Under ett besök i USA berättade amerikanska kollegor om den hets kring barnens skolgång som präglar föräldraskapet i den övre medelklassen. Det gäller att få in sina småbarn på de mest selektiva daghemmen (förutom att prestera bra på kunskapstester lär tricket vara att få barnen att säga ”I love this school”), vilken ska ge en plats de mest selektiva grundskolorna, varefter telningarna förhoppningsvis kommer in på de allra mest attraktiva gymnasierna. I slutändan hägrar studier vid ett toppuniversitet och en framgångsrik yrkeskarriär. En relevant fråga är därför om elevernas prestationer faktiskt förbättras av att gå på en selektiv elitskola.

En ny studie av bland andra Josh Angrist  jämför elever som hamnat precis över antagningsgränsen till New Yorks och Bostons extremt selektiva ”exam schools” på högstadie- och gymnasienivå, med dem som hamnat precis under. Trots att eleverna på dessa elitskolor är mycket begåvade och ambitiösa, trots att lärarna är välutbildade och trots att kurserna är mer avancerade än på vanliga skolor så är det svårt att hitta några tydliga effekter på elevernas resultat på en rad olika standardiserade prov. En snarlik studie av Fryer och Dobbie finner vidare att sannolikheten att ta en universitetsexamen om något är lägre för dem som antagits till någon av dessa elitskolor och inte heller ökar sannolikheten att de påbörjar studier vid ett mer selektivt universitet.

Dessa överraskande noll-resultat kan bero på att forskningsansatsen gör att de svagaste eleverna vid elitskolorna jämförs med de starkaste eleverna vid övriga skolor. Forskarna har dock även tillgång till andra anlagstest och kan konstatera att effekten av att gå på en elitskola inte verkar vara beroende av elevernas prestationer på dessa. Faktum är att elever som presterat bra på dessa alternativa prov i förhållande till sina elitskolekamrater om något påverkas negativt av att antas till en elitskola.

En möjlighet är att elevernas resultat inte förbättras då klasserna är relativt stora på dessa elitskolor och att klasstorleken är viktigare än både kamrateffekter, kursinnehållet och lärarnas kompetensnivå (se detta inlägg om relationen mellan en skolas sociala sammansättning och klasstorleken). Rent intuitivt förefaller detta orimligt, om än inte omöjligt. Vidare är det möjligt att de elever som söker men inte kommer in ändå går på rätt hyfsade skolor, varför den marginella förbättringen av skolans kvalitet kanske inte är så stor.

Förutom att resultaten ifrågasätter poängen med de elitklasser som håller på att introduceras i Sverige så väcker studierna en mängd frågor. En är om verkligen den typ av antagningsprov som används förmår att välja ut de elever som bäst gynnas av att gå på en elitskola (se detta inlägg om värdet av betygsintagning)? En annan är om man verkligen fångar relevanta elevutfall med hjälp av standardiserade prov, något som dock i viss mån besvaras av att man inte finner några effekter vare sig på sannolikheten att ta universitetsexamen eller att börja studera vid ett riktigt bra universitet.

Det är möjligt att föräldrar och elever är högst rationella när de kämpar för att komma in på dessa skolor men att värdet ligger i det kontaktnät som skapas och det signalvärde en sådan skolgång för med sig. Dessutom kanske det helt enkelt är roligare att gå på en elitskola. En annan möjlighet är att föräldrarna blandar samman en skolas elevsammansättning med dess förmåga att höja elevernas kunskapsnivå. Oavsett, så ifrågasätter studierna möjligheten att via skolval förbättra elevernas skolresultat.

I mitten av 1990-talet ersattes de relativa betygen i den svenska skolan med målrelaterade betyg. Jag har tidigare framhållit flera problem med det målrelaterade systemet men ett återkommande motargument har varit att lärarna inte förstod att de relativa betygen skulle normalfördelas i hela populationen. Ett otal elever som var värda ett högre betyg ska därför ha fått höra att ”femmorna tyvärr tagit slut”.

Att lärarna inte skulle förstått att betygen i en klass kunde avvika från det nationella snittet är ett suspekt argument och dessutom verkar ingen fått höra att ”Du är bara värd en fyra men jag är tvungen att ge dig en femma”. En annan möjlighet är därför att den uppgivna bristen på femmor var ett sätt för läraren att linda in dåliga nyheter. Och även om betygen i viss utsträckning sattes relativt eleverna på den enskilda skolan så kan så även vara fallet även idag: lärare som dagligen möter studiebegåvade och motiverade elever tenderar nog att gradvis höja ribban även om betygen officiellt är målrelaterade.

Nedanstående figur (från denna rapport) är ett försök att undersöka hur betygssättningen egentligen förhåller sig till elevunderlaget på en skola. Baserat på elevernas familjebakgrund har jag för varje grundskola tagit fram det förväntade genomsnittsbetyget. Detta fungerar som ett index på elevernas sociala sammansättning och sedan jämförs hur skillnaden mellan gymnasie- och grundskolebetyg, samt mellan nationella provresultat och grundskolebetyg, förhåller sig till grundskolans elevkomposition.

Det visar sig att elever som gått på en grundskola med en gynnsam social sammansättning tenderar att få höga gymnasiebetyg (eller nationella provresultat) i förhållande till sina grundskolebetyg vilket är en tydlig indikation på att betygssättningen är striktare på grundskolor med många duktiga elever. Samtidigt är mönstret hyfsat konstant över tid, med undatag för åren 2003 och 2004 då betygssättningen tillfälligt bytte karaktär.

Det verkar med andra ord som om de relativa betygens kritiker hade rätt: de relativa betygen sattes delvis relativt eleverna på skolan. Problemet för dessa kritiker är bara att det ser likadant ut idag.

Ett av mysterierna i den svenska skolan är att den sociala segregationen mellan skolorna ökat kraftigt utan att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas skolresultat (se här och här). Detta skulle kunna bero på att de negativa aspekterna av ökad segregation uppvägs av att undervisningen underlättas om elevgruppen är homogen. I Peter Fredrikssons och min rapport till Finanspolitiska rådet finner vi emellertid ett mönster som något paradoxalt antyder att det kan vara det fria skolvalet som ligger bakom att skolsegregationen ökat utan att familjebakgrunden för den sakens skull blivit viktigare.

Den svenska skolan har — precis som flertalet andra skolsystem — länge varit kompensatorisk vilket innebär att man ger mer resurser till elever med sämre studieförutsättningar. I tabellen nedan yttrar sig detta som en positiv samvariation mellan föräldarnas utbildningsnivå och deras barns klasstorlek. Barn till högutbildade går alltså i genomsnitt i relativt stora klasser och vi finner att detta samband blivit allt starkare över tid. Detta kan te sig som märkligt då många tror att kommunalisering och fritt skolval gjort skolan mindre kompensatorisk.

En möjlighet är att detta beror på hur det fria skolvalet fungerar. En hel del forskning tyder på att flertalet familjer värderar den social bakgrunden hos en skolas elever högre än skolans förmåga att förbättra elevernas resultat. Samtidigt är många kommuner ovilliga att låta populära skolor expandera på de impopulära skolornas bekostnad (denna ovilja ligger troligen bakom Stockholms märkliga skolvalssystem som jag skrivit om här och här). För att vara fler tillags klämmer man dock in så många elever man kan i de populära skolornas existerande lokaler.

De stora klasserna försämrar utbildningen men de i allmänhet välutbildade föräldrarna vid dessa skolor klagar inte; en plats på den populära skolan ter sig trots allt attraktivare än ett byte till den socialt utsatta skolan på andra sidan vägen, även om klasserna där är förhållandevis små. Eftersom vinstdrivande friskolor har ekonomiska incitament att hålla nere antalet lärare gäller denna dynamik även där: Skolor vars elever har välutbildade och välavlönade föräldrar är attraktiva även om lärartätheten är låg och klasserna stora. Detta betyder att skolvalet kan leda till precis det mönster av ökad social spridning och allt större klasser i välbeställda områden som vi faktiskt observerar.

En ökad klasstorlek kan helt enkelt vara det pris man får betala för att få gå på en skola med en stor andel socialt gynnade elever och de stora klasserna motverkar den ökade resultatspridning som segregationen annars hade gett upphov till. Det enda som nu återstår är att på ett bra sätt undersöka om det finns någon substans i denna hypotes. Tyvärr begränsas möjligheterna till denna forskning av att någon på Skolverket en gång i tiden ansåg ”klass” vara en förlegad pedagogisk och administrativ enhet varpå man slutade samla in data om klasstorlek. Så det blir väl till att knacka in data från skolornas fotokataloger där eleverna står prydligt uppställda klassvis.

På en SNS-konferens presenterades häromdagen en mycket intressant rapport om hur likvärdigheten i den svenska skolan utvecklats under en 20-årsperiod. Anders Böhlmark och Helena Holmlund gör en gedigen analys av framförallt årskurs 9-betygen i matematik och engelska (som bedöms vara minst utsatta för betygsinflation) men även av andra utfall som gymnasiebetyg, sannolikheten att gå ut gymnasiet, valet av teoretisk gymnasielinje och sannolikheten att påbörja högre studier.

Trots att Böhlmark och Holmlund finner en kraftigt ökad kunskapsspridning mellan grundskolorna, framförallt beroende på att skolvalet lett till ökad social segregation, så finner de inte att familjebakgrunden fått ökad betydelse för elevernas studieresultat. Detta gäller oavsett om de undersöker syskonkorrelationer (se figuren nedan) eller om de skattar effekterna av föräldrabakgrund på olika utfall. Det enda som pekar i annan riktning är PISA-data som tyder på att föräldrabakgrunden fick ökad betydelse mellan mätningarna 2006 och 2009.

Böhlmark och Holmlund drar slutsatsen att den svenska skolan blivit mindre effektiv men inte nödvändigtvis mindre likvärdig vad gäller kunskapsförmedlingen, vilket ungefär var budskapet i ett tidigare inlägg här på bloggen. Ökad skolsegregation kan emellertid ses som ett problem av andra skäl.

Rapporten har inte ambitionen att leverera några tunga åtgärdsförslag men författarna noterar att kötid som urvalsinstrument till populära friskolor troligtvis har en segregerande effekt. De förespråkar därför lottning in till översökta friskolor och jag kan inte annat än hålla med. Av föräldralogistiska skäl och för att odla föräldraengagemang i skolan kan man även tänka sig syskonförtur men varför elever födda tidigt på året, med föräldrar som varit välinformerade och extremt förutseende — eller immobila, skulle ha större rätt till platserna på dessa offentligt finansierade skolor är för mig oklart.

En pikant detalj i sammanhanget är därför att Skolinspektionens tillståndsregler idag kräver särskild utredning om en friskola vill ta in elever på andra grunder än kötid, geografisk närhet och syskonförtur. En handläggare jag pratade med hade ingen aning om hur de skulle ställa sig till en skola som ville ta in elever via lottning. Frågan verkade inte vara så vanlig.

På SVT Play finns seminariet och en efterföljande debatt mellan Jan Björklund, Mikael Damberg och mig.

I Tennessee i slutet av 1980-talet genomfördes ett storskaligt skolexperiment, STAR-projektet, där elever och lärare slumpades till klasser med olika klasstorlek. Detta projekt har utvärderats i en enorm mängd studier och vad jag har förstått har effekterna av klasstorlek visat sig vara ganska små. Nu har några amerikanska forskare dock lyckats få tillgång till amerikanska registerdata i form av deklarationer för hela den amerikanska befolkningen mellan 1999 och 2007 (se Daniels tidigare inlägg). Därmed kan man nu även undersöka effekterna av klasstorlek på framtida inkomster.

Studien visar att just klasstorlek inte har någon effekt på inkomst vid 27 års ålder, men den slutsatsen kan förstås förändras om vi i framtiden studerar inkomst senare i livet (till exempel kan snittinkomsten dras ned av att fler fortsätter till högskolan). Eftersom elever och lärare fördelades helt slumpmässigt till klasser kan man också undersöka vad effekten av att ha gått i en viss klass är — med allt vad det innebär i form av allt från lärare och andra elever till den fysiska miljön i klassrummet.

Det visar sig att vilken klass man gått i spelar ganska stor roll för framtida inkomster. I en vidlyftig räkneövning visar författarna till exempel att om man på något vis skulle lyckas förbättra en klass inom en skola med en standardavvikelse under ett enda år, skulle detta innebära en ökning av de diskonterade framtida inkomsterna för de 20 eleverna med 782.000 dollar.  Kanske något för lärarfacket att ta fasta på vid nästa förhandlingsrunda?

I dag släpps Finanspolitiska rådets årliga rapport. Den innehåller mycket material som vi troligen får anledning att skriva om framöver. Årets rapport granskar bland annat regeringens utbildningsreformer, delvis baserat på den underlagsrapport som Peter Fredriksson och jag skrivit.

Budskapet i vår rapport är i korta drag: det är svårt att se hur regeringens åtgärder ska kunna vända den negativa resultatutvecklingen i skolan.