Handelsminister Ewa Björlings mål att fördubbla exporten inom fem år, vilket jag har kommenterat här på Ekonomistas, möttes tidigare i veckan även av kritik från Cecilia Hermansson. I en replik idag insisterar dock handelsministern på att målet är både nödvändigt och realistiskt. Som en illustration på realismen nämner hon att exporten har ökat med 7,6 procent under det senaste året. För att uppnå målet krävs dock en ökningstakt på 15 procent om året under fem år på rad. Enligt Konjunkturinstitutets statistik har exporten inte ökat så snabbt något enda år sedan 1950 (dit statistiken sträcker sig).
Exporterar Sverige för lite?
2010-06-07 av 41 kommentarer
I ett utspel på SvD Brännpunkt säger Handelsminister Ewa Björling att Sveriges export ska fördubblas inom fem år. Hennes främsta motivering för denna ambition verkar vara att ”President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan.”
I USA, där exporten 2009 låg på 11 procent av BNP kanske det är möjligt att fördubbla exporten. I Sverige uppgick exporten till 49 procent av BNP förra året. Här framstår en fördubbling som omöjlig att uppnå. Dessutom kan man fråga sig varför vi vill sträva efter mer export snarare än mer produktion för inhemsk konsumtion. I USA har ju den låga exporten och höga konsumtionen länge framställts som ett problem (en del av de s k globala obalanserna).
Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)
Björlings utspel blir särskilt förvånande med tanke på att bl a de internationella samarbetsorganisationerna under våren har lyft fram bytesbalansöverskotten i Kina, Tyskland och Japan som ett problem som dessa länder måste åtgärda genom satsningar på ökad inhemsk konsumtion för att höja ländernas import. Eftersom Sverige är ett litet land har vi inte lyfts fram i denna diskussion, men det är värt att påpeka att vi har ett ännu större bytesbalansöverskott i förhållande till BNP. Den internationella ”kritiken” mot Kina, Tyskland och Japan borde alltså även omfatta oss. Visserligen tycker jag att denna internationella kritik är lite märklig, men det kan knappast vara rätt att nu satsa på en dramatisk svensk exportökning.
Den svenska modellen — till vilket pris?
2010-05-27 av 46 kommentarer
Två utspel under veckan har retat upp fackföreningsrörelsen. I måndags presenterades en ESO-rapport av Åsa-Pia Järliden Bergström, Mårten Palme och Mats Persson som bl a förslår att beskattningen av tjänstepension ska höjas till samma nivå som för annat sparande. Som ESO-författarna skriver är det svårt att se några egentliga argument för att tjänstepensionen ska gynnas i skattesystemet, men TCOs ordförande Sture Nordh anser ändå att förslaget omedelbart bör gå till pappersåtervinning. Man kan misstänka att fackföreningarnas motstånd beror på att tjänstepensionerna anses viktiga för att upprätthålla kollektivavtalen, och kanske även mer direkt för fackens finanser.
Senare i veckan föreslog folkpartiledaren Jan Björklund att arbetslöshetsförsäkringen ska bli obligatorisk och statligt administrerad. I Studio Ett avfärdade LO-chefen Wanja Lundby-Wedin förslaget med argumentet att det skulle vara en attack mot kollektivavtalen och organisationsgraden att ta ifrån facken a-kassorna.
I bägge fallen verkar alltså fackföreningarna vilja att vi ska ignorera sunda ekonomiska argument för att med hjälp av förtäckta och ineffektiva lösningar subventionera kollektivavtalen och ”den svenska modellen”. Om de inte tror att den svenska modellen är god nog att stå på egna ben kunde man åtminstone önska att de istället argumenterade för att den fackliga organisationsgraden ska upprätthållas genom direkta och transparenta subventioner av medlemsavgifterna.
—————
På Ekonomistas har vi tidigare argumenterat för obligatorisk och statligt administrerad arbetslöshetsförsäkring här, här, och här.
Skapas nya jobb i Sverige?
2010-05-25 av 24 kommentarer
Urban Bäckström och Svenskt näringsliv hävdade nyligen att det inte har skapats några nya privata jobb (netto) i Sverige de senaste 60 åren. Detta kan knappast vara korrekt.
Enligt SCBs Arbetskraftsundersökning (AKU) var 4,5 miljoner personer sysselsatta 2009, och av dessa var drygt 1,3 miljoner sysselsatta i offentlig sektor. De sysselsatta i privat sektor uppgick alltså till knappt 3,2 miljoner.
Enligt Statistisk årsbok 1955 var 3,1 miljoner personer förvärvsarbetande 1950. Det framgår inte tydligt hur många som arbetade i offentlig sektor, men 340 000 personer arbetade inom ”offentlig förvaltning m. m.”. Det verkar alltså finnas minst 400 000 fler sysselsatta i privat sektor idag än för 60 år sedan.
Sedan kan man förstås undra varför denna sifferexercis är intressant. Det är väl dokumenterat i arbetsmarknadslitteraturen (t ex här) att det skapas och förstörs väldigt många jobb brutto även om nettotalen är små. Nettotalen säger alltså knappast något om svenska företags förmåga att skapa nya jobb.
Vad orsakar skuldkriser?
2010-05-21 av 9 kommentarer
För några dagar sedan skrev Bo Rothstein på SvD Brännpunkt att Greklands kris har orsakats av social misstro vilket i sin tur har medfört skattefusk och därmed för låga skatteinkomster. Detta kan nog stämma, men jag kan inte undvika att göra några påpekanden.
För det första skriver Rothstein att ledande nationalekonomer drivit tesen att Greklands grundproblem är att de offentliga utgifterna varit för höga och att stora nedskärningar nu måste vidtas. Jag vet inte vilka ekonomer Rothstein avser, men påståendet låter konstigt. Nationalekonomer brukar fokusera på ländernas budgetsaldo och skuldsättning. Om utgifterna är större än inkomsterna måste de förra ner eller de senare upp.
Det finns visserligen en del forskning som tyder på att en skuldsanering har större chans att lyckas om den i högre grad bygger på utgiftssänkningar än på skattehöjningar, men denna forskning är skakig (pga brist på data) och personligen tror jag definitivt att länder med relativt låga skattekvoter (t ex USA) kan sanera de offentliga finanserna med hjälp av skattehöjningar. Men om Rothstein har rätt om Greklands oförmåga att beskatta befolkningen är väl trots allt den enda framkomliga vägen att sänka de offentliga utgifterna.
Det är också intressant att Rothstein lyfter fram Danmark, Sverige, Finland, Norge, Sydkorea och Tjeckien som de goda exempel som inte verkar lida av social misstro. Åtminstone Danmark, Sverige och Finland har ju för inte allt för länge sedan drabbats av kriser med offentlig-finansiella problem.
En bristande förmåga att beskatta befolkningen har säkert bidragit till Greklands problem, men det finns alltså knappast någon grund för påståendet att skuldkriser mer generellt beror på social misstro.
Sysselsättningen i lågkonjunkturen
2010-05-20 av 5 kommentarer
Flera observatörer har noterat att den svenska arbetsmarknadsutvecklingen har varit förvånansvärt god i förhållande till det stora BNP-fallet under 2009.1 Olika förklaringar till denna utveckling har förts fram, t ex att konjunkturfallet främst har drabbat den kapitalintensiva industrin medan de mer arbetsintensiva tjänstesektorerna har klarat sig bättre tack vare en stark inhemsk efterfrågan.
Regeringen betonar dessutom gärna att strukturreformer på arbetsmarknaden kan ha medfört att sysselsättningen hållits uppe under konjunkturnedgången.2 Denna tanke kan vara korrekt, men det är värt att notera att en studie av IMF tyder på motsatsen. IMF visar att arbetsmarknaden tenderar att reagera kraftigt på förändringar i BNP när arbetsmarknaden fungerar väl. Den relativt blygsamma sysselsättningsnedgång som vi har sett i Sverige skulle alltså i princip kunna förklaras av att arbetsmarknaden är ovanligt inflexibel.
Om man funderar lite längre inser man att det inte finns ett självklart samband mellan arbetsmarknadens funktionssätt och sysselsättningens samband med BNP-utvecklingen. En välfungerande arbetsmarknad kan innebära att lönerna är flexibla och således att sysselsättningen kan hållas uppe i en konjunkturnedgång, eller att arbetskraften är rörlig mellan företag och sektorer och således att sysselsättningen kan samvariera kraftigt med BNP-utvecklingen. Vilken av dessa mekansimer som får störst genomslag bör bero på anledningen till att BNP faller, t ex om konjunkturnedgång väntas bero på ett temporärt efterfrågefall eller om en strukturanpassning väntas efter nedgången.
Det är för övrigt intressant att notera att det senaste årets utveckling på arbetsmarknaden endast är ovanligt god i förhållande till det historiska svenska sambandet mellan BNP och sysselsättningen. Men den svenska sysselsättningen har följt det historiska mönstret ganska nära sedan början av 2008 om vi istället skattar ett gemensamt samband för OECD-länderna.3 Kanske är det inte den nuvarande utan den historiska svenska utvecklingen som har varit onormal, särskilt då det kraftiga sysselsättningsfallet under nittiotalskrisen.
Figuren visar den ackumulerade svenska sysselsättningsförändringen sedan andra kvartalet 2008 samt den förändring som förutspås av historiska samband. OECD-sambandet skattar ett gemensamt mönster för OECD-länderna medan det svenska sambandet skattar ett separat mönster för Sverige.
—————
1) Se t ex tal av vice riksbankschef Wickman-Parak, Regeringens vårproposition, IMFs World Economic Outlook och avsnitt 1 i Finanspolitiska rådets rapport.
2) Se s 38 i Vårpropositionen 2010.
3) De historiska sambanden har skattats på kvartalsdata 1980:I-2007:IV (OECD Economic Outlook 86) utifrån DL(t) = a + b*DY(t-3,…,t) + c*DL(t-2,t-1) + eps(t), dels enbart på svenska data, dels med en paneldataregression för de 23 OECD-länder som har data för minst 60 kvartal under perioden. DL och DY är de procentuella (säsongsrensade) sysselsättnings- och BNP-förändringarna sedan föregående kvartal. Framskrivningen till 2009:IV bygger på utfallsdata (utom 2009:IV som är OECDs prognoser) för DY men ”modellernas” skattningar av DL för 2008:III och framåt.
Vem ska göra prognoserna?
2010-05-17 av 4 kommentarer
För några år sedan visade en studie av Lars Jonung och Martin Larch att de makroekonomiska prognoser som ligger till grund för budgetarbetet blir bättre om de görs av en separat myndighet snarare än av landets finansdepartement. Prognoser från finansdepartementet tenderar att vara för optimistiska och därför medföra att finanspolitiken blir alltför expansiv med systematiska underskott som en följd.
Som ett av sina första beslut har Storbritanniens nya finansminister, George Osborne, valt att följa Jonungs och Larchs rekommendation att låta en separat myndighet göra prognoserna. Som motivering säger han enligt Financial Times om sina föregångare:
They fixed the figures to fit the Budget, when they should have fixed the Budget to fit the figures. Forecasts were fiddled in order to help the government to present the sort of Budget it wanted to present.
Jag tror att en liknande delegering av prognosarbetet skulle vara bra även i Sverige. Detta trots att Finanspolitiska rådets årliga rapport, som presenterades tidigare idag, inte finner något som helst stöd för att det svenska finansdepartementets prognoser skulle vara systematiskt felaktiga eller påverkade av politiska hänsyn, inte ens under valår.
En striktare stabilitetspakt
2010-05-11 av 21 kommentarer
Som ett steg i återuppbyggnaden av eurons trovärdighet talar nu många om att EU-ländernas stabilitets- och tillväxttakt måste skärpas upp och att länder som inte följer regelverket i framtiden verkligen måste bestraffas. Enligt stabilitetspakten får medlemsländernas offentlig-finansiella sparandeunderskott (utom i undantagsfall) inte vara större än tre procent av BNP, och den offentliga sektorns finansiella bruttoskuld får inte överstiga 60 procent av BNP. Dessutom ska länderna hålla en marginal till underskottsgränsen.
Euroländernas offentliga finanser 2002-2007.
Figuren till höger visar euroländernas finansiella sparande och skuldsättning under de förhållandevis goda åren 2002-2007. I princip borde länderna alltid ha befunnit sig i det vita fältet, och i goda tider borde länderna dessutom ha tenderat att ha ett positivt finansiellt sparande. Men under dessa år uppgick det genomsnittliga sparandeunderskottet till 1,3 procent av BNP (0,9 procent om vi räknar bort Grekland).
Ett av de främsta problemen med stabilitetspakten är att fokus i praktiken nästan uteslutande har hamnat på att länderna ska undvika att bryta mot treprocentsgränsen för underskottet. Vid större underskott inleds en s k excessive deficit procedure som kan medföra att landet bestraffas. Vid upprepade tillfällen har vi dock sett att det ofta varken är önskvärt eller trovärdigt att länder bestraffas just när de har som störst problem. En reformerad, striktare stabilitetspakt måste därför i högre grad fokusera på den finanspolitik som bedrivs i goda och normala tider. Det är då länderna har möjlighet att strama åt politiken utan att försätta ekonomin i en djup kris, och det är då som hot om bestraffningar från andra EU-länder kan vara trovärdiga.
Länkar: SvD
Medelhavsländerna efter krisen: oroande äldrekvoter
2010-05-10 av 10 kommentarer
Krisen i Grekland beror främst på att landet under lång tid har fört en finanspolitik med alltför höga budgetunderskott även i goda tider. Under den nuvarande lågkonjunkturen har underskotten och statsskulden därför fått ohanterbara dimensioner. Kanske lindras de akuta problemen i medelhavsländerna efter helgens stödpaket. Men stödpaketet ger upphov till andra risker på längre sikt, särskilt angående trovärdigheten för att ECB kommer att kunna fortsätta att föra en självständig penningpolitik.
Dessutom finns det tyvärr mycket som tyder på att de offentlig-finansiella problemen i medelhavsländerna kommer att bestå under lång tid framöver. Den demografiska utvecklingen med åldrande befolkningar kommer att medföra påfrestningar för de offentliga finanserna i alla utvecklade länder, men utvecklingen väntas bli mest dramatisk just i medelhavsländerna. Figuren nedan visar att äldrekvoten (antalet personer 65 år och äldre i förhållande till antalet personer 15-64 år) enligt FNs prognoser kommer att öka från 0,28 idag till 0,41 år 2050 i Sverige, men från ca 0,26 till nästan 0,6 i medelhavsländerna.
Äldrekvoter. Antal personer 65 år eller äldre i förhållande till antalet personer 15-64 år. Källa: FN.
Länkar: DN1,2; SvD1,2; AFV
Kan Grekland lämna euron?
2010-05-05 av 31 kommentarer
Det verkar alltmer uppenbart att EUs och IMFs stora räddningspaket till Grekland inte kommer att lösa landets statsfinansiella problem. Någon form av nedskrivning av Greklands skuld är därför trolig. Ibland föreslås också att en skuldnedskrivning ska kombineras med ett utträde ur eurosamarbetet, så att Grekland kan återfå en nationell valuta som kan falla i värde. Men är ett euroutträde överhuvudtaget möjligt att genomföra?
Det finns flera aspekter på denna frågeställning. Enligt en rapport från ECB är ett utträde (eller en uteslutning) juridiskt komplicerat, men kanske inte helt omöjligt. De praktiska aspekterna är kanske mer intressanta. Barry Eichengreen funderade på dessa redan före krisen (se även vox). En av Eichengreens slutsater var att det är tveksamt om det någonsin skulle ligga i ett lands intresse att lämna eurosamarbetet. Detta eftersom de politiska kostnaderna skulle vara stora och eftersom trovärdigheten för den framtida ekonomiska politiken skulle urholkas. Dessa argument väger nog ganska lätt för Grekland idag då landet redan har tappat allt förtroende för såväl politiken som ekonomin.
Eichengreens viktigare slutsatser rör problemen med att införa en ny valuta. Hur ska man avgöra vilka kontrakt, tillgångar eller fordringar som ska formuleras i drachmer i stället för euro? Hur ska man hantera övergången utan att förväntningarna om denna lamslår ekonomin under en längre tid? Till skillnad från en vanlig devalvering måste ju nya sedlar och mynt distribueras, datorer omprogrammeras etc. Eichengreen konstaterar att det i praktiken skulle vara mycket svårt att återinföra en nationell valuta.
De senaste månadernas utveckling i Grekland har nog varit mer dramatisk än vad Eichengreen kunde föreställa sig. Jag är visserligen benägen att instämma i hans bedömning, men jag tror att vi inte helt ska utesluta möjligheten att Grekland väljer eller tvingas att lämna eurosamarbetet. Ett utträde skulle då förmodligen behöva kombineras med frusna grekiska bankkonton och en ekonomi vars betalningsväsende lamslås under flera månader. Som sagt, detta är fortfarande en mycket osannolik utveckling. Mer troligt kommer Grekland att behålla euron men delvis ställa in betalningarna på utestående statsobligationer.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer