intressen och kraven på långsiktighet. Kommitténs förslag hanterar därför inte motsättningen mellan de incitament som vinstintresset ger upphov till och skolans samhällsmål, varken vad gäller långsiktighet eller andra frågor.

Istället hoppas kommittén att mer öppenhet ska lösa eventuella kvalitetsproblem och föreslår bland annat meddelarfrihet för de anställda och att offentlighetsprincipen ska gälla även för friskolor. Detta är utmärkta förslag för att kunna granska hur resurserna används på en skola, men knappast något som ökar förståelsen för risken att ägarna väljer att lägga ner verksamheten. Det ligger också i ägarnas intresse att nedtona sådana risker i de dokument och redogörelser som kan nå allmänheten.

För att skapa långsiktighet krävs istället åtgärder som bindande ansvarsåtaganden för de elever som påbörjat en utbildning och obligatoriska försäkringar som säkerställer att skolan kan leva upp till dessa åtaganden. Sådana lösningar krockar dock sannolikt med kommitténs skrivningar att kraven på långsiktighet inte ska försvåra för mindre och ideella aktörer på skolområdet. Detta belyser svårigheterna att ha ett och samma regelverk för aktörer med olika uppdrag och vitt skilda motiv till att driva verksamheten.

Även i övrigt är det en rätt tunn soppa som Friskolekommittén kokat ihop. Medan det är lätt att säga att fokus ska ligga på skolornas kvalitet, snarare än reglering av deras verksamhet och drifsform, är det betydligt svårare att konkretisera vad detta innebär. Kommittén försöker inte ens utan nöjer sig med att presentera en utförlig lista av indikatorer som ska ingå i en sökbar databas.

Intressant är dock förslaget om en mildare form av tvångsförvaltning där Skolinspektionen ska kunna tvinga en skola att anställa fler lärare. En sådan ordning är mer attraktiv än dagens vitesföreläggande som riskerar att drabba snarare än hjälpa eleverna på skolan. Samtidigt är det oklart under vilka omständigheter sådana åtgärder i praktiken kommer att kunna dömas ut. Kommittén talar om mervärdesanalyser men sådana är ytterst svåra att göra inom ramen för dagens utvärderingssystem. Det är också frågan vilken empirisk mervärdesmodell som kommer att anses vara juridiskt hållbar.

Trots att förslagen är tama möts de av kritik från friskoleföreträdare som i gängse vaga ordalag anser att fokus ska ligga på att skolornas kvalitet snarare än annat. Att en skolas ekonomi är en central kvalitetsfråga tycks man därmed bortse från. Oron för att förslagen kommer att öka skolornas adminstrativa börda bör dock tas på allvar, även om just insynen i skolornas ekonomi sannolikt inte är den stora frågan här: varje skolenhet upprättar naturligtvis redan idag en resultatredovisning och att göra denna offentlig torde innebära en marginell kostnad.

Inte heller berörs den problematik som uppstår inom dagens system när särskilda bidrag riktas till behjärtandsvärda ändamål som fortbildning och elevhälsa, vilket särskilt gynnar de aktörer som av kostnadsskäl tidigare dragit ner på dessa poster. Problem uppstår även när man som Socialdemokraterna vill rikta statsbidrag till skolor med stora klasser; detta skulle framförallt gynna de skolor som idag har lägst lärartäthet, det vill säga vinstdrivande friskolor. Liknande aspekter finns när resurser fördelas efter socioekonomiska kriterier; för att garantera att dylika bidrag används som avsett krävs detaljreglering av verksamheten och en omfattande kontrollapparat.

I stort sett innebär alltså Friskolekommitténs att saker och ting får fortgå som tidigare. Tyvärr, kan jag tycka, valde kommittén att bortse från möjligheten att reglera bort de incitament till tveksamt beteende som obegränsat vinstuttag för med sig. Istället lär den detaljreglering av skolans verksamhet som jag diskuterat här fortsätta.

Comments

  1. Benjamin Juhlin says:

    Vad är syftet med att jämföra med just en bank?
    All typ av verksamhet som sker kontinuerligt där man har gjort ursprungliga investeringar bygger på att man inte är den enda kunden. Tex SL skulle kollapsa på sekunden om det bara fanns en kund. I princip alla affärer skulle väl kollapsa om det bara fanns en kund?

    • Hannes says:

      Skillnaden är att jag lugnt kan fortsätta köpa månadskort på SL även om de riskerar att gå i konkurs. Jag riskerar som mest några hundra kronor. Därför skulle inte SL falla på förväntan om kollaps på det sätt som skolor, fasta växelkurser, fester och banker gör.

    • takke says:

      Hur var det nu Benjamin, enbart den fria marknaden kan lösa alla problem relaterade till att företagen släpper ut gifter samt problem relaterade till utbildning? Läser man tillräckligt mycket Mises verkar det bli resultatet.

    • Din fråga sätter fingret på om utbildning och bankverksamhet bör vara nyttigheter snarare än marknadsmässiga varor(tjänster). Bankverksamhet har gått från s.k ”utility” till ”profit-maximazing” och i USA har banksystemet gått omkull minst vart tionde år sedan 1970(räddats av skattebetalare och FED).

      SL är inget varu-system(bortsett från att driften delvis ”privatiserats”). Ägandet(och driftansvaret) står fortfarande skattebetalarna för. Alltså kan SL inte gå omkull(däremot en privat under-entreprenör utan att det behöver påverka verksamheten i stort). Teknisk insolvens betyder bara kapitaltillskott och/eller åtstramning av utgifter(sparande). De kollektiva nyttigheter som SL tillhandahåller kommer alltid att efterfrågas. När det gäller andra verksamheter med s.k skattebetalar-pengar(skolpeng, sjukvårdspeng etc) är verkligheten annorlunda. Inte minst ligger det stor skillnad i vem som kör tågen/bussar, utbildar och vårdar och vem som äger verksamheten(riskprofil vid t.ex konkurs). T.ex kan materiella bortfall oftast ersättas snabbt. Så är inte direkt fallet med immateriella investeringar (eller förlusten att inte kunna investera). Vidare kan en under-entreprenör till SL inte enkelt öka sin vinst utan att det märks direkt av SL och dess kunder. Kontraktet kan sägas upp. I fallet skolan är detta svårare. Därutöver kan ägaren till privatskolan(vården?) sälja om man vill dra sig ur. Det går inte heller lika lätt i SL-fallet då jag tror att verksamheten(driften) oftast läggs i särskilda dotterbolag där en ny majoritetsägare inte utan vidare accepteras kontraktsmässigt. SL har sannolikt erfarenhetsmässigt lärt sig upphandla bättre. Inom skolområdet dominerar fortfarande en slags laissez faire där ägare snabbt lär sig vinstmaximera genom att bygga skolstrukturer som kan säljas efterhand när man bedömt elevantal nått sitt tak. För detta kan man bara kritisera politiker som från början åsidosatt hur avregleringen av skolutbildning bör ske.

      Skol- och vårdverksamheterna är bra exempel på vad regeringen inte vill skall utredas, dvs man önskar ej en utvärdering av den förda politiken(se inlägg av E Mörk).

      • anmärkning: Vård, Skola och Omsorg är förstås också de kollektiva nyttigheter(för att undvika missförstånd ovan) men så snart man ”privatiserar” en sådan nyttighet finns det risker att marknaden växer utöver behovet av nyttigheter(vem definierar och hur?) och därmed drar extra kollektiva resurser(skolpengen t.ex). Marknader skapar ofta sin egen efterfrågan med stora konsekvenser även på nedsidan(trender kommer och går). Plötsligt har dessa s.k motpartsrisker uppstått. I själva verket precis vad finanskrisen handlar om, dvs att undvika defaults.

    • ”…finns ingen bankgaranti för skolor motsvarande den för banker.”

      Jämförelsen med banker anser jag ytterst relevant, fast sedd från det andra hållet. För skolor finns statliga alternativ. För den som letar efter ett statligt alternativ för att ansluta sig till betalningssystemet (=ha ett girokonto) finns inget att se. Utöver rena kontanter är nästan all som ses privata elektroniska bankskuldsedlar.

      Jag ser skolsystemet, med såväl statliga som andra alternativ, utan garantier, som en förebild och en väg att gå för att stabilisera betalningssystemet.

      Om det fanns ett statligt giro, om RB åter tillät inlåning från allmänheten (löftet 1903 att avstå är inte längre relevant), om RB i enlighet med riksbankslagen drev en betalningsförmedling – i synnerhet för skatteuppbörden och -återbäringen då RB enligt lagen SKA förmedla betalningar till och från staten – då skulle mycket av alla dessa kostsamma garantier för det privata banksystemet kunna slopas.

      Good riddance.

      • @viktualiebroder
        Om banken vore en renodlad intermediär(utlåningsverksamhet) skulle övriga banker vilka är att betrakta som trading&försäljar&investmentbanker INTE få någon garanti. Som förr alltså. Ett problem löst. För de traditionella bankerna(med bibehållna insättningsgarantier minskar riskerna med s.k dålig utlåning genom krav på större andel andel eget kapital. Alla bankerna tillämpar vinstmaximering genom s.k hävstång(leverage) på eget kapital(10-40 ggr) och är endast skyddade av s.k hedge-instrument och INTE eget kapital. En i vissa avseenden helt oreglerad derivatmarknad som förstås tillhör en av huvudförklaringarna till den finansiella krisen. Och den är inte löst. Räcker det inte med att backa bandet 20-30 år. Varför backa 110 år?

        Idag är det bankerna som själva bidrar till låga räntor via kreditexpansionen. Låga räntor är inte ett självändamål om nu någon trodde det. Det finns trade-offs som vi sett/ser. Marknaden för pengar slutar att fungera bra under kreditexpansioner…tills det tar helt stopp.

        Om bankerna fick ett statligt konkurrensalternativ skulle det i krissituationer uppstå en ”run” från privata banker till statliga. Under krisen flydde pengar till Riksgälden men även i viss mån Nordea.
        Knappast en optimal lösning eftersom om det väl uppstått en krissituation brukar den vara svår att avvärja utan statlig hjälp(centralbanker). Vitsen måste vara att stabilisera och inte öka risken för kapitalflykt från de ”svagare” bankerna. Konkurrensneutralitet!

        Pga människans svaga natur kommer vi iofs alltid få bankkriser. Politiker kommer t.ex även i framtiden skapa förutsättningar för bankinsolvens.

        Att flytta pengar mellan banker upplever jag inte heller som att elever kan flyttas mellan skolor utan vidare. Men att från början kunna välja en statlig bank eller skola är då en marknadsoption. SBAB t.ex skulle vara den bank som tog ansvar. Men i verkligheten blev det nog tvärt om . Om statens bank skall konkurrera i lönsamhet kommer de privata alltid att klaga på den implicita garantin som gynnar statens bolag vilket ger lägre upplåning kostnader.

  2. Alla sådana här problem som en friskola innebär var förstås förutsägbara. Men i vanlig ordning ansåg regeringen att marknaden själv skulle klara alla hinder. Marknaden var lösningen. Att konkurrens alltid löser kvalitetsproblemen bara valfrihet gäller. Yrvakenheten är slående. Varför bestämdes inte spelreglerna från början? Ja vi vet hur avregleringen gick till. Vind för våg kunde rektorer och andra förvärva värden till bokförda värden för att senare sälja på en ny marknad till priser fjärran från anskaffningskostnader. Och de som köper kan när som helst lägga ner. Staten eller numera kommunerna har en skyldighet att planera sitt skolutbud efter efterfrågan/demografin. Men en privat skola kan kan skapa egen efterfrågan, få skolpengar för att strax senare lägga ner verksamheten. Vilken kommun skulle göra så? Och vad skulle kommuninvånarna då tycka. Man glömmer lätt att tillfälliga vindar även påverkar de kommunalt ägda skolornas ekonomi. Vi har helt enkelt fått en mera volativ och rörligare skolmarknad på gott och ont. Långsiktig planering försvåras. Om utbildning anses som vilken vara som helst finns inga skäl att lägga några långsiktigt bindande krav på dem som startar skola. Men är skolan en vara vilken som helst!

  3. Erik S says:

    En udda tanke så här på måndag förmiddag:

    Skulle man inte kunna göra precis tvärtom? I stället för att reglera säljaren så reglerar man köparen. Det vill säga, elevens målsman skriver på ett långtidskontrakt med skolan så att det inte går att byta skola annat än i undantagsfall (ändrad folkbokföringsadress tex). Borde ge minskad risk för ”skolrusning” och nedlagd skola. Det explicita eller implicita hotet som ligger över alla skolor om att ”ge mitt barn högre betyg annars byter vi skola” försvinner också. Tror ni detta skulle få fler att undvika att sätta sina barn i skolor där det finns minsta misstanke om dålig kvalitet eller att den som driver skolan är oseriös? Eller tar alla föräldrar och elever redan sina beslut om skolval på ett tillräckligt långsiktigt sätt?

    Med tanke på att vi har skolplikt men däremot ingen plikt för företag att driva skolor (vare sig med vinst eller förlust) så känns det för mig mer logiskt att reglera kunden i stället. Krav ska ställas på medborgarna, inte på företag som borde vara fria att driva sin verksamhet precis som de själva vill.

    Vet inte om jag är helt allvarlig, men apropå det som Hannes skriver så är det ju lite skrämmande när man hör hur personer i min bekantskapskrets resonerar när det gäller skolval. De verkar tycka det är vettigt att välja att sätta sina barn i en helt nystartad skola som ännu inte har några lärare anställda utan bara en hemsida, kanske en tilltänkt rektor, en lokal och några visioner om hur skolarbetet ska bedrivas. Enda motiveringen till beslutet kan vara att ”systerskolan” inom samma koncern som ligger i en helt annan del av landet funkar bra.

    Skolverksamhet bygger på förtroende och för mig är det uppenbart att de enda som på en helt fri marknad egentligen skulle ha nog med förtroendekapital för att kunna driva skolor är kommunerna och staten. I dagsläget är det ju kommunerna som har allt ansvar för att ta hand om elever som inte ryms i det kommersiella skolsystemet, med känt resultat för kommunens budget. Med tanke på att byte av skola och den stress det medför är så uppenbart skadlig för resultaten hos den enskilda eleven så kanske det vore aktuellt med en statlig skolgaranti precis som vi har en bankgaranti? Skolor är kanske så viktiga att de inte borde kunna gå i konkurs..?

    • Intressanta tankar.men…..människor idag styrs mer än förr av varumärket..ett missbrukat förtroende skulle jag säga i flera fall.

      Bankerna fick ansvaret för kapitalförsörjningen. Inte staten. Staten har ansvaret för grundutbildning/skola. Inte något annat system/aktör. Alliansen(eller snarare de som står bakom privat förskola, Pysslingen samt Praktikertjänst) ansåg att staten/kommunen inte var tillräckligt bra och effektiv på det jobb man hittills ansvarat för(fast mest för att de ser affärschanser i privatisering). Därför har man myntat begreppet konkurrensutsättning och valfrihet. Att gå så långt som att ge dessa aktörer en garanterad skolpeng så länge det passar var ett mycket stort steg. Helt unikt i hela världen t.o.m. Att sedan ge samma aktörer en statlig garanti(för eleverna) innebär precis som för bankerna att de ännu mindre behöver oroa sig för sitt varumärke den dagen de lägger ned. Minskar ansvarskänslan än mer? Kortsiktighet? Kanske menar du att friskolorna skall betala fullt ut för vad garantin beräknas kosta? Vad är valfriheten värd? Skall den betalas av skattebetalarna? Utlovade man inte större effektivitet med valfrihet och konkurrens? Vi saknar förvisso fortfarande en analys av privatiseringens effekter. Hade Alliansen då man torgförde sin skolreform begärt en statlig skolgaranti för de elever som väljer friskola skulle nog världen ha skrattat åt dem. Konstigt hur värderingsglidningar uppstår! Men det är så man bedriver politik. Ett litet steg i taget. Ungefär som med euron. Rätt som det är sitter de med ett EU-federalt statsskick.

      Skapar man en marknad för utbildning så kommer givetvis en massa skolar att läggas ned medan andra startas. Vad som blir effektivt och inte effektivt är inte lätt att värdera i pengar. Får vi överhuvudtaget utbildningar som behövs över tiden? Å andra sidan är en marknad snabbare på att fånga upp nya behov och trender. Min grundinställning är att man genomfört privatiseringarna medvetet utan större tankearbete om framtida problem. Grundat på föreställningar och att man löser problemen senare. Makt att förändra kommer före kvalitet av förändringen.

      • och i värsta fall grundat på särintressen….eller hur Fredrik?

      • Kanske är risken för nerläggning av skolan en viktig lärdom? Man lär inte för skolan, utan för livet, hette det förr i alla fall.

        Över huvud taget är undervisningen i risk i dagens skola undermålig. Jag anser att statistik och sannolikhetslära borde komma in mycket tidigare i matematikundervisningen. Som vi ser av bostadsköparna i gemen verkar de inte förstå att en tillgång (bostadens marknadsvärde, låntagarens framtida intjäningsförmåga) som undergår svängningar i värdet (stor volla) inte kan rakt av matchas med en skuldsida (bostadslån) med väldigt låga svängningar (du är skyldig vad du är skyldig).

  4. Ulf C says:

    Kan det vara så att debatten om hur man med nya regleringar och mer byråkrati skall komma tillrätta med problemen är totalt dödfödd. Är det inte snarare dags att debattera ett nytt systemskifte, tillbaka till en offentlig, sammanhålllen skola där allmännyttan av bra utbildning kommer på första, andra och tredje plats? Som Lars P Syll påpekar ”… grundfrågan är inte om skattefinansierade friskolor och vårdföretag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska få styra våra välfärdsinrättningar – ska skattefinansierad skola och välfärd styras av demokrati och politik eller av marknaden.”

    Det svenska experimentet är ganska unikt i ett internationellt perspektiv. Resultatförsämringen över samma period verkar också vara ganska kraftig i samma jämförelse. Kan det vara dax att krypa till korset och erkänna att det här experimentet inte riktigt funkade? Att standardavvikelsen gick i totalt fel riktning? Att det finns nutida samhällsbehov som marknadsmekanismer, hur genomreglerade dom än är, inte kan tillgodose?

    Av ren och skär hänsyn till dom generationer elever som blivit offer för experimentet och går ut i en hård konkurrens med lägre kunskapsnivåer än ett land som Sverige borde kunna erbjuda borde debatten breddas bortom ny- och omreglering.

    Vi kunde kanske till och med kunde föra över debatten till banksektor. Basel III, Vickers, EMIR etc, eller systemskifte?

    • Jo, och det är dessa frågor jag försöker lyfta genom att peka på de problem det innebär att försöka marknadsstyra skolan. Vinstmotivet har naturligtvis sina partiella fördelar, men ger även upphov till incitament som är svåra att hantera. Konkurrens har också sina fördelar, men är knappast en lämplig styrmetod för en kollektiv nyttighet som likvärdig skola. Det finns stora motsättningar mellan en marknadsbaserad styrmodell där skolmyndigheter antar en konkurrensneutral hållning och den aktiva styrning som behövs för att upprätthålla en likvärdig och hög kvalitet i skolan. Osv. Kritiken mot Friskolekommitten är alltså dubbel: dels presenterar den inga ”lösningar” inom ramen för dagens system, dels diskuterar den inte de djupare systemfrågorna.

Trackbacks

  1. […] förslagen från Friskolekommittén räcker därför inte. Som Jonas Vlachos så riktigt skriver […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s