Att tolka opinionen

I genomsnitt vill den amerikanska allmänheten lägga 10 procent av den federala budgeten på bistånd. Detta är betydligt mindre än de 25 procent samma amerikaner tror att staten lägger på denna budgetpost. Samtidigt är det en 10 gånger större andel av budgeten än vad som faktiskt tillfaller biståndet.

Frågan är alltså om en amerikansk populist borde halvera eller mångdubbla biståndsanslagen?

Att använda opinionsundersökningar för att bygga politiska åtgärdsförslag verkar nästan vara lika svårt som att använda bibeln för detta syfte.

(HT: Aidwatch)

 

Några julklappstips

Diane Coyle, även känd som The Enlightened Economist, har listat årets tio bästa böcker i nationalekonomi. Som alla listor av detta slag är den naturligtvis subjektiv men då jag själv läst fyra av dem med stor behållning så anser jag hennes råd vara värda att lyssna på. För den som inte orkar klicka på länken kopierar jag in hennes lista nedan. Lämna gärna egna julklappstips i kommentarerna!

1. The Enlightened Economy by Joel Mokyr – authoritative account of why Britain rather than another country was the cradle of the Industrial Revolution.

2. Whoops! by John Lanchester – a novelist’s brilliant analysis of the financial crisis.

3. Lords of Finance by Liaquat Ahmed – international monetary policy and banking in the inter-war period, with scary echoes for today

4. This Time Is Different by Carmen Reinhardt and Kenneth Rogoff – meticulous history of financial crises and why they always end in defaults.

5. Taking Economics Seriously by Dean Baker – and why current policies don’t, in some surprising areas such as pharmaceutical industry regulation

6. Fault Lines by Raghuram Rajan – the deep political roots of the financial crisis.

7. Adam Smith: An Enlightened Life by Nicholas Phillipson – a new biography which focuses on the Smith of The Moral Sentiments, and his intellectual milieu

8. Here Comes Everybody by Clay Shirky – full of guru-speak and only one idea, but a good read nevertheless

9. 13 Bankers by Simon Johnson and James Kwak – mild-mannered economics profs get rightly angry about the political power of the banking industry.

10. Ethiopia Since the Famine by Peter Gill – detailed reportage of Ethiopia and thoughtful assessment of the role of the aid business.

Den goda konkurrensen

De mer eller mindre förutsägbara konsekvenserna av att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs incitamentsriktiga kontrakt vilka angav minimikraven för att få betalt. Experimentgurun Ernst Fehr har tillsammans med några kollegor ställt frågan om detta kan förklara varför det samtidigt — och i samma bransch — kan förekomma både ”bra” och ”dåliga” jobb.

Ett ”bra” jobb är ett med både hög lön och stor frihet. Arbetsgivaren tar risken att den anställde maskar men hoppas att denne i stället svarar på förtroendet genom att arbeta hårt. Ett ”dåligt” jobb innebär däremot att den anställde övervakas hårt, anstränger sig så lite som möjligt och får en låg lön. Upplägget motsvarar det Jesper redogjorde för men Fehr & Co kompletterade experimentet med arbetsgivare som fick välja mellan att erbjuda olika typer av ”anställningskontrakt”. Trots flera kombinationsmöjligheter så tenderade arbetsgivarna att antingen erbjuda jobb med hög lön och stor frihet eller kontrakt med låg lön och liten frihet. De valde med andra ord antingen en förtroendestrategi eller en kontrollstrategi.

I ett första experiment svarade de anställda i viss grad på höga löner genom att jobba hårdare, men de som missbrukade förtroendet var många och efter några spelomgångar var andelen dåliga jobb uppe i 80 procent. I nästa experiment fick arbetsgivarna information om hur hårt den anställde arbetat de senaste försöksomgångarna. Däremot fick arbetsgivaren inte veta vilket kontrakt den anställde ställts inför och därför inte om arbetsintensiteten berodde på kontraktet eller på att den anställde var en opålitlig latmask. De anställda fick därigenom incitament att bygga upp ett rykte och resultatet var slående: en betydligt större andel arbetade hårt och många av dessa erbjöds också bra jobb, till båda parters gagn.

Att erbjuda bra jobb till dem som inte hade bra rykte var däremot både ovanligt och – när det ändå hände – olönsamt. Detta innebar att ”arbetsmarknaden” polariserades; en grupp anställda både fick och förtjänade det förtroende som ett bra jobb innebar medan de med dåligt rykte fick hålla tilllgodo med dåliga jobb. Andelen bra jobb ökade till 55 procent men vissa arbetsgivare erbjöd genomgående bara dåliga kontrakt medan vissa anställda insisterade på att maska.

I ett tredje experiment fick arbetsgivarna även konkurrera om arbetskraften. Några arbetsgivare i taget fick information om några arbetstagares tidigare arbetsinsats. Arbetsgivarna gav sedan erbjudanden som arbetstagarna kunde acceptera eller förkasta. Proceduren upprepades tills alla arbetstagare matchats mot vars en arbetsgivare.

Kampen mellan arbetsgivarna gjorde att i princip samtliga anställda med bra rykte fick ett välavlönat jobb med stor frihet medan nästan alla med dåligt rykte fick dåliga jobb. Som syns i figuren gjorde emellertid konkurrensen att en mycket stor andel av de anställda skaffade sig bra rykte genom att arbeta hårt. Det totala överskottet blev också överlägset störst i detta sista experiment.

I experimentet utan vare sig ryktes- eller konkurrensmekanismer fick ungefär 80 procent av de anställda dåliga jobb medan 20 procent åtnjöt kombinationen hög lön och stor frihet. När arbetsgivarna fick konkurrera om arbetskraften blev siffrorna de omvända. Detta resultat är i linje med andra som visar att den institutionella kontexten har en dramatisk inverkan även på individers till synes djupt liggande preferenser. Ibland undrar jag om inte vi nationalekonomer fakiskt lägger för lite tid på att studera hur — och varför — marknader faktiskt fungerar.

Skattepengar att vinna på mindre slappande efter gymnasiet

Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen från universitetet, vilket är ett par år äldre än i övriga Europa. Detta beror inte på att det tar längre tid att studera i Sverige, utan att den svenska studenter är betydligt äldre när han eller hon börjar plugga. I den första av tre bilagor till Långtidsutrdeningen 2011 räknar Roope Uusitalo (VATT i Helsingfors) ut vad detta kostar såväl studenten själv som oss övriga skattebetalare och det visar sig att det finns avsevärda pengar att tjäna på att försöka förkorta uppehållet mellan gymnasiet och universitetet.

Genom att skatta livsinkomsteffekter av examensålder på svenska data visar Roope att  en ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80 000 kronor i disponibel livsinkomst. Givet att individen själv är välinformerad och inser detta så finns egentligen ingen anledning till intervention. Om individen väjler att ta ett sabbatsår så beror det nämligen i så fall på att hon bedömer nyttan av detta till mer än kostnaden.

Din jorden-runt-resa kan bli en dyr affär för skattebetalarna

Men historien slutar inte där. Eftersom den inkomst individen skulle tjäna om hon började studera ett år tidigare skulle beskattas så medför också den försenade examen minskade skatteintäkter och i många fall ökade transfereringar till individen. Roope beräknar dessa faktiskt är dubbelt så stora som de som belastar individen. Det finns alltså mycket att tjäna på att till exempel designa ett studiemedelssystem som premierar tidig examen. (se även tidigare inlägg på Ekonomistas om hur man ska designa antagningssystem)