Mer om naturresursers effekt på utveckling

2010-02-10 av 1 kommentar

Artiklar som handlar om hur naturresurser påverkar ekonomisk och politisk utveckling väcker alltid mitt intresse. Gissningsvis beror detta mycket på att jag själv studerat denna fråga (och som jag skrivit om här). Huvudresultatet i en artikel jag skrivit tillsammans med Anne Boschini och Jan Pettersson är att effekten av naturresurser beror på institutionell kvalitet och på vilken typ av resurser ett land har. Om landet har dåliga institutioner så är naturresurseffekten negativ, men om institutionerna är tillräckligt bra så är effekten positiv. Denna effekt är olika stark beroende på typ av resurs; om landet har olja eller metaller så är problemen extra stora om institutionerna är dåliga (men också extra värdefulla om institutionerna är tillräckligt bra). Om landet istället har t ex jordbruksprodukter så är inte effekterna — varken de negativa eller positiva — lika tydliga.

I en ny artikel av Oeindrila Dube och Juan Vargas illustreras en specifik mekanism för exakt hur olika typer av resurser kan ha olika effekter på konfliktbenägenhet i ett land (och genom detta förstås på både politisk och ekonomisk utveckling). Mera precist så jämför de hur prisfluktuationer på olja respektive kaffe påverkar sannolikheten för väpnade konflikter i olika regioner i Colombia. Det visar sig att prisuppgångar på olja ökar konfliktbenägenheten i oljeregioner, men däremot minskar konfliktbenägenheten i kafferegioner när priset på kaffe går upp. Förklaringen är att det finns två effekter som verkar i olika riktning. En prisuppgång leder å ena sidan till att det blir mera värt att kontrollera resursen, vilket ökar konfliktbenägenheten. Samtidigt leder prisuppgången till att lönerna för personer som arbetar med resursen ökar, vilket gör att alternativkostnaden för att ägna sig åt konflikten ökar, vilket gör att konfliktbenägenheten minskar. Eftersom kaffeproduktion är arbetskraftsintensiv så dominerar den konfliktdämpande löneeffekten för denna resurs, medan värdeökningen av den kapitalintensiva oljeresursen istället resulterar i mera konflikt.

Filed Under: Internationellt, Makro

EMU-debatten

2010-02-09 av 12 kommentarer

I spåren av finanskrisen verkar som bekant allmänhetens stöd för en svensk EMU-anslutning ha stärkts. Detta har medfört att en ny EMU-debatt har blossat upp, ofta med krisens kronförsvagning som ett argument för en EMU-anslutning. Lars Calmfors beskrev argumenten för och emot i en artikel på DN Debatt tidigare i år, och i dagens SvD Brännpunkt sammanfattar Stefan de Vylder de ekonomiska argumenten emot en EMU-anslutning. I likhet med de Vylder tycker jag att de ekonomiska argumenten emot en anslutning är starka — se mitt tidigare inlägg om detta. EMU-området skulle behöva ett bättre regelverk kring de offentliga finanserna, dels för att olikheterna mellan länderna ska reduceras, dels för att de offentliga finanserna ska stärkas över lag. Som Calmfors påpekar finns det också starka argument för en anslutning, men enligt mig överskuggas dessa av euroländernas offentlig-finansiella problem.

Sedan finns det även politiska argument för den gemensamma valutan. Om någon är intresserad ansåg jag, åtminstone vid förra omröstningen, att dessa argument var tillräckligt starka för att motivera en positiv röst.

Filed Under: Makro

Inflationsskyddade greker

2010-02-05 av 13 kommentarer

Häromdagen presenterades den senaste upplagan av Europaperspektiv som behandlar hur EU klarat den finansiella krisen. Ekonomhistorikern Jonas Ljungberg gav som många andra uttryck för den euro-skepsis som den grekiska statsfinansiella krisen gett upphov till. Och visst, att inte kunna skriva ner värdet på sin valuta är onekligen ett problem i en situation som den grekiska.

Samtidigt finns det ett annat perspektiv. Grekerna är knappast ovana vid en oansvarig stat som spenderar för mycket. Tack vare euron är det emellertid nu betydligt enklare för enskilda greker att skydda sig från följdverkningarna av detta. Genom att helt enkelt ta ut sina euro från banken och låsa in dem i ett kassaskåp har man effektivt skyddat dem både från inflation och konfiskation. Ett skydd som tidigare enbart fanns tillgängligt för en finansiellt sofistikerad elit finns nu i var mans hem. De historiska siffrorna över den grekiska inflationen visar att det är svårt att bortse från den trygghet detta skänker.

I Sverige är vi vana vid att se statens väl och ve som allas personliga angelägenhet. I Grekland betrakats däremot staten som närmast parasitär och landets statsapparat rankas regelmässigt bland de mest korrumperade i Europa. Genom att grekerna nu har ett effektivt sätt att skydda sina tillgångar tvingas den grekiska staten — troligtvis för första gången — att hantera sina underskott på det självklara sättet; genom att sänka utgifterna och höja skatterna. Det är inte en oväsentlig vinst.

Filed Under: Internationellt, Makro

Keynes och Hayek

2010-01-26 av 4 kommentarer

Via Marginal Revolution hittar jag denna briljanta (eller bisarra) rap-video som förklarar grunderna i de Keynesianska och Österrikiska makroekonomiska skolorna.

Filed Under: Makro

Att utse centralbankschefer

2010-01-25 av 7 kommentarer

I USA utses centralbankschefen av presidenten för fyraåriga mandatperioder. Utnämningen ska sedan godkännas av senaten. Detta upplägg ger enligt mig presidenten en onödigt direkt kontroll över utnämningen, även om de senaste decenniernas presidenter i praktiken inte har försökt utnyttja denna kontroll för att vinna kortsiktiga fördelar (se mitt tidigare inlägg om detta, eller Christina och David Romers artikel om äldre utnämningar). I stället är det senaten som nu börjar visa sådana tendenser.  Det har ju sedan länge stått klart att president Obama vill omvälja Ben Bernanke (som utsågs av president Bush) på en ny fyraårsperiod från första februari i år. Men senaten har ännu inte godkänt utnämningen, och i sista stund verkar allt fler senatorer (såväl republikaner som demokrater) vända Bernanke ryggen. (Inte heller akademiskt verksamma ekonomer är enade i frågan: Bernanke får stöd av många, som t ex Brad DeLong, Greg Mankiw, och James Hamilton. Men tunga namn som Paul Krugman och IMFs tidigare chefsekonom Simon Johnson är tveksamma.)

Politikernas motstånd mot Bernanke verkar, åtminstone på ytan, baseras dels på att Feds räddningsaktioner har varit allt för frikostiga mot banker och finansinstitut, dels på att Bernanke som ledamot av Feds ledning 2002-2005 stödde den lågräntepolitik som vissa nu menar skapade krisen. Men många påpekar också att det finns tydliga inslag av populism — särskilt senatorer som ska upp till omval under året verkar vilja ta avstånd från stöden till finanssektorn. Sedan en tid pågår också en maktkamp mellan Fed och kongressen, där den senare vill begränsa centralbankens befogenheter.

Den viktiga kortsiktiga frågan är förstås vad som händer med Bernankes utnämning under veckan. Men den intressantare frågan är hur utnämningen bör gå till. Ett system med en ”självständig” centralbank medför att makten över viktiga ekonomiska frågor delegeras från den politiska sfären till ”experter”. Politikerna måste därför naturligtvis ha kontroll över till vem denna makt delegeras, men tanken med de självständiga centralbankerna är samtidigt att hålla politiker med en alltför kortsiktig planeringshorisont (t ex under valår) på visst avstånd från penningpolitiken. Fram till 1987 utsågs riksbankschefen av regeringen. Därefter har utnämningen delegerats till den parlamentariskt sammansatta riksbanksfullmäktige. På så sätt hålls utnämningen på lite längre avstånd från den dagsaktuella politiken. Även om inte heller den ”nya” svenska ordningen har fungerat smärtfritt (utnämningen av Urban Bäckström 1993 var kontroversiell och en stor del av fullmäktige reserverade sig mot beslutet), tror jag att den ger större möjligheter att utse en centralbankschef baserat på kompetens snarare än politisk bakgrund.

Filed Under: Makro

Varifrån kommer tillit?

2010-01-20 av 14 kommentarer

Att tillit och förtroende människor emellan är viktigt för att ett samhälle ska fungera ifrågasätter nog ingen. Massor av forskning har också pekat på värdet av det som ofta kallas socialt kapital för ekonomisk och institutionell utveckling. Kenneth Arrow uttrycker det så här i en studie från början av 1970-talet:

…virtually every commercial transaction has within itself an element of trust, certainly any transaction conducted over time. It can plausibly be argued that much of economic backwardness in the world can be explained by the lack of mutual confidence.

På senare år har många studier funnit ett positivt samband mellan tillit och diverse önskvärda utfall — både ekonomiska och andra — och forskare som Robert Putnam och Francis Fukuyama har populäriserat många insikter om hur viktigt det är att vi har förtroende för varandra i samhället. Även i Nobelpristagaren Elinor Ostrom forskning är (som bekant för Ekonomistas läsare) socialt kapital centralt .

Men hur kommer det sig att man i vissa samhällen litar på varandra medan man inte gör det i andra? I ett nytt, mycket kreativt och intressant papper av Ruben Durante från Brown University presenteras en möjlig kanal som också visar sig ha empiriskt stöd.

Rubens grundidé är mycket enkel och intuitiv: om väderförhållandena i en förindustriell kontext är sådana att den lokala vädervariationen är stor så finns anledning att försöka dela risken för att få en dålig skörd med sina grannar. Om vädret istället är stabilt så finns inte denna speciella anledning att samarbeta och bygga upp tillit till varandra. (Notera att det inte handlar om ”nivån” på vädret i allmänhet, alltså om det generellt är varmt eller kallt, utan om just de lokala fluktuationerna).

Genom att använda förvånansvärt detaljerad data om vädervariation under perioden 1500-1900 och länka denna till hur individer i dag svarar på frågor om i vilken mån man kan lita på folk, lyckas han på ett övertygande sätt visa att regional variation inom Europa i graden av tillit till viss del kan härledas till en ökad risk för variation i skörden innan industrialiseringen. Coolt va!

Filed Under: Kuriosa, Makro, Metod, Miljö, Välfärd

God jul!

2009-12-24 av 4 kommentarer

Även om Ekonomistas självfallet är religiöst och politiskt obundet så vill vi önska alla våra läsare en God Jul!

Filed Under: Makro

Jobbskatteavdraget

2009-12-22 av 40 kommentarer

Den främsta avsikten med jobbskatteavdraget är att fler ska vilja träda in på arbetsmarknaden och lämna ett bidragsberoende. Men ett problem med denna tanke är att få individer verkar känna till att jobbskatteavdraget överhuvudtaget existerar. Detta visas tydligt i en rapport som Riksrevisionen publicerade för några veckor sedan. De lät SCB lägga till frågor om jobbskatteavdraget i samband med arbetskraftsundersökningarna i oktober och november i år. Tabellen nedan visar att endast 40 procent av de ca 15 000 tillfrågade känner till avdraget.    

image

Tabell från Riksrevisionens rapport RiR 2009:20

Hur viktigt är då kännedom om avdraget för att det ska bli effektivt? Studier av den amerikanska motsvarigheten till jobbskatteavdraget visar att arbetsutbudet påverkas mer om tydlig information ges om avdraget (Chetty & Saez, 2009). Men slutsatserna från USA gäller inte nödvändigtvis för Sverige. Till skillnad från i USA krävs i Sverige ingen ansökan för att få avdraget. De som omfattas av avdraget får alltså lägre skatt även om de inte känner till avdraget. Därmed kan de trots allt inse att skatten är låg och att det lönar sig att arbeta.

Problemet är förstås att de som inte arbetar kanske aldrig märker av den låga skatt de skulle få om de arbetade. Just grupperna utanför arbetsmarknaden är ju de huvudsakliga målgrupperna för avdraget. Det är alltså oroande att undersökningen visar att grupper med låg sysselsättning har betydligt sämre kunskaper om avdraget än andra. Riksrevisionen avslutar sin rapport med en den kortfattade rekommendationen att Skatteverket bör ges i uppdrag att informera allmänheten om jobbskatteavdraget. Riktade informationskampanjer via skola, arbetsförmedling och försäkringskassa verkar onekligen vara påkallat.

(På siten jobbskatteavdrag.se kan man räkna ut storleken på avdraget beroende på inkomst och bostadsort. Efter kritik om att jobbskatteavdraget är svårbegripligt har även informationen förbättrats på regeringskansliets webbsidor. Liknande informationsproblem finns förstås för andra åtgärder som är avsedda att ändra våra beteenden. Ett exempel som nyligen uppmärksammats är jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen. Enligt studier från Försäkringskassan är kännedomen om bonusen låg och effekterna på pappornas föräldraledighet obefintlig.)  

 

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Subventionerad arbetsdelning?

2009-12-04 av 36 kommentarer

imageMed anledning av Assar Lindbecks utspel om tillfälliga statliga subventioner till arbetstidsförkortningar kanske tabellen till höger är av intresse (klicka på tabellen för att förstora). Tabellen visar att Sverige är ett av få OECD-länder som inte har infört någon form av stöd till arbetstidsförkortningar under lågkonjunkturen.

I Economic Outlook (där jag hämtat tabellen) skriver OECD att:

The new or expanded short-time working schemes introduced by four fifths of OECD countries during the crisis have been successful in limiting increases in unemployment, but care will be needed to ensure that they do not adversely hamper the economic recovery by delaying reallocation of resources towards new and more productive activities. In this regard, it is important that participation in these schemes represents a cost to firms and wage earners, so that incentives exist to wind down participation as the economy recovers.

Vid samtal med en OECD-representant förra veckan förstod jag att OECD i likhet med Lindbeck trots dessa varningar är positivt till subventionerad arbetstidsförkortning (OECD verkar för övrigt vara positivt till i princip alla finans- och penningpolitiska stimulanser som har vidtagits det senaste året). Men jag är skeptisk och misstänker att länder som infört sådana subventioner kommer att få en mer problematisk väg ut ur lågkonjunkturen. Dessutom verkar det sent att nu införa sådana subventioner.

Det råder nog mer enighet bland ekonomer om att Lindbecks tre andra förslag — lägre ingångslöner för ungdomar, uppluckrade turordningsregler och uppluckrad hyresreglering — skulle bidra till ökad ekonomisk effektivitet. Dessa åtgärders koppling till krishanteringen tycker jag dock är mindre uppenbar.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Marknadsföring för bobubblor?

2009-11-16 av 27 kommentarer

image Många menar att aggressiv marknadsföring från bolåneinstitut och liknande företag bidrog till den amerikanska bobubblan och den efterföljande krisen. Marknadsföringen försökte ofta förmedla bostaden som en säker investering vars värde endast kunde öka — se intressant artikel med många exempel i New York Times för ett drygt år sedan.

I Sverige har vi under senare tid sett mindre av oseriös marknadsföring riktad till bostadsköpare och låntagare. Kanske beror detta på avskräckande erfarenheter från nittiotalskrisen. Lyssna t ex på denna gamla reklam för Götabanken.

Med tanke på de senaste årens amerikanska utveckling trodde jag nog inte att reklam som förmedlar budskapet om evigt snabbstigande bostadspriser skulle börja spridas här hemma. Södermäklarna låter sig dock inte avskräckas. I helsidesannonser i Dagens Nyheter utlovar de djärvt att priserna kommer att fortsätta uppåt:

Stockholm växer med 30 000 personer om året och många vill bo söder om Slussen. Därför kommer du som vill ha ”lite is i magen” eller ”vänta till priserna sjunker” klandra dig själv, för att du inte köpte den där villan i Tallkrogen eller lägenheten i Sofo i oktober 2009. Titta fem eller tio år bakåt och se vad som skett sedan dess.

Relaterade ekonomistasinlägg:
Åtgärder mot bobubblor
Vart är huspriserna på väg?
Filed Under: Finans, Kuriosa, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»