Förra veckan var det som sagt stor utvecklingsekonomikonferens i Stockholm. Årets ABCDE (Annual Bank Conference on Development Economics) bjöd på idel kända talare med flera Nobelpristagare som de stora affischnamnen. Dessa stod sig dock slätt jämfört med konferensens bästa talare, årets John Bates Clark medaljör Esther Duflo från MIT, som också höll årets Myrdalföreläsning (och som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Hon var klar, tydlig, på forskningsfronten och samtidigt policyrelevant (jag tror inte man kan säga att t.ex. Joeseph Stiglitz i sitt framförande uppfyllde något av dessa krav).

Ämnet för hennes presentation var ”Gender Equality in Development”, ett ämne som genomsyrat mycket av hennes forskning. Den tydligaste manifestationen av bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i världen är det faktum att det finns ett underskott på mellan 60-100 miljoner kvinnor i världens befolkning. Fenomenet ”missing women” (ett begrepp myntat av Amartya Sen i en NYRB artikel 1990) beror till viss del på selektiva aborter (”Gendercide” som The Economist kallat det), till viss del på vad Duflo kallar ”cumulative neglect”, d.v.s. att kvinnor, speciellt i kristider och i nödsituationer, åsidosätts i större utsträckning än män. Utöver detta är också kvinnor globalt sett underrepresenterade inom utbildning, på arbetsmarknaden, och framförallt inom politiken.

En vanlig hållning i frågor kring vad vi bör göra åt detta är att vi inte behöver göra något speciellt utöver att satsa på utveckling i allmänhet. Det är trots allt så att jämställdheten är mycket högre i ekonomiskt utvecklade delar av världen. Utveckling kommer således, enligt den logiken, att leda till jämställdhet. En annan vanlig uppfattning är att vi bör satsa speciellt på åtgärder som ökar jämställdheten, inte bara för att det är bra i sig utan också för att jämställdheten skapar bättre tillväxtförutsättningar. Enligt denna logik är det jämställdhet som leder till utveckling.

Esther Duflos första poäng var att det säkerligen finns ett samband och att det till och med finns kausala samband i båda riktningarna, men att detta inte ska förväxlas med att det finns vare sig positiva eller negativa spiraler. Utveckling i sig räcker inte för att uppnå jämställdhet samtidigt som satsningar på jämställdhet inte är lösningen på alla utvecklingsproblem.

Som exempel på det första tog hon det faktum att många länder, t ex Kina, som utvecklas väldigt snabbt för närvarande också är länder där problemen med underskotten på flickor blivit värre. Ett annat exempel på utveckling som haft negativa effekter är relativt billiga ultraljudsundersökningar som kan bestämma kön på barn. I Indien annonseras denna möjlighet under den smaklösa rubriken ”Spend 500 rupees now and save 50000 rupees later” där det överkomliga 500 Rupee beloppet är kostnaden för ett ultraljud medan 50000 syftar på den hemgift som brudens familj förväntas stå för.

Det finns många studier som visar att kvinnor ofta använder resurser och fattar beslut på sätt som är mer positiva för utveckling, flera av dem författade av Duflo. Trots detta var hennes samlade bild att män och kvinnor förvisso väljer att investera i olika saker men att det inte är klart att den ena profilen är bättre för utveckling jämfört med den andra (i en av Duflos egna artiklar finner hon t ex att kvinnor investerar mer i att skaffa tillgång till rent vatten, medan män investerar mer i skolor och vägar. Det är inte tydligt vilket av dessa som är att föredra ur ett effektivitets perspektiv).

Vad ska vi göra då? Som vanligt, menade Duflo att det finns avvägningar med allt och i slutändan måste man göra ett val. Att använda resurser för en god sak betyder att ta resurser från en annan god sak. För att uppnå jämställdhet kommer det, sannolikt under lång tid framöver, vara nödvändigt att gynna kvinnor på mäns bekostnad. Detta bör vi satsa på trots att detta sannolikt inte kommer att kunna motiveras endast av effektivitetsskäl. ”I slutändan kommer vi förmodligen behöva det politiska modet att stå för att jämställdhet är ett mål i sig”.