Nu på måndag den 13:e oktober meddelas vem som får ekonomipriset 2014, men redan nu kan du traditionsenligt rösta vem du tror kommer få priset. Vi har ställt samman en lista med tänkbara ekonomipriser, men det går naturligtvis bra att lägga egna förslag till listan. Motivera gärna egna förslag i kommentarstråden. Omröstningen avslutas på fredag kväll och resultatet från omröstningen presenteras under helgen.
(Lars E O Svensson har inte deltagit i sammanställningen av denna lista eller omröstning eftersom han sitter med i Vetenskapsakademien som utser årets pristagare.)
Ekonomistas 
Varför vissa länder blir rikare över tid tillhör de mest fundamentala frågorna inom ekonomiområdet, och Romers teori, med vissa skönhetsfläckar, innebar trots allt ett mycket stort steg framåt avseende vår förståelse av detta.
Om man tittar bakåt i tabellen över pristagare kan det vara dags för ekonometri eller, alternativt, litet mer tillämpad forskning utanför nationalekonomins kärna – exempelvis miljöekonomi. Frågan är om vi röstar på vem/vilka vi tror får priset – eller om vem/vilka som förtjänar det mest.
Jag hoppas att Tony Atkinson får priset ensam. Han är portalfiguren inom modern fördelningsforskning och har under de senaste 45 åren gjort betydande bidrag inom snart sagt alla teoretiska och empiriska aspekter av ojämlikhet, skatter och omfördelning och social exkludering inom ramen för den moderna välfärdsstaten. Atkinsons forskning har inte heller enbart påverkat den nationalekonomiska forskningen
om dessa frågor, utan hans bidrag har även format övriga samhällsvetenskaper och även haft stor inverkan inom policysfären.
Ibland påpekas att fransmannen Serge Kolm borde få priset vid sidan av Atkinson. Kolm har onekligen gjort flera viktiga teoretiska bidrag, och när det gäller Atkinsons berömda teorem om Lorenz-dominans och den jämnt fördelade ekvivalenta inkomsten som presenterades i hans berömda artikel från 1970 står det klart att Kolm oberoende hade kommit fram till liknande resultat. Men förutom att Kolms forskning saknar Atkinsons enorma bredd inom olika områden, anser de flesta att Kolms teoretiska arbeten i slutet av 1960-talet (som alltså innehöll liknande resultat) inte hade tillnärmelsevis samma genomslag. Peter Lambert beskriver det så här i sin bok The Distribution and Redistribution of Income:
“[T]he terminology used by Kolm in these sources is somewhat opaque, and his deductive style, though penetrating and elegant, is condensed and difficult for economists to grasp. Ultimately, it was Tony Atkinson who, in 1970, captured the attention of the profession, with a strikingly clear and illuminating analysis. The paper known as ‘Atkinson 1970’ has become one of the most widely-cited of all articles written by economists, and is commonly regarded as having laid the foundation for the analysis of welfare and inequality, notwithstanding Kolm’s prior contribution, of which there has been at best a patchy recognition” (Lambert, 2001, p. 44).
Därför tycker jag Atkinson bör få priset ensam i år.
Jag håller i stort med om det du skriver ovan Daniel men jag tycker inte att man kan dra slutsatsen att Kolm inte förtjänar priset för att han är “somwhat opaque…and difficult for economists to grasp” Maurice Allais (priset 1988) är ett bra exempel på en person som inte skrev på engelska och som inte hade särskilt många citeringar och därmed inte samma genomslag som andra men som inte desto mindre gjorde fundamentala insatser. Jag skulle inte bli ledsen om Atkinson får priset själv, tvärtom, oerhört välförtjänt, men jag skulle inte heller tycka att det är konstigt om Kolm fick det med honom. Tvärtom. Han har dessutom (liksom Atkinson på andra områden) gjort andra fundamentala bidrag kring hur vi ska tänka på reciprocitet och altruism och inom public economics i bred bemärkelse. Se t ex “Kolm as a Contributor to Public Utility Pricing, Second-Best Culture, and the Theory of Regulation”
(Laurent David, Michel Le Breton, and Olivier Merillon) i Social Ethics and Normative Economics, 2011 för en översikt av några av dessa bidrag.
Ge priset till Piketty vilket kommer att bidra till att priset kan börja kränga av sig den trånga “economicstvångströjan”
Frankrike tappar 2% årlig konkurrenskraft till Tyskland och likväl så försöker de hävda att deras ekonomiska modell är bra? Piketty har gjort massor men hittills har det inte visat sig vara empiriskt rättesnöre. Det kommer vara svårt att belöna hans datainsamling och särskilja den från teserna som ännu känns relativt begränsade i sin korrelation som styrmedel och internationell konkurrenskraft över tiden.
Piketty är en person, Frankrike är ett land.
Frankrike tappar inte 2% per annum i konkurrenskraft mot Tyskland. Vilket absurt påstående.
Den genomsnittlige fransmannen är rikare än den genomsnittlige tysken. Tyskland har för närvarande en konkurrensfördel vilken de uppnått genom att trycka ner lönerna under en lång tid i en “beggar thy neighbour-strategi”. En sådan strategi kan du med framgång applicera i en valutaunion förutsatt att de andra medlemmarna av valutaunionen inte gör samma sak. Om alla trycker ner lönerna samtidigt uppnås ingen konkurrensfördel och alla blir istället fattigare tillsammans. Alla länder kan heller inte samtidigt trycka ner den inhemska efterfrågan och köra med handelsbalansöverskott – det är matematiskt omöjligt.
Just nu kör Frankrike en självdestruktiv austerity och befinner sig i en nedåtgående spiral när den aggregerade efterfrågan sjunker närs staten sparar och den privata sektorn anpassar sig till den lägre efterfrågan och drar ner investeringar ytterligare samt sparkar folk. SGP, eller självmordspakten, tvingar länderna att procykliskt skära ner i perioder av svag ekonomi. Detta är förstås vansinne, men de flesta som inte läst makro på lite högre nivå befinner sig tyvärr fortfarande i tron att en ekonomi är som ett hushåll och att staten ska spara i dåliga tider. Detta gäller tyvärr också den klick av socialistpartiet i Frankrike som för närvarande har makten. Hollande sparar stoiskt och har drivit igenom den största sparbudgeten efter andra världskriget i Frankrike, tvärt emot sitt vallöfte 2012 om att stå upp emot Merkel. Detta har pågått i två år nu med det sedvanliga självdestruktiva resultatet att statens skatteintäkter krymper när ekonomin slutar växa, arbetslösheten, stiger, investeringarna och konsumtionen sjunker, etc. Hittills har politrukerna fattat nada utan tror att de måste spara mer istället. Ganska tragiskt faktiskt att skåda land efter land i Europa göra om misstagen från 1930-talet.
Kornai är den ende kvarlevande från tiden då nationalekonomi var nationalekonomi. Ge honom priset innan det är för sent. Ger ni det till Barro kommer jag att avfölja er!
Ingen ekonom borde få priset i år. Ekonomidisciplinen ger sig själv en välbehövlig timeout från denna utmärkelse och priset breddas till ett samhällsvetenskapspris vilket särskilt markeras genom att första gången ge det till en icke-ekonom.
Priset har tilldelats icke-ekonomer, bland annat Elinor Ostrom som är statsvetare. Sen är Nash matematiker och hans jämviktbegrepp används inte bara i nationalekonomi utan överallt i samhällsvetenskaperna (det finns fler matematiker bland pristagarna som fått priset och deras metoder fått stort genomslag inte bara i nationalekonomi). Daniel Kahneman är för övrigt psykolog. Nog kan man med fog hävda och tycka att priset borde breddas till samhällsvetenskaperna, men fullt korrekt är ditt påstående inte.
Mitt “första gången” syftar på det föreslagna samhällsvetenskapspriset vilket, eftersom det priset skulle ges för första gången, inte har getts till någon ekonom tidigare eller någon annan heller för den delen. Att bredda det till ett samhällsvetenskapspris och ändå ge det till en ekonom första gången skulle bli lite märkligt. Jag förstår din tolkning av meningen dock. De bekanta namn du nämner kan användas som ytterligare skäl för att officiellt göra om till ett samhällsvetenskapspris: priset tycks redan inofficiellt röra sig lite däråt.
Ja, och sen så skapar vi ett naturvetenskapligt pris så att fysikerna och kemisterna får vila lite.