Det där med ekonomiska incitament

2009-07-01 av 2 kommentarer

Daniel har tidigare här på Ekonomistas berättat om studier som visar att individer påverkar tidpunkten för sin död för att minimera skatter.  Men det är inte bara det datum då r vi lämnar jorden som verkar styras av ekonomiska incitament, utan även det datum när vi anländer. Detta visar på ett övertygande sätt Joshua S Gans och Andrew Leigh i en artikel som är forthcoming i Journal of Public Economics.

I artikeln med det fyndiga namnet ”Born on the first of July: An (un)natural experiment in birth timing” undersöker de vilken effekt en baby-bonus på $3000 hade på australiensiksa kvinnors barnafödande. Bonusen annonserades sju veckor innan den skulle börja gälla och innebar att föräldrar till barn som föddes den 1 Juli och senare fick denna bonus. Gans och Leigh visar att denna bonus hade effekter på när barnen föddes. I figuren nedan ses hur antalet födslar varierar över dagar. Det finns en tydlig peak direkt efter första juli, vilket tyder på att föräldrar valde att senarelägga sina födslar för att få ta del av barnbonusen. Detta förhållande håller även om man kontrollerar för års-, dag-på-året- och veckodagseffekter (nedre panelen). Estimeringar visar att över 1000 födslar sköts upp pga Baby-bonusen.

boom

Närmare studier av data visar att det framför allt var planerade kejsarsnitt och igångsatta födslar. Det är också så att barn som fötts efter 1:a juli verkar väga mer än barn födda veckan innan bonusen började gälla. Dessa resultat tyder på att det inte bara handlar om att man kommit överens med sjukhuspersonalen att vänta med att rapportera in födslar som ägt rum ”för tidigt” för att berättiga till bonusen.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Borta bra, men hemma bäst – eller?

2009-06-25 av 9 kommentarer

Jag har tidigare på Ekonomistas (t.ex. här  och här) efterlyst fler studier som undersöker effekterna av kommunal barnomsorg på barns välfärd och framtida utveckling. Bristen på trovärdiga studier beror förmodligen på en metodologisk knivighet; det är inte slumpen som avgör vilka barn som går i förskolan utan det är sannolikt så att dessa barn skiljer sig från barn som i stället vistas hemma hos sina föräldrar. Dessa skillnader kommer dessutom förmodligen också att ha en direkt effekt på barnens välfärd. Det är helt enkelt klurigt att skilja på korrelation och orsakssamband.

I en ny studie som kom ut på IFAU förra veckan angriper Qian Liu och Oskar Nordström Skans detta metodologiska problem ur en annan vinkel.  I slutet av 1980-talet förlängdes föräldrars betalda ledighet från 360 till 450 dagar. Detta innebar att tidpunkten för när barnet skrevs in i den kommunala barnomsorgen försköts för barn födda efter ett visst datum då reformen började gälla. Génom att utnyttja denna variation kan forskarna fastställa effekten på barnens framtida skolresultat av den förlängda tiden hemma med föräldern och alltså i förlängningen effekten av tidig barnomsorg. Med tanke på att många forskare, däribland Jim Heckman, pekar på betydelsen av tidig utbildning kan denna senareläggning av förskoleinträdet tänkas ha stor betydelse, framför allt för barn från sämre miljöer.barn

Liu och Skans finner i sin studie att den förlängda föräldraledigheten inte verkar ha påverkat hur barnen i genomsnitt klarar skolan i årskurs nio. Däremot finner de en ** viss föbättring för barn till högutbildade mödrar av den förlängda föräldraledigheten och en tendens till en försämring till barn till lågutbildade mödrar** . Det verkar alltså som om den kommunala barnomsorgen tenderar att jämna ut skillnader mellan barn med olika förutsättningar.

Vad ska man då dra för lärdom av detta? Min tolkning av resultaten är att det är viktigt att se till att förskolepersonalen är välutbildad och att barn från utsatta miljöer (med detta inte sagt att ett barn till en lågutbildad moder per automatik är utsatt) får ta del av den allmänna förskolan. Naturligtvis ska man aldrig bygga policy på en enstaka studie, men riktningen på studiens resultat påminner t.ex. om de resultat som de två forskarna Nabanita Datta Gupta och Marianne Simonsen finner i en studie av effekter av barnomsorg på danska barn, som även de inte finner några effekter på genomsnittet, men negativa effekter på pojkar till lågutbildade mödrar av att vara på familjedaghem (där personalen i stor utsträckning saknar pedagogisk utbildning) än i den kommunala förskolan.

** reviderat 12.40

Filed Under: Metod, Offentlig sektor, Utbildning och forskning

Behöver vi oroa oss för framtiden?

2009-06-23 av 16 kommentarer

Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.

Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster. 

Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.

De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.

Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att ”det har gått bra tidigare”  innan jag slappnar av och låter frågan bero.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Är det verkligen bäst att bo i Danderyd?

2009-06-13 av 8 kommentarer

Nyhetsmagasinet Fokus kom i veckan med sin årliga kommunranking. Återigen toppar Danderyd, följd av Vellinge, Täby och Lidingö. Sämst ut faller Munkfors, Filipstad och Ljusnarsberg. Det verkar alltså som att en högerstyrd lågskattekommun är att föredra framför värmländsk glesbygd. 

Hur har det då gått till när denna ranking tagits fram?  Jo, Sveriges kommuner har rangordnats utifrån 30 olika faktorer, rörande privatekonomi, skola och dagis, fritid, social trygghet, jobb och tillväxt och kommunal ekonomi. Sen har rangordningarna normerats i en skala 1-100 och slutligen har medelvärdet av dessa normerade rankingar tagits fram.

Det finns flera svagheter med denna ranking. Det gäller dels de olika faktorerna som har valts ut, dels sättet som dessa aggregeras.  Är det t.ex. bättre att bo i en kommun med hög nettoförmögenhet eller låga skilsmässotal? Förmodligen om det skulle vara så att man per automatik blev rikare och lyckligare i sitt förhållande om man flyttade till denna kommun, men knappast annars. Är det bra att bo i en kommun med höga utgifter på skola? Ja, förmodligen om man har barn i skolåldern och höga utgifter innebär högkvalitativ utbildning, men knappast om de höga utgifterna beror på stora sociala problem i kommunen. Är det bra att bo i en kommun med få anmälda brott? Ja förmodligen, men knappast om det beror på att en lokal maffia gör att folk inte vågar anmäla brotten.

Kommunrankingen utgår också från att det är lika mycket värt att vara bäst när det gäller låg kommunalskatt, hög lärartäthet, många serveringstillstånd och hög soliditet. Förmodligen värderar olika individer dessa saker väldigt olika. Nu ska vi i rättvisans namn säga att dessa problem inte är något unikt för Fokus ranking, utan detta problem uppstår alltid när man försöker skapa sammanhängande mått som väger ihop olika faktorer och det finns en stor litteratur om detta. Sveriges mest citerade samhällsvetare (och en av de personer som Jim Heckman ville träffa när han var i Uppsala i samband med sin Nobelföreläsning) Karl Gustav Jöreskog har t.ex. utvecklat ett program speciellt för detta (LISREL).

Fokus kommunranking får därför ses som ett lovvärt försök att jämföra kommunerna, som inte når ända fram. Kanske kan de olika delrankingarna vara till hjälp för individer som står i begrepp att flytta och som vet att de har höga preferenser för t.ex. många restauranger eller gott om idrottsföreningar, men de säger knappast något om var det är bäst att bo.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Intressant studie om finska vårdnadsbidraget

2009-05-15 av 55 kommentarer

När alliansen gick till val med löfte om att införa ett vårdnadsbidrag var känslorna heta. Vissa ansåg att detta var en kvinnofälla som skulle leda till att 50-talets hemmafruar kom tillbaka, medan andra såg det som en unik möjlighet för föräldrarna att välja den omsorgsform som bäst passade deras barn. När det efter alliansens valseger sedan blev fritt fram för kommunerna att införa vårdnadsbidrag så verkade det som det varit ”much ado about nothing” då endast ett fåtal hushåll valt att utnyttja möjligheten. En förklaring som lagts fram är att bidraget , som är på som mest 3000 kr i månaden, helt enkelt varit för lågt för att möjliggöra för föräldrar att dra nytta av det. Stämmer det, eller är det helt enkelt så att föräldrar faktiskt tycker att barnen mår bra av att delta i förskolan och att de själva mår bra av att jobba?

Förra veckan deltog jag i Society of Labor Economist‘s årliga konferens. Där presenterades bland många andra intressanta studier en uppsats om det finska vårdnadsbidraget. I uppsatsen utnyttjar Toumas Kosonen det faktum att de finska kommunerna kan toppa upp det statliga allmänna vårdnadsbidraget med en extra valfri summa, vilket många kommuner har valt att göra. Det ordinarie vårdnadsbidraget ligger på 300-500 euros per månad och det genomsnittliga kommunala tillägget på 200 euros per månad.

Studien visar att storleken på vårdnadsbidraget spelar stor roll för det kvinnliga arbetsutbudet; ett kommunalt tillägg på 100 euros leder till att det kvinnliga arbetsutbudet sjunker med 10 %.  Däremot finner studien inga effekter för pappor. Det verkar alltså som om det svenska vårdnadsbidraget hade fått större genomslag om ersättningen hade varit några tusenlappar större.

Den mest intressanta frågan kvarstår dock, nämligen om vilken effekt ett vårdnadsbidrag får på barnen. Mår de bra av att vara hemma med sina föräldrar en längre tid, eller gynnas barnens utveckling av förskolans pedagogiska verksamhet? Detta är en mycket angelägen fråga för framtida forskning

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With:

Bättre med generella än med riktade statsbidrag till kommunerna

2009-05-01 av 16 kommentarer

1993 gjordes det svenska statsbidragssystemet om så att statsibidragen övergick från specialdestinerade till generella. Det innebar att kommunerna fick alla pengar i en påse och sen kunde allokera ut dem efter eget huvud på de olika utgiftsområdena. Tanken var dels att förenkla ett statsbidragssystem som hade kommit att bli allt mer oöverskådligt, dels tanken att kommunerna själva bäst visste hur de skulle förvalta sina medel.

Sen dess har trenden varit allt fler riktade statsbidrag, de s.k. Wärnersson-pengarna som var betingade på att kommunen ökade personaltätheten i skolan, är bara ett exempel. Att trenden har gått åt detta håll är förståligt; kommunerna ansvarar för viktiga välfärdstjänster och det krävs en väldigt tillitsfull regering för att inte vilja gå in och styra hur de gör detta. Därför är jag positivt överaskad att de statsbidrag som nu har annonserats i krisens spår faktiskt är generella och inte riktade till t.ex. skolan.

Det är nämligen så att riktade statsbidrag bara i undantagsfall faktiskt påverker kommunernas belsut på kort sikt. På längre sikt kan de däremot göra mer ont än gott. Låt mig förklara. Även om pengarna är riktade till t.ex. skolan så är det fritt fram för kommunerna att nu använda de pengar de hade tänkt lägga på skolan på något annat. Endast i de fall det riktade statsbidraget är större än den av kommunen planerade skolbudgeten kommer det att göra skillnad. I de allra flesta fall har alltså riktade statsbidrag precis samma effekter på den kommunala besluten som generella, i alla fall på kort sikt. På lite längre sikt riskerar riktade statsbidrag dels att undergräva det lokala ansvarsutkrävandet (kommunpolitiker kan alltid skylla på regeringen om kommuninnevånarna är missnöjda med politikernas beslut), dels locka kommunerna till strategiska överväganden när de fattar sina beslut (om vi inte satsar så mycket på äldreomsorgen idag så kommer vi nog få utökade riktade statsbidrag imorgon). Att kommunerna agerar strategiskt har diskuterats tidigare här på Ekonomistas. Slutsatsen av detta är att riktade bidrag kan ställa till med mer ont än gott. I de fall regeringen ändå vill styra över vissa verksamhetsområden så är det förmodligen bättre att helt enkelt centralisera dessa verksamheter.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With:

Är det bra med läxor?

2009-04-03 av 36 kommentarer

laxaSynen på läxor som ett viktigt komplement till den undervisning som ges i skolan har varierat över tiden. 1901 förbjöd till exempel Kalifornien läxor för barn under 15 år, men i och med framgångar av först Sovjetunionen och senare Japan ändrades den amerikanska synen på vikten av hemarbete.

Som jag ser det finns det två viktiga frågor att ställa sig när man ska bedöma om läxor är ngt att ha. Den första självklara frågan är förstås om elevers prestationer och framtida löner förbättras av läxor. Den andra, och minst lika viktiga, frågan är om läxor ökar gapet mellan barn till hög- och lågutbildade. Vi vet att även i det jämlika Sverige med studielån och fri utbildning  råder en social snedrekrytering till högre studier. Om det skulle vara så att läxor förstärker denna så behöver beslutsfattare fundera en gång till.

Den första frågan, dvs om läxor gör att elever presterar bättre analyseras i en ny forskningsrapport av Ozkan Eren och Daniel J Henderson. De undersöker hur mängden läxor som läraren ger eleverna påverkar elevernas betyg i åttan. Efter att ha kontrollerat för såväl elevfixa effekter som lärarfixa effekter finner de att matte-läxor förbättrar elevernas prestationer, men att läxor i naturkunskap, engelska och historia är verkningslösa. Den förklaring de ger till detta resultat, och som låter sannolik, är att matteläxor i större utsträckning handlar om problemlösning, medan läxor i andra ämnen mer är utantillärande.

Eren & Henderson finner också att matteläxorna har större postivia effekter  för vita och barn till ”medelutbildade” (med high school eller viss collegeutbildning). En tolkning av detta kan vara att det krävs att föräldrarna faktiskt har förmåga (och tid) att hjälpa sina barn för att läxläsningen ska ge resultat.

Att det är viktigt att få hjälp i läxläsningen visar också svensk evidens från de s.k. arbetsstugorna som fanns i Norrbotten på 1940-talet. I dessa stugor fick barn som bodde långt från skolan bo under terminerna och i dessa stugor fick barnen hjälp med läxläsning av personalen som var utbildade i pedagogik. Per Johansson och Christian Andersson visar att arbetsstugebarnen förbättrade sina betyg från klass 1 till klass 7 mer än de barn som bodde hemma. Viktigast var detta för barn med dåliga resultat i klass 1.

En väldig viktig aspekt för att läxor ska fungera bra och inte öka segregeringen i samhället måste därför vara att samhället satsar på att ge barn som inte kan få hjälp med läxorna hemma alternativ läxhjälp. Särskilt viktigt kan detta tänkas vara för barn vars föräldrar inte behärskar det svenska språket. ”Fritids” (eller skolbarnomsorg som det heter på korrekt språk) spelar här en viktig roll.

Filed Under: Utbildning och forskning

Staten – vi eller dom?

2009-03-19 av 63 kommentarer

Bland kommentarerna på Ekonomistas dyker det med jämna mellanrum upp röster som verkar se staten som ett resurshungrigt monster som likt Leviathan suger åt sig allt det bara förmår. Skatter blir enligt detta synsätt stöld av privat egendom.

Denna syn på staten får mig alltid att undra varifrån denna makthungriga stat kommer. Sverige är trots allt en demokrati där grundlagen fastställer att all makt utgår från follket.  I praktiken innebär det att makten utövas av politiker valda av folket. Detta borde väl innebära att staten snarare är väljarnas förlängda arm än en främmande parasit. 

Skatter kommer därmed helt enkelt vara ett sätt att föra över resurser från vår privata plånbok till den offentliga. Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. På samma sätt är det naturligtvis vi som betalar för både privata och offentliga varor, även om fördelningseffekter blir viktiga i det senare fallet.

Sen kvarstår naturligtvis det faktum att  våra åsikter gå isär vad gäller graden av omfördelning och offentligt inripande, eftersom det inte är enhällighet utan majoritetsval som gäller. Det innebär att alla inte kommer att tycka att den politik som förs är den rätta. Dessutom är politiken knappast fullkomlig och politikmisslyckanden kommer att uppstå (även om det inte är uppenbart vad detta begrepp står för, se här och här). Det viktiga blir därför att utforma ett system där medborgarna också kan utkräva ansvar av beslutsfattare och där det finns författningsskydd för minoriteter.  Faktum kvarstår dock att utgångspunkten när man diskuterar staten i 2000-talets Sverige ändå måste vara att staten är något som vi har valt att ha och som i slutändan vare sig är mer eller mindre än de individer som har valt de styrande politikerna. Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Filed Under: Offentlig sektor

KDs barnbonus kommer att öka barnafödandet med en halv procent

2009-03-13 av 10 kommentarer

bebis1Kristdemokraterna har nyligen gått ut och annonserat att de vill inrätta en barnbonus på 10000 kr per nyfött barn för att öka barnafödandet i Sverige.  En liknande barnbonus har redan tidigare delats ut i t ex Quebec och där gav en bonus på 1000 Kanada-dollar en ökning i barnafödandet med 17 %.

Hur stor kan effekten av KDs förslag tänkas bli i Sverige?  Ekonomistas har (som alltid ; ) ) svaret. I alla fall om man tror på de  effektskattningar som jag tillsammans med Helena Svaleryd och Anna Sjögren kom fram till i en studie som släpptes från IFAU i december. Enligt våra estimat så kommer en bonus på 10000 kr att leda till att 0,4 fler barn föds per 1000 kvinnor i åldern 20-45. Under 2000-talet har ungefär 70 barn per fötts per 1000 kvinnor, vilket skulle innebära att barnafödandet kommer att gå upp med en halv procent om KDs barnbonus införs. Det är alltså inga stora effekter vi kan förvänta oss.  Eventuellt skulle effekten kunna bli något större då vi i vår IFAU-studie undersöker sänkta barnomsorgsavgifter snarare än pengar direkt i föräldrarnas plånböcker.

Som en parentes kan jag nämna att Jonas tipsade om att det finns de som tolkar KDs förslag som en anti-abortpremie. Ett sådant resonemang skulle onekligen sätta barnbidragen i nytt (underligt) ljus.

Filed Under: Välfärd

Hungriga vargar jagar bäst

2009-03-12 av 6 kommentarer

Jag har hört sägas att förr i tiden så kunde en forskare den dagen han blev professor (för det var alltid män som blev professorer förr i tiden) lägga ner pennan för att aldrig ta upp den igen. Nu är väl detta inte riktigt sant idag, många av dagens professorer deltar aktivt i forskarvärlden och publicerar nya artiklar. Men om man jämför antal seminarier under en termin per doktorand och nydisputerad forskare med antal seminarier per professor är jag övertygad om att  de nya forskarna kommer att dominera över de gamla.

Min förutfattade mening att en forskare är som mest aktiv när hon eller han är ny får stöd i ett pågående forskningsprojekt som bedrivs av Ali Sina Onder vid Vanderbilt University. Tillsammans med med 3 medförfattare undersöker han hur antal publicerade artiklar i topp-tidskrifter avtar ju längre tid som går efter doktorsexamen. I figuren nedan framgår hur antal publicerade sidor i topp-tidskrifter avtar med tid sen disputationen bland disputerade från topp-20 universitetn i USA. Mönstret ser likadant ut för studenter från sämre universitet, även om nivån är lägre.

aer

Källa:  Conley, J.P., M.J. Crucini, R.A. Driskill, A.S. Onder (2009), ”Why Can’t New Professors Get Tenure? The Effect of Publication Lags on
Life Cycle Productivity in Economics”, manuscript.

Nu beror säkert en del av minskningen på att en del nydisputerade forskare lämnar den akademiska världen och därför upphör att publicera sig (det enda som kurvorna i figuren betingar på är att forskaren har åtminstone en publikation). Trots detta tror jag att en inte obetydlig förklaring är att nydisputerade forskare är i stort behov av att bygga upp en CV för att kunna meritera sig och få fasta positioner, men att detta behov avtar när de väl har fått sina fasta anställningar. Så det är kanske som de säger: att hungriga vargar jagar bäst.

Filed Under: Utbildning och forskning
«Föregående sida
Nästa sida»