En striktare stabilitetspakt

Som ett steg i återuppbyggnaden av eurons trovärdighet talar nu många om att EU-ländernas stabilitets- och tillväxttakt måste skärpas upp och att länder som inte följer regelverket i framtiden verkligen måste bestraffas. Enligt stabilitetspakten får medlemsländernas offentlig-finansiella sparandeunderskott (utom i undantagsfall) inte vara större än tre procent av BNP, och den offentliga sektorns finansiella bruttoskuld får inte överstiga 60 procent av BNP. Dessutom ska länderna hålla en marginal till underskottsgränsen.

Euro12-ländernas offentliga finanser 2002-2007. Källa: EU-Kommissionen.

Euroländernas offentliga finanser 2002-2007.

Figuren till höger visar euroländernas finansiella sparande och skuldsättning under de förhållandevis goda åren 2002-2007. I princip borde länderna alltid ha befunnit sig i det vita fältet, och i goda tider borde länderna dessutom ha tenderat att ha ett positivt finansiellt sparande. Men under dessa år uppgick det genomsnittliga sparandeunderskottet till 1,3 procent av BNP (0,9 procent om vi räknar bort Grekland).

Ett av de främsta problemen med stabilitetspakten är att fokus i praktiken nästan uteslutande har hamnat på att länderna ska undvika att bryta mot treprocentsgränsen för underskottet. Vid större underskott inleds en s k excessive deficit procedure som kan medföra att landet bestraffas. Vid upprepade tillfällen har vi dock sett att det ofta varken är önskvärt eller trovärdigt att länder bestraffas just när de har som störst problem. En reformerad, striktare stabilitetspakt måste därför i högre grad fokusera på den finanspolitik som bedrivs i goda och normala tider. Det är då länderna har möjlighet att strama åt politiken utan att försätta ekonomin i en djup kris, och det är då som hot om bestraffningar från andra EU-länder kan vara trovärdiga.

Länkar: SvD

Comments

  1. Jag inser problematiken med att bestraffa krisande länder. Men om man inte gör det, vilken trovärdighet kommer då dessa ”striktare” regler ha? I praktiken ingen, eftersom länderna (kring Medelhavet) ju vet att om de får problem kommer de att räddas oavsett vad.

    Eller så innebär de nya ”striktare” reglerna i praktiken att vi fråntar länderna deras rätt till en egen finanspolitik. Detta eftersom reglerna om budgetunderskott och statsskuld uppenbarligen inte biter.

    Med andra ord kommer inte bara penningpolitiken utan snart även finanspolitiken att bli överstatlig. Detta känns verkligen som att Euroland nu tar stormsteg mot bildandet av en gemensam stat.

  2. Christoffer Rydland says:

    Daniel har säkert rätt. Det känns som det finns två vägar här, antingen försöker man integrera unionen ännu mer eller så börjar euron spricka upp. Politikerna vill nog helst gå den förstnämnda vägen, kanske med krisen som retorisk ammunition. Skall bli mycket spännande att se den närmaste tidens utveckling.

    Vem som skall bestraffa de största länderna när de bryter mot reglerna vore ännu intressantare att se…

  3. @Daniel: Jag menar alltså att regelverket måste ändras så att det inte fokuserar på underskott över tre procent eller skuld över 60 procent. Många länder har ju inhemska regelverk utöver stabilitetspakten, och dessa regelverk säger ofta ungefär att den offentliga budgeten ska vara balanserad över en konjunkturcykel.

    Problemet är att det är svårt att tolka sådana regler i en strikt mening, och därför också svårt för en överstatlig organisation att bestraffa länder som inte lever upp till sådana regler. Att det är svårt behöver dock inte betyda att det är omöjligt. Hursomhelst är jag rädd att stabiliseringspakten kan göra mer skada än nytta om fokus hamnar på 3-procents och 60-procentsgränserna när vi vet att dessa inte är bindande.

    Om jag har förstått rätt ska EU-kommissionen/Olli Rehn imorgon komma med ett förslag på hur regelverket ska bli mer effektivt i framtiden.

  4. Martin says:

    Skulle inte ett regelverk med fokus på t ex budgetunderskott i relation till BNP-tillväxt eller något kapacitetsutnyttjandemått vara lämpligt?

  5. Är inte en lösning politiskt kännbara straff som inte skadar ländernas ekonomiska kapacitet? Det borde väl vara trovärdigt även under dåliga ekonomiska tider.

    • Jag tror absolut att ”straffen” kan vara rent politiska. Men det är nog ändå främst i normala och goda tider som det finns utrymme att förbättra politiken. Vanligen vill vi inte att finanspolitiken stramas åt allt för kraftigt i en lågkonjunktur. I t ex Grekland hade det ju varit mycket bättre om de hade stramat åt finanspolitiken under de goda åren än i nuläget. (Under perioden 2002-2007 hade Grekland en BNP-tillväxt på 4,2 procent om året jämfört med EUs genomsnitt på 2,2 procent.)

      För övrigt måste man väl säga att de politiska kostnaderna av att föra en slapp finanspolitik nu har blivit mycket kännbara i Grekland.

      • Jakob says:

        Men är inte ett problem med stabilitetspakten idag att du inte kan använda det överskott du sparat under de goda åren, eftersom du ändå måste ligga max 3% under budgeten, eller hur det nu ser ut? Dvs, har inte euroländerna samma problem som sveriges kommuner till viss del har idag, på grund av bristen på flexibilitet i systemet?

        Det känns som om det hade varit bättre att ha något slags pakt för sparande på lång sikt och även kanske en pakt för sparande under goda tider. Men då tillkommer frågan när tiderna beräknas vara goda. Jag var t.ex. på Konjunkturinstitutet 2007 (då tiderna ändå måste ses som att de har varit exceptionellt goda), där de som pratade påpekade att vi faktiskt fortfarande var under potentiell BNP. Om det är sådana bedömningar man utgår ifrån kan det ju bli galet, då man aldrig kommer att behöva spara.

  6. Marcus Linder says:

    Att ha ett politiskt men inte ekonomiskt straff förefaller ju vara en kreativ och praktisk väg att gå eftersom det är svårt att straffa de som redan har problem. Nu är det ju förstås politikerna som bestämmer, så de lär ju knappast genomföra en sådan reform (skulle iaf inte jag gjort om jag var i majoritetens sits). Men om man kunde genomföra det så tycker jag att det var en bra idé.

    Frågan är förstås hur straffet ska se ut. Här är en idé: Kanske något så enkelt som att det måste finnas information vid varje vallokal i nästa nationella val om att regerande parti inte klarat av att hålla budgeten under tidigare mandatperiod?

  7. anders says:

    Tycker utifrån bilden att det känns lite taskigt mot Irland att inkludera dem i PIIGS. De har ju hållit sig inom den vita fyrkanten en stor del av tiden. Sen är det väl stor skillnad mellan att under en kort tid ha budgetunderskott och att ha det länge och arbeta upp en stor statsskuld?

  8. @Marcus: Jag tror inte alls att det är omöjligt att politiker genomför reformer som kan medföra ”politiska bestraffningar”. T ex har flera länder i likhet med Sverige inrättat ett Finanspolitiskt råd, eller åtminstone börjat diskutera sådana reformer (Simon Wren Lewis har sammanställt en del info om olika länders lösningar). Det svenska finanspolitiska rådet kan ju inte i någon formell mening bestraffa en regering som missköter finanspolitiken. ”Straffet” är i stället just att rådet kan lyfta fram politikens ev brister i den allmänna diskussionen.

    @Jakob och Martin: Det finns en mängd förslag på hur stabilitetspakten bör reformeras. Frågan diskuterades särskilt flitigt kring 2003 och 2004 då Tyskland och Frankrike bröt mot pakten utan att straffas. Vissa mindre modifieringar av pakten genomfördes sedan, men i grunden finns dess brister kvar. EEAG-gruppen hade en del bra förslag i sina rapporter 2003 och 2004 (bl a att högsta tillåtna underskott ska bero på hur hög skuld landet har). Fischer, Jonung och Larch sammanfattar 101 olika förslag på reformer av pakten.

    Som Jakob skriver är det tveksamt om man vill att finanspolitiska mål ska relateras till potentiell BNP eller det strukturella budgetsaldot, eftersom dessa variabler inte kan observera. Om man ändå vill relatera till dessa variabler bör man samtidigt ange en precis metod för hur variablerna ska skattas. I Tyskland har man faktiskt nyligen valt en sådan väg.

    I ett remissyttrande om det svenska överskottsmålet beskrev Finanspolitiska rådet nyligen den tyska lösningen så här: ”[…] den reform av det finanspolitiska ramverket som nyligen beslutats i Tyskland. Enligt denna införs ett saldomål på noll för det strukturella finansiella sparandet. För att målet verkligen ska bli bindande ska det följas upp med hjälp av en tillbakablickande indikator som just har ‘minne’. Det ska gå till så att underskott större än 0,35 procent av BNP debiteras ett särskilt konto. När de ackumulerade underskotten där överstiger 1,5 procent av BNP är regeringen skyldig att reducera dessa. Detta behöver dock bara göras i konjunkturuppgångar (definierade som perioder när resursutnyttjandet ökar).”

  9. Christoffer Rydland says:

    Om Tyskland och Frankrike bryter mot pakten är det väl ganska givet att mindre länder kommer försöka göra samma sak. Och om motivet finns kan man väl trixa sig förbi ganska många formella regler, t.ex. med bristande redovisning. Kanske detta handlar om något så trivialt som bristande ledarskap? Man leder som bekant bäst genom föredöme. En intressant fråga är om Grekland hade brutit mot stabilitetspakten om Tyskland och Frankrike inte hade gjort det. Det kanske de hade gjort? Någon som har en kommentar om detta?

  10. Jonas Vlachos says:

    Christoffer: Om du ser hur Grekland ligger till i figuren ovan så förefaller det ganska rimligt att Grekland skulle brutit mot stabilitetspakten alldeles oavsett vad Frankrike och Tyskland gjorde. Men det är förstås svårt att bevisa detta.

  11. anders says:

    Noterar att Spanien, Portugal och Italien uppvisar tillväxt för första gången på flera år. Då kanske de också klarar en del finansiella åtstramningar med bibehållen tillväxt, under förutsättning att räntan hålls förhållandevis låg ett tag framöver så att näringslivet börjar investera och nyanställa. Eller?

  12. Erik L says:

    En sak som vore förhållandevis lätt att införa – kan man tycka – vore att förbättra transparensen i de latinska ländernas budgetprocesser.

    Om detta inte är möjligt – om korruptionen sitter för djupt – så är det nog svårt att se någon framtid för dessa länder inom eurosystemet.

    En politisk svårighet är att om du blir utesluten ur eurosamarbetet så blir du också automatiskt utesluten ur EU. Frågan vad som då blir kvar av EU?
    Detta tyder på att kravet på transparens kommer att drivas mycket hårt och att budgetprocesserna kommer att förbättras även där korruptionen är som djupast.

  13. Johan Eldh says:

    Ytterligare ett förslag på politiskt straff:

    De länder som bryter mot stabilitetspaktens regler (3% underskott, 60 & statsskuld eller ändrade regler) måste få godkännande av EU-parlamentet för finansiella åtaganden som inte syftar till att reducera underskott eller skuld.

    Ex: Nya lån, kostnadsökande reformer och skattesänkningar måste godkännas genom votering i EU-parlamentet av länder som inte ligger inom stabilitetspaktens ramar.
    Det skulle troligtvis ha en ganska avskräckande effekt på politiker (eftersom det inte är så roligt att förklara för folket att man sjabblat bort en del av landets suveränitet) samtidigt som det ändå behåller en viss flexibilitet av reglerna om ökade lån etc är det uppenbart bästa för landet och valutaunionen.

    Vad tror ni?

  14. Lars P Syll says:

    Med all önskvärd tydlighet har det med åren visat sig att det är ytterst svårt att få länder att följa stabilitetspaktens
    krav på hur deras ekonomier ska skötas. För att råda bot på detta talas det både här på ekonomistas och annorstädes om ”bestraffningar” av olika slag. För mig påminner den här debatten inte så lite om när den enda vägens (norm)politik skulle introduceras i Sverige. Nu som då tycker jag också att det finns ett mycket bättre alternativ. I stället för att ondgöra sig över att barnet inte kan låta bli att leka med tändstickorna och hota med stryk, borde man kanske låta bli att över huvud förse honom med elddon. Om EMU och stabilitetspakten nu med eftertryck visat sig inte fungera är det kanske bättre att skrota dem. När huset är fullt av mögel kan det vara bättre att riva och bygga nytt, snarare än att kasta bra pengar efter dåliga och försöka renovera.

  15. Jonas Vlachos says:

    Problemet som Lars P Syll bortser från är att det i Grekland (och annorstädes) sitter mängder med människor som har diverse kontrakt i Euro. Om man lämnar Euron måste dessa kontrakt hanteras på något sätt. Exakt hur detta ska gå till är minst sagt oklart men detta är denna fråga som måste besvaras. Att bara lämna Euron riskerar att lämna den grekiska befolkningen i en än värre skuldsituation än idag och konsekvenserna av detta kan inte ignoreras. Åsikten att Euron aldrig borde införts är trots allt irrelevant idag och frågan gäller hur vi ska hantera framtiden.

  16. Lars P Syll says:

    Visst kan man tycka att det är ”irrelevant” att så här i efterhand fundera över om det verkligen var så lyckat att införa euro och stabilitetspakt. Relevans är ett situationsbetingat och kontingent begrepp, men själv tycker jag att det är en forskares plikt att OCKSÅ vara självkritisk. Om vi verkligen ska ta Popper på allvar – vilket vi ekonomer ju ofta påstår oss vilja göra – borde en näraliggande tanke faktiskt vara om inte dagens eurostålbad är just ett popperianskt ”severe test” för allehanda
    modeller av icke-optimala valutaområden. Och kommer man då (eventuellt) fram till att eoron och stabilitetspakten inte är lyckade projekt borde man – just med tanke på framtiden – ta sig en funderare över hur man kunde ha så fel. När terräng och karta inte stämmer överens kanske kartan måste ritas om. ”Learning by doing” inbegriper också ”learning by failure”. För att i en värld genomsyrad av genuin osäkerhet hantera ”framtiden” måste vi som forskare OCKSÅ fråga oss hur vi (eventuellt) kunde fatta så dåliga beslut i i ”forntiden”. ”

  17. Jonas Vlachos says:

    LPS: Jag tycker absolut inte att det är fel i att fundera över huruvida det var rätt att införa Euron. Även om man skulle komma fram till att Euron var en idiotisk idé så följer dock inte att ett avskaffande skulle vara det bästa sättet att hantera dagens problem.

  18. Lars P Syll says:

    Jonas: Självklart är det ingen truism ”att ett avskaffande skulle vara det bästa sättet att hantera dagens problem”. Det är dock – vilket var poängen i min kommentar – möjligt att ARGUMENTERA för att så KAN vara fallet och att det möjligen kan vara värt att fundera i dessa banor.

    Apropå eurokrisen tycker jag att Dani Rodrik har en iakttagelse väl värd att fundera på i ett lite längre tidsperspektiv:
    ”Deep down, the crisis is yet another manifestation of what I call “the political trilemma of the world economy”: economic globalization, political democracy, and the nation-state are mutually irreconcilable. We can have at most two at one time. Democracy is compatible with national sovereignty only if we restrict globalization. If we push for globalization while retaining the nation-state, we must jettison democracy. And if we want democracy along with globalization, we must shove the nation-state aside and strive for greater international governance.”

  19. simsallabim says:

    Ja det citatet går inte av för hackor, och det dyker upp överallt sedan det publicerades!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s