De mer eller mindre förutsägbara konsekvenserna av att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs incitamentsriktiga kontrakt vilka angav minimikraven för att få betalt. Experimentgurun Ernst Fehr har tillsammans med några kollegor ställt frågan om detta kan förklara varför det samtidigt — och i samma bransch — kan förekomma både “bra” och “dåliga” jobb.

Ett “bra” jobb är ett med både hög lön och stor frihet. Arbetsgivaren tar risken att den anställde maskar men hoppas att denne i stället svarar på förtroendet genom att arbeta hårt. Ett “dåligt” jobb innebär däremot att den anställde övervakas hårt, anstränger sig så lite som möjligt och får en låg lön. Upplägget motsvarar det Jesper redogjorde för men Fehr & Co kompletterade experimentet med arbetsgivare som fick välja mellan att erbjuda olika typer av “anställningskontrakt”. Trots flera kombinationsmöjligheter så tenderade arbetsgivarna att antingen erbjuda jobb med hög lön och stor frihet eller kontrakt med låg lön och liten frihet. De valde med andra ord antingen en förtroendestrategi eller en kontrollstrategi.

I ett första experiment svarade de anställda i viss grad på höga löner genom att jobba hårdare, men de som missbrukade förtroendet var många och efter några spelomgångar var andelen dåliga jobb uppe i 80 procent. I nästa experiment fick arbetsgivarna information om hur hårt den anställde arbetat de senaste försöksomgångarna. Däremot fick arbetsgivaren inte veta vilket kontrakt den anställde ställts inför och därför inte om arbetsintensiteten berodde på kontraktet eller på att den anställde var en opålitlig latmask. De anställda fick därigenom incitament att bygga upp ett rykte och resultatet var slående: en betydligt större andel arbetade hårt och många av dessa erbjöds också bra jobb, till båda parters gagn.

Att erbjuda bra jobb till dem som inte hade bra rykte var däremot både ovanligt och – när det ändå hände – olönsamt. Detta innebar att “arbetsmarknaden” polariserades; en grupp anställda både fick och förtjänade det förtroende som ett bra jobb innebar medan de med dåligt rykte fick hålla tilllgodo med dåliga jobb. Andelen bra jobb ökade till 55 procent men vissa arbetsgivare erbjöd genomgående bara dåliga kontrakt medan vissa anställda insisterade på att maska.

I ett tredje experiment fick arbetsgivarna även konkurrera om arbetskraften. Några arbetsgivare i taget fick information om några arbetstagares tidigare arbetsinsats. Arbetsgivarna gav sedan erbjudanden som arbetstagarna kunde acceptera eller förkasta. Proceduren upprepades tills alla arbetstagare matchats mot vars en arbetsgivare.

Kampen mellan arbetsgivarna gjorde att i princip samtliga anställda med bra rykte fick ett välavlönat jobb med stor frihet medan nästan alla med dåligt rykte fick dåliga jobb. Som syns i figuren gjorde emellertid konkurrensen att en mycket stor andel av de anställda skaffade sig bra rykte genom att arbeta hårt. Det totala överskottet blev också överlägset störst i detta sista experiment.

I experimentet utan vare sig ryktes- eller konkurrensmekanismer fick ungefär 80 procent av de anställda dåliga jobb medan 20 procent åtnjöt kombinationen hög lön och stor frihet. När arbetsgivarna fick konkurrera om arbetskraften blev siffrorna de omvända. Detta resultat är i linje med andra som visar att den institutionella kontexten har en dramatisk inverkan även på individers till synes djupt liggande preferenser. Ibland undrar jag om inte vi nationalekonomer fakiskt lägger för lite tid på att studera hur — och varför — marknader faktiskt fungerar.