Det har väl knappast undgått någon att finanskrisen 2008 innebar en högkonjunktur för kritik av nationalekonomi och i synnerhet makroekonomi. Bland annat levererade Paul Krugman en uppmärksammad och uppskruvad kritik av modern makroekonomisk forskning i en lång New York Times-artikel. Denna kritik diskuterade Martin Flodén här på Ekonomistas och den har bemötts av många andra, bland annat i ett polemiskt och underhållande svar från makroekonomen John Cochrane.

Personligen är jag faktiskt ganska optimistisk när det gäller framtidsutsikterna för modern makro. Jag tror finanskrisen var nyttig för makroekonomin som vetenskaplig disciplin och jag tycker mig se flera tecken på att modern makro håller på att utvecklas på intressanta sätt. Den artikel som jag tycker bäst sammanfattar de utmaningar som modern makro står inför och som till stor del sammanfaller med resonmenagen nedan är en artikel av makroekonomen Narayana Kocherlakota (som numera är chef för Federal Reserve Minneapolis).

Min egen personliga käpphäst när det gäller makroekonomi (och en del mikroekonomi också!) är att man håller fast vid antagandet om rationella förväntningar.  Rationella förväntningar följer inte direkt från antagandet om att alla aktörer i ekonomin är rationella, utan det krävs bland annat också att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer. Att ett sådant antagande inte är särskilt realistiskt säger sig själv, men det i sig behöver inte betyda att det är ett dåligt modellantagande. Det som får mig att ifrågasätta detta antagande i makroekonomiska modeller är dock att förväntningsbildning förefaller vara så oerhört centralt för att förstå hur ekonomin utvecklas (i synnerhet på kort sikt).

Jag är dock inte ensam om tron att förväntningsbildning är centralt, vilket illustreras av att temat för en konferens på Riksbanken häromveckan var just förväntningar. Till exempel fokuserade en uppsats av Christopher Sims särskilt på att ekonomiska aktörers skiljda förväntningar har en avgörande betydelse för penningpolitikens reala effekter (bland annat påverkan på tillgångspriser). Flera av de andra uppsatserna som presenterades på konferensen handlade om makromodeller med ”rationell ouppmärksamhet” där man explicit modellerar att aktörer i ekonomin måste sålla i det informationsflöde som möter dem. Dessa modeller vidmakthåller visserligen i någon mån antagandet om rationella förväntningar, men jag tycker ändå att det speglar en intressant utvecklingsriktning. Det finns också en i mina ögon lovande litteratur om inlärning i makro där man tar hänsyn till den fundamentala osäkerhet som råder om hur ekonomin fungerar (se till exempel Thomas Sargents forskning om rationell inlärning). Det finns också ett fåtal ekonomer som ägnar sig åt agent-baserad simulering (som jag skrivit om tidigare), vilket innebär ett stort steg bort från rationella förväntningar (och många andra rigida antaganden) och som kanske kan ge upphov till nya intressanta insikter.

En annan aspekt av moderna makromodeller som är nära relaterat till rationella förväntningar är att koordinationsproblem vanligtvis antas bort i modellerna. Med ”koordinationsproblem” menar jag att det i praktiken kan vara svårt att uppnå samstämmighet mellan olika aktörers förväntningar. (Ett annat sätt att uttrycka detta är att det bara finns en jämvikt i modellerna.) Om vi alla förväntar oss en djup ekonomisk kris nästa år kommer detta prägla ekonomiska beslut redan idag, medan utfallet idag skulle vara helt annorlunda om ingen av oss förväntade sig en ekonomisk kris. Eftersom det råder genuin osäkerhet om framtiden förefaller det som att samma fundamenta skulle kunna ge upphov både till att alla tror på en kris eller att alla inte tror det. Jag tror att detta är nära relaterat till vad många Keynesianer avser med ”efterfrågechocker” vilket är lite svårt att förstå inom ramen för de vanliga makromodellerna. Det finns dock makromodeller med flera jämvikter, så kallade solfläcksmodeller, som sätter koordinationsproblemet i fokus, men denna typ av modeller har inte fått så stort genomslag. Det är dock upplyftande att makroekonomen Kocherlakota uppmanar makroekonomer att ta koordinationsproblem på större allvar: ”Macroeconomists need to do more to explore models that allow for the possibility of aggregate shocks to these kinds of self-fulfilling beliefs.” Lika upplyftande är det att se att just denna uppmaning verkar ha följts i en uppsats av George-Marios Angeletos som presenterades vid konferensen på Riksbanken (även om han i just denna uppsats lyckades med konststycket att få till fluktuationer till följd självuppfyllande förväntningar i en modell med en unik jämvikt).

En uppenbar brist i moderna makromodeller som uppmärksammats efter krisen är att modellerna inte har inkluderat den finansiella sektorn och att man därmed inte förstått vilken avgörande betydelse denna kan ha. I mina ögon förefaller detta dock närmast som en modellteknikalitet som kommer rättas till med tiden — jag tror makroekonomer på många håll i världen just nu lägger mycket möda på att förstå detta bättre och utvidga makromodellerna i denna riktning.

Ytterligare en brist i många makromodeller som både Paul Krugman och Assar Lindbeck har tagit upp är att moderna makromodeller oftast saknar en vettig modell för hur arbetsmarknaden fungerar. Det är först de senaste åren som de sökmodeller för arbetsmarknaden som belönades med ekonomipriset förra året på allvar har integrerats i makromodellerna. Detta innebär att det därmed kan förekomma ofrivillig arbetslöshet i modellerna och att arbetslöshet inte länge behöver vara synonymt med semester.

I likhet med Martin Flodén i Ekonomisk Debatt förra året vill jag dock varna för alltför stor tilltro till vad den ”nya sköna makro” vi ser framför oss kan bjuda på: ”I en föränderlig värld kommer nya kriser att uppstå och inte heller dessa kommer vi att kunna förutse.” Framtidens makromodeller kanske kommer innefatta både finans- och arbetsmarknad på ett mycket mer realistiskt sätt, men nästa kris kanske uppstår någon helt annanstans i ekonomin. Kanske blir det tulpanlökar som ger upphov till nästa kris och nästa Paul Krugman kommer då att förfasas över att tulpanlöksmarknaden inte redan har integrerats i makromodellerna?

En svensk ekonom som är väldigt kritisk till modern makro är Axel Leijonhufvud (se till exempel hans artikel i Ekonomisk Debatt). Nästa vecka är han i Stockholm och ger bland annat ett seminarium på Handelshögskolan och på Arenagruppen på detta tema.