Nationalekonomin kallas ibland för den dystra vetenskapen, men trots det är mitt intryck att nationalekonomer vanligtvis är framtidsoptimister av stora mått. Jag skulle gissa att det framförallt beror på att vi är väl bekanta med den positiva ekonomiska utveckling som världen genomgått och som alltjämt fortgår i rasande fart (med många tragiska undantag). Dessutom är de flesta nationalekonomer förmodligen övertygade om att denna positiva utveckling inte i första hand beror på god planering från välmenande politiker, utan att det är marknadskrafterna vi i huvudsak har att tacka.

Jag delar i stor utsträckning denna framtids- och marknadsoptimism, även om jag ibland också grubblar och tycker att framtiden verkar väldigt dyster. Det är framförallt globala miljöproblem, såsom växthuseffekten, som får mig att tvivla på mänsklighetens framtida öde. Mänskligheten har helt enkelt inte ställs för många sådana globala utmaningar tidigare och det är för mig oklart om vi kommer kunna hantera dem.

Tyvärr handlar det inte bara om växthuseffekten. I en artikel som publicerades i Nature för något år sedan presenterade miljöforskaren Johan Rockström (tillsammans med drygt två dussin medförfattare) en grov uppskattning av hur stor belastning jordens miljö klarar. De försöker identifiera hur stora påfrestningar nio ”biofysiska planetära processer” tål innan vi riskerar att åstadkomma drastiska och avsevärda förändringar i livsvillkoren på jorden (som i värst fall kan göra planeten obeboelig).

Rockström med medförfattare argumenterar för att gränsen är passerad eller på god väg att passeras när det gäller biologisk mångfald, klimatförändring och balans i kvävecykeln. Detta illustreras i figuren nedan som är hämtad från Nature-artikeln (klicka för större bild).

Det finns tusen och en invändningar mot den sortens vidlyftiga övning författarna ägnar sig åt. Som ekonom vore det dock förmätet att tro sig ha en bättre uppfattning om jordens ekosystem än två dussin framstående miljöforskare, så låt oss anta att de har rätt. Vad har vi nationalekonomer i så fall att säga om mänsklighetens förmåga att hantera dessa globala utmaningar?

Som nationalekonom är det lätt att vara pessimistisk när det gäller de politisk-ekonomiska möjligheterna att nå globala överenskommelser, speciellt när riskerna är diffusa och kanske inte kan skönjas förrän det är för sent. Oförmågan att begränsa de globala koldioxidutsläppen trots stor enighet om växthuseffektens förödande effekter är förstås ett talande exempel.

Det enda hopp jag kan se att vi nationalekonomer egentligen kan bjuda på är teknikutveckling framdriven av marknadskrafterna (som kanske kan eldas på lite med statligt stöd). Men vågar vi sätta allt hopp till framtida tekniska lösningar som vi knappt kan föreställa oss idag? Hur ska vi till exempel lyckas återuppliva utdöda djurarter som kan behövas i framtida ekosystem? Och vågar vi lita på att vi har den kunskap som krävs för att rädda enormt komplexa ekosystem som hamnat på glid?

Dessa är inga retoriska frågor, utan jag har helt enkelt inte lyckas bilda mig en tydlig egen uppfattning om dessa frågor. Men precis som Hasse och Tage hoppas jag i alla fall att barna ändå får sig ett glas öl.