Bort från den garanterade pensionen

Stora delar av världens sparkapital förvaltas av pensionsbolag. Vad som händer i dessa bolag är därför inte bara av intresse för bolagen själva och deras kunder, utan det påverkar kapitalallokeringen i hela ekonomin. Intressanta är inte minst de solvensregler som ska säkerställa att pensionsbolagen kan leva upp till sina utfästelser om garanterad avkastning. Dessa solvensregler behandlar — precis som bankernas kapitaltäckningskrav — innehav av statspapper som riskfria, vilket väcker ett antal frågor.

Förutom att Greklandskrisen ifrågasätter det kloka i att behandla statspapper som riskfria, så innebär försäkringsbolagens nya solvensregler att en ökad andel av pensionssparandet kommer att styras över mot statspapper. När en större del av pensionsbolagens innehav ligger i statspapper kommer mindre kapital att finnas tillgängligt för investeringar i den privata sektorn. En möjlighet är därför att staterna i större utsträckning tar över stora investeringsbeslut från marknaden, vilket dock (ytterligare) ökar behovet av att skilja staternas drifts- och investeringsbudgetar (se mitt inlägg om Arlandabanan).

De nya reglerna kommer även att minska avkastningen på de sparformer som omfattas av solvensreglerna. En annan trolig utveckling är därför att pensionsspararna tröttnar på den låga avkastningen och i stället börjar välja sparformer utan garanterad avkastning och därmed utan solvensreglernas begränsningar. En sådan utveckling vore önskvärd, bland annat då solvenskrav och garantiavkastning tenderar att göra pensionsbolagens investeringar pro-cykliska; när aktiemarknaden går bra är bolagen solventa vilket möjliggör mer placeringar i riskfyllda tillgångar som aktier.

För att underlätta övergången mot nya sparformer bör man omedelbart införa full flytträtt för allt pensionssparande. Problemet är bara att även med full flytträtt så kommer de flesta med största sannolikhet att låta sitt pensionsparande ligga kvar där det en gång placerats. Det vore därför önskvärt med någon smart ”nudge” som uppmuntrar folk att flytta sitt sparkapital bort från dagens pensionsförsäkringar med garantiavkastning. Jag har ingen sådan på lager men kanske våra läsare har några bra idéer?

Smörbrist eller bondeuppror?

 Det är oroliga tider just nu. Tidningarnas svarta rubriker om skuldkris, eurokris och annalkande lågkonjunktur skapar ibland en känsla av att domedagen är nära. Sverige har mitt i detta drabbats av ännu ett gissel: akut smörbrist! Igår när jag skulle handla smör till söndagsbaket fick jag till exempel hålla till godo med extrasaltat smör på grund av smörbristen. Vän av god ordning (dvs nationalekonom) ställer sig direkt tre frågor.

1. Den första frågan en nationalekonom kommer att tänka på är naturligtvis varför man inte höjer priset på smör? Det finns gott om substitut till smör (som dessutom är nyttigare) och det förefaller som bara ett något högre pris skulle styra över tillräckligt många konsumenter till margarin och olja (dock inte undertecknad!) för att i ett slag lösa smörbristen.

2. Hur kan det råda brist på smör, men inte på andra gräddprodukter? Mig veterligen lider vi inte av varken grädd- eller crème fraiche-brist, utan just smörbrist. Men smör är ju enkelt att tillverka utav grädde (även på egen hand vilket Svensk Mjölk upplyser om på sin hemsida).

3. Varför importerar vi inte smör när det nu är sådan brist att hyllorna gapar tomma?

För att försöka besvara dessa frågor kontaktade jag mjölkböndernas och mejeriproducenternas branschorganisation Svensk Mjölk. Enligt dem beror bristsituationen på att vi äter allt mer feta mejeriprodukter samtidigt som den svenska mjölkproduktionen minskar sedan lång tid tillbaka. Detta låter förvisso rimligt, men det ger inget svar på mina tre frågor ovan.

Jag börjar misstänka att något helt annat ligger bakom. Kanske används smörbristen som en bricka i ett politiskt spel av mjölkbranschen för att belysa ”bristen” på svensk mjölk och behovet av utökat stöd till svenska mjölkbönder? Att låta mjölkhyllorna gapa tomma hade förmodligen lett till ett ramaskri, medan tomma smörhyllor under en kort period är en lagom markering.

Företrädaren för Svensk Mjölk som jag kontaktade förnekade dock naturligtvis att det låg något i min misstanke.

Vi lever i den bästa av världar (hittills)

Vissa sanningar känns så givna att man närmast blir förvånad när man påminns om att de inte är självklara för alla. En sådan sanning är den om att vi i dag lever i en fredligare värld än någonsin tidigare. Detta poängteras av i en kommande bok av Steven Pinker (som Johannes Åman refererade i DN igår) med namnet ”The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined”.

Det är odiskutabelt att för en genomsnittlig person som föds idag är sannolikheten att leva längre högre än för någon tidigare period i mänsklighetens historia. Detta beror både på att risken att dö ung som följd av sjukdom som att drabbas dödligt våld minskat. Det märkligaste är nästan att detta faktum verkar så svårt att ta till sig.

Kanske beror det på att många missuppfattar vad som sägs. Att världen i dag i snitt är säkrare och friskare betyder förstås inte att det inte finns enorma skillnader i fördelningen av denna sannolikhet, inte ens att alla i ”rika länder” skulle ha större överlevnadssannolikhet än alla under, säg, stenåldern. Framförallt betyder det inte att denna utveckling mot en bättre värld skulle vara given på något sätt.

Den som vill ta del av all statistik och alla argument kan redan nu se Pinker föreläsa om saken här.

Ps. Edge.com som ordnat denna föreläsning har tidigare ordnat en rad mycket intressanta föreläsningar. Bland annat finns här en mycket bra debatt mellan Elisabeth Spelke och Steven Pinker (modererad av ekonomen David Laibson) om könsskillnader och vilka slutsatser som kan dras och inte dras av dessa.

George Soros om Euro-krisen

I debatten om hanterandet av Greklands kris och Eurons framtid ställer sig George Soros i senaste numret av New York Review of Books, någonstans mellan Martin och Mats Persson i bemärkelsen att han kan tänka sig både att Grekland har Euron kvar (givet att de är villiga att göra tillräckliga uppoffringar) som att de överger den. Huvudbudskapet är dock att planen för hur man ska agera måste sträcka sig en bra bit bortom den akuta situationen i Grekland för att krisen inte ska förvärras. En slutsats han verkar dela med the Economist att döma av deras senaste ledare.

Vem får ekonomipriset 2011?

Traditionsenligt genomför vi nu årets omröstning om vem som kommer att få Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (tyvärr utan Eva Mörks deltagande eftersom hon numera sitter i priskommittén). Omröstningen avslutas dagen innan priset tillkännages, dvs söndagen den 9:e oktober.

Grekland bör lämna euron!

DN Debatt och SvD Brännpunkt argumenterar idag Mats Persson respektive Harry Flam för att Grekland bör behålla euron. Både Mats och Harry påpekar att ett utträde inte löser Greklands underliggande problem. Grekland måste se till att få in mer skatteintäkter och strama åt utgifterna även efter ett utträde. Dessutom ger ett utträde i sig upphov till enorma kortsiktiga problem när en ny valuta ska införas och skulder, tillgångar och kontrakt på något sätt ska omvandlas till den nya valutan.

I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas menade jag trots detta att Grekland bör överge euron. Mina skäl var två. För det första tyder erfarenheterna från Argentina 2001-2002 på att de kortsiktiga problemen inte behöver få katastrofala konsekvenser på något års sikt.

Under några mycket turbulenta månader mellan november 2001 och januari 2002 ställde Argentina in betalningarna på sin statsskuld och övergav sedelfondens fasta koppling till den amerikanska dollarn. Argentinas BNP föll med drygt 10 procent under 2002 och arbetslösheten steg med några procentenheter till 22 procent. Men redan nästa år hade ekonomin inlett en snabb återhämtning (se figur nedan). Tillväxten var runt 9 procent varje enskilt år 2003-2007. Samtidigt föll arbetslösheten ner mot 8 procent.

Mitt andra skäl för att Grekland bör lämna euron är dock viktigare och inte relaterat till Greklands väl och ve. Jag skrev att de grekiska problemen är för omfattande för att kunna hanteras med garantier eller andra stödåtgärder utan att ge upphov till omfattande framtida incitamentsproblem.

För att stabilisera de europeiska ekonomierna krävs nu omfattande garantier av statsskulder samt kapitalinjektioner i banksystemet. Dessa insatser skapar tydliga incitamentsproblem både för ländernas finanspolitik och bankernas riskstrategier. Incitamentsproblemen kanske kan begränsas av nya regelverk, men detta blir svårt om stöden blir alltför omfattande till ett land som har manipulerat sin ekonomiska statistik och under en lång tidsperiod missköt sina offentliga finanser så kraftigt som Grekland.

Real BNP (index) i Argentina (1990-2011) och Grekland (2000-2011).

Lär av pedagogiska australiska ekonomer

Häromdagen gjorde jag en planlös sökning efter uppsatser på det lite udda temat ”fördelning och beskattning av livsinkomster”. Till min förvåning kom flera av träffarna från en och samma tidskrift: Australian Economic Review. Men det rörde sig huvudsakligen inte om traditionella forskningsartiklar, utan korta introduktioner till olika ämnen publicerade i en sektion kallad ”For the Student”.

Efter att ha tittat igenom ett antal nummer av AER (!) framstår detta som en guldgruva för studenter. Här är några exempel på artiklar i “For the Student”:

Enligt en av författarna till några av dessa artiklar, professor John Creedy, är dessa studenttillvända texter generellt sett mycket populära med höga nedladdningstal. Jag är inte förvånad.

Flera texter har en australisk prägel och jag tror därför att det skulle vara ytterst givande om även vår egen Scandinavian Journal of Economics skulle införa en motsvarande “For the student”-sektion. Även Ekonomisk Debatt skulle kunna innehålla liknande artiklar. Sådana sektioner förefaller vara förhållandevis billiga sätt att stärka SJE:s och ED:s ställning bland svenska och nordiska ekonomer, samtidigt som våra studenter tillförs matnyttiga texter i allehanda ämnen.

Förtroenderådets förtroende

DN Debatt skriver idag ett antal medlemmar i SNS förtroenderåd, däribland Daniel och jag, att sättet SNS hanterat diskussionen kring rapporten Konkurrensens konsekvenser är oacceptabelt.

Du sköna nya internetdemokrati

Demokrati är en grundpelare i det civiliserade samhället, men ännu debatteras hur demokratin ska organiseras. Konstitutionella ekonomer utreder om majoritetsval eller proportionalitetsval är effektivast, medan andra lyfter fram direktdemokratis förtjänster. I Storbritannien har premiärminister David Cameron lanserat en form av internetdemokrati som öppnar upp för nya alternativ.

Som en följd av förtroendekrisen för brittiska politiker vill Camerons involvera medborgarna mer aktivt i den parlamentariska demokratin genom sin vision om “The Big Society”, där stat och medborgare ska föras närmare varandra. Ett instrument för detta är så kallade e-petitioner (e-petitions). En e-petition är ett upprop i valfritt ämne som varje medborgare kan föra upp på parlamentets webbplats och som ligger kvar i ett år.

Det som gör e-petitionerna intressanta är Camerons löfte att de e-petitioner som får minst etthundratusen gillanden från andra medborgare ska behandlas i parlamentets underhus. Hittills har tusentals e-petitioner lagts upp, men fördelningen av röster är skev och endast två har hittills passerat gränsen för behandling. Här är top tio:

  1. De dömda efter upploppen i London ska mista rätten till alla former av understöd från samhället (246 532 röster)
  2. Alla dokument från läktarkatastrofen på Hillsborough 1989 ska offentliggöras (139 071)
  3. Billigare bensin och diesel (92 721)
  4. Inför finansiell utbildning i läroplanen (73 167)
  5. Höjning av offentliga och privata pensioner (54 780)
  6. Håll folkomröstning om brittiskt EU-utträde (31 845)
  7. Lag om att Formel 1 ska sändas kostnadsfritt på TV (29 900)
  8. Förbudet mot dödsstraff ska stå kvar (29 619)
  9. Rädda medierna — begränsa ägarkoncentrationen (25 105)
  10. Återinför dödsstraffet (21 156)

Längre ned på listan blir förslagen brokigare, och de flesta som fått röster är seriösa. Tyvärr även e-petitionerna “Stoppa massinvandringen” (5084 röster)  “Återinför hängning” (3360 röster) och “Se till att fängelse betyder fängelse – vatten och bröd ska det vara!” (818 röster).

Framtidens demokratier kommer säkerligen ha olika former av internetinslag, men kritiskt är att smarta lösningar utarbetas som borgar för att bidraget blir konstruktivt. Kombinationen kortsiktiga, egenintresserade politiker och internetdemokrati känns inte alldeles betryggande.

SNS och särintressena

Det stormar rejält kring SNS i efterspelet av boken Konkurrensens konsekvenser som jag och Jonas skrivit om tidigare här, här och här på Ekonomistas. Att boken väckt känslor råder det knappast någon tvekan om, inte minst med tanke på alla de kommentarer som våra inlägg gett upphov till. Frågan är om SNS har klarat av att stå upp i den stormen. I går sa både SNS forskningschef Laura Hartman och dess rådgivare i forskningsfrågor Olof Petersson upp sig.

Själv har jag under många år följt SNS verksamhet och också medverkat i bland annat SNS Välfärdsråd 2008 och sitter sedan 2009 i dess Vetenskapliga Råd. Under åren har jag inte alltid hållit med i de slutsatser som har lagts fram i diverse SNS-rapporter, men jag har uppskattat att de har haft en ambition att göra forskningsresultat tillgängliga för allmänheten och att det som jag har upplevt har rått en öppen debatt på diverse seminarier. En av de personer som jag har uppfattat som drivande i detta har varit Olof Petersson som med en genuin nyfikenhet och öppenhet har tagit sig an både stora och små frågor. Jag var också mycket positiv när Laura Hartman anställdes som forskningschef och trodde att nivån på SNS-rapporterna i och med detta skulle höjas ytterligare ett snäpp.

Det är därför med sorg som jag ser hur allt detta håller på att rasa ihop. Laura Hartman som blivit påhoppad på diverse ledarsidor och bloggar har inte, som jag har förstått det, tillåtits att gå ut och ta debatten, vilket är mycket upprörande. SNS, som tidigare inte tvekat att gå ut och försvara sina rapporter (se t ex Anders Vredins försvar av välfärdsjobb), backar när medlemmar som representerar särintressen protesterar mot slutsatserna.

Jag själv och många forskare i min närhet ifrågasätter nu vårt framtida SNS-engagemang. Själv har jag bestämt mig för att ge SNS VD Anders Vredin en chans att ge sin bild av vad som egentligen hänt innan jag fattar mitt beslut. Dock vill jag redan nu ge mitt fulla stöd och respekt till Laura och Olof som har följt sina inre forskarröster och visat stor integritet.