Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN Debatt att ”arbetslösheten sedan hösten 2006 har ökat mer i Sverige än genomsnittet i EU”. Det stämmer att arbetslösheten under finanskrisens inledning ökade snabbare i Sverige än i många andra länder. Men under de senaste kvartalen har utvecklingen börjat vända. Arbetslösheten har stabiliserats eller kanske till och med börjat sjunka i Sverige, medan den fortsätter att stiga i många europeiska länder.

En tänkbar förklaring till denna utveckling är att vissa europeiska länder inledningsvis försökte motverka lågkonjunkturen med finanspolitiska stimulanser som inte var förenliga med deras svaga offentliga finanser. Dessa länder har nu tvingats ta tillbaka stimulanserna och i flera fall även genomföra ytterligare åtstramande besparingar, vilket kan väntas medföra en svag utveckling på arbetsmarknaden i dessa länder. 

Som figuren nedan visar har dock skillnaderna mellan utvecklingen i Sverige och EU-genomsnittet hittills varit små. Enligt Eurostats säsongsrensade kvartalsdata har arbetslösheten ökat med 0,1 procentenheter mer i Sverige än genomsnittet i EU mellan tredje kvartalet 2006 och andra kvartalet 2010, men enligt deras mer osäkra månadsdata har arbetslösheten ökat med 0,2 procentenheter mindre i Sverige mellan september 2006 och juni 2010. Det går alltså knappast att säga annat än att den svenska utvecklingen har följt genomsnittet i EU mycket nära under mandatperioden.

Säsongsrensad harmoniserad arbetslöshet 2006kv3-2010kv2, procentenheters förändring sedan 2006kv3. Källa: Eurostat.

Urban Bäckström och Svenskt näringsliv hävdade nyligen att det inte har skapats några nya privata jobb (netto) i Sverige de senaste 60 åren. Detta kan knappast vara korrekt.

Enligt SCBs Arbetskraftsundersökning (AKU) var 4,5 miljoner personer sysselsatta 2009, och av dessa var drygt 1,3 miljoner sysselsatta i offentlig sektor. De sysselsatta i privat sektor uppgick alltså till knappt 3,2 miljoner.

Enligt Statistisk årsbok 1955 var 3,1 miljoner personer förvärvsarbetande 1950. Det framgår inte tydligt hur många som arbetade i offentlig sektor, men 340 000 personer arbetade inom ”offentlig förvaltning m. m.”. Det verkar alltså finnas minst 400 000 fler sysselsatta i privat sektor idag än för 60 år sedan.

Sedan kan man förstås undra varför denna sifferexercis är intressant. Det är väl dokumenterat i arbetsmarknadslitteraturen (t ex här) att det skapas och förstörs väldigt många jobb brutto även om nettotalen är små. Nettotalen säger alltså knappast något om svenska företags förmåga att skapa nya jobb.

Flera observatörer har noterat att den svenska arbetsmarknadsutvecklingen har varit förvånansvärt god i förhållande till det stora BNP-fallet under 2009.¹ Olika förklaringar till denna utveckling har förts fram, t ex att konjunkturfallet främst har drabbat den kapitalintensiva industrin medan de mer arbetsintensiva tjänstesektorerna har klarat sig bättre tack vare en stark inhemsk efterfrågan.

Regeringen betonar dessutom gärna att strukturreformer på arbetsmarknaden kan ha medfört att sysselsättningen hållits uppe under konjunkturnedgången.² Denna tanke kan vara korrekt, men det är värt att notera att en studie av IMF tyder på motsatsen. IMF visar att arbetsmarknaden tenderar att reagera kraftigt på förändringar i BNP när arbetsmarknaden fungerar väl. Den relativt blygsamma sysselsättningsnedgång som vi har sett i Sverige skulle alltså i princip kunna förklaras av att arbetsmarknaden är ovanligt inflexibel.

Om man funderar lite längre inser man att det inte finns ett självklart samband mellan arbetsmarknadens funktionssätt och sysselsättningens samband med BNP-utvecklingen. En välfungerande arbetsmarknad kan innebära att lönerna är flexibla och således att sysselsättningen kan hållas uppe i en konjunkturnedgång, eller att arbetskraften är rörlig mellan företag och sektorer och således att sysselsättningen kan samvariera kraftigt med BNP-utvecklingen. Vilken av dessa mekansimer som får störst genomslag bör bero på anledningen till att BNP faller, t ex om konjunkturnedgång väntas bero på ett temporärt efterfrågefall eller om en strukturanpassning väntas efter nedgången.

Det är för övrigt intressant att notera att det senaste årets utveckling på arbetsmarknaden endast är ovanligt god i förhållande till det historiska svenska sambandet mellan BNP och sysselsättningen. Men den svenska sysselsättningen har följt det historiska mönstret ganska nära sedan början av 2008 om vi istället skattar ett gemensamt samband för OECD-länderna.³ Kanske är det inte den nuvarande utan den historiska svenska utvecklingen som har varit onormal, särskilt då det kraftiga sysselsättningsfallet under nittiotalskrisen.

Figuren visar den ackumulerade svenska sysselsättningsförändringen sedan andra kvartalet 2008 samt den förändring som förutspås av historiska samband. OECD-sambandet skattar ett gemensamt mönster för OECD-länderna medan det svenska sambandet skattar ett separat mönster för Sverige.

—————
¹⁾ Se t ex tal av vice riksbankschef Wickman-Parak, Regeringens vårproposition, IMFs World Economic Outlook och avsnitt 1 i Finanspolitiska rådets rapport.
²⁾ Se s 38 i Vårpropositionen 2010.
³⁾ De historiska sambanden har skattats på kvartalsdata 1980:I-2007:IV (OECD Economic Outlook 86) utifrån DL(t) = a + b*DY(t-3,…,t) + c*DL(t-2,t-1) + eps(t), dels enbart på svenska data, dels med en paneldataregression för de 23 OECD-länder som har data för minst 60 kvartal under perioden. DL och DY är de procentuella (säsongsrensade) sysselsättnings- och BNP-förändringarna sedan föregående kvartal. Framskrivningen till 2009:IV bygger på utfallsdata (utom 2009:IV som är OECDs prognoser) för DY men ”modellernas” skattningar av DL för 2008:III och framåt.

Socialdemokraterna vill återinföra målet att minst 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara sysselsatt. Målet sattes upp av den förra socialdemokratiska regeringen men avskaffades efter regeringsskiftet 2006. Att regeringen inte ville behålla detta mål förklarades så här (Vårpropositionen 2008, s 35):

Det finns problem med kvantitativa mål för aggregerad sysselsättning och arbetslöshet. Ett sådant problem är att de inte förmedlar vad sysselsättningspolitiken avser att åstadkomma, i synnerhet eftersom målen kan uppfyllas utan att fler människor börjar arbeta. Sådana mål förmedlar inte heller inom vilka grupper som det är mest angeläget att sysselsättningen ökar eller arbetslösheten minskar. Målen kan därför inte användas för att styra åtgärderna mot de mest prioriterade problemen på arbetsmarknaden. Kvantitativa mål för sysselsättningen kan inte heller användas för att bedöma om politiken har avsedd effekt. Det är många andra faktorer än politiken som påverkar sysselsättningen och arbetslösheten.

Men kvantitativa mål har också fördelar. Till exempel kan de bidra till ökad tydlighet och därigenom även till bättre fokus i politiken. För att målen ska fungera ändamålsenligt krävs också att de är preciserade och definierade utifrån sysselsättningspolitikens prioriterade områden. Erfarenheterna av de tidigare kvantitativa målen pekar dock snarare på risken att statistiska egenheter utnyttjas för att nå måluppfyllelse.

En invändning mot sysselsättningsmålet är alltså att det inte direkt fångar hur mycket vi arbetar. Man räknas ju som sysselsatt även om man är sjuk eller endast arbetar någon timme i veckan.  Till exempel motsvarades sysselsättningsuppgången under 1980-talets slut inte alls av en lika stor uppgång i andelen av befolkningen som verkligen arbetade (se figur nedan). En annan invändning — som regeringen verkar ha lagt stor vikt på — är att det kan finnas mer eller mindre problematiska anledningar till att vissa inte är sysselsatta.

Sysselsatta och i arbete som andel av befolkningen 20-64 år. Källa: SCB/AKU.

Det är för övrigt värt att notera (i) att målet om 80 procents sysselsättning aldrig uppfylldes under den förra regeringen, men väl så när konjunkturen toppade under 2007 och 2008, dvs när den nya regeringen hade avskaffat målet; och (ii) att Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) har kritiserat regeringen för att den undviker att formulera nya kvantitativa mål för arbetsmarknaden, men att vi inte har lyckats precisera något bra förslag på hur sådana mål ska se ut.

Länkar: Expressen, E24