Detta är ett gästinlägg av Olle Folke, forskare i nationalekonomi vid Columbia University samt Institutet för Näringslivsforskning, och Johanna Rickne, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning. I det här inlägget kritiserar de studien om effekterna av den norska könskvoteringen till bolagsstyrelser som den senaste tiden diskuterats livligt här på Ekonomistas, på andra bloggar och i medier.

Johanna Rickne

Olle Folke

Ibland läser man en studie där resultaten verkar osannolika utifrån ens egen uppfattning om världen. Den första reaktionen är då att titta närmare på om resultaten genererats av en trovärdig forskningsmetod. När vi läste Ekonomistas inlägg om kostnaden för könskvoteringen i norska bolagsstyrelser var vår reaktion just denna. Kan det verkligen vara så att den genomsnittliga inkvoterade kvinnan i en norsk bolagsstyrelse sänkte värdet på företaget med hela 20 procent? Detta kändes underligt av två anledningar. För det första hade vi hört från tidigare studier att kvinnorna som togs in ofta var släktingar och bekanta som inte förväntades delta i beslutsprocessen, vilket gjorde deras destruktiva effekt överraskande. För det andra har den stora debatten om styrelseledamöters löner (och kompetens) och företags värde ofta hävdat att lönerna är omotiverade i och med ledamöter endast har blygsamma effekter på företagsvärdet. Detta skapar frågan om hur, oavsett hur illa lämpade de nya styrelsekvinnorna var, de kunde förstöra sina företag så grundligt.

Oväntade, och i vår mening konstiga resultat, utgör knappast bevis för att en studie är felaktig, särskilt inte om de publiceras i en av de mest prestigefulla nationalekonomiska tidskrifterna. Men de utgör skäl att noga granska studiens metod. Efter att ha begrundat denna anser vi inte längre att det häpnadsväckande med studien är resultaten, utan snarare att en forskningsartikel med så pass stor brister i genomförandet kunde publiceras i en tidskrift som Quarterly Journal of Economics (QJE). Det är också tankeväckande att vissa av skribenterna på Ekonomistas inför publiceringen av Daniel Waldenströms inlägg – utan att själva ha läst studien – påpekade att metoden verkade lite vansklig, men att en publicering i QJE borde vara en garant för tillförlitlighet.

QJE-studien mäter andelen inkvoterade kvinnor genom att utgå ifrån hur stor andelen kvinnor var före kvoteringens införande. Eftersom kvoteringen ”tvingades på” företagen av den Norska staten var vissa företag tvungna att ta in många kvinnor, och vissa företag endast ett fåtal, för att möta lagen om 40 procent i styrelserna. Andelen kvinnor före kvoteringen blir alltså ett mått på hur många nya kvinnor företagen var tvungna att tillsätta. Vi kan likna denna strategi vid ett laboratorieexperiment där man vill studera effekten av onaturligt tillsatt östrogen på råttors hälsa. I utgångsläget har råttorna, av olika anledningar, naturligt varierande östrogennivåer. Forskaren tillsätter sedan östrogen tills alla har samma nivå. Genom att jämföra förhållandet mellan tillsatt östrogen och förändringen i hälsa skulle forskaren då kunna mäta effekten av onaturligt tillsatt östrogen.

För att den valda forskningsmetoden ska ge ett korrekt resultat måste vissa villkor vara uppfyllda. På ekonomspråk kallas dessa för ”oberoende” (indenpendence assumption) och ”exkluderbarhet” (exclusion restriction). Det första villkoret – oberoende – innebär att vi måste anta att den naturliga östrogennivån (andelen kvinnor) inte varierar systematiskt med förändringen i hälsa (förändring av företagets värde). Om till exempel en viss ras av råttor med naturligt lägre östrogennivåer också har större sannolikhet att utveckla vissa sjukdomar kan vi inte särskilja effekten av den initiala östrogennivån och det tillsatta hormonet. För de norska företagen är ett sådant antagande heroiskt. Det finns ett antal faktorer som kan förväntas påverka både den initiala andelen kvinnor i styrelsen och företagens värde, exempelvis företagskultur, kompetensen hos den sittande styrelsen, industri eller företagets ålder. Studien kan inte utesluta att sådana faktorer kan ha både varit negativa för styrelsens öppenhet, det vill säga andelen kvinnor, och utvecklingen av företagets värde.

För att uppfylla antagande nummer två om ”exkluderbarhet” krävs det att andelen kvinnor år 2002 endast påverkade företagets värde genom det antal nya kvinnliga styrelsemedlemmar som det gav upphov till. Det innebär att kvinnor i sig inte har någon påverkan på hur det går för ett företag, utan att det är bara är just inkvoterade kvinnor som har en påverkan. I vår liknelse med råttorna innebära att naturligt existerande östrogen inte skulle ha någon påverkan på råttans hälsa. Om däremot en hög naturlig östrogennivå skulle ge en lägre sannolikhet för att utveckla cancer senare i livet skulle detta antagande inte hålla, och studien skulle ge ett missvisande resultat när det gäller skadligheten av tillsatt östrogen. För de norska företagen kan vi starkt ifrågasätta antagandet att styrelsen sammansättning år 2002 helt saknade påverkan på företagets värde sex år senare. Bolagsstyrelser står ofta inför långsiktiga beslut. Skulle till exempel män och kvinnor prioritera långsiktiga och kortsiktiga vinster olika skulle detta antagande inte hålla. En standardlösning för denna typ av problematik hade kunnat vara att jämföra företagens värde med styrelsernas sammansättning över tid innan kvoteringen, vilket författarna inte gör.

Det finns sätt att bemöta dessa tveksamheter i forskningsmetoden. Ett vanligt är att jämföra företag som inte utsattes för kvotering med sådana som blev utsatta. Inom medicinen kallas detta för placebotest. Man jämför helt enkelt råttorna som behandlats med tillsatt östrogen med sådana som inte behandlats alls. På så sätt går det att utesluta att råttorna blev sjuka av det naturliga östrogenet, eller av faktorer som samvarierar med den naturliga nivån. De norska företagen jämförs de med företag i andra skandinaviska länder och i USA. För USA finner de ingen sämre utveckling av värdet av företag med en låg andel kvinnor år 2002 (alltså ett godkänt placebotest). För övriga Skandinavien finner de däremot att effekten var lika stor som i Norge. Obehandlade råttor blev alltså lika sjuka som de behandlade! Vanligtvis brukar dessa typer av misslyckade placebotest göra en vetenskaplig publicering omöjlig.

Om vi ska tro på studiens resultat måste vi alltså finna en rimlig förklaring till att Norges kvotering till bolagsstyrelser fick en större effekt på svenska än på norska företag. Författarnas förklaring till detta är att hotet om kvotering i övriga skandinaviska länder gjort att dess företag drabbades lika hårt som de norska. Lite hårdraget innebär det att svenska styrelser reagerade på de politiska diskussionerna om könskvotering med att fatta dåliga beslut. Alternativt måste vi tro att varje enskild kvinna som tagits in genom hotet om kvotering haft en ännu skadligare inverkan på företagen värde än varje enskild kvinna som togs in genom den faktiska kvoteringen i Norge.

Utöver dessa centrala problem med studiens metod finns även stora frågetecken kring vilka företag som studerats. Författarna har samlat in detaljerad information om styrelseledamöternas ålder, utbildning, etc. Men i och med att inte de kan få denna information för alla företag innefattas bara hälften av Norges börsnoterade bolag. När studien upprepas för samtliga företag finns varken en positiv eller negativ effekt av fler kvinnor på styrelseposter, vilket visats av Knut Nygaard.

I och med att forskningsmetoden inte gör det möjligt att ge resultat en kausal tolkning, vilket bevisats av författarna själva, och urvalet av företag är en stor problemkälla i studien, anser vi att den inte bör tas som ett trovärdigt belägg för effekt av könskvotering på industriföretags värde. Det blir därmed olämpligt att dra slutsatsen att ”Norges lag om könskvoterade börsstyrelser har varit synnerligen dyrköpt”, eller att uppmana svenska debattörer att fokusera på studien i QJE. Det finns i själva verket ett stort antal studier som funnit både positiva, negativa och nolleffekter för kvoteringen. Att jämföra dessa visar att metoden, urvalet av företag, måtten på företagets performance och vilka karaktäristika för styrelseledamöterna som tas i beaktande har stor betydelse för resultaten. Utifrån existerande forskning är det därför vanskligt att i dagsläget dra skarpa slutsatser när det gäller kvoteringens effekt. Även om man inte kan dra några skarpa slutsatser anser vi dock att det är viktigt att både fortätta forska på, och debattera, de potentiella konsekvenserna av kvotering, både positiva och negativa.

För fortsatt läsning om Ahern och Ditmars studie hänvisar vi till sidan 22 i Harvardprofessorn Rohini Pandes rapport.

—

Som påpekats i Ekonomistas kommentarsfält kan företagsfixa effekter ibland lösa problem med utelämnade variabler i den statistiska analysen. I studien av den norska kvoteringen löser dock detta inte problemet. Identifikationen bygger på interaktionen med en tidskonstant variabel (andel kvinnor 2002) och års-dummys. Det enda som företagsfixa effekter kontrollerar för är därför de faktorer som påverkar det genomsnittliga värdet under hela perioden (om utfallet var förändringar skulle det kontrollera för genomsnittlig förändring). För att på ett korrekt sätt kunna kontrollera för faktorer som är utelämnade från regressionen skulle författarna behöva mäta dessa faktorer och interagera måtten med års-dummys, vilket de inte gör. Att göra en interaktion med företagsfixa effekter skulle självklart inte fungera då andelen kvinnor år 2002, det vill säga innan kvoteringen, per definition är konstant.