För den som ställer sig tvivlande till nationalekonomins prediktiva förmågor kan det vara lämpligt att parallelläsa dagens Brännpunkt-artikel där lärarstudenter klagar på lärarlegitimationen med min gamla DN-debatt om hur reformen skulle slå.

Den del av skoldebatten som gäller skolans ramverk — snarare än skolans inre arbete — gäller kommunernas, friskolornas och statens olika roller. Vi har nu en decentraliserad ordning där staten via inspektioner och ett alltmer detaljerat regelverk försöker få kommuner och friskolor att göra vad staten vill. Problemet är att styrningen av en komplex verksamhet som skolan även kräver ett betydande mått av diskretion. Och diskretion rimmar dåligt med det offentligas roll som en distanserad och rättsäker övervakare av formellt jämställda aktörer.

I senaste The Economist finns en inspirerande kolumn om den framgångsrika skolan Paddington Academy i ett socialt mycket utsatt område. När man läser om exempelvis Rosengårdsskolans katastrofala resultat undrar man naturligtvis om inte något liknande kunde provas i Sverige. Visst skulle både kommunala och fristående skolor kunna modelleras efter Paddington, men det finns ett par problem: skolor som dessa är dyra och de har rätt att slänga ut elever som inte följer de ordningskontrakt som man måste skriva under för att få en plats på skolan. Att ge alla skolor möjligheten att lämpa över elever som inte följer reglerna på andra skolor skulle öppna för ett omfattande missbruk. Att ge vissa skolor möjligheten strider å andra sidan mot principen om konkurrensneutralitet. Lösningen heter diskretion, med all den orättvisa sådan för med sig.

Ett relaterat exempel gäller de profilskolor för elever som är särskilt begåvade inom olika ämnen som regeringen öppnat upp för. Här tillåts allltså ett avsteg från det allmänna förbudet mot nivågruppering och antagning via akademiska anlagsprover som finns i den svenska grundskolan. Så länge fenomenet är marginellt ser säkert många ett värde av att särbegåvade barn kan få extra stimulans, men om anlagstester skulle accepteras fullt ut skulle betydligt fler ifrågasätta ordningen. Återigen är lösningen diskretion, där några skolor får ett privilegium som de måste hantera förtroendefullt.

Att dessa exempel dyker upp just i skolan är knappast en slump. I en samhällsnyttig verksamhet med många och svårmätbara mål, kombinerat med skilda lokala förutsättningar, krävs flexibilitet. Regelverket som ska passa alla överallt måste alltså lämna ett betydande utrymme för lokal diskretion, men sådan diskretion öppnar samtidigt upp för missbruk; detta är också anledningen till att jag argumenterat mot vinstintressen i skolan (argument som i viss utsträckning även gäller det kommunala huvudmannaskapet).

Vad gäller särbegåvade elever har regeringen låtit behovet gå före principen och tillåtit avsteg från det generella regelverket. Frågan är om man inte skulle kunna göra liknande avsteg även i andra sammanhang och skapa alternativa skolor med särskilda rättigheter och skyldigheter i områden där sådana verkar behövas?