Vart är huspriserna på väg?

2009-09-14 av 18 kommentarer

Jämfört med många andra länder har de svenska fastighetspriserna klarat sig anmärkningsvärt bra under det senaste årets finanskris — enligt SCBs statistik har priserna på småhus fallit med blygsamma tre procent sedan förra hösten. På vissa håll hörs nu en oro för att Riksbankens expansiva penningpolitik håller priserna på en farligt hög nivå (se t ex Daniels tidigare inlägg).

Med anledning av detta frågade en utländsk kollega under en lunchdiskussion hur stor den svenska fastighetsprisbubblan var före krisen. Frågan har förstås inget enkelt svar. Visserligen har fastighetspriserna stigit mycket kraftigt under senare år, men det är inte lätt att veta om denna prisökning har varit motiverad eller inte. Jag kom i varje fall att tänka en graf jag nyligen tagit fram i ett annat sammanhang, nämligen över husprisernas utveckling i förhållande till BNP per capita.

Pris på småhus i förhållande till BNP per capita. Källa: SCB och egna beräkningar.

Pris på småhus i förhållande till BNP per capita. Källa: SCB och egna beräkningar.

Figuren ovan visar att de svenska huspriserna sedan 1975 (startåret i SCBs dataserie) har vuxit i samma takt som BNP per capita. Huspriserna hade en svag utveckling under 1980-talets första hälft, men har stigit kraftigt efter 90-talskrisen. Figuren ger naturligtvis inget svar på frågan om huspriserna är för höga, men den antyder att nivån är rimlig.1,2

I Stockholms län har däremot priserna stigit klart snabbare än BNP per capita. Men inte heller här är det uppenbart att uppgången har varit en bubbla. Ett antal strukturella förändringar sedan mitten av 1970-talet skulle kunna motivera ändrade huspriser i förhållande till BNP per capita. Den snabbare prisutvecklingen i Stockholm kan t ex bero på snabbare befolkningsökning (32 procent jämfört med 13 procent i riket sedan 1975) vilket bör driva upp markpriser.

Nu låter det kanske som att jag menar att de svenska huspriserna inte är övervärderade. Det är dock inte min avsikt. Jag är genuint osäker på hur priserna kommer att utvecklas på längre sikt, och något oroad över den allt större optimism som jag tycker mig se kring den ekonomiska utvecklingen under kommande år. Räntorna måste naturligtvis höjas avsevärt innan vi är tillbaka i ett ”normalläge”, och denna anpassning kan bli besvärlig för bostadsmarknaden.

—————

1) Sloped Curve har tidigare, bl a med hjälp av en liknande graf, argumenterat för att vi inte har/hade en husprisbubbla.
2) Figuren ger även stöd för Robert Shillers påstående i The Economists’ Voice att hus- och markpriser i allmänhet inte ska förväntas växa snabbare än inkomsten.

Filed Under: Finans, Makro

Tillväxtens effekt på hälsoutgifterna

2009-09-09 av 12 kommentarer

Före sommaren diskuterade vi i ett ekonomistasinlägg Per Borgs ESO-rapport om hur kostnaden för hälsosektorn kommer att utvecklas i takt med att vi blir rikare. Utgångspunkten där var att hälsa har en hög inkomstelasticitet, dvs att vi vill lägga en större andel av vår inkomst på hälsoutgifter när vi blir rikare. Denna utgångspunkt byggde (åtminstone delvis) på Robert Fogels studier av amerikanska data. Fogel visar att utgifterna för hälsa och sjukvård har ökat ungefär 1,6 gånger mer än inkomsten sedan mitten av 1800-talet och drar därav slutsatsen att inkomstelasticiteten är just 1,6.

På Greg Mankiws blogg läser jag om en ny studie som ifrågasätter detta resultat. Daron Acemoglu och medförfattare har använt skillnader i inkomstutvecklingen i olika amerikanska regioner för att identifiera inkomstelasticiteten, och de finner betydligt lägre elasticiteter än Fogel; de flesta av deras skattningar tyder på en elasticitet lägre än ett, men de kan inte utesluta att elasticiteten är ett.

Hur förklarar då Acemoglu m fl att sjukvårdskostnaderna har ökat kraftigt som andel av BNP i USA? De menar att en rimlig förklaring är att kostnadsökningen har drivits av politiska förändringar (mer omfattande sjukförsäkring) som har ökat efterfrågan på sjuk- och hälsovård.

Även om en hög inkomstelasticitet känns intuitivt riktig verkar studien av Acemoglu m fl väl genomförd och ganska övertygande. Om de har rätt bör vi förmodligen flytta fokus från att bekymra oss om hur vi ska finansiera en ökande andel sjuk- och hälsokostnader till att fundera på vilka finansieringsformer som förhindrar att utgifterna inom dessa områden ökar allt för snabbt. Men eftersom utformningen av sjukförsäkringen är en mycket aktuell och kontroversiell fråga — speciellt i den amerikanska debatten — lär inte sista ordet vara sagt i denna fråga.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Arbetslöshetsförsäkringen bör reformeras

2009-06-18 av 2 kommentarer

På DN Debatt ger jag idag förslag på reformer av arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med Lars Calmfors och Erik Höglin. Vi har tre huvudsakliga förslag: (i) gör ersättningen konjunkturberoende så att den blir mer generös i en lågkonjunktur och mindre generös i goda tider; (ii) gör finansieringen konjunkturberoende så att statens andel av finansieringen blir större när arbetslösheten stiger (då kan den genomsnittliga a-kasseavgiften hållas konstant över konjunkturcykeln); och (iii) gör försäkringen obligatorisk och statligt administrerad.

Det mesta av detta har jag och andra redan skrivit om här på Ekonomistas. Se mitt tidigare inlägg om Finanspolitiska rådets rapport, Torbjörn Beckers inlägg om konjunkturberoende a-kassa, och Jonas Vlachos  inlägg om obligatorisk och statligt administrerad a-kassa.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

IMF om Sverige och USA

2009-06-16 av 4 kommentarer

Den internationella valutafonden (IMF) har i dagarna gett synpunkter på Sveriges och USAs ekonomiska politik. Trots att båda länderna får beröm för sin förda politik är IMFs synpunkter för de respektive länderna anmärkningsvärt olika. Den svenska regeringen varnas för att föra en mer expansiv politik (även om IMF verkar mena att utgiftstaket ska förses med en undantagsklausul). Om USA skriver de:

Macroeconomic policies are providing welcome support to demand. The fiscal stimulus—well targeted, timely, diversified, and sizeable—is projected to boost annual GDP growth by 1 percent in 2009 and ¼ percent in 2010. […] If necessary, additional fiscal stimulus could also be considered, focused on fast-acting measures, although this would need to be complemented by a concomitantly stronger medium-term adjustment.

Då ska man betänka att IMF i sina senaste prognoser är mer pessimistiska om konjunkturutvecklingen i Sverige än i USA och att de väntar ett budgetunderskott på 3 procent av BNP för den offentliga sektorn i Sverige i år jämfört med 13,6 procent i USA. Rensat för konjunktureffekter väntas Sverige få ett budgetöverskott på 0,2 procent av BNP jämfört med ett underskott på 6 procent i USA.

Min uppfattning, liksom IMFs och regeringens, är att de automatiska stabilisatorerna måste få verka fritt i den svenska ekonomin. För att möjliggöra den automatiken hade förmodligen kommunernas ekonomi behövt förstärkas av större statsbidrag i år (se mitt tidigare inlägg om detta). Men skillnaden mot den nu förda finanspolitiken är relativt liten. Däremot tycker jag att man bör oroas över de stora underskotten i de amerikanska offentliga finanserna. Jag har svårt att förstå hur IMF kan se ett utrymme för ytterligare finanspolitiska insatser där.

DN, SvD, Metro
Filed Under: Makro

Utträdet från arbetsmarknaden

2009-06-16 av 14 kommentarer

I ett tidigare inlägg skrev jag om Finanspolitiska rådets synpunkter på inträdet på arbetsmarknaden. Turen har nu kommit till utträdet från arbetsmarknaden.

Vi menar att det är naturligt att vi går i pension senare i takt med att vi lever längre. Denna ståndpunkt möter ofta motstånd. Varför kan vi inte utnyttja en del av vårt stigande välstånd till att arbeta mindre? Visst kan vi det, men det måste då bli till priset av en mindre generös välfärdsstat. Vi kan inte upprätthålla nivån på pensioner och offentlig service relativt den allmänna lönenivån om en allt mindre andel av befolkningen arbetar.

Genomsnittlig ålder för utträde från arbetsmarknaden

Genomsnittlig ålder för utträde från arbetsmarknaden

Med det nya pensionssystemet ges möjlighet att ta ut pension från 61 års ålder. Systemet är aktuariskt rättvist såtillvida att den förväntade totala pensionsutbetalningen är oberoende av vilken ålder vi väljer att gå i pension vid. Den som tar ut tidig pension får alltså en lägre pension per månad än den som tar ut pension senare. De ekonomiska incitamenten att arbeta efter 61 års ålder är nu ganska starka, och det finns vissa tendenser till att den faktiska pensionsåldern har börjat stiga efter att det nya pensionssystemet började fasas in (se figur).

Men det finns begränsningar på vad det nya pensionssystemet kan åstadkomma. Särskilt problematiskt är att systemet bygger på tre fasta åldersgränser: 61 år är den tidigaste tillåtna pensionsåldern, vid 65 års ålder försvinner rätten till socialförsäkringar så att den som blir arbetslös eller sjuk förväntas gå i pension, och vid 67 års ålder försvinner anställningsskyddet. Vi menar att dessa tre åldersgränser bör indexeras till den förväntade livslängden. I takt med att vi väntas leva längre bör alltså dessa åldrar höjas.

Notera dock att vårt förslag inte är särskilt dramatiskt, och att det behåller den flexibilitet i valet av pensionsålder som ges av vårt nya pensionssystem. I Danmark har man valt en mycket striktare modell genom att pensionsåldern indexeras så att den förväntade återstående livslängden i framtiden ska vara 19,5 år när man går i pension.

För den som vill läsa mer om arbetsmarknaden för de äldre finns en massa data och information om regler och institutioner i Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjös underlagsrapport till Finanspolitiska rådet (rapport, oh-bilder). De har också ett antal förslag på regelförändringar utöver vad vi föreslagit i Finanspolitiska rådets rapport.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Inträdet på arbetsmarknaden

2009-06-05 av 20 kommentarer

I tidigare inlägg har jag uppmärksammat frågor som tas upp i Finanspolitiska rådets nyligen publicerade rapport. Detta har gällt konjunkturpolitiken, ungdomsarbetslösheten, de automatiska stabilisatorerna och utgiftstaken. Turen har nu kommit till de mer långsiktiga frågor som också behandlas i rapporten. En övergripande problematik för finanspolitiken är hur den åldrande befolkningen ska hanteras. I rapporten påpekar vi — och detta är förstås inte någon ny tanke — att ökande livslängd i princip bör mötas av att vi spenderar fler år på arbetsmarknaden.

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Andel av livstiden i arbete efter födelseår, procent

Enligt våra kalkyler arbetar vi en allt mindre del av vår livstid. Figuren till höger visar att en person född 1970 vid nuvarande beteendemönster kan räkna med att arbeta ungefär 8 procent av sin livstid jämfört med 9 procent för en person född 1930. Att andelen av livstiden i arbete sjunker beror förstås på att vi har fått allt fler år som pensionärer. En naturlig reaktion är kanske att vi bör gå i pension senare när vi lever längre, en fråga som jag planerar att återkomma till i ett senare inlägg.

Men i vår rapport konstaterar vi också att det är önskvärt att tidigarelägga svenskarnas inträde på arbetsmarknaden. Jämfört med andra länder börjar svenska ungdomar att studera vid höga åldrar, och de studerar dessutom under en lång tid. Vad kan då göras för att bryta detta mönster? Vårt förslag är att påverka incitamenten genom att ändra studiemedelssystemet på ett flertal punkter:

  • Studiemedel bör ges under en kortare period.
  • Andelen av studiemedlen som är bidrag snarare än lån kan vara högre för unga studenter än för äldre studenter.
  • Nivån på studiemedlen bör höjas.
  • Fribeloppet bör inte höjas.

Att studiemedlen ska ges under en kortare tidsperiod motiveras förstås av att studenterna ska ges rätt incitament att klara av sin utbildning på utsatt tid. Även om vi inte tar direkt ställning till detta i rapporten menar jag att det är rimligt att man kan få studiemedel under högst tre år för studier på kandidatnivå och högst två år på den avancerade nivån. Att bidragsandelen ska trappas av i takt med studentens ålder motiveras förstås av att vi vill öka incitamenten att börja studera vid unga år.

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Genomsnittligt antal arbetade timmar och studietimmar per vecka för sysselsatta som studerar

Våra rekommendationer om nivån på studiemedlen och det s k fribeloppet motiveras av att studenterna måste kunna fokusera på studierna utan att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av. Figuren till höger visar att sysselsatta studenter under senare år har lagt mer tid på arbete och mindre på studier. Detta kan bero på att studiemedlen (2000 kr per vecka under terminstid, varav en tredjedel är bidrag) trendmässigt har halkat efter den allmänna löneutvecklingen. Den Studiesociala utredningen föreslog nyligen att fribeloppet ska höjas så att studenterna kan arbeta mer utan att studiemedlen trappas av. Vi menar alltså att detta är fel väg att gå. Fribeloppet bör snarare sänkas.

Trogna ekonomistasläsare minns kanske att jag tidigare har argumenterat för att terminsavgifter bör införas (här, här och här), och att jag främst har motiverat detta med att skynda på ungdomarnas studier. Jag tror fortfarande att det skulle få avsedd effekt, men det finns förstås ett antal fördelningspolitiska problem med den lösningen. Förmodligen kan liknande effekter uppnås i ett system med fria studier och generösa nivåer men strikta tidsramar för studiemedlen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro, Utbildning och forskning

Utgiftstaket bör ha en undantagsklausul!

2009-06-02 av 7 kommentarer

För några veckor sedan presenterades Finanspolitiska rådets årliga rapport, med mig som en av författarna. En av våra mer kontroversiella ståndpunkter gäller utgiftstaken. Vi menar att dessa inte ska följas till varje pris, utan att det bör finnas en undantagsklausul så att taken inte behöver upprätthållas i en djup lågkonjunktur, ett resonemang som jag utvecklar tillsammans med Lars Calmfors på DI Debatt idag.

Filed Under: Makro

Finansministern bloggar

2009-05-25 av 3 kommentarer

(En varning: det här inlägget är lite längre och mer tekniskt än vanligt. Paul Krugman hade nog kallat det wonkish.)

Ekonomistas noterar med glädje att finansminister Anders Borg har gett sig in i bloggvärlden. I sitt första inlägg diskuterar han Finanspolitiska rådets rapport. En av finansministerns huvudpoänger rör de så kallade automatiska stabilisatorerna. De automatiska stabilisatorerna är finanspolitikens automatiska reaktioner på konjunkturläget. I en konjunkturnedgång sjunker skatteintäkterna automatiskt och de offentliga utgifterna för arbetslöshetsersättning stiger utan att nya beslut fattas. Det uppstår alltså ett budgetunderskott utan att politikerna fattar beslut om detta, och detta budgetunderskott bidrar automatiskt till att motverka konjunkturnedgången.

autstab De automatiska stabilisatorerna är ett välkommet inslag i stabiliseringspolitiken eftersom de brukar bli vältajmade och tillfälliga, till skillnad från diskretionära stimulanser som ofta kommer för sent och som dessutom är svåra att avveckla när konjunkturen vänder. Därför misstänker jag att det är med viss glädje finansministern konstaterar att de svenska automatiska stabilisatorerna är starka. Diagrammet ovan är det första som visas på finansministers blogg och även det första som visas i Vårpropositionen 2009 (diagram 1.1). Diagrammet visar att de svenska automatiska stabilisatorerna under 2008-2010 uppgår till 14 procent av en årlig BNP.

Jag är inte helt säker på hur Finansdepartementet har räknat fram värdet 14 procent, men gissningsvis har de noterat att vårpropositionen bedömer och prognostiserar BNP-gapet under perioden till -1,8 procent av BNP 2008, -7,2 procent 2009 och -8,7 procent 2010, dvs -17,7 procent totalt under perioden.1 I en OECD-studie skattade Paul van den Noord den s k budgetelasticiteten till 0,79 i Sverige. Budgetelasticiteten är ett mått på de automatiska stabilisatorernas styrka, och anger hur många procent av BNP den offentliga sektorns finansiella sparande minskar om BNP-gapet minskar med en procent av BNP.2 Den automatiska budgetförsvagningen beräknas som budgetelasticiteten multiplicerat med BNP-gapet, 0,79*17,7 procent = 14,0 procent, vilket är samma uppgift som i finansministerns diagram.

Men här är det lätt att låta sig luras. Trots sitt namn kommer de automatiska stabilisatorerna inte nödvändigtvis att automatiskt träda i kraft. Bakom beräkningarna av dessa stabilisatorer finns ett antagande om att inga budgetregler förhindrar budgetunderskott i den offentliga sektorn. Nu har vi ju ett antal sådana budgetregler i Sverige. Särskilt det kommunala balanskravet kan tänkas förhindra denna automatik.

En närmare titt på data ger stöd för den farhågan. I Budgetpropositionen för 2009 var prognosen för den offentliga sektorns finansiella sparande 2,8 procent av BNP 2008, 1,1 procent 2009, och 1,6 procent 2010. I vårpropositionen hade prognosen sänkts till 2,5 procent, -2,7 procent, och -3,8 procent, dvs en total nedrevidering på 9,5 procent av en årlig BNP. Mellan budgetpropositionen och vårpropositionen sänktes Finansdepartementets bedömning av BNP-gapet för treårsperioden 2008-2010 med 14,0 procent av BNP. Med en budgetelasticitet på 0,79 innebär det att den offentliga sektorns finansiella sparande under samma tidsperiod sjönk med 11,0 procent av BNP. De här uträkningarna visar alltså att de automatiska stabilisatorerna har ökat med 11 procent av BNP efter höstens budgetproposition, samtidigt som de totala (automatiska plus diskretionära) stimulanserna har ökat med 9,7 procent av BNP. Med andra ord verkar de automatiska stabilisatorerna ha motverkats av olika diskretionära beslut som har stramat åt politiken.

Man behöver heller inte vara Sherlock Holmes för att se att det främst är i kommunsektorn som de automatiska stabilisatorerna motverkas. Trots att kommunerna står för en stor del av de offentliga skatteintäkterna har prognosen för kommunernas finansiella sparande under 2008-2010 endast sänkts marginellt mellan budgetpropositionen och vårpropositionen (0,2 procent 2008, 0,0 procent 2009 och 0,5 procent 2010). Enligt mina överslagsberäkningar är kommunernas budgetelasticitet 0,13 vilket skulle medföra en automatisk försvagning av kommunernas sparande med totalt 1,5 procent av BNP under 2008-2010.3

Låt mig avslutningsvis poängtera att alla dessa skattningar av BNP-gap och budgetelasticiteter är förknippade med ett flertal tänkbara felkällor, och att de därför bör tas med en ganska stor nypa salt. Egentligen tycker jag att en bättre analys av behovet av ytterligare bidrag till kommunerna utgår från observationen att kommunerna tvingas till åtstramningar under lågkonjunkturen, och att åtstramningarna är en olycklig och onödig konjunkturpolitik, som inte stämmer överens med regeringens ambition från vårpropositionen (s 50): ”Det är därför befogat att temporärt tillåta mindre underskridanden av överskottsmålet så att budgetens automatiska stabilisatorer kan verka fullt ut.”

—————
1) I vårpropositionen anges att man tagit skattningarna från en ny OECD-studie. Jag misstänker att man menar kapitel 3 i denna studie, men de automatiska stimulanserna ser större ut i vårpropositionen än i OECD-studien.
2) I en nyare OECD-studie skattade Nathalie Girouard och Christophe André budgetelasticiteten till 0,55. Detta är också den elasticitet som Finansdepartementet brukar använda i sina beräkningar. Den nyare studien bygger förstås på nyare uppgifter om det svenska skatte- och bidragssystemet, men den främsta anledningen till att elasticiteten skattas till ett lägre värde är att Girouard och André inte räknar den aktiva arbetsmarknadspolitiken till de automatiska stabilisatorerna. Se min egen studie för nyare beräkningar både med och utan aktiv arbetsmarknadspolitik.
3) Detta efter justering för tillskottet av 7 mdr kr från staten under 2010.
Filed Under: Makro

Perspektiv på ungdomsarbetslösheten

2009-05-14 av 18 kommentarer

Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör de högsta i Europa. Arbetslösheten i åldrarna 15-24 år är 24 procent i Sverige jämfört med 18 procent i genomsnitt i EU-länderna och ännu lägre i OECD-länderna. Bland de gamla EU-länderna har endast Spanien högre ungdomsarbetslöshet.

Att arbetslösheten är så hög är förstås oroväckande, men siffran måste sättas i rätt perspektiv. Till att börja med betyder 24 procents arbetslöshet inte att 24 procent av ungdomarna är arbetslösa (trots att media ofta framställer det så). Arbetslösheten mäter ju antalet arbetslösa i förhållande till antalet personer i arbetskraften. Eftersom drygt hälften av ungdomarna står utanför arbetskraften är antalet arbetslösa i förhållande till befolkningen i åldersgruppen ungefär 12 procent. Nästan hälften av de arbetslösa ungdomarna är dessutom heltidsstudenter. Drygt 6 procent av ungdomarna är arbetslösa utan att samtidigt vara heltidsstudenter.

Vi har alltså inte en stor sysslolös ungdomsgeneration. Men den svenska ungdomsarbetslösheten är hög i ett internationellt perspektiv även om vi beaktar dessa ”justeringar”. Därför är det kanske lite överraskande att vi i Finanspolitiska rådets rapport konstaterar att både andelen av ungdomar som studerar och andelen som arbetar är högre i Sverige än i andra länder.1

Hur går detta ihop? Om vi ska lita på data måste förklaringen vara att många ungdomar i andra länder gör annat än att arbeta, studera eller söka arbete. Det kan föstås finnas meningsfulla aktiviteter utanför dessa områden. Men det är förmodligen ett mindre samhällsproblem att en stor andel av ungdomarna söker arbete än att de ägnar sig åt dessa andra aktiviteter.

—————
1) År 2006 studerade 76 procent av de svenska ungdomarna i åldersgruppen 15-24 år jämfört med 60 procent i genomsnitt i OECD-länderna. Sysselsättningen i samma åldersgrupp var 46 procent i Sverige under 2007 jämfört med 44 i OECD-länderna. Att andelarna summerar till mer än 100 procent beror dels på att man kan studera och samtidigt vara sysselsatt eller arbetslös, dels på att studenterna inte mäts på samma sätt som de sysselsatta och arbetslösa.
Länkar: AB, SvD, Expr
Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Finanspolitiska rådets rapport

2009-05-11 av 30 kommentarer

I dag presenterade Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) sin årliga rapport. Vår uppgift är att granska regeringens finanspolitik så fokus i årets rapport ligger naturligtvis på hanteringen av finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen. Vi menar att regeringen huvudsakligen har valt rätt inriktning på de finanspolitiska stimulanserna: man har satsat på arbetsmarknadspolitik, offentliga investeringar, och ökade statsbidrag till kommunerna. Men vi anser att större (och tidigare) stöd till kommunerna behövs och att satsningarna på arbetsmarknadspolitiken delvis borde ha annan utformning. Jag lär få anledning att återkomma till olika delar av rapporten i senare ekonomistasinlägg, men låt mig kort utveckla några av våra huvudpoänger.

I gårdagens SvD sa kommunminister Mats Odell att:

Många företag går dåligt och många enskilda drabbas hårt av arbetslöshet. Det är inte realistiskt att kommunsektorn ska gå helt torrskodd genom detta fruktansvärda oväder som nu drar fram.

Detta är helt feltänkt. Grunden för en god konjunkturpolitik är att den offentliga sektorn inte ska strama åt under en lågkonjunktur (i grundkursen i makroekonomi får man lära sig att de offentliga utgifterna bör öka i en nedgång). Trots att skatteintäkterna nu faller kraftigt har vi inte en offentlig-finansiell kris. Vi har, särskilt i en internationell jämförelse, mycket starka offentliga finanser. Det finns därför inget behov av åtstramning i kommunerna, och risken att en bibehållen omfattning på de kommunala utgifterna under lågkonjunkturen försämrar trovärdigheten för finanspolitikens långsiktiga hållbarhet är liten.

I rapporten framför vi även ett antal förslag om arbetslöshetsförsäkringens utformning. För det första menar vi att en konjunkturberoende ersättning är önskvärd. Regeringen har under senare år stramat åt villkoren kring a-kassan för att ge starkare drivkrafter för de arbetslösa att söka och finna ny anställning. Vi anser att dessa förändringar har varit motiverade och att de kommer att leda till en bättre fungerande arbetsmarknad på sikt. Men i en djup lågkonjunktur har de arbetslösa mindre möjligheter att påverka sin situation. Det är då motiverat att tillfälligt göra villkoren i a-kassan mer generösa.

För det andra menar vi att även finansieringen av försäkringen bör vara konjunkturberoende så att avgifterna till a-kassan inte behöver bero på konjunkturläget. I det nuvarande systemet stiger a-kasseavgiften när arbetslösheten stiger bland kassans medlemmar. Differentieringen av avgifter mellan olika kassor kan vara motiverad, men den kan uppnås utan att avgifterna stiger över lag i en lågkonjunktur. Statens andel av finansieringen av försäkringen bör alltså öka när den genomsnittliga arbetslösheten stiger.

Slutligen påpekar vi att arbetslöshetsförsäkringen borde vara obligatorisk och statligt administrerad (Jonas har tidigare utvecklat argumenten för en sådan försäkring här på Ekonomistas). Detta är förmodligen politiskt orealistiskt då endast miljöpartiet verkar instämma, men det låga deltagandet i försäkringen kommer att bli ett allt större problem under lågkonjunkturen. Förmodligen finns de bästa möjligheterna till en större reform just under en kris där systemets brister blir som mest synliga.

Länkar: AfV, DN, SvD
Filed Under: Arbetsmarknad, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»