Att rösta gör dig mer samarbetsvillig

I förra valet till Europaparlamentet deltog 45,5 procent av de röstberättigade svenskarna. Det var en uppgång jämfört med ungefär fem procentenheter jämfört med de tre tidigare EP-valen, men valdeltagande var fortfarande betydligt lägre än vad som brukar vara fallet i riksdagsvalen (2010 var valdeltagandet 85 procent). Nu slår svenska politiker på stora trumman inför EP-valet om drygt två veckor för att få upp valdeltagandet (har de månne läst mitt tidigare Ekonomistas-inlägg om detta?!). Men med största sannolikhet kommer soffliggarna fortfarande att vara många. Tillhör du dem som tvekar om det är värt att bege sig till valurnan? En experimentstudie kan ge extra motivation.

Inom såväl nationalekonomi som statsvetenskap har man sedan länge noterat att det verkar som att demokratiskt beslutsfattande har positiva effekter som går utöver de som handlar om informationsaggregering. Demokratiska beslut verkar vara bra inte enbart därför att kvaliteten på besluten blir bättre när medborgarnas åsikter tas i beaktande, utan också därför att själva deltagande i en demokratisk beslutsprocess leder till att man bli mer inställd på att samarbeta med andra.

Denna hypotes har testats experimentiellt av Pedro Dal Bo, Andrew Foster och Louis Putterman vid Brown University. I studien ”Institutions and behavior: experimental evidence on the effects of democracy”  skapades grupper om fyra personer i ett labb. Personerna i gruppen började med att delta  i 10 fångarnas dilemma-spel (länk). Fångarnas dilemma är ett klassiskt spel som mäter hur väl en grupp samarbetar. I det här experimentet händer som så ofta sker: grupperna klarade inte att samarbeta och gick därigenom miste om resurser.

Deltagarna i experimentet meddelades efter de första 10 rundorna att de skulle spela spelet igen ytterligare 10 gånger vid ett senare tillfälle i experimentet. Men innan dess lät Dal Bo och hans medförfattare deltagarna rösta om huruvida de ville förändra avkastningsstrukturen i spelet så att det skulle bli enklare att upprätthålla samarbeta. Gruppens röster skulle tas i beaktande med 50 procents sannolikhet. Om rösterna inte räknades skulle det bestämmas slumpmässigt huruvida förändringen av spelet skulle göras eller inte.

Det innebar att en situation uppstod där en enkel men intressant jämförelse kunde göras. Å ena sida: hur betedde sig grupper som hade röstat för förändringen, och vars röster hade räknats? Å andra sidan: hur såg det ut i grupper som också röstat för förändringen men vars röster inte togs i beaktande men där det slumpmässigt bestämdes att förändringen ändå skulle genomföras. Det kan verka som en ytterst liten skillnad, men det spelade faktiskt roll för hur deltagarna betedde sig. Även om allt i övrigt var precis likt mellan situationerna (och framförallt även fast det inte spelade någon roll för huruvida förändringen faktiskt genomfördes eller inte) så samarbetade de grupper som hade fått sina röster räknade mer.

Dal Bo och hans medförfattare studerar inte vilka de exakta mekanismerna bakom detta resultat är, men spekulerar i att det kan handla om att själva deltagande i en demokratisk process där ens röst blir hörd ökar motivationen att samarbeta med andra. Om så är fallet kan det vara skäl nog att gå och rösta den 25 maj, även för den som inte tror att valet gör så stor skillnad för vilken politik som faktiskt förs av EU.

Comments

  1. Anders says:

    Intressant Det hade också varit intressant att se experimentet utfört tvärtom. Alltså: Låt grupp 1 rösta fram regler och sen följa dem. I grupp 2, applicera samma regler utan omröstning. Alltså: samma regler, i ena fallet som en följd av en demokratisk process, i andra fallet utan deltagande i beslutsfattandet.

  2. Hela EU-valet är ett sådant experiment i hur deltagande i ett val av icke beslutsfattande – möjligen något medbestämmande – representanter, kan utnyttjas för att skapa legitimitet för vad som förr skulle ha kallats ett rent ämbetsmannavälde. Det är som bekant inte Europaparlamentet, utan -kommissionen, -domstolen och i viss mån -rådet som har förslagsrätten och den beslutande, verkställande och dömande makten, medan Europaparlamentets medbestämmande är tämligen obetydligt.
    Sådan är den nuliberala tillämpningen av Sveriges grundlag, i vilken påstås att ”1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.”
    Modellen med ämbetsmannavälde förekommer som bekant på dessa sidor även i kontrollen över den svenska Riksbankens ekonomiska politik.

    • lg skriver says:

      Exakt, och inte är det särskilt ”demokratiskt” heller, majoriteten förtrycker minoriteten mer eller mindre fritt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s