Allt går igen

2011-06-06 av 10 kommentarer

Den senaste tiden har jag noterat några fenomen som jag känner igen från forna tider. De ger mig en känsla av att allting i samhället återkommer, bara i ny skepnad. Jag inser att denna känsla är problematisk; det finns en massa saker som är genuint nya. Dessutom är det vanskligt att dra slutsatser från ett fåtal anekdotiska observationer, fast vi människor gör det gärna (beteendeekonomer kallar det ”de små talens lag”).

tidningspojke_förr2 tidningspojke_idag

Tidningspojke då…

… och nu.

Ta till exempel tidningspojkar. Jag minns för många år sedan när jag såg en gammal film från mellankrigstiden, då jag slogs av hur gammalmodigt det kändes med pojkar som stod i gathörn och sålde tidningar. Vi hade ju löst allt det där genom att få tidningen hem i brevlådan eller att snappa åt oss ett ex i snabbköpskassan. Sedan kom gratistidningarna och med dem — tidningspojkar! Visserligen idag något äldre (och mer mörkhyade), men ändå samma fenomen.

bettleri tiggeri_Sala

Tiggarförbud då…

… och nu.

Ett annat exempel: tiggarna. När min kusinhustru från Schweiz besökte Sverige på mitten av 1990-talet utropade hon: – Men ni har ju inga tiggare! I Schweiz fanns de enligt henne sedan länge i storstäderna, medan vi i Stockholm inte sett dem på över ett halvt sekel. Men nu är de tillbaka. De finns överallt i storstädernas tunnelbanor och shoppinggator. I Sala ville man nyligen förbjuda tiggeriet, precis som skyltarna i trapphusen för hundra år sedan.

piga_da rut_nu

Piga då…

… och nu.

Till sist: pigorna. Jag vet, RUT-debatten är över och hemtjänstsektorn är här för att stanna. Men ändå: pigorna är tillbaka. Sedan kan man diskutera om deras återkomst är tecken på en effektivisering och ett nytt utvecklingsstadium (industrisamhällets övergång i tjänstesamhället) eller om det bara är en ”remake” av ett gammalt klassamhälle.

Anekdotisk evidens är, som jag redan sagt, lurig. Man bör undvika att dra långtgående slutsatser utifrån endast tre observationer, och än mer så om dessa inte är problemfria. Exempelvis är det till skillnad från förr numera nästan uteslutande invandrare som figurerar. Fast å andra sidan kanske det ger ledtrådar till varför vi ser en återkomst av en rad fenomen vi inte sett på nära ett sekel. Fenomen som ger oss känslan att allt går igen.

Filed Under: Välfärd

Ojämlikhet och hälsa — hur ska sambandet mätas?

2011-05-30 av 24 kommentarer

Förra året gavs boken Jämlikhetsanden ut på svenska, skriven av epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Deras huvudtes är att ökad inkomstojämlikhet i rika länder ger upphov till negativa hälsoeffekter för alla medborgare, rik som fattig, i dessa länder. Boken citerade en stor mängd akademisk forskning som på ett eller annat sätt gav stöd åt tesen. Men kan vi verkligen lita på dessa numera ganska ålderstigna forskningsresultat?

I en artikel i senaste Ekonomisk Debatt skriver Therese Nilsson och jag själv om utmaningarna att empiriskt utvärdera kopplingen mellan inkomstojämlikhet och hälsa. Problemen är många, några är större och andra mindre.

imageDen kanske allvarligaste mätsvårigheten handlar om användandet av aggregerade data, dvs mätpunkter för genomsnittlig hälsonivå eller inkomstojämlikhet i t ex ett land. Anledningen är vi på en sådan grovkornig datanivå inte kan särskilja mellan en tänkbar ojämlikhetseffekt (ju högre ojämlikhet desto sämre folkhälsa) och inkomsters välbelagda nivåeffekt på individers hälsa (ju lägre inkomst desto sämre hälsa). Detta beror i sin tur på att förhållandet mellan inkomst och hälsa är konkavt (se bilden, samt vår artikel för utförligare förklaring). Som visats i en nya studier krävs data på individnivå för att man ska kunna belägga att en ojämlikhetseffekt verkligen föreligger.

I artikeln diskuteras vidare några ytterligare aspekter av att studera sambandet. Hur ska vi egentligen mäta människors hälsa: genom befolkningsstatistik över dödlighet, sjukdomsfrekvens och spädbarnshälsa eller genom intervjuenkäter som frågar folk hur de mår? Och vilken ojämlikhet är vi egentligen mest intresserade av, den i årsinkomster, livsinkomster, förmögenhet eller kanske konsumtionsmöjligheter?

Vår starkaste slutsats är negativ: vi kan konstatera att huvuddelen av den tidigare forskningen – och därmed det mesta som hänvisas till i Jämlikhetsanden – vilar på skakig empirisk grund. Däremot utesluter inte det att något samband inte finns; det finns nya studier (t ex denna) som finner en effekt, om än liten. Fortfarande är detta dock ett relativt ungt forskningsfält och nya internationella individdatabaser byggs hela tiden. Vi kommer att veta ännu mera om bara några år.

Filed Under: Välfärd Tagged With: , ,

Bör en jurist leda IMF?

2011-05-19 av 31 kommentarer

Idag avgick IMF:s chef Dominique Strauss-Kahn. Spekulationerna om efterträdare är redan i gång, och på flera håll nämns den franska finansministern Christine Lagarde som en het kandidat.

Ett lämpligt val, tyckte jag tills jag läste Lagardes CV och såg att hon inte alls är ekonom, utan jurist. Hennes karriär är förvisso exceptionell, och hon verkar vara en högst kompetent och beslutsfähig person.

Problemet är bara att om chefen för IMF inte i grunden förstår hur ekonomin fungerar, eller kan läsa den forskning som ligger till grund för underlagsrapporter och diverse utspel från olika länders representanter, kan den knappast sköta sitt jobb. Visst har en IMF-chef flera kunniga personer som kan hjälpa till att tolka och förklara all den information som strömmar in, men det är ändå i slutändan IMF-chefen själv som ska fatta besluten. Om inte chefen själv kan skilja mellan ytliga och djupa förklaringar eller bedöma vilka långsiktiga strategier som är nödvändigast, vem ska då göra det?

Det politiska spel som nu tar vid har jag lite kunskap om. Att det ska vara en icke-amerikan har jag förstått. Jag kanske kan förstå om det finns en särskild goodwill-anledning att låta en fransman ta vid efter DSK:s abrupta avhopp. Men att låta en jurist, dvs icke-ekonom, ta över en organisation vars verksamhet nästan helt genomsyras av ekonomer och ekonomiskt tänkande har jag ingen förståelse för alls.

Länktips: DN123, SvD, SydSv

Filed Under: Internationellt Tagged With: , , ,

David Hume 300 år

2011-05-16 av 6 kommentarer

I år skulle den skotske tänkaren David Hume fyllt 300 år ifall han levt. De flesta tänker nog på Hume som filosof och historiker, men faktum är att Hume även lämnade viktiga bidrag till nationalekonomisk teori, särskilt handelsteori.

David Hume (1711-1766)

Merkantilismen var en nationalistisk ekonomisk doktrin som dominerade mångas tänkande under Humes tid, men som märks även idag. En grundpelare i merkantilismen är att länder kan berika sig genom att minska importen från andra länder samtidigt som man ökar exporten. På detta sätt skapas ett inflöde av betalningsmedel, på Humes tid framför allt guld och silver, vilket tänktes leda till ökad inhemsk rikedom.

Men enligt Hume var detta i grunden feltänkt. Anledningen är att den ökade tillgången på betalningsmedel påverkar prisnivån. I takt med att exporten ökar, och alltså även inflödet av betalningsmedel ökar, kommer den inhemska penningmängden öka vilket så småningom leder till stigande priser i hemlandet. Och när priserna i hemlandet stiger blir landets varor dyrare för utlänningar, och det kommer göra dem mindre villiga att köpa dessa varor. Exporten minskar således och istället ökar importen, vilket är detsamma som att betalningsmedlen nu flödar ut ur landet. Detta är Humes berömda “price-specie-flow mechamism”, och utgör grunden till kvantitetsteorin.

Intressant nog verkar inte Humes handelsteoretiska tankar slagit an hos hans nära vän och landsman Adam Smith. Även om Smith också kritiserade merkantilismen var det på andra grunder än Humes eleganta mekanism.

Lever David Hume trots detta kvar i makroekonomins läroböcker? Ja, faktiskt. Jag hittar honom i böckerna av Mankiw, Burda och Wyplosz och även i den enda svenska makroläroboken, Makroekonomi skriven av lundaekonomerna Klas Fregert och Lars Jonung, som ju innehåller en hel del doktrinhistoia. Detta är positivt med tanke på att David Humes tankar kring handelns betydelse och effekter har bäring än idag.

Filed Under: Kuriosa Tagged With:

Deadline för uppsatser till nationella konferensen!

2011-05-09 av Kommentera

imageDet är inte ofta man får tillfälle att kombinera nytta med nöje. Men i höst ges ett sådant alla nationalekonomer i Sverige med intresse för den akademiska forskningen. Det är i samband med den andra nationella konferensen den 16-17 september i Uppsala.

Sista dagen att skicka in uppsatser till det vetenskapliga programmet är den 15 maj, dvs om en vecka. Uppsatser ska skickas till denna e-postadress.

På förra årets konferens presenterades 65 uppsatser på 17 sessioner inför 140. Det är rimligt att säga att “Alla var där”. Notabelt var den höga vetenskapliga nivån på samtliga sessioner. Programmet bestäms i hög grad av vilka uppsatser som skickas in. Men att vice riksbankschef Lars E O Svensson kommer och ger anförande.

För den som vill presentera sin forskning inför den samlade svenska nationalekonomiska forskningssfären är det nationella mötet ett gyllene tillfälle. För den som vill delta men inte presentera är sista anmälningsdag den 30 juni. Läs mer på konferensens hemsida.
Filed Under: Utbildning och forskning

Vart tog det gömda utlandskapitalet vägen?

2011-05-02 av 15 kommentarer

En av de mest accepterade ”sanningarna” i svensk skattedebatt gäller hur förmögenhetsskatten drivit ut stora mängder kapital ur landet. Men SCB reviderade nyligen sina serier för nationalräkenskaperna, och bilden av en skattedriven kapitalflykt är inte längre tydlig. Kanske stämmer den inte alls.

I en kort artikel i det senaste numret av Ekonomisk Debatt redovisar jag hur revideringen radikalt ändrar uppskattningen av hushållens gömda utlandskapital. Bakgrunden är beräkningar från Skatteverket som visar hur hushållen sedan 1980-talet flyttat ut uppemot 400 mdr kronor ur landet (så även i senaste Skattestatistisk årsbok, sid 228). Skatteverket har beräknat utlandskapitalet genom att jämföra hushållens sparande i nationalräkenskaperna (dvs skillnaden mellan det vi tjänar och det vi konsumerar eller investerar) och hushållens sparande i finansräkenskaperna (summan av bankinlåning, aktiedepåer mm). Om skillnaden är positiv betyder det att hushållen gömmer undan kapital.

I SCB:s reviderade serier minskas sparandet i nationalräkenskaperna. Bilden nedan visar den gamla serien och en ny där revideringarna inkluderats (på min hemsida finns artikel och Excelfil med data). Istället för ett utflöde skedde ett inflöde under 1990- och 2000-talet. Paradoxalt nog har kapitalet flödat ut efter förmögenhets- och arvskatternas avskaffande.

image

Slutsatsen om förmögenhetsskattens effekter är nu inte uppenbar. Metoden är högst osäker, och även den nya serien kan komma att revideras. Särskilt gäller det den osäkerhet som den senaste finanskrisens stora kapitalströmmar kan ha orsakat.

Ändå kvarstår faktum: ”sanningen” om förmögenhetsskattens effekt på kapitalflykten var inte fullt så enkel som vi trodde. Just den serie från Skatteverket som regeringen hänvisade till när man slopade förmögenhetsskatten uppvisar nu en rakt motsatt bild än vad den tidigare gjorde. Detta är ett tydligt exempel på att den ekonomiska statistikens osäkerhet måste tas på största allvar. Även korrekta slutsatser kan i slutändan bli fel om de grundas på ett felaktigt faktaunderlag.

Filed Under: Företagande, Makro Tagged With: ,

Svensk ägarmodell vid vägs ände?

2011-04-26 av 7 kommentarer

I den traditionella bilden av svenskt storföretagsägande brukar framhävas hur ett litet antal investmentbolag med hjälp av begränsat kapital och röststarka aktier kontrollerat nästan alla stora företag. Men i en artikel i senaste Ekonomisk Debatt uppmärksammar professorerna Magnus Henrekson och Ulf Jakobsson att bilden verkar ha förändrats, och att investmentbolagen tappat mark.

I början av 1990-talet kontrollerade dessa bolag nästan två tredjedelar av börsens samlade marknadsvärde; år 2010 var andelen en dryg tredjedel. Under samma period ökade andelen utlandsägande på börsen från fem procent till fyrtio procent och andelen sysselsatta i riskkapitalägda bolag från en procent till nästan sju procent.

Henrekson och Jakobsson anser att institutionella förutsättningar och globaliseringen ligger bakom utvecklingen. Den anglosachsiska ägarmodellen med spritt, marknadsorienterat ägande har kommit att prägla lagar och regler inom hela EU som t ex förbud mot röstdifferentierade aktier och krav på oberoende styrelseledamöter. Dessa regler har gjort det svårare för svenska storägare att bibehålla sin kontroll.

Vad bör då göras? Författarna anser att utvecklingen är problematisk och även om deras ambition i första hand är att lyfta frågan till diskussion föreslår de åtgärder. Bland annat anser de att de försvårande reglerna bör avskaffas. De tycker även att skatter som hämmar privat förmögenhetsbildning bör sänkas eller avskaffas.

Artikeln är förtjänstfull på många sätt. Att observera och därefter empiriskt belägga samtida utvecklingstrender är svårt. Svensk ägarforskning är dessutom ganska tunn och främst byggd på traditionella beskrivningar, varför författarna inte haft mycket att utgå från i sin analys. Samtidigt kan en kritisk betraktare undra hur robust trenden mot försvagat kontrollägande egentligen är. Andelen börsbolag med röstdifferentierade aktier var t ex högre år 2010 än 1977 enligt artikelns tabell 1. Dessutom är det högst tveksamt om en sänkning av marginalskatten på högre inkomster, som förordas i artikeln, kommer att ha någon effekt på den förmögenhetsbildning som krävs för att påverka ägarstrukturen. Så höga inkomster har i princip ingen i detta land.

Filed Under: Företagande, Lästips Tagged With:

Kompensera glesbygden för ökad vargstam

2011-04-12 av 36 kommentarer

Låter begreppet NIMBY bekant? Det står för ”Inte på min bakgård” (Not In My BackYard) och handlar om hur ett problem bedöms på olika sätt beroende på hur näraliggande det är. Ett exempel på att NIMBY-fenomenet har betydelse är synen på vargstammens utbredning. Närheten till varg påverkar åsikterna. Intressant kan insikten om NIMBY också vara nyckeln till en lösning.

Regeringen tillät i år en vargjakt på nästan en tiondel av hela vargstammen. Jakten kritiserades av miljöorganisationer och andra medan landsbygdspolitiker (och landsbygdsbor i allmänhet) stödde den och motsatte sig alla planer på en vitaliserad och ökad vargstam. Motsättningen mellan stad och land kan tyckas orubblig (folk och vargar bor där de bor), men så är inte fallet. Här bör politikerna ta hjälp av nationalekonomisk forskning.

I en bilaga till Långtidsutredningen 2003 undersökte nationalekonomerna Bengt Kriström och Sören Wibe vid SLU och Runar Brännlund och Jonas Nordström vid Umeå universitet svenskarnas attityder till, och framför allt deras betalningsvilja för att ha, varg och björn i skogarna. Figuren nedan visar att storstadsborna villa ha en oförändrad eller rentav ökad björn- och vargstam medan sex av tio glesbygdsbor vill att den ska minska. 

image

Nationalekonomerna frågade även hur viktig frågan om rovdjuren är för de olika grupperna. För att ta reda på det tillfrågades människor hur mycket de är villiga att betala — eller kräva i kompensation — ifall vargstammen skulle öka. Resultatet i den andra figuren visar att en minskning av björn- och vargstammen är värd nästan 100 miljoner kronor varje år för folk i glesbygd medan samma minskning skulle ”kosta” 28 miljoner för folk i storstäder. Skillnaden i summor är talande. Trots att glesbygdsborna är betydligt färre är den genomsnittlige landsbygdsbons krav på kompensation för en ökad vargstam betydligt större än den genomsnittlige storstadsbons vilja att betala för att ha fler vargar.

image

Om regeringen nu bestämmer sig för att biologisk mångfald är viktig och således att Sverige bör ha en frisk och vivid vargstam, är det rimligt att landsbygdens befolkning kompenseras för en sådan politik. Låt oss kalla det vargstöd. Exakt hur stor ett sådant vargstöd måste vara för att glesbygdsborna ska acceptera vargen är en öppen fråga (en ny enkätstudie bör genomföras). Men nationalekonomerna har visat att det är möjligt att genomföra.

DN12, SvD, AB, Jaktjournalen, Svensk Jakt, PB, DT

Filed Under: Kuriosa Tagged With: , ,

Hur rik är Ingvar Kamprad?

2011-03-28 av 25 kommentarer

Rika människor fascinerar. De är framgångssagor för vissa medan andra betraktar dem som bevis för kapitalismens baksidor. Varje år publicerar Forbes, Sunday Times och Veckans Affärer listor över de rikaste som får allt större uppmärksamhet, och på senare tid har t o m forskare börjat använda dem i sina studier. Men kan vi verkligen lita på journalisternas beräkningar?

Det senaste exemplet på hur svårt det är att uppskatta de rikas tillgångar är Ingvar Kamprad. I Forbes senaste lista för 2011 var Ingvar Kamprads förmögenhet “endast” 39 miljarder kronor. Jag skriver “endast” eftersom detta är 80 procent mindre än året innan. Forbes hänför minskningen till att Kamprads jurister visat att de stiftelser som formellt äger IKEA inte ägs av Kamprad. Följaktligen är IKEA inte längre hans.

Men har Forbes – och Kamprad – rätt? Inte enligt Veckans Affärer. I VA:s lista från november 2010 angavs Kamprads förmögenhet till 470 miljarder, dvs nästan tre gånger mer än Forbes bedömning! Skillnaden är inte ny, som figuren nedan visar, utan har funnits i flera år. Huvudförklaringen är att VA (liksom föregångarna Affärsvärlden och Månadens Affärer) tillskriver Kamprad hela IKEA-imperiet, dvs inklusive de holländska stiftelserna.

image

Skillnaden är oerhörd, och den får konsekvenser för en massa saker, från bilden av IKEAs ägarsituation till hur vi ser på privatpersoners möjligheter att öppet äga stora koncerner givet skatter och andra regler.

Vem är det då som har rätt i sakfrågan? Hur rik är egentligen Ingvar Kamprad? Naturligtvis är det få om ens någon som vet. Det är svårt att bedöma onoterade bolags värden, och i fall där rikedomen ligger i börsaktier (t ex Stefan Persson)är Forbes och VA i stort överens. En annan skattning av Kamprads förmögenhet görs av den schweiziska affärstidningen Bilanz, som gör listor över de rikaste i Schweiz. Bilanz värderar Kamprads förmögenhet till 270 miljarder kr (2010), dvs 60 procent högre än Forbes samma år men bara drygt hälften av VA:s siffra.

Tillåt mig här bidra med en egen skattning. I journalisten Bengt Ericsons bok Den nya överklassen diskuteras frågan om Kamprads förmögenhet (sid 279ff). Han presenterar där fakta om Kamprads ägande bortom de holländska stiftelserna. I korthet kretsar allting kring ett bolag som heter Inter Ikea, som finns i Holland men som ägs av ett holdingbolag med samma namn i Luxemburg, vilket i sin tur ägs av ett bolag med samma namn på Nederländska Antillerna, vilket i sin tur ägs och drivs av en stiftelse på Curacao.

Inter Ikea har en enda tillgång: varumärket IKEA. Ikeakoncernen måste varje år betala en royalty på 3 procent av koncernens omsättning för att få använda varumärket. Under 2009 betalades 7,9 miljarder kronor i royalty, pengar som enligt Ericson skeppades direkt till Västindien. Enligt The Economist (refererad i Ericson) disponerar Inter Ikeas luxemburgska holdingbolag tillgångar som 2004 gav en utdelning på ytterligare 8 miljarder kronor.

Mot bakgrund av dessa två kapitalinkomstflöden, 7,9 mdr i royalty och 8 mdr i utdelning, och ett antagande om att pengarna går till familjen Kamprad privat, kan man räkna baklänges för att gissa familjens förmögenhet. En nominell kapitalavkastning på 3 procent – vilket är lågt räknat – skulle om enbart roylatyintäkten beaktas motsvara en förmögenhet på 263 miljarder. Om även utdelningen läggs till blir siffran den dubbla, 530 miljarder. Om man till detta antar en skuldbeläggning på 25% landar man på siffran 398 miljarder.

image

Naturligtvis är min gissning enbart ytterligare en i raden, byggd på knapphändig information och grova antaganden. Men om Ericsons uppgifter är riktiga är den så god som någon annan. Figur 2 ovan samlar alla skattningar av Kamprads förmögenhet och jämför dem med Carlos Slim Helú och Bill Gates, världens enligt Forbes två rikaste. Som framgår förändras bilden radikalt beroende på vilken gissning man väljer. Om jag eller VA har rätt är Ingvar Kamprad inte 162:a i världen, som Forbes hävdar, utan kanske rentav den rikaste människan på jorden.

Filed Under: Företagande Tagged With: , ,

Ny nationell konferens i nationalekonomi

2011-03-23 av Kommentera

imageFörra året ägde den första nationella konferensen i nationalekonomi rum i Lund. Mötet var en stor succé, med över 140 deltagare, 63 vetenskapliga uppsatspresentationer, en plenarföreläsning av Torsten Persson och en spännande paneldebatt om arbetsmarknadspolitik mellan Lars Calmfors, Peter Fredriksson, John Hassler och Magnus Henrekson.

Nu är det så dags igen. Den 16-17 september 2011 äger den andra nationella konferensen i nationalekonomi rum, denna gång i Uppsala. Formen är densamma: en och en halv dag, parallella sessioner, plenarföreläsning – denna gång med vice riksbankschef Lars E O Svensson – och en paneldebatt.

Alla som vill presentera vetenskapliga uppsatser vid mötet kan skicka in förslag på uppsats senast den 15 maj. (Instruktioner finns på konferenshemsidan).

Väl mött i Uppsala i september!

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,
«Föregående sida
Nästa sida»