Nationalekonom upptäcker Humboldt

Jag blev nyligen tipsad om ljudbokstjänsten Amazon Audible (en svensk motsvarighet är Storytel), vilken har gjort min pendlingstid till jobbet oerhört mycket trivsammare. Det här inlägget är en slags kortrecension av fem böcker jag tagit mig igenom de senaste månaderna. Egentligen skrev jag detta som ett slags minnesanteckningar för egen del, men jag publicerar det här utifall någon Ekonomistas-läsare är intresserad.

516qbIR3suL[1]The Invention of Nature är en oerhört fängslande biografi om Alexander von Humboldt (1769-1859) skriven av Andrea Wulf. Humboldt var närmast besatt av kunskapstörst och reste världen runt för att förstå hur allt i naturen hänger samman. Många andra vetenskapsmän vid samma tid, t.ex. Carl von Linné, ägnade sig framförallt åt taxonomi och kategorisering, medan Humboldt i stället gav sig ut på jakt efter de stora sammanhangen, de essentiella, bakomliggande principerna som styr hur naturen fungerar. Det sätt han närmade sig naturen var dock genom att outtröttligt undersöka och mäta naturliga fenomen i all dess detaljrikedom. Humboldts stora historiska avtryck gjordes inte framförallt genom sina egna teorier och skriftverk, utan att hur dessa kom att inspirera andra, till exempel Darwins evolutionslära och Emerson och Goethes poesi.

Min främsta drivkraft som forskare är att försöka förstå de grundläggande principer som ligger bakom hur samhällen och ekonomier fungerar. Jag är genant obildad när det gäller naturvetenskap, men fänglas ändå av Humboldts passion för att försöka förstå hur allting i naturen hänger ihop. På det stora hela tycker jag att nationalekonomin drivs av samma strävan att förstå de stora sammanhangen på ekonomins område. Nationalekonomer är sällan lika intresserade av verklighetens detaljrikedom som von Humboldt var, men försöker likt Humboldt skala bort det oviktiga och avtäcka de grundläggande principerna som styr hur ekonomier fungerar.

9780393246414_198[1]Dani Rodrik går delvis i polemik mot denna syn på nationalekonomi i boken Economics Rules: The Rights and Wrongs of the Dismal Science. Rodrik ser nationalekonomi som ett ständigt växande bibliotek av modeller. Ingen enskild modell är tillämplig i alla situationer, utan man måste omsorgsfullt välja modell beroende på sammanhang. Modeller är grova förenklingar av verkligheten och vilken den mest relevanta förenklingen är varierar beroende på vilken marknad och vilket sammanhang det handlar om. Rodrik är kritisk mot ekonomer som använder en one-size-fits-all-ansats, vilket han till exempel tyckte avspeglade sig i ”Washington Consensus”. Men på det stora hela uppfattar jag att Rodrik är positiv till nationalekonomisk teori. Han anser att modeller är mycket användbara för att strukturera vårt tänkande och hålla reda på vilka slutsatser som går att dra av olika antaganden. Att välja modell är i Rodriks värld dock mer ett hantverk än vetenskap. Samtidigt tycker jag mig i hans resonemang se en slags ”metamodell”, en icke formaliserad modell för modellval. Kanske kan man någonstans i denna icke-uttalade bakomliggande modell för modellval ändå skönja något som påminner om Humboldts Naturgemälde?

41JEcZ15wYL._SX324_BO1,204,203,200_[1]I boken Sapiens ger sig den israeliska historikern Yuval Noah Harari också i kast med de riktigt stora frågorna. Boken är ett försök att på ett par hundra sidor skriva mänsklighetens historia från tiden då vi ännu inte var Homo Sapiens tills idag. Denna genre kallas tydligen ”big history”. Alla oväsentliga detaljer skalas bort till förmån för stora skeenden och orsakssamband. Jag var övertygad om att det här var världens bästa bok tills dess Harari kom in på områden där jag själv har vissa insikter, såsom lyckoforskning och ekonomi, och insåg att han skarvar lite väl mycket här och där. Det gjorde mig misstänksam om de områden jag inte själv har lika bra koll på, en farhåga vilket att döma av en recension i Wall Street Journal verkar stämma. Trots detta är det en fantastiskt välskriven och tankeväckande bok.

Hararis utgångspunkt är evolutionsbiologisk och han börjar med att beskriva hur vi människor kommit att utvecklas till de vi är. Han menar dock att vi i mångt och mycket frigjort oss från vår biologi tack vare vår föreställningsförmåga. Människan har en förmåga att leva sig in i ”imagined realities”, såsom t.ex. gudar, mänskliga rättigheter, pengar, företag och nationer, vilka fyller en väldigt viktigt funktion för att storskaliga samhällen ska fungera. Dessa föreställda världar är vad de flesta samhällsvetare skulle kalla institutioner, och det finns väl ingen samhällsvetare som tvivlar på institutionernas betydelse.

cover[1]Två forskare som definitivt inte gör det är Daron Acemoglu och James Robinson. I boken Why Nations Fail presenterar de sin syn på vad som förklarar varför vissa länder är fattiga och andra är rika. Långsiktig ekonomisk utveckling förutsätter institutioner som belönar innovation och framgång. Sådana inkluderande ekonomiska institutioner är i längden inte möjliga att upprätthålla utan inkluderande, demokratiska politiska institutioner. Icke-demokratiska politiska eliter som försöker sko sig själva ger i stället upphov till extraherande ekonomiska institutioner vars huvudsyfte är extrahera resurser till eliten och upprätthålla elitens makt över medborgarna. Acemoglu och Robinsons bok är en detaljerad redogörelse av en till synes outsinlig ström av historiska episoder som de anser kan förklaras med deras ramverk. Jag upplevde boken som alldeles för repetitiv och alltför Humboldtsk i sin detaljrikedom i beskrivningen av olika historiska skeenden, så jag stod inte ut, utan spolade förbi ett par kapitel. Samtidigt kan jag inte undvika att få känslan av att deras förklaringsmodell är lite lös i kanterna — det är lätt att få känslan att ”allt” kan förklaras. Men har man förklarat allt brukar det som bekant ofta betyda att man ofta inte har förklarat särskilt mycket.

51TrXtxUgTL[1]I slutkapitlet av Angus Deatons bok The Great Escape diskuteras också vikten av goda institutioner, men framförallt hur bistånd tenderar att underminera goda politiska och ekonomiska institutioner snarare än att bidra till ekonomisk utveckling. Det har säkerligen undgått få att Deaton är en högljudd kritiker av bistånd. Alla som på ett eller annat sätt sysslar med bistånd bör ta Deatons argument mot bistånd på stort allvar, även om det nog är få som drar lika drastiska slutsatser som han själv. Det avslutande kapitlet om bistånd i Deatons bok är dock väsenskilt från resten av boken. Huvuddelen av boken handlar om hur människors välbefinnande — mätt i termer av hälsa, livstillfredsställelse och materiella resurser — har utvecklats över tid. En genomgripande idé i boken är att utveckling, t.ex. ett botemedel mot en ny sjukdom, alltid lämnar några efter som inte kan ta del av den positiva utvecklingen. Utveckling skapar alltså ojämlikhet. Deaton tycks brinna för att minska denna ojämlikhet och hur vi kan få med fler på flykten från armod och elände.

Det första steget för att fler ska följa med på den stora flykten är att ta reda på hur utvecklingen och ojämlikheten faktiskt ter sig. För att kunna veta något om ojämlikhet måste vi mäta den, vilket är vad Deaton lagt en stor del av sin forskargärning på. Han är oerhört noggrann i sin beskrivning av hur sättet att mäta till exempel fattigdom eller ohälsa påverkar vår syn på utveckling och ojämlikhet. En tydlig illustration på samma tema är Jespers inlägg häromdagen som visar att sättet att mäta global ojämlikhet har stor betydelse för bilden av hur ojämlikheten har förändrats över tid. Deaton går så långt som att hävda att ”enlightened government is impossible without the collection of data”. Boken ger intrycket av att Deaton är nästan lika besatt av att mäta som Humboldt var när han för 200 år sedan stapplande tog sig upp på drygt 6000 meter höga Chimorazo och inte slutade att mäta t.ex. lufttryck med jämna mellanrum trots att han var nära att stupa på kuppen.

Comments

  1. Andreas SO says:

    Att man inte kan lita på allting man läser i en bok om ett ämne man nästan inte kan någonting om bör man nog utgå från när man läser den. Men jag tycker att man brukar kunna ana vad som är spekulationer och vad som är rena fakta. Tack för lyssninglistan!

  2. Herr V says:

    kan tipsa om ”världens mått” av Daniel Kehlmann, en roman om när Humboldt möter Gauss och de är sura (rafflande recension eller hur!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s