I detta inlägg kommenterar Andreas Bergh och jag en artikel av sociologen Roland Paulsen, ”Svenskarnas passivitet inför den arroganta ekonomiska politiken är obegriplig” (DN den 13 mars). Vi skickade vår kommentar till DN Kultur men ingen svarade på över en vecka och när vi till sist fick tag i DNs kulturchef Björn Wiman meddelade han att vår text blivit för gammal (!) för att publicera. Vi publicerar nu texten på Ekonomistas istället.
I sin artikel förundras Roland Paulsen över svenskars ”totala brist på motstånd som råder när arbetarkollektivet nu rånas gång efter annan”. Varför blir det inte protester här som det blir i Frankrike? Vi har ju ”galopperande ojämlikhet”, som Paulsen uttrycker det.
Men när Paulsen beskriver situationen i Sverige utelämnar han konsekvent sådant som talar emot hans alarmism. Som välfärdsforskare känner vi oss därför nödgade att nyansera Paulsens verklighetsbeskrivning utifrån befintliga data och relevant forskning.
- Paulsen framhåller fransmännens protester mot Macrons planerade pensionshöjning från 62 till 64 år. Men han väljer att inte nämna att fransmännen sticker ut i Europa, med en genomsnittlig pensionsålder på 60 år och ett pensionssystem som är gravt underfinansierat. Alltsedan den förre presidenten Mitterrand sänkte pensionsåldern från 65 till 60 har alla försök att höja pensionsåldern utlöst politiska protester, med ökade underskott till följd.
- Paulsen verkar tro att det ligger i svenska fackföreningars intresse att ha låg pensionsålder. Men han bortser då från att en låg pensionsålder gör att löntagarna måste avstå mer av sina inkomster till pensionärerna. En lägre pensionsålder innebär i fördelningssystemet dessutom lägre pensionsinkomster eftersom fler personer ska dela på mindre inbetalningar. Detta ligger knappast i någon fackförenings eller löntagares intresse.
- Paulsen beskriver ”rätten” att arbeta till 69 års ålder i Sverige som ett hån mot arbetare inom vård och omsorg. Det får han såklart tycka. Men förutom att en hög pensionsålder stärker pensionssystemet, och därmed människors pensionsinkomster, finns stora fördelar med att ta tillvara äldres kompetens och erfarenhet i arbetslivet. Någon kanske rent av tycker att det vore ett hån mot äldres erfarenhet att tvingas sluta vid 65?
- Paulsen ondgör sig över det senaste årets stora reallönesänkningar. Det stämmer att priser har gått upp på bred front, orsakat framför allt av nedstängningspolitiken under Coronapandemin och kriget i Ukraina. Men varför skulle denna yttre störning förändra svenskars syn på pensionerna eller grunderna i den ekonomiska politiken? Här hade det möjligen varit relevant kika på mer än enbart de senaste 12 månaderna. Sverige har sedan 1993 har haft positiv reallöneutveckling 29 år av 30, något som även låginkomsttagare har gynnats av.
- Paulsen kallar arbetarrörelsen arrogant för att den inte kräver full kompensation för det senaste årets inflation. Har det inte föresvävat honom att facken faktiskt känner till den forskning som visar att återhållna löneökningarna bidrar till att dämpa arbetslöshetsökningar i lågkonjunkturer? Riskerna med alltför stora löneökningar är den höga inflationen biter sig fast, liksom på 1970- och 80-talen, vilket ofrånkomligen leder till kostnadskriser och fortsatt ekonomisk nedgång.
- Kanske mest häpnadsväckande i Paulsens artikel är nog ändå att han tycks se strejker i andra länder – inklusive Grekland och Spanien – som ett föredöme för Sverige. Just dessa två sydeuropeiska länder har en arbetslöshet på 13 procent för hela befolkningen och 30 procent bland ungdomar. Det finns bättre länder för Sverige att lära av när det gäller arbetsmarknadens funktionssätt.
- Paulsen nämner slutligen i vaga, men likväl starkt fördömande, ordalag den ökade inkomstspridningen i Sverige som han anser vara en konsekvens av politiska beslut. Verkligheten är även här mer komplicerad än vad Paulsen vill göra gällande. Inkomstskillnaderna har faktiskt inte ökat särskilt mycket under de senaste 15 åren; det vanligaste måttet, Ginikoefficienten, var 0,30 år 2007 och 0,31 år 2020. En viktig förklaring är att löneinkomsterna är alltjämt anmärkningsvärt jämnt fördelade. När man räknar med reavinster har inkomstskillnaderna ökat betydligt mer, men det förklaras till stor del av att en högt värderad bostadsmarknad har gynnat de hushåll som äger sin bostad. Det kan man för all del ha synpunkter på, men det är knappast något som kommer att få svenskarna att samlas i strejker och protester mot den ekonomiska politiken.
Ekonomistas 
Sorgligt att DN kultur har utvecklats i så faktaresistent riktning. Men det ger ju iaf Paulsen en lämplig arena.
Fick nyhetsbrev från ABF. Den 28 mars inbjuder de till seminarium.
Skenande ojämlikhet och kris – vad gör vi nu?
Ur introduktionstexten: “..Mätt med ginikoefficienten har inkomstskillnaderna inte varit så här stora sedan mätningarna startade 1975. LO:s färska undersökning Makteliten visar att en toppdirektörers inkomst nu motsvarar vad 69 industriarbetare tjänar. Så stor har skillnaden inte varit sedan 1950 då mätningarna började..”
I artikeln du skrev anger du att inkomstskillnaderna har faktiskt inte ökat särskilt mycket under de senaste 15 åren; det vanligaste måttet, Ginikoefficienten, var 0,30 år 2007 och 0,31 år 2020.
Hur syr man ihop dessa olika bilder?
Leif, väldigt bra fråga. Ojämlikhet är mångfacetterat och kan åskådliggöras och presenteras på flera olika sätt. Texten du citerar verkar vara ett exempel på hur vissa politiska aktörer väljer att beskriva den.
Klart är att Sveriges inkomsfördelning var betydligt jämnar för 50 år sedan än den är idag. Vi befann oss då i en djup strukturkris där regler och skatter innebar små eller inga drivkrafter att jobba hårt och länge eller starta företag. Få hade höga inkomster. Politiken sänkte toppen och därför blev ojämlikheten låg. Sverige var extremast i världen på detta och därför fick världens minsta inkomstskillnader i befolkningen.
Men baksidan av denna jämlikhetspolitik var att den försämrade välståndet, hämmade tillväxten och urholkade medborgarnas välfärd. I Sverige insåg de flesta detta, även socialdemokraterna som började reformera ekonomin under 1980-talet med avregleringar och skattesänkningar så att välståndsskapandet kom igång igen. Och resultaten blev lyckade. Tillväxten och välståndet ökade, från 1990-talet till idag. Sverige fick ett rejält hack i kurvan under 90-talskrisen men den hjälpte oss att få ett sunt finanspolitiskt ramverk och en oberoende riksbank.
Dessa reformer skedde i alla västländer, men eftersom Sverige hade varit mest extremt i reglerings- och skattepolitik under 1970- och 80-talen, blev också återhämtningen och normaliseringen av inkomstfördelningen störst i vårt land.
När ABF talar om “skenande” ökning av ojämlikheten refererar de till våra nivåer på 1970-talet. Men de missar att Sverige då stack ut i världen, med extrem politik och smått extrema fördelningsnivåer som nog är de lägsta världen någonsin skådat.
Tidsperspektivitet är också intressant. Denna utveckling har skett över 50 år. Det är knappast skenande, utan snarare gradvist. Och när man ser på data från SCB ser vi att huvuddelen av ökningen i Gini skedde under 1980-, 90- och första halvan av 2000-talet. Från slutet av 2000-talet till idag har nivån varit nästan helt stabil, vilket vi skriver i vår text.
En annan diskussion som ABF tar upp är nivåskillnader i inkomster mellan de högsta cheferna i landet och genomsnittliga löntagare. Vad är en person värd på arbetsmarknaden? Denna fråga går inte att besvara enkelt, men en god gissning är att personens värde vid en given tidpunkt är lika med vad någon annan är villig att betala i lön med sina egna pengar. Det vill säga, de löner som arbetsgivare i privat sektor vill betala för arbetskraften är en bra uppskattning vad arbetstagarens arbete är värt. Detta värde kan variera över tid, och det kan även påverkas av institutionella arrangemang såsom närvaron av en fackförening eller skatternas nivåer.
Löner i offentlig sektor är mindre goda uppskattningar av en arbetstagares värde, för där handlar det om arbetsgivare som använder andras pengar att betala lönen. Att använda andras pengar gör arbetsgivarna genast lite mindre omsorgsfulla med bedömningen av de anställdas värde.
En börs-vd hanterar företag som kanske är värda miljarder kronor. En dålig vd kan därför lätt förstöra stora värden för ägarna och i förlängningen samhällsekonomin när detta leder till att färre får jobb och mindre skatter betalas. Av denna anledning har samhället allt intresse av att rätt personer får dessa viktiga jobb, och ur de privata ägarnas perspektiv kan det då vara värt några extra miljoner för att få just den löntagaren som de anlitar som vd.
Leif, jag slutar här. Hoppas dessa tankar hjälper att förklara hur åtminstone jag ser på detta. Här en länk till fortsatt läsning om dessa frågor:
Björklund, A., Waldenström, D. (2021). “Sverige är inte ett land med stor och växande ojämlikhet”, DN Debatt 2021-06-06.
Intressant ämne, där tydlig och bra statistik behövs. Ökar eller minskar skillnaderna i förmögenhet i samhället? Den frågan bör inte vara så svår att besvara med statistik.
Jag har ett sätt att mäta ekonomins funktion, så att säga utifrån. Genom att göra upp ett xy diagram där y-värdet är antalet arbetstimmar under ett år dividerat med antalet som anges som sysselsatta och x-värdet är antalet arbetstimmar dividerat med antalet individer i befolkningen. Kurvan ger tydliga utslag för utvecklingens riktning och storlek. http://www.fredtorssander.se/fredpress/2018/09/05/restaurationen-i-borjan-av-1990-talet-slutpunkten-for-den-svenska-kapitalismens-tillvaxtsaga/
Visst är det svårt att mäta den totala utvecklingen när det gäller befolkningens livsvillkor, både över tid och mellan nationer. Det seriösa försök som finns är så vit jag vet bara FN:s HDI, Human Development Index. Men där visar det sig att Sverige har sänkts från förstaplatsen på 1970-talet till att vid den senaste redovisningen 2022 ligga på 7:e plats.
I bägge fallen refereras till ginikoeffecienten. I ABF-fallet är referensåret 1975. I ditt fall är året 2007. ABF anger att mätningarna började 1950. Frågan är om man då kan lägga upp serien som en graf från 1950? Givet att det är samma serie som vi talar om.
Daniel talar tyst om att klyftorna ökat dramatiskt om man mäter förmögenheter i stället för inkomster. Vilket är det mest relevanta måttet. Det finns dessutom gott om andra fallgropar i statistiken, t ex systematiskt felaktiga skattningar av BNP-utvecklingen och av reallönerna. Det verkar ostridigt att välståndsklyftorna ökat mer än vad som varit samhällsekonomiskt välmotiverat, utan i stället orsakats av en inflationistisk politik, framför allt en lång period med negativa realräntor.