Vem ska man ge till?

Skandalen på Röda korset visar hur det är svårt att veta om pengar som man donerar till välgörenhet verkligen gör nytta. Även om renodlad förskingring är ovanlig så är det inte säkert att organisationen satsar på rätt saker. Så hur ska man då donera om man vill skapa mest välfärd?

Ett problem som de flesta organisationer lider av är att den externa granskningen är svag. Detta beror på att varje enskild givare är liten och därför inte har resurserna eller kompetensen att övervaka verksamheten; samma problem som aktiebolag med spritt ägande lider av. Den första tumregeln bör alltså vara att hitta en organisation med ett fåtal riktigt stora donatorer som har incitament att se till att allt går rätt till.

Ett annat problem är att organisationen kan tänkas ha en mängd andra mål än att maximera välfärden av varje donerad krona. Kanske har organisationen ideologiska käpphästar, kanske får PR-hänsyn styra verksamheten, kanske har organisationen motstridiga mål; lite som ett aktiebolag som bryr sig om helt andra saker än vinstmaximering. Tumregel nummer två blir alltså att hitta en organisation som har en enkel och tydlig målsättning och få yttre och inre hänsyn att ta.

Givet dessa tumregler borde the Gates Foundation vara den givna mottagaren av ens välgörenhetskronor. Där finns en stor huvuddonator som dessutom knappast har något annat intresse än att maximera världens välfärd. Ville Bill Gates slösa bort pengarna hade det ju trots allt varit enklare att behålla pengarna i familjen i stället för att gå omvägen via en stiftelse.

Så nu finns det bara ett problem. Det verkar inte som om Bill och Melinda är intresserade av att ta emot mina pengar…

Keynes och Hayek

Via Marginal Revolution hittar jag denna briljanta (eller bisarra) rap-video som förklarar grunderna i de Keynesianska och Österrikiska makroekonomiska skolorna.

Analys av terrorism

De senaste åren har nationalekonomer börjat analysera terrorism både empiriskt och teoretiskt. Bland annat har Alan Krueger visat att självmordsbombare sällan kommer från fattiga omständigheter. I stället är de ofta högutbildade och har en relativt priviligierad bakgrund. I en intressant ny bok visar Eli Berman att detta emellertid inte alls ska tolkas som att socialpolitik är verkningslös som terrorismbekämpning.

Boken som bygger på en mängd studier (flera nedladdningsbara på Bermans hemsida) visar i stället att flertalet framgångsrika terrorgrupper har sin bas i en fungerande social verksamhet. Hamas populära sociala verksamhet är välkänd och Hizbollah har länge fungerat som en (fungerande) stat i staten. Denna verksamhet fungerar som rekryteringsbas för fotsoldater som enligt Bermans studier sällan drivs av religiös fanatism.

En grundläggande idé i Bermans arbete är i stället att terrorattacker är ett sätt för en grupp med svag lagstiftande och beskattande makt att upprätthålla den inre disciplinen när det gäller leverensen av kollektiva varor. Genom gruppens terrorstämpel bränner medlemmarna sina chanser på den vanliga arbetsmarknaden vilket ökar utrymmet för produktion av sociala tjänster.

Bermans analys går alltså ut på att den sociala verksamheten inte kan ses som en renodlad PR-avdelning utan att den är intimt förknippad med terrorgruppernas existens. Detta betyder att skapandet av en stat som levererar skolor, sjukvård, sophämtning och liknande tjänster faktiskt blir ett effektivt sätt att bekämpa terrorismen. Dessutom blir det uppenbart varför många terrorgrupper angriper andra organisationers sociala verksamhet — denna är ett grundläggande hot mot deras existens.

Det finns fler intressanta infallsvinklar i boken men mest givande är analysen av terrorgrupper som inte bygger på att medlemmarna är fanatiska psykopater. För, som Berman skriver, det finns mycket lite evidens för att så skulle vara fallet. Dessutom ger boken vägledning för hur biståndspolitik i oroliga områden ska bedrivas: att leverera bra sociala tjänster verkar minska våldsdåden medan ett fokus på att skapa arbeten inte funkar. Detta blir naturligt i Bermans modell där det inte bara är enskilda individers utan också gruppens incitament som spelar roll.

Samtidigt är det uppenbart att Bermans analys inte beskriver alla former av terrorism. För exakt vilken social verksamhet som attackerna den 11e September och 7e Juli syftade till att upprätthålla är ännu höljt i dunkel.

Olika pris på samma risk

DN tar idag upp frågan om att de resurser som läggs på att undvika dödsfall skiljer sig mycket mellan olika områden. Den som vill ha lite siffror på hur stora dessa skillnader är kan med fördel läsa detta inlägg. Det är svårt att inte hålla med DN om att det behövs en översyn av hur våra resurser för att rädda liv används. Varför anses exempelvis ett liv räddat genom ökad elsäkerhet vara värt 200 gånger mer än ett liv som räddas genom ökad brandsäkerhet?

God jul!

Även om Ekonomistas självfallet är religiöst och politiskt obundet så vill vi önska alla våra läsare en God Jul!

Prinsessan och halva kungariket

The winner takes it all

Av en ren slump stötte jag på denna uppsats av bland andra Ran Abramitzky. Genom att undersöka giftemålsmönstren efter första världskriget finner de att vi i allmänhet vill gifta upp oss i samhällshierarkin. Det kanske inte är så förvånande men författarna har använt en smart strategi för att undersöka frågan.

De utnyttjar att variationen i dödlighet bland soldaterna i skyttegravarna gav upphov till stor variation i utbudet av giftasdugliga män mellan olika regioner i Frankrike. I områden som drabbats hårt kunde de överlevande männen efter kriget välja och vraka bland potentiella partners. Resultatet blev att överlevarna i hög grad gifte sig med kvinnor från högre samhällsklasser. Författarna drar slutsatsen att det faktum att vi i allmänhet ser lika gifta lika inte beror på en preferens för likhet. Det är helt enkelt en jämvikt i ett spel där alla vill gifta upp sig.

Kan det vara denna typ av effekter som i alla tider fått män att springa rakt in en kulsvärm?

Klimatekonomi 1A: Köp ett oljefält

För en nationalekonom är det självklart hur klimatproblematiken ska hanteras. Växthusgaser ger upphov till externaliteter och sådana ska beskattas. Skatten sätts så att den som släpper ut får betala hela kostnaden som utsläppet orsakar samhället. Lätt som en plätt. Om man bara visste hur stora kostnaderna för att släppa ut ytterligare ett ton växthusgaser är.

I praktiken är emellertid dessa kostnader ytterst svåra att beräkna. Inte minst har en skatt på växthusgaser svårt att hantera olika tröskeleffekter som kan finnas i komplexa klimatsystem. Däremot kanske man kan komma fram till ungefär hur stora utsläpp som klimatet tål. Om man sedan enas om ett tak för utsläppen kan handel med utsläppsrätter göra det möjligt för dem som har svårt att minska utsläppen att köpa utsläppsrätter av dem som kan minska utsläppen billigt. På så sätt kan målet nås till lägsta möjliga kostnad.

Det stora problemet med utsläppsrätter är att systemen i allmänhet bara omfattar vissa sektorer och aktiviteter. Medan exempelvis stålindustrin kan tjäna 250 kronor på att minska sina utsläpp av CO2 med ett ton, får inte en skogsägare som låter bli att frigöra ett ton CO2 250 kronor för besväret. Det är emellertid fullt möjligt att skapa system som åtgärdar dessa brister och därmed kompenserar dem som minskar utbudet av CO2.

En klimatpolitik som syftar till att minska efterfrågan på energi i allmänhet och på fossila bränslen i synnerhet kan däremot rent av vara kontraproduktiv. I varje fall om inte alla länder är med och om inte politiken får ägarna av fossila bränslen att minska utbudet. Anledningen är att en förväntan om sjunkande efterfrågan i framtiden ger oljeshejkerna incitament att pumpa upp mer olja redan idag. Oljepriset sjunker då och någon kommer man alltid att kunna sälja oljan till. Eftersom klimatpåverkan är global spelar det ingen roll om oljan bränns i Västerås eller i Timbuktu.

Hans-Werner Sinn driver därför linjen att en effektiv klimatpolitik måste åtgärda utbudet av CO2 snarare än efterfrågan. För att uppnå detta förespråkar Sinn bland annat en skatt på kapitalinkomster från fossila bränsletillgångar. Min egen favoritåtgärd är i samma anda; vi borde helt köpa upp oljefält och se till att de inte används. För nog vore det enormt mycket enklare att låta kolet bli kvar i marken än att försöka fånga in det när det redan är ute i atmosfären.

Eller — om det är en politiskt svår lösning — så kan man alltid föra lågintensiva, utdragna krig i oljerika regioner.

DN123456789876543, SvD12345678987654321, SDS1234567898, GP1234567898, AB12, Exp123,

ESO-seminarium om skolan

Igår presenterade ESO två rapporter, en om likvärdighet i utbildningen av Camilo von Greiff (som ibland dyker upp i våra kommentarstrådar) och en om lärarkårens prefessionella ställning och status av Niklas Stenlås. Båda rapporterna är mycket läsvärda och inte minst Stenlås skrift gav mig helt nya perspektiv på de skolpolitiska reformerna under de senaste 20 åren.

Själv var jag inbjuden att delta i den efterföljande paneldiskussionen och tyckte tillställningen var mycket intressant. Det dominerande intrycket är att ”flumpedagogerna” har abdikerat så tillvida att det hårdnackade motståndet till kunskapsmätning, utvärdering och uppföljning slutgiltligen verkar vara brutet. Vi var flera som talade om behovet av mätning och uppföljning och ingen opponerade sig. Överhuvudtaget.

Den som har några timmar över kan titta på hela tillställningen här.

Orsakar höga betyg dåliga kunskaper?

Idag släpptes resultaten från den senaste TIMSS-studien som jämför kunskaper i matte och fysik under sista året i gymnasiet. Det visar sig att svenska gymnasisters prestationer sjunker, vilket tyvärr inte kommer som en överraskning. Däremot är det intressant att en stor del minskningen beror på att allt färre elever uppnår riktigt goda resultat. Detta står i skarp kontrast till betygsutvecklingen som ju visar att andelen elever med absoluta toppbetyg ökat våldsamt både på gymnasiet och högstadiet.

Som jag skrivit tidigare finns det troligen ett kausalt samband mellan dessa båda trender. Flera studier visar nämligen att eleverna lär sig mindre när det är lätt att få höga betyg. Dessa resultat är dessutom från USA där betygen spelar en betydligt mindre roll i antagningsprocessen till högre studier än i Sverige. Det finns därför anledning att tro att denna typ av mekanismer är betydligt starkare i Sverige. För vilken hormostinn tonåring ägnar sig åt att plugga mer när man redan uppnått MVG?

Betygsinflationen är alltså inte bara ett rättviseproblem utan kan även vara en bidragande orsak till den svenska skolans problem med att förmedla kunskap till eleverna. För att ta itu med detta krävs emellertid att den ansvariga myndigheten Skolverket tar frågan på allvar. Hittills har man ju mest ägnat sig åt problemförnekelse.

Effektiv miljöåtgärd?

Regeringen meddelar att den ska börja klimatkompensera sina resor genom att köpa utsläppsrätter. Det väcker frågan om detta verkligen är den mest effektiva klimatåtgärd som står att finna. Om så är fallet kan man fråga sig varför skattepengar överhuvudtaget används till andra miljöåtgärder. Om så inte är fallet måste man fråga sig varför regeringen gör på detta vis.