Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Fyra dagsfärska reflektioner kring den pågående eurokrisen:
1. Barry Eichengreen tror inte på en eurokrasch under 2012.
2. Felix Salmon tror på en eurokrasch och global recession.
3. Carl B Hamilton argumenterar för ett djupare svenskt engagemang i EU.
4. Nils Lundgren påminner om varför euron var en dålig idé från första början.
En politiskt oberoende centralbank kräver direktionsledamöter med såväl integritet som kompetens. Få personer i Sverige uppfyller dessa betydande krav på integritet och kompetens (även om den nuvarande direktionen och de två senaste rekryteringarna, Per Jansson och Kerstin af Jochnick, gör det). Kanske kommer det i framtiden bli nödvändigt för Riksbanken att överväga rekrytering av direktionsledamöter utanför landets gränser?
Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.
Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.
Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar. Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.
Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).
Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.
I veckan lanserade Ekonomistas en omröstning bland sina läsare rörande eurons framtid. Frågan löd: “Hur många länder har lämnat eurosamarbetet den sista december 2012″?”. Under tre dagar svarade sammanlagt 398 personer, och på följande sätt fördelade sig svaren.
Som figuren visar trodde 37 procent att inget land skulle lämna euron under kommande året medan 63 procent trodde att minst ett land skulle göra det. Men den senare gruppen rymmer olika perspektiv. De flesta tror att mellan två och fem länder kommer att lämna euron, vilket torde antyda en utbredd skepsis gentemot flera sydeuropeiska länders euromedlemskap. En minoritet (10 procent av samtliga) tror att hela eurosamarbetet kommer att rämna under 2012.
Det finns få jämförelsepunkter mellan denna bild och andra bedömningar. Som påpekats pågår parallellt en ganska livlig handel på prognosmarknaden Intrade i ett kontrakt som ger betalt om “minst ett land kommer att lämna euron vid midnatt 31/12 2012”. I skrivande stund (3/12-11) tror 44 procent att detta kommer att ske, vilket är ner från 50 procent tidigare i veckan. Det hade varit intressant med en liknande svensk prognosmarknad för en jämförelse, men det faktum att majoriteten av Ekonomistas läsare tror på en drastisk utveckling pekar ändå åt samma håll.
Osäkerheten om eurons framtid är idag högre än någonsin. Ekonomistas lanserar därför en omröstning om vad bloggens läsare tror om eurons framtid. Forskning visar att det stora flertalets samlade bedömning ofta har högre prognosvärde än ens expertbedömningar. Kommer valutaunionen bestå, kommer något eller några länder lämna den eller kommer rentav hela EMU att kollapsa före nästa års utgång? Rösta här:
De spekulativa attackerna mot euron fortsätter. Allt fler diskuterar vad som skulle hända om euron kollapsar (se t ex här, här och här).
Den tyske ekonomiprofessorn Hans-Joachim Voth, verksam vid ansedda Pompeu Fabra-universitet i Barcelona, förutspådde i somras att euron hade högst fem år kvar. Skälen var uppenbara: de fortsattt stora olikheterna medlemsländerna emellan och politikernas oförmåga att genomföra nödvändiga reformer ens med kniven på strupen.
Sedan dess har krisen fördjupats ytterligare. Trots att Grekland tilläts skriva av delar av sin statsskuld (något euroländerna tidigare lovat aldrig skulle få hända), verkar detta inte vara tillräckligt. Problemen har spridit sig till Spanien och Italien, och till och med Frankrike och Tyskland utsätts nu för spekulativa attacker. En berättigad misstro mot ländernas långsiktiga återbetalningsförmåga gjorde det omöjligt för tyskarna att placera sitt senaste statslån. Voth uppdaterade i en TV-intervju för några veckor sedan — mitt under den akuta Greklandskrisen — sin gissning om eurons framtid. Hans slutsats då var att euron inte har mer än sex månader kvar. Sedan dess har sitautionen alltså förvärrats ytterligare.
Ingen vet förstås hur det hela kommer att sluta. Kommer EU nu i all hast tvingas in i en djupare finanspolitisk union, trots att detta knappast sanktionerats av dess medborgare? Eller är det penningpolitiken som ska stå för musklerna? Starka krafter verkar för att ECB ska sätta igång sedelpressarna för att länderna ska kunna köpa sin egna statslån. Kanske kan detta lösa krisen, men det finns en uppenbar risk att EU därmed förstör tilltron till ECB:s oberoende och dess låginflationspolitik. Stödfonden EFSF förefaller även klart underdimensionerad nu när även de större länderna kan komma att behöva hjälp (Detta problem har Ekonomistas redan skrivit om här).
Historiskt sett är ett sammanbrott för ett fastväxelkurssystem inget nytt. Guldmyntfotens krascher 1914 och 1931, och Bretton Woods-systemets kollaps 1971 de mest kända. Sverige 1992 och Argentina 2001. Eurokrisen har naturligtvis sina särdrag, inte minst då det är en valutaunion med starka politiska band kopplat till växelkurssamarbetet. Men likheterna är slående, och det är svårt att se att spekulationsattackerna ska klinga av utan att de underliggande problemen åtgärdats.
Hur bra är ekonomutbildningen i Sverige? Lär sig våra unga svenska nationalekonomer lika mycket som ekonomer i andra länder om t ex att utvärdera politik eller studera samband mellan olika samhälleliga utfall?
Ett sätt att undersöka den saken är att utsätta studenter från olika universitet för samma test och därefter jämföra deras prestationer. Precis det har nyligen gjorts inom ramen för Econometric Game 2011, vilket är något så ovanligt som en årlig internationell studenttävling i ekonometri. Tävlingen drivs av holländska universitet, och vid årets upplaga deltog femmannalag från hela 25 universitet från hela världen, däribland Oxford, LSE, Bocconi och Uppsala. Se följande reklamvideo för en kort presentation:
Tävlingen löper i två omgångar: en första utslagsrunda följt av en final mellan tio återstående lag. Vid båda tillfällena presenteras lagen, som består av tre magisterstudenter och två doktorander, inför ett visst ekonometriskt problem som ska lösas under tidspress. Årets tema var: Genetisk variation som metod att mäta effekter av gravida kvinnors alkoholkonsumtion. Med hjälp av ett antal litteraturreferenser och ett dataset skulle lagen presentera metoder och tolka sina resultat. En internationell forskarjury bedömde och rangordnade sedan svaren.
Årets vinnare var laget från universitetet i Maastricht (se vinnarbidraget här), följt av Oxford och Cambridge på andra och tredje plats. Uppsala gick vidare till finalen och var enligt vissa källor väldigt nära en pallplats.
Nästa års Econometric Game, det trettonde i ordningen, äger rum i Amsterdam i april 2012. Om svenska universitet kunde göra sig lika väl gällande där som i årets tävling skulle det förstärka intrycket av att kvaliteten på den svenska ekonomiutbildningen håller en hög internationell nivå.
Italiens kung Umberto II abdikerade 1947 efter att 54,3% av italienarna röstat för republik i en folkomröstning.
Nationalekonomer som studerat sambandet mellan politik och ekonomi har på senare tid visat att länders konstitutioner har betydelse för både vilken politik som förs och de långsiktiga ekonomiska utfallen (se t ex denna bok). Forskningen har framför allt fokuserat på vissa konstitutionella aspekter, som konsekvenserna av att ha ett president- eller parlamentariskt system, majoritetsvalkretsar eller proportionella val.
Det finns en aspekt som studerats betydligt mindre, nämligen betydelsen av vilket statsskick — republik eller monarki — länder har. Anledningen är dock emellertid ganska naturlig. Det som nog spelar mest roll är hur beslutsordningen ser ut, och mindre viktigt är om den mäktigaste kallas kung eller president.
Samtidigt finns det åtminstone två skäl att skärgranska statsskickets betydelse. Det faktum att en kung ärver sin position medan en president förvärvar den har betydelse, både symboliskt och kanske även faktiskt. För det andra är det ett historiskt faktum att monarkin är på väg ut. För länge sedan, kanske så sent som på medeltiden, var i princip hela jorden täckt av monarkier. Därefter har de gradvis försvunnit i takt med samhällenas utveckling och medborgarnas växande krav på medbestämmande. Enbart sedan år 1900 har över hundra monarkier avskaffats, och idag återstår endast 44 i världen varav en är den svenska.
I Sverige har frågan om statsskicket nyligen aktualiserats på grund av ett förslag om republikansk författningsändring som den lilla, men växande, Republikanska Föreningen nyligen presenterade. Kanske än mer intressant än var dock föreningens dokument Frågeställningar inför ett republikanskt statsskick – utredningens förslag där flera viktiga diskussionspunkter kring statsskickets utformning och eventuella förändring lyfts. Vilken sorts republik är bäst, en med stark eller svag president? Hur skulle en övergång bäst gå till, genom folkomröstning eller parlamentsbeslut?
Även om Sverige i slutändan inte kommer att ändra statsskick borde frågor som dessa frågor diskuteras runtom i samhället. De utgör en naturlig del av statsskickets demokratiska förankring, och kanske har frågan rentav betydelse för hur bra det går i långa loppet.
På omslaget till förra numret av The New Yorker återges följande demonstration på Wall Street. Den torde dock inte ha alltför mycket med de omtalade Occupy Wall Street-demonstrationerna att göra…
Forskningen om hur arbetsplatser ser ut och fungerar är omfattande. Legio är de studier som undersökt hierakiska mönster mellan befattningar, kön, etnicitet. Men hur ofta har forskarna undersökt hierarkien på deras egen arbetsplats, universiteten?
I fikarummet på den nationalekonomiska institutionen vid Uppsala universitet finns denna träffande affisch uppsatt (den som har svårt att läsa kan klicka på bilden). Den erbjuder enligt mig en av de bästa beskrivningarna av hur det ser ut — på riktigt — i den akademiska hierarkin.
Varför tjänar kvinnor i genomsnitt enbart 90 procent av männens inkomster? Innebär ökad arbetslöshet att de som har fast arbete tvingas jobba mer? Blir vi sjukare om vi jobbar mer — eller friskare? Frågor som dessa tillhör de mest spännande inom samhällsforskningen, men tyvärr är de nästan omöjliga att besvara fullt ut på grund av vi saknar information om arbetad tid.
Men misströsta icke! Just nu löper remisstiden för en statlig utredning som föreslår införandet av månatliga kontrolluppgifter. Bakgrunden är att det nuvarande systemet med årsbaserade uppgifter är otillräckligt och försvårar en effektiv och korrekt handläggning av bl a utbetalningar av socialförsäkringar.
I utredningen finns ett helt kapitel om arbetad tid (kap. 9). Faktisk arbetad tid föreslås mätas som kombinationen av kontrakterad tid och tjänstgöringsgrad. Sådana uppgifter samlas redan in på månadsbasis i t ex Danmark och Nederländerna. Arbetad tid är viktig information för att korrekt beräkna exempelvis arbetslöshetsersättning och dagersättning av socialförsäkringar.
Även statistikproduktion, prognosverksamhet och – som nämndes i inledningen – forskningen blir bättre om vi vet mer om människors arbetade tid. Måttet på hur bra det går för samhällsekonomin, den samlade produktiviteten, mäts genom att relatera produktionen till det totala antalet arbetade timmar. I nuläget måste vi gissa hur mycket folk verkligen jobbar, och följaktligen gissar vi hur bra det går för ekonomin i stort.
Trots dessa uppenbara fördelar med att samla in uppgifter om arbetad tid föreslår inte utredaren, förre gd:n Mats Sjöstrand, att så ska ske. Motiveringen är inte att detta vore en dålig idé – tvärtom nämns alla fördelarna. Inte heller skylls på den extra uppgiftslämnarbörda som läggs på arbetsgivarna – den blir nog marginell eftersom omställningen till månadsuppgifter ändå ska genomföras och nya system införas. Orsaken är istället den pågående socialförsäkringsutredningen som väntas titta på denna fråga. Men vet vi det? Vad händer om den utredningen väljer att inte föreslå införande av arbetad tid eftersom inget tydligt besked kommit från månadsuppgiftsutredningen?
Nej, bättre vore att vi sätter ned foten redan nu och inför arbetad tid i samband med införandet av månatliga kontrolluppgifter. Det är den rimliga slutsatsen av utredningen. Förhoppningsvis kan remissinstanserna bidra till att så sker.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer