Forskare är ett förhållandevis mobilt släkte. Många spenderar något eller några år utomlands och för en hel del är utsikten av en internationell karriär en del av lockelsen med forskaryrket. I flertalet länder oroar sig också politiker, näringslivfolk, byråkrater och inte minst forskarna själva över landets akademiska attraktionskraft. Att få pålitlig statistik över hur det förhåller sig är inte heller lätt, framförallt inte när man vill jämföra länder med mycket olika tradition vad gäller att registrera olika förehavanden.

En ny artikel gör emellertid ett försök att med hjälp av enkätdata jämföra varifrån forskarna i 16 olika länder kommer. Föga förvånande visar sig USA vara det land dit forskare och från nästan alla länder helst söker sig (och amerikanska forskare är minst benägna att söka sig utomlands). Överlägset högst andel utländska forskare har emellertid Schweiz där 57 procent är födda utomlands. Sverige visar sig ha fjärde högst andel utländska forskare och 38 procent av de här verksamma forskarna är invandrade. Dessutom visar sig mångfalden vara näst störst i Sverige: endast Tyskland har en mer diversifierad forskarpopulation än Sverige.

Svenska forskare är däremot inte särskilt benägna att söka sig utomlands och en större andel svenska forskare i utlandet än i något annat land säger att de kan tänka sig att att återvända hem. Intressant nog är en väldigt hög andel svenska forskare i utlandet även säkra på att de inte kommer att flytta hem igen. Hemlandet verkar alltså väcka motstridiga känslor i forskarkollektivet.

Enkäten är även tydlig på en punkt: vill ett land locka till  sig utländska forskartalanger är kvaliteten på landets forskning avgörande. Möjligheten att arbeta med framstående kollegor för att på så sätt gynna sin forskarkarriär är det forskarna påstår vara avgörande för var de vill arbeta. Att försöka locka med generös föräldraledighet, utdragen semester och — faktiskt — hög lön verkar dock svårt: i förhållande till en stimulerande forskningsmiljö hamnar sådana faktorer långt ner på forskarnas uppgivna preferensordning.

Samtidigt ska man vara på det klara med att detta är de faktorer som forskarna påstår sig bry sig om och det kan ju se annorlunda ut i praktiken. En mer utförlig analys av vilka faktorer som faktiskt påverkar forskarnas mobilitet vore därför önskvärd.

Om en vecka, 15 maj, går tiden ut för att anmäla uppsats till den tredje nationella konferensen i nationalekonomi som kommer att äga rum på Stockholms universitet den 27-28 september 2012.

På konferensen samlas Sveriges aktiva forskare i nationalekonomi och andra med intresse för att mötas, diskutera och presentera pågående forskning. En paneldiskussion på tema miljö- och resursekonomi kommer äga rum. Dessutom kommer mottagaren av 2011 års Assar Lindbeck-medalj, Per Strömberg, att presenteras.

Detaljerad information hur man skickar in uppsats (eller om man enbart vill anmäla närvaro utan att presentera – är är deadline 30 juni) finns på konferensen hemsida. Välkomna!

Idag skriver Lärarnas riksförbund på DN Debatt att kunskapskylftorna ökar i den svenska skolan och häromdagen hävdade Expressens ledarsida att kunskapsnivån enbart sjunkit bland de svagare eleverna. Båda påståendena är ytterst tveksamma varför det kan vara läge att redogöra för hur det ser ut enligt olika undersökningar (se även detta inlägg).

Enligt PIRLS 2001 (åk 3) och 2006 (åk 4) sjönk läsförståelsen mest bland högpresterande elever under perioden 1991-2006, vilket betyder att spridningen minskat.

Enligt TIMSS 2007 (åk 8) sjönk resultaten i matematik och NO mest bland högpresterande elever under åren 1995-2007.

Enligt TIMSS Advanced 2008 (N-studenter på gymnasiet) sjönk matematik- och NO-kunskaper bland naturstudenter (som får anses vara högpresterande i dessa ämnen) med nästan en standardavvikelse mellan 1995 och 2008. Bland de mest högpresterande naturstudenterna sjönk resultaten med ca 0,6 standardavvikelser.

Enligt PISA 2009 (åk 8) har nedgången mellan 2000-2009 i matematikkunskaper varit relativt jämnt fördelad bland olika elever. I naturkunskap och läsförståelse har dock de högpresterande eleverna klarat sig relativt bra.

Vidare tyder det mesta på att familjebakgrundens betydelse för skolresultaten inte ökat över tid. Eftersom skolsegregationen ökat markant under 2000-talet är detta en aning märkligt och jag har tidigare spekulerat om orsakerna.

Hur kan då Lärarnas riksförbund komma fram till att spridningen mellan starka och svaga elever ökat kraftigt? En anledning är  att de jämför meritvärdespoäng och vid undersökningens startår, 1999, var meritvärdessystemet nytt. Lärarna var då osäkra på hur både IG och MVG skulle användas, vilket gjorde betygsskalan sammanpressad. Sedan dess har hela betygsskalan börjat användas i högre grad, vilket ökat spridningen i meritvärden. Detta betyder dock inte att kunskapsspridningen ökat i motsvarande grad.

Eftersom Skolverket inte brytt sig om att följa kunskapsutvecklingen bland svenska elever är vi hänvisade till internationella undersökningar när det gäller att följa trender som dessa. Detta är naturligtvis inte oproblematiskt, varför alla resultat bör tas med en nypa salt. Samtidigt skulle inte heller en helsvensk kunskapsundersökning vara invändningsfri och även om en sådan existerat så skulle de internationella undersökningarna ge värdefull information.

En rimlig tolkning av existerande evidens är att kunskapsnedgången inte är något som enbart beror på försämrade resultat bland svaga elever. Istället tyder en hel del (men inte allt) på att försämringarna bland de starkaste eleverna varit ännu större och att sprdningen därmed minskat. När skolan diskuteras är det viktigt att verklighetsbeskrivningen är korrekt.

De flesta skulle nog hålla med om att en elev som uppnått en viss kunskapsnivå på en skola i ett socialt utsatt område på många sätt är en duktigare elev än den som uppnått samma kunskapsnivå på en välartad medelklasskola. Det är ju svårt att bortse från den skolmiljö eleven möter och det torde vara svårare att lära sig något på en skola där flertalet elever har annat än skolarbetet i tankarna och från vilken lärarna flyr så fort de får en chans. Även om det inte är vare sig meningen eller i linje med regelverket så verkar det dessutom som om lärarna tar hänsyn till denna typ av faktorer när de sätter betyg: det är helt enkelt lättare att få bra betyg på en skola med många svaga än med många starka elever och detta gäller idag liksom under det gamla relativa betygssystemet (se tidigare inlägg).

En rapport som utvärderar ett diagnostiskt prov i matematik som i höstas hölls bland nyblivna gymnasister i Stockholm kan tjäna som en illustration av fenomenet. Elevernas provresultat har nämligen delats upp per avsändande grundskola och sedan jämförts med vilka mattebetyg eleverna hade med sig. Om man plottar avvikelserna mellan betyg och provresultat mot ett index på elevernas bakgrundsfaktorer på den grundskola eleverna kommer ifrån (jag har använt Skolverkets SALSA-databas) så syns det tydligt att betygssättningen är generösare på skolor elevernas bakgrund gör att man kan förvänta sig svaga studieresultat (de ser ungefär likadant ut om jag i stället använder grundskolans faktiska meritvärde).

Det första man kan konstatera är alltså att betygen inte är rättvisande om man med detta menar att samma kunskapsnivå ska bedömas likadant överallt. En kanske intressantare fråga är emellertid om betygen är rättvisande vad gäller framtida studieprestationer, vilket ju trots allt är vad man försöker utröna genom att använda sig av betygen som urvalsinstrument. Så skulle kunna vara fallet om elevernas potential att prestera bra är viktigare än de kunskaper de har med sig. Idealt skulle alltså lärarnas kompensatoriska betygssättning kunna höja både den samhällsekonomiska effektiviteten och främja social mobilitet i utbildningssystemet. Att ta reda på hur beteende egentligen påverkar eleverna vore ett intressant forskningsprojekt (som någon kanske redan genomfört).

I Texas har man försökt hantera dessa frågor genom att garantera plats på delstatens bästa offentliga universitet åt de tio procent av de bästa studenterna i respektive avgångsklass, oavsett hur dessa presterar i förhållande till elever vid andra high-schools. Som visas i en studie av bl a Julie Cullen har en konsekvens av detta blivit att skolor med många socialt underpriviligierade elever blivit betydligt populärare bland vissa elever. Cullen m fl finner att så många som 25 procent av de elever som skulle kunna dra nytta av att strategiskt byta skola faktiskt också gör så — trots att detta innebär att de hamnar på skolor som på många sätt kan karakteriseras som ”sämre”.

Idag är det i Sverige upp till den enskilda skolan att avgöra hur man sätter betyg, vilket lämnar stort utrymme för godtycke och risken att systemets svagheter utnyttjas är uppenbar. Ett sätt att minska dessa problem är att tydligt koppla en skolas betyg till resultaten på jämförbara kunskapsmätningar. Detta innebär emellertid inte att ett välförankrat betygssystem är vare sig rättvist eller rättvisande i någon mer fundamental mening; det beror helt på vad man avser med dessa begrepp. Vad som dock står klart är att ett sådant välförankrat system skulle gynna elever som går på skolor med många duktiga elever; i Texas har ”the ten percent rule” väckt starka protester just bland familjer med barn på sådana skolor.

Att bedriva omfördelningspolitik via betygssystemet är antagligen varken träffsäkert eller önskvärt, men det finns anledning att fundera över betygens roll som antagningsinstrument. Även om det skulle få vissa märkliga konsekvenser för hur en del familjer väljer skola, så vore det kanske bra att ha kvotgrupper där en del platser vigs åt de duktigaste eleverna från en viss skola. Dessutom vore det intressant att studera hur en sådan reform skulle påverka samarbetsklimatet bland eleverna…

Uppdatering: Om något vill leka med datamaterialet så finns det i xlsx-format här. Jag tar dock inget ansvar för materialets kvalitet och tänker inte besvara några frågor om det (det är bara att gå till grundkällorna).

För den som ställer sig tvivlande till nationalekonomins prediktiva förmågor kan det vara lämpligt att parallelläsa dagens Brännpunkt-artikel där lärarstudenter klagar på lärarlegitimationen med min gamla DN-debatt om hur reformen skulle slå.

Den del av skoldebatten som gäller skolans ramverk — snarare än skolans inre arbete — gäller kommunernas, friskolornas och statens olika roller. Vi har nu en decentraliserad ordning där staten via inspektioner och ett alltmer detaljerat regelverk försöker få kommuner och friskolor att göra vad staten vill. Problemet är att styrningen av en komplex verksamhet som skolan även kräver ett betydande mått av diskretion. Och diskretion rimmar dåligt med det offentligas roll som en distanserad och rättsäker övervakare av formellt jämställda aktörer.

I senaste The Economist finns en inspirerande kolumn om den framgångsrika skolan Paddington Academy i ett socialt mycket utsatt område. När man läser om exempelvis Rosengårdsskolans katastrofala resultat undrar man naturligtvis om inte något liknande kunde provas i Sverige. Visst skulle både kommunala och fristående skolor kunna modelleras efter Paddington, men det finns ett par problem: skolor som dessa är dyra och de har rätt att slänga ut elever som inte följer de ordningskontrakt som man måste skriva under för att få en plats på skolan. Att ge alla skolor möjligheten att lämpa över elever som inte följer reglerna på andra skolor skulle öppna för ett omfattande missbruk. Att ge vissa skolor möjligheten strider å andra sidan mot principen om konkurrensneutralitet. Lösningen heter diskretion, med all den orättvisa sådan för med sig.

Ett relaterat exempel gäller de profilskolor för elever som är särskilt begåvade inom olika ämnen som regeringen öppnat upp för. Här tillåts allltså ett avsteg från det allmänna förbudet mot nivågruppering och antagning via akademiska anlagsprover som finns i den svenska grundskolan. Så länge fenomenet är marginellt ser säkert många ett värde av att särbegåvade barn kan få extra stimulans, men om anlagstester skulle accepteras fullt ut skulle betydligt fler ifrågasätta ordningen. Återigen är lösningen diskretion, där några skolor får ett privilegium som de måste hantera förtroendefullt.

Att dessa exempel dyker upp just i skolan är knappast en slump. I en samhällsnyttig verksamhet med många och svårmätbara mål, kombinerat med skilda lokala förutsättningar, krävs flexibilitet. Regelverket som ska passa alla överallt måste alltså lämna ett betydande utrymme för lokal diskretion, men sådan diskretion öppnar samtidigt upp för missbruk; detta är också anledningen till att jag argumenterat mot vinstintressen i skolan (argument som i viss utsträckning även gäller det kommunala huvudmannaskapet).

Vad gäller särbegåvade elever har regeringen låtit behovet gå före principen och tillåtit avsteg från det generella regelverket. Frågan är om man inte skulle kunna göra liknande avsteg även i andra sammanhang och skapa alternativa skolor med särskilda rättigheter och skyldigheter i områden där sådana verkar behövas?