I den nationalekonomiska forskningen om vinstbeskattning i internationellt verksamma bolag finns ibland ett förenklat, tendentiöst språkbruk och diskutabla antaganden. Länder med låga bolagsskatter beskrivs regelmässigt som ”skatteparadis”, företag som flyttar sina huvudkontor dit är ”fuskare”, och skattebortfallsberäkningar tar sällan hänsyn till att skattens nivå påverkar skattebasens storlek. Det finns inte mycket kritisk diskussion bland andra forskare om dessa tendentiösa inslag. I detta inlägg diskuterar jag dessa problem.

I detta inlägg kommenterar Andreas Bergh och jag en artikel av sociologen Roland Paulsen, ”Svenskarnas passivitet inför den arroganta ekonomiska politiken är obegriplig” (DN den 13 mars). Vi skickade vår kommentar till DN Kultur men ingen svarade på över en vecka och när vi till sist fick tag i DNs kulturchef Björn Wiman meddelade han att vår text blivit för gammal (!) för att publicera. Vi publicerar nu texten på Ekonomistas istället.

Skattetrycket, eller skattekvoten, är vårt vanligaste mått på ett lands skattenivå. Det mäts genom att dela de totala skatteintäkterna med samtliga inkomster mätta enligt bruttonationalprodukten BNP. Måttets enkelhet är en styrka, men ett problem är att använda BNP som inkomstnämnare eftersom BNP räknar kapitalförslitning, alltså värdeminskning till följd av kapitalstockens åldrande, som en inkomst trots att den snarare mäter behovet av extra investeringar för att hålla kapitalet intakt. Ett alternativ till BNP när skattetrycket beräknas är nettonationalprodukten, NNP, som exkluderar kapitalförslitning, och som därmed ligger närmare de faktiska inkomster som ska betala skatten. Skattetrycket i NNP höjer Sveriges skattetryck från 43% till 52% och uppvisar en mindre minskning på senare tid än skattetrycket i BNP.

När länder behöver göra särskilt stora investeringar som ska täcka både nutida och framtida behov finns skäl att dessa investeringar läggs vid sidan av den löpande statsbudgeten. Sverige står inför en period av upprustning av sitt militära och civila försvar efter decennier av eftersatt underhåll och låga investeringar. I detta inlägg används en enkel kapitaliseringsmodell för att beräkna storleken på investeringsbehovet, och resultatet visar att flera hundratals miljarder krävs för att återkapitalisera försvaret. Sådana belopp kan inte enkelt ordnas genom att höja den årliga försvarsbudgeten. Statlig upplåning är ett rimligare finansieringsalterantiv för en sådan massiv upprustning.