Idag publicerar jag nedanstående artikel om RUT-avdraget för privatundervisning på SvD Brännpunkt. Texten nedan är identisk med den i SvD men den innhåller länkar till diverse relevant material.
Det mesta tyder på att regeringen kommer att få stöd i Riksdagen för sitt förslag att låta RUT-avdraget även omfatta privatundervisning. Avdraget presenteras i och för sig som gällande ”läxhjälp”, men då det inte finns något som begränsar avdraget till just läxhjälp beskrivs det mer korrekt som en subvention till privatundervisning. Regeringen ser helst förslaget som skattetekniskt men det bör sättas i sitt utbildningspolitiska sammanhang.
För att bedöma förslagets effektivitet kan man ställa kostnaden per privatundervisningstimme mot kostnaden i den vanliga skolan. I grundskolan har eleverna en garanterad undervisningstid om 6665 timmar, i snitt 740 timmar per läsår. Totalt går ca 900 000 elever i grundskolan vilket betyder att totalt ungefär 666 miljoner elevtimmar undervisning utgår per år. Kostnaden för undervisningen var 2011 40,2 miljarder kronor (lokaler och material oräknat). I genomsnitt ligger alltså undervisningskostnaden på ca 60 kronor per elevtimme. Går man in på privatundervisningsföretaget My Academys hemsida ser man att subventionen som utgår till privatundervisning ligger på mellan 199 och 249 kronor per elevtimme (subvention utgår ej till lokaler och material).
Subventionen till privatundervisning är alltså tre till fyra gånger högre per elevtimme än det belopp som läggs på övrig offentligfinansierad undervisning. För att kunna ta del av denna subvention måste man dock själv betala en summa motsvarande RUT-avdraget.
En annan relevant jämförelse är att undervisningskostnaden i både grund- och gymnasieskola ligger på drygt 45 000 kr per elev och år (återigen exklusive lokaler och material). Samtidigt kan en familj med två vuxna som så önskar, och som har privatekonomiskt utrymme, kvittera ut en subvention till privatundervisning motsvarande 100 000 kronor per år. Att det begreppsmässigt är frågan om ett skatteavdrag påverkar inte det faktum att det rör sig om en subvention: halva det belopp som privatundervisningsföretagen fakturerar betalas inte av den som nyttjar tjänsten utan av landets övriga invånare. Skillnaden mellan hur stora offentliga resurser som läggs på olika undervisningsformer är anmärkningsvärd.
Än mer anmärkningsvärd blir skillnaden då man läser Skatteverkets kritiska remissyttrande. Det framgår då att RUT-avdraget inte är tänkt att utgå till specialister som privatlärare. Anledningen är att RUT bland annat syftar till att öka arbetsutbudet genom att subventionera okvalificerade tjänster som hushållen annars själv skulle kunna utföra. För att få ihop detta betraktar regeringen privatundervisning som en okvalificerad tjänst — även om den utförs av legitimerade lärare — och någon kvalitetskontroll av undervisningen sker inte. Samtidigt som regeringen på olika sätt försöker skärpa kvalitetskontrollen i den ordinarie skolan är den alltså villig att lägga betydande offentliga resurser per elevtimme på privatundervisning, trots att denna helt saknar kvalitetssäkring.
Det är närmast självklart att de som främst kommer att använda sig av subventionerad privatundervisning är relativt välbeställda familjer. En rapport till EU-kommissionen bekräftade häromåret också att detta är det internationella mönstret: även i länder där privatundervisning är skattesubventionerad används den främst av högpresterande elever med en socialt priviligierad bakgrund.
Ibland hävdas det att ingen förlorar på att några skaffar sig extraundervisning med hjälp av skatteavdrag. Även om man ignorerar kostnaden för skattebetalarna så bortser detta synsätt från att antagningen till attraktiva gymnasie- och högskoleutbildningar baseras på hur väl man lyckas jämfört med andra. Att den som har privatekonomiskt utrymme kan stärka sin konkurrenskraft gentemot andra elever genom att ta del av en betydande offentlig utbildningssubvention, delfinansierad av familjer med snävare privatekonomiska ramar, är minst sagt problematiskt för utbildningssystemets likvärdighet.
Argumenten för att privatundervisnings-RUT skulle öka arbetsutbudet är som sagt svaga och inget tyder på att det finns en betydande svart marknad för privatundervisning. Att RUT-avdraget skapat ett gränsdragningsproblem mellan barnpassning och privatundervisning betyder inte att detta måste hanteras genom att utöka avdraget för privatundervisning. Ett alternativt sätt vore att begränsa barnpassnings-RUT till att enbart gälla barn under 10 års ålder. Det hade varit rimligare både ur effektivitets- och likvärdighetssynpunkt.
Ekonomistas 
Mycket bra artikel!
Jag tycker det här är hyckleri på hög nivå av Jonas Vlachos. Häromåret hade vi en lång diskussion om rätten att överklaga betyg (JV är motståndare) där jag argumenterade precis som JV gör i ovanstående artikel
Precis! Och får jag ett felsatt betyg så kanske det är vad som gör att jag inte kommer in på den utbildning jag vill gå på. Varför är det fel när det handlar om RUT och läxhjälp men inte när det gäller överklaga betyg?
För övrigt kunde kanske staten låta bli att sno halva inkomsten så skulle folk kunna betala läxhjälp för sina barn utan “subvention”. Alternativt kan man tolka RUT-läxhjälp som att, säg, man går från 10% av befolkningen som har råd med läxhjälp till sina barn till 50%.
Redan i början av 90-talet fick jag viss läxhjälp i form av centralprovsförberedande kurser i matematik och fysik som hölls av studenter på KTH (där är den okvalificerade arbetskraften JV talar om – men samtidigt, är det inte rimligt att en student med extrajobb får en lön som är kanske hälften av vad tex en examinerad lärare får?). Dessa kurser var nog det som gjorde att jag gick från gränsfall 3/4 till klara femmor på dessa prov. Skillnaden då är att vi var två i min klass som fick den här möjligheten istället för kanske hälften.
Dessutom, JV har väl flera gånger skrivit om nätverkseffekter i klassrummen. Finns det något som talar för att det inte skulle vara påtagliga spridningseffekter av att några elever i varje klass plötsligt lyfter sig ett eller flera steg? Då gynnar ju i så fall detta förslag även de som inte får denna möjlighet.
Det jag undrar om detta RUT-förslag är om jag som vuxen kan använda det för att betala för läshjälp till barn som inte är mina egna? Eller för Komvux-studier (fortfarande inte mina egna barn)? Någon?
Av 67:15 IL framgår
För rätt till skattereduktion krävs att det utförda hushållsarbetet är hänförligt till den som begär skattereduktion eller dennes förälders hushåll.
Med hushåll menas normalt den egna familjen, dvs. normalt nej. (Kan finnas gränsdragningsproblem med storfamiljer o.dyl. men någon slags hushållsgemenskap krävs).
“Dessutom, JV har väl flera gånger skrivit om nätverkseffekter i klassrummen. Finns det något som talar för att det inte skulle vara påtagliga spridningseffekter av att några elever i varje klass plötsligt lyfter sig ett eller flera steg? Då gynnar ju i så fall detta förslag även de som inte får denna möjlighet.”
I ett skolsystem allt mer präglat av segregation – vårt system! – så blir är även nätverkseffekter distributivt isärdragande. Barn till rika föräldrar kommer överrepresentativt använda subventionen. Deras barns klasskamrater är överrepresentativt också barn till rika föräldrar. Elever med fattiga föräldrar som går i skolor där klasskamraterna också har fattiga föräldrar blir förlorarna. Deras föräldrar, som inte har råd med privatundervisning, får betala för att staten ska ge rikemansungar bättre möjligheter än andra barn. Det är omvänd klasskamp och ett direkt slag mot målet om en skola som realiserar lika möjligheter.
Kanske läge att läsa om den kommentarstråd där flera av oss försökte förklara för dig att det inte blir fler högskoleplatser av att du får högre betyg?
Det har jag inte påstått men det du talar om handlar om kollektiv nytta, inte individuell “orättvisa” vilket var vad JV skrev om i dagens artikel.
Ska bli intressant att se på vilken sida kommentarerna håller högst nivå..
Jag har lagt betydande energi på att i en mängd olika sammanhang uppmärksamma betygsinflation, bristande likvärdighet i betygssättning och föreslå lösningar på dessa problem. Att kunna överklaga sina egna betyg är emellertid inget som skulle öka likvärdigheten i betygssättningen. Jag tänker inte fortsätta denna diskussion här, argumenten är framförda och lg har visat sig helt oförmögen att ta dem till sig.
Du undviker att svara på vad skillnaden på individnivå är om man inte kommer in på den utbildning man önskar antingen för att de man konkurrerar med haft möjlighet att få extraundervisning eller för att man fått ett felaktigt betyg.
Vet inte varför du tar upp betygsinflation, bristande likvärdighet mm. Där tror jag jag delar din uppfattning. Enda anledningen jag kan se för dig att ta upp dessa ämnen är för att du inte har några bra argument varför tröskeleffekter vid intagning är ett problem i RUT-fallet men inte i betygsfallet.
Privatundervisningssubventionen genererar nya kunskaper på ett ineffektivt sätt. Det kommer att sortera om antagningsköer på ett orättfärdigt sätt. Det finns inga skäl att tro att ett överklagandeinstitut skulle göra antagningsköerna mer rättvisande.
Allt detta har Jonas tydligt beskrivit.
Hur vet du det? Det enda JV skrev i sin artikel var att privatundervisning var dyrare – men anta att privatundervisning är 3 gånger dyrare/timme men att man lär sig 5 gånger snabbare – ja då är ju privatundervisning effekitivare.
Varför sorterar det om antagninsköer på ett orättfärdig sätt? De med bäst kunskap kommer ju vara de som kommer in, är det inte det som är poängen? Och det är ju precis det betygsöverklagning handlar om – om någon fått ett orättfärdigt betyg (dvs att kunskapen inte motsvarar betyget) så sorteras antagningskön om på just ett orättfärdigt sätt.
Problemet med Jonas båda resonemang är att de är inkonsekventa.
Nu plockar jag hejvilt ur minnet men vad jag minns från lärarutbildningen så var tumregeln att effekten i att gå från normal skolundervisning till privatundervisning (en lärare – en elev) motsvarande att gå från 50:e percentilen till den 95:e prestationsmässigt givet samma undervisningstid.
Så jag kan tänka mig att om privatundervisning bara är tre gånger dyrare än normal undervisning så kan den vara effektivare.
Skulle jag privatundervisa så skulle jag behöva dra in något i stil med 650 000 kr inkl. moms per år för att ha kvar samma lön och löneförmåner som jag idag har som högstadielärare. Med sex undervisningstimmar (effektiv elevtid, inga pauser osv.) per arbetsdag och 226 arbetsdagar per år blir det 480 kr/h vilket dessutom verkar vara vad My Academy tar.
Den sammanlagda undervisningstiden i svenska, engelska, moderna språk, matte, so-ämnen, no-ämnen och teknik för hela nionde klass på min skola är 600 timmar så privatvarianten av nian skulle gå lös på nästan 300 000 kr om varje elevtimme skulle ersättas och man klarade sig utan privatundervisning i de praktisk-estetiska ämnena.
Markus: optimalt gruppstorlek måst väl bero på ämne. Jag har gått Berlitzkurser i franska och eftersom merkostnaden var nästan noll att gå två istället för en fick en vän följa med gratis vilket jag upplevde (jaja, anekdotiskt) gynnade min egen inlärning.
Jonas: hur kommer du fram till siffran 8? Har du räknat på allternativ(kostnad)en – att en förälder som inte är lika duktig i ämnet tar ledigt från arbetet för att läsa läxor med sina barn? Eller ska staten förhindra även sådant i rättvisans namn? Och du har inte förklarat varför du är inkonsekvent (eller varför du tog upp helt ovidkommande halmdockor).
Per: är det inte orättfärdigt att vi föds med olika gener? Finns väl en stark korrelation mellan gener och begåvning, självdisciplin etc, som i sin tur är starkt korrelerade med inkomst osv. Så, begåvade föräldrar får begåvade barn och har råd att anlita läxhjälp för att maximera sina barns kapacitet, något skolan är usel på (om skolan är dålig på att hjälpa svaga elever är den urusel på att stimulera begåvade elever) så är det rent av gynnsamt både ur privat- som samhällsekonomiskt perspektiv.
lg: Jo, så lär det vara. Ämne och en massa andra faktorer, varav många är starkt beroende av varandra. Jag är nu ingen vän av Rut för läxläsning, men det hade varit spännande att se vad en kraftigt omreglerad undervisningsmarknad hade levererat.
Ska vi prata samhällsekonomi så krävs att privatundervisningen är uppåt åtta gånger så effektiv som övrig undervisning eftersom den privatekonomiska kostnaden också är en samhällsekonomisk kostnad.
Det orättfärdiga är att vissa får ta del av en betydande offentlig subvention för att skaffa sig denna konkurrensfördel. Detta innebär sannolikt (nej, det är inte säkert) att de som kommer in är mindre lämpade eftersom de knappast lär kunna räkna med skattefinansierat extrastöd resten av studie- och yrkesliv.
Inte heller detta stämmer regelmässigt. Anta att man av praktiska skäl behöver ett engelskt ordförråd på 10 000 ord för att kunna genomföra en viss utbildning som i sig inte handlar om engelska. Då saknar det ju betydelse för hur man skaffade sig detta ordförråd, det viktiga är ju att man har den aktuella praktiska färdigheten. Jämför även med en elev med savantliknande drag som kanske är ett geni inom huvudämnet men har svårt för bi- eller stödämnen men som ändå behöver klara av dem för att bli behörig eller kunna genomföra en utbildning inom huvudämnet.
Skulle det inte vara rimligare att ha x timmar frivillig extraundervisning i skolan?
Den marginella nyttan av att ha privatundervisning jämfört med, säg, en grupp på tio personer måste vara rätt liten.
Den marginella nyttan av de extra timmarna frivillig undervisning, för de som väljer att delta, skulle däremot kunna vara relativt stor då man förmodligen inte går dit om man inte vill studera (till skillnad från de ordinera timmarna som är svåra (omöjliga) att komma ifrån om man vill ha betyg – och därmed delas med folk som stör på olika sätt (jag var en av dem)).
Handlar det inte huvudsakligen om att återigen göra en redan exiaterande svart marknad vit? Som hyfsat slängd i matematik så har iallafall jag anlitats vidmmånga tillfällen under min uppväxt för att just hjälpa till i utbyte mot nån hundralapp per timma?
Å andra sidan kan jag tycka att det inte finns något skriande behov av att göra sådana marknader vita. Att det sextonåriga grannbarnet hjälper till med läxa, gräsklippning eller barnpassning för lite svarta pengar är ju ett minimalt problem. Det leder inte till en risk att de hamnar utanför systemet.
I fall med städtjänster var ju denna vinkel mer relevant då dessa tjänster typiskt utfördes svart av vuxna i det närmaste på heltid.
Detta är väl bara ännu ett steg i den moderata kampanjen för att privatisera allt större delar av samhället. Genom att göra de offentliga alternativen sämre och subventionera de privata alternativen minskar viljan att betala skatt till de offentliga alternativen och så småningom kan man lägga ner den offentliga hemtjänsten, skolan och sjukvården och låta alla klara sig bäst de kan själva.
Vår egen moderata hövding i Sundsvall, Magnus Sjödin, uttalade sig innan valet i USA och sade att han hoppades att Mitt Romney skulle bli vald. Så att det i vart fall finns vissa ledande moderater som ser snett på offentligt finansierade välfärdssystem är helt klart.
Igår var jag på det lokala biblioteket och gjorde en observation som kanske är lite relevant för den här diskussionen. På anslagstavlan satt det en affisch från Rädda Barnen där de söker frivilliga som vill jobba gratis med läxhjälp för behövande barn. Och det handlar som jag förstår det enbart om barn som bor i Sverige och går i svensk skola, inte distansundervisning av barn i U-länder eller något sådant. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. Visst det är ju positivt att det finns organisationer som vill hjälpa till, samtidigt är det ju väldigt sorgligt att det behövs den här typen av insatser. Men kanske är det här framtiden? De rika köper subventionerad läxhjälp till sina barn samtidigt som de skänker några fullt skattade och helt osubventionerade hundralappar till Rädda Barnen så att även fattiga har en möjlighet att få samma hjälp…
I min hemkommun riktar sig Rädda Barnens läxhjälp helt och hållet till ensamkommande flyktingbarn. De är i gymnasieålder men läser in grundskolan för att kunna ta sig in på gymnasiet, bor några stycken tillsammans i en lägenhet och har därför inga vuxna hemma som kan hälpa till med läxläsningen.
Om det anses att RUT- avdrag för privatundervisning leder till orättvisor mellan familjer, bl.a. beroende på inkomstnivå, finns det ett grundläggande problem att hantera dvs skall privatundervisning överhuvudtaget vara tillåtet? De mer bemedlade kommer alltid ha resurser att köpa tjänsten oavsett RUT- avdrag eller inte. Om problemet är av den digniteten att samhällsnyttan skadas av företelsen privatundervisning, vilket vissa tycks argumentera för, bör rimligtvis ett fullständigt förbud eftersträvas.
I detta uppkommer också frågan hur vi skall se på köp av utbildning rent generellt. Företag och andra organisationer kan köpa utbildningar till anställda, vilket betyder att alla medborgare inte ges tillgång till utbildningen. Är detta samma orättvisa som läxhjälpen, men i annan form och lite senare i livet? Dessa köp av utbildning kan dessutom, under vissa omständigheter, erhålla finansiering av olika statliga myndigheter, EU etc. Utbildningen subventioneras sålunda av samhäller, vilket leder till frågan vad som skiljer detta från RUT-avdraget?
Om argumentet mot RUT handlar om att maximera nyttan av satsade pengar kan det vara ett giltigt argument, men då bör man också förklara skillnaden mellan utbildning tidigt i livet och senare. Bygger däremot argumentationen på rättvisekriterier blir diskussion, som synes, betydligt mer komplicerad än vad anhängarna medger.
Ett mycket underligt resonemang. Bara för att man anser att det är olämpligt att staten gynnar privatundervisning behöver man självklart inte anse att det bör vara totalt förbjudet.
Samhället är fullt av företeelser som jag anser att staten varken ska sponsra eller förbjuda! Privatundervisning är en av dessa.
Om det är olämpligt att staten gynnar privatundervisning skall staten då medverka till att subventionera utbildning för anställda på företag?
Rimligtvis bör det inte vara ett problem att människor strävar efter mer kunskap och bättre utbildning.
@ Per:
Frågan handlar dock om huruvida staten ska subventionera jakten på högre betyg för de elever vars föräldrar köper dem extraundervisning.
Att elever är ambitiösa och vill skaffa sig mer kunskap kan svårligen karkatäriseras som ett problem för samhället. Om subventioner av detta emellertid uppfattas som problematiskt bör rimligtvis detta argument även gälla andra utbildningar som subventioneras av staten. Eller finns det ett samband mellan orättvisa och ålder där orättvisa minskar i takt med att ålder på personen som erhåller subventionerad utbildningen stiger? Jag är tveksam till detta.
Sedan är det rimligtvis så att RUT avdraget inte kommer påverkar de föräldrar som redan idag köper tjänster för att öka sina barns kunskaper. Om detta uppfattas som orättvist bör alternativen vara att göra tjänsten tillgänglig för alla alt. förbjuda dess förekomst. Det senare torde dock även för de mest entusiastiska anhängarna av rättviseargumentet vara en smula extremt.
Huruvida staten skall subventionera tjänster eller inte är en mer grundläggande fråga eftersom subventioner alltid kommer leda till gränsdragningsproblem.
Den aktuella subventionen går inte till ambitiösa elever, utan till vissa företag och till elever vars föräldrar kan och vill betala för extraundervisning.
Du har helt rätt när du säger att subventionen i sig inte går till eleven utan till den som utför tjänsten samt köparen, vilket är ett vanligt förekommande förfarande. Dock säger inte detta någonting alls om den grundläggande frågan.
Mvh
Per
Det är inte fel att staten (eller andra delar av den offentilga sektorn) subventionerar det som vi vill att människor ska göra (utbilda sig, till exempel) och straffbeskattar det vi vill att de inte ska göra (röka eller dricka alkohol, till exempel).
Felet uppkommer när, som ROT och RUT, subventionerna i praktiken blir ett bidrag till de redan välbeställda, medan de som skulle ha allra störst behov av subventionerna inte har råd att utnyttja dem.
Att använda skattemedel (eller snarare låta bli att kräva skatt) för att underlätta för rika människor att få sina hem städade eller renoverade är stötande när vi samtidigt gör neddragningar i hemtjänsten för de människor som har verkliga behov men inte råd att tillgodose dem. Att subventionera rika människors läxhjälp till sina barn, samtidigt som den offentliga skolan bantas alltmer är också upprörande.
Satsa gärna statliga resurser på att ge läxhjälp till de barn som behöver det, men värdera behovet efter barnens kunskaper och förmåga, inte efter tjockleken på föräldrarnas plånböcker.
Ska vi även ge skatteavdrag för sjukvård, så att de som har råd att söka privat vård kan få halva kostnaden betalad av oss andra, samtidigt som vi skär ned den offentliga sjukvården och lämnar dem som är sjuka och fattiga åt sitt öde?
Jag har en fråga, har du läst kommentarerna på SVD? Det är ju ett och annat personangrepp. Vart kommer de alla ifrån? Vart finns de här människorna i verkligheten? Jag har aldrig träffat människor som dem.