I augustinumret av New York Review of Books publiceras en ”brevväxling” mellan, å ena sidan, Daron Acemoglu och James Robinson och, å andra sidan, Jared Diamond. För den som (mot förmodan) inte känner till dessa personer så är de två förstnämnda professorer i nationalekonomi respektive statsvetenskap vid MIT respektive Harvard, den senare professor i geografi vid UCLA. De två förstnämnda har skrivit mängder av artiklar och böcker där de i olika tappningar förespråkar institutioners fundamentala betydelse för långsiktig ekonomisk utveckling, och kanske framförallt institutioners överlägsenhet i att förklara skillnader i globalt välstånd jämfört med andra tänkbara fundamentala faktorer som geografi eller ”kultur”. Jared Diamond är, å sin sida, mest känd för sina populärvetenskapliga böcker (Guns, Germs, and Steel, och Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed) där han argumenterar för att det finns geografiska förklaringar till allt ifrån var civilisationen togs sin början till varför den industriella revolutionen inträffade i Europa snarare än i Kina.

Brevväxlingen har sitt ursprung i att Jared Diamond i somras recenserade Acemoglu och Robinsons senaste bok ”Why Nations Fail” i vilken de argumenterar för institutioners grundläggande betydelse för utveckling. Jared Diamond var i huvudsak positiv men tycker – inte oväntat – att det finns en del att hämta i idén om att geografiska förhållanden också kan ha påverkat utveckling. Detta gillar inte Acemoglu och Robinson och skriver därför ett svar där de återupprepar sina argument. Diamond svarar med samma mynt.

Det hela påminner på många sätt om debatten mellan Daron Acemoglu och Andrei Schleifer på Nobelsymposiet härom veckan (och för den delen om flera andra diskussioner under de dagarna). De främsta företrädarna för sitt ämne träffas för att diskutera vad vi vet om någon komplex viktig fråga och resultatet blir att de ensidigt argumenterar för sin sak.

Frågan om vilka fundamentala faktorer som är avgörande för att förstå långsiktiga skillnader i ekonomisk utveckling utgör basen för en kurs som jag sedan flera år tillbaka ger på Handelshögskolan och – full disclosure – jag argumenterar i slutändan för att institutioner är av större betydelse än geografi. Ändå har jag svårt att förstå varför det inte skulle gå att säga att ”geografi” också har haft, och fortsatt har, en viktig betydelse för utveckling. Det finns ju en rad idéer och faktum som Acemoglu och Robinson själva använder, eller tycks positivt inställda till, som är nära länkade till geografiska skillnader. Till exempel så argumenterar de för att dödssannolikheten för kolonisatörer (som till stor del var en funktion av geografiska förhållanden) var avgörande för de institutioner som skapades av kolonisatörerna och som sedan till stor del format dagens institutioner. De verkar också positiva till Engermann och Sokoloffs argument att jordmån och andra förutsättningar för olika sorters jordbruk, genom sin påverkan på förmögenhetsfördelningen, kom att påverka tidiga institutioner och därmed även dagens institutioner.

En specifik fråga som tas upp i brevväxlingen mellan Diamond och Acemoglu och Robinson gäller naturresursers effekt på ekonomisk utveckling. Acemoglu och Robinson skriver ”it is not characteristics of a natural resource but the institutions that determine whether it is a curse or a blessing – diamonds are a curse for Sierra Leone and Angola, and a blessing for Botswana”. Diamond svarar ”…But characteristics of diamonds and oil notoriously promote corruption and civil war more than do characteristics of iron and timber”. Båda har rätt (vilket visas i detta papper) och något säger mig att båda parter vet detta. Ändå argumenterar de som de gör.

Mer allmänt tycker jag som sagt att det ofta ser ut så här. Kanske var Nobelsymposiet ett speciellt tillfälle och kanske hade deltagarna fått instruktioner att ensidigt argumentera för sin sak. Men för alla som är intresserade av frågan ”Vad vet vi om X” så skulle man önska att det fanns fler situationer där dessa kunniga personer försökte värdera alla argument snarare än förfäkta sina egna.

Läxor är ett känsligt ämne i den svenska skoldebatten. Denna debatt gäller i hög grad var ska läxorna göras och om läxhjälp ska vara avdragsgill, men bakom dessa frågor finns en undran om läxor är en fungerande pedagogisk metod. Å ena sidan förefaller det rimligt att det — åtminstone i vissa ämnen — är värdefullt med stilla arbete på egen hand. Å andra sidan kan hemarbete utan vägledning leda eleven i fel riktning och dessutom förstärka sociala skillnader (se tidigare inlägg). På den nyligen anordnade EALE-konferensen i Bonn presenterade Torberg Falch en rapport som undersöker frågan med hjälp av TIMSS-data för årskurserna 3 och 4. Hans resultat väcker vissa frågor om hur svenska lärare egentligen använder sig av läxor i sin undervisning.

Utmaningen när man undersöker hur läxor påverkar elevernas studieresultat är att det inte är slumpen som avgör hur mycket läxor som ges. Om duktiga lärare är mer benägna att ge läxor än andra så kommer de positiva effekterna av läxor att överdrivas. Om däremot svaga lärare är mer benägna att ge läxor kommer de negativa effekterna att överdrivas. Falch hanterar problemet genom att undersöka den relativa benägenheten för en och samma lärare att ge läxor i matematik och naturkunskap. Han undersöker alltså om eleverna presterar relativt bra eller dåligt i det ämne där de får relativt mycket läxor. I genomsnitt finner Falch små men statistiskt signifikanta positiva effekter av läxor, men det är resultaten uppdelade på land som är riktigt intressanta. Som syns i figuren är läxeffekten kraftigt negativ i just Sverige. Faktum är att Sverige är det enda land med en statistiskt signifikant negativ inverkan av läxor på eleverna studieresultat.

Studien ger ingen förklaring till detta fascinerande resultat och själv kan jag bara spekulera. Det kan vara så att svenska lärare är särskilt benägna att ge läxor i det ämne där de känner sig relativt svaga som lärare och kanske inte hinner med. Det kan också vara så att läxorna följs upp dåligt och därför cementerar dåliga vanor hos eleverna. Andra kan säkert spekulera minst lika bra som jag kring detta och är välkomna att göra så i kommentarstråden.

Att läxor — åtminstone i låga åldrar — ger negativa effekter i Sverige kan förklara varför det finns en relativt starkt läxmotstånd här. Man kan dock även tänka sig det motsatta orsakssambandet: en stark skepsis mot läxor kan ha gjort att lärarstudenter inte getts vägledning i hur läxor kan och bör användas för att leda till positiva resultat. En sådan förklaring skulle ge ytterligare ammunition till dem som anser att den svenska lärarutbildningen missat att undervisa studenterna i hur man rent praktiskt bedriver undervisning.

Den som läser nätkommentarerna till tidningarnas artiklar om skolan inser att många tror att de försämrade svenska skolresultaten kan förklaras av invandringen. Eftersom elever med utländsk bakgrund i genomsnitt uppvisar svagare skolresultat än övriga elever är detta inte en orimlig hypotes (se t ex denna studie eller detta inlägg). Mycket tyder dock på att invandringen inte är en särskilt viktig förklaring, varken när det gäller att förklara förändringar i skolresultat över tid eller resultatnivån jämfört med exempelvis Finland som har betydligt färre elever med utländsk bakgrund.

Mellan 10 och 15 procent av eleverna som går ut grundskolan har utländsk bakgrund^* och dessa har i genomsnitt ca 0,4 standardavvikelser lägre betyg än övriga elever. Om man räknar bort elever med utländsk bakgrund skulle alltså medelbetygen rent mekaniskt stiga med maximalt 0,06 standardavvikelser (0,015*0,4=0,06), eller från 210 till 213,5 meritpoäng. Detta kan jämföras med betygsskillnaden mellan pojkar och flickor som uppgår till 22 meritpoäng. Att räkna bort elever med utländskt ursprung ur PISA-undersökningen ger en förbättring i samma storleksordning; ca 0,05 standardavvikelser (se fig 4-5 samt sid 40-42). Detta kan ställas i relation till skillnaden i PISA-resultat gentemot Finland som är drygt 0,4 standardavvikelser.

Inte heller kan utvecklingen över tid på något enkelt sätt förklaras av invandringen: de svenska PISA-resultaten försämrades med ca 0,25 standardavvikelser mellan 2000 och 2009 men andelen elever med utländsk bakgrund som skrev PISA-provet var konstant under denna period.

För att invandringen ska förklara de svenska skolresultaten krävs därför att även andra elevers prestationer försämras av att det finns invandrade elever i skolsystemet. Detta är inte omöjligt: dels kan det finnas kamrateffekter, dels kan resurser överföras till de invandrade eleverna. Ett par nya studier tyder dock på att oron för att invandring ska påverka de inhemska eleverna negativt verkar vara överdriven.

Sandra McNally och medförfattare finner (kort sammanfattning) för Storbritannien att engelskspråkiga elevers prestationer samvarierar negativt med andelen elever på skolan som inte har engelska som modersmål. Detta verkar dock helt bero på den sociala selektionen av de inhemska eleverna till dessa skolor: efter att hänsyn tagits till deras sociala bakgrund och skolfaktorer så finner de att invandringen inte spelar någon roll alls. Vissa av analyserna pekar även på positiva resultat bland de inhemska eleverna av ökad invandring.

I en amerikansk studie undersöker Jennfier Hunt istället hur invandring, då främst  av latinamerikanska familjer, påverkat utbildningsnivån i den inhemska befolkningen. Hon finner belägg för diverse motverkande positiva och negativa effekter men nettoeffekten är att utbildningsnivån bland de inhemska ungdomarna höjs.

Det är inte säkert att dessa resultat är helt överförbara till svenska förhållanden: invandrargrupperna som kommer till olika länder skiljer sig åt, de invandrades situation på arbetsmarknaden likaså. Dessutom kan skolsystemen hantera invandring på olika sätt.

Tyvärr verkar det inte finnas någon publicerad svensk studie som undersöker frågan utan det enda jag lyckats hitta är D-uppsatsen ”Hur är det ställt med den svenska skolan?” av Anton Strömbäck, framlagd vid Uppsala Universitet år 2010 (tyvärr ej på nätet). Uppsatsen använder variationen i andelen invandrade elever på kommunnivå och den finner – i linje med resultaten från Storbritannien – inga effekter alls av invandring på de inhemska elevernas skolresultat. Däremot verkar invandrade elevers egna resultat påverkas negativt av en ökad andel invandrade elever i kommunen.

Den svenska studien skulle kunna förbättras, t ex genom att bättre hantera att det varken är slumpmässigt vilka kommuner invandrare bosätter sig i eller vilka inhemska familjer som bor i invandrartäta områden. Tills vidare verkar det dock vara rimligt att avföra invandring som en betydande förklaring till de försämrade skolresultaten bland svenska elever.

^* Med utländsk bakgrund avses i skolsammanhang elever som är födda utomlands eller vars båda föräldrar är födda utomlands. I PISA-undersökningen får dock eleverna själva ange om de har utländsk ursprung eller ej.