En sådan här valanalys vill jag se

Jag fick nyligen syn på en ambitiös analysrapport inför det brittiska valet som presenterades för några veckor sedan. Det som gör rapporten högintressant är att den författats av några av Storbritanniens mest framstående nationalekonomer, under ledning av professorerna Stephen Machin och John Van Reenen vid Centre for Economic Performance ett institut tillhörandes anrika London School of Economics.

image Rapportens tolv kapitel avhandlar centrala politikområden och vilka lärdomar om dessa man kan dra från den senaste ekonomiforskningen. Här är rapportens tolv kapiteltitlar (fritt översatta av yours truly):

  • Invandringen och arbetsmarknaden
  • Hur minska brottsligheten: Fler poliser, fler fängelser eller höjda löner?
  • Utbildningsutvärdering: Vad säger ekonomisk forskning?
  • Hälsa: Ökade utgifter ger resultat men produktiviteten måste höjas
  • Bonusar i bankvärlden
  • Finansiell reglering: Kan vi undvika en ny stor depression?
  • Makroekonomi och offentliga finanser: Det värsta återstår
  • Urban förnyelse och regional tillväxt: Grumliga mål och små framsteg
  • Ojämlikhet: Den ökar, men Labours politik har hållit den tillbaka
  • Klimatförändring: Enighet om målen, men kommer vi att få en politik som biter?

Visst vore det önskvärt med en liknande heltäckande analys av den svenska ekonomin inför valet i september? Någon som känner sig manad?

Småpartier spelar roll

En av många frågor inför höstens val är om Sverigedemokraterna kommer att passera fyra-procents spärren och ta sig in i riksdagen. Enligt SIFOs väljarbarometer för april så skulle 4,9 procent av de svarande rösta på SD om det vore val idag. Om de kommer in så är kanske en ännu viktigare fråga om de kommer att ha någon inverkan på politiken, trots att de förblir ett litet parti.

På den kommunala nivån har det sedan  länge funnits många små partier. Det var här miljöpartiet först märktes och det var här NyD levde kvar långt efter att partiet i stort sett hade upphört på nationell nivå. Dessutom finns en mängd lokala partier som år efter år erövrar ett par stolar i kommunfullmäktie.

I en ny avhandling från IIES undersöker Olle Folke om dessa små partier faktiskt har någon inverkan på den kommunala politiken. För att fånga upp orsakssamband jämför han fall där ett parti precis har vunnit ytterligare ett mandat med ett fall där partiet precis förlorat. De frågor han studerar är hur många flyktingar kommuner tagit emot och hur ambitiösa kommunerna är i sitt miljöarbete.

Slutsatsen från studien är att små partier faktiskt spelar roll: kommuner där NyD fått platser tar emot färre invandrare och kommuner där miljöpartiet fått platser har högre miljömässiga ambitioner.

Olle Folke disputerar på avhandlingen ”Parties, Power and Patronage” på fredag kl 10 i De Geersalen, Geovetenskapens hus

Vem ska göra prognoserna?

För några år sedan visade en studie av Lars Jonung och Martin Larch att de makroekonomiska prognoser som ligger till grund för budgetarbetet blir bättre om de görs av en separat myndighet snarare än av landets finansdepartement. Prognoser från finansdepartementet tenderar att vara för optimistiska och därför medföra att finanspolitiken blir alltför expansiv med systematiska underskott som en följd.

Som ett av sina första beslut har Storbritanniens nya finansminister, George Osborne, valt att följa Jonungs och Larchs rekommendation att låta en separat myndighet göra prognoserna. Som motivering säger han enligt Financial Times om sina föregångare:

They fixed the figures to fit the Budget, when they should have fixed the Budget to fit the figures. Forecasts were fiddled in order to help the government to present the sort of Budget it wanted to present.

Jag tror att en liknande delegering av prognosarbetet skulle vara bra även i Sverige. Detta trots att Finanspolitiska rådets årliga rapport, som presenterades tidigare idag, inte finner något som helst stöd för att det svenska finansdepartementets prognoser skulle vara systematiskt felaktiga eller påverkade av politiska hänsyn, inte ens under valår.

Varför låna och spara på samma gång?

Många svenska hushåll har belånat sitt boende samtidigt som de sparar i aktier (eller fonder). Trots detta misstänker jag att de allra flesta inte skulle kunna tänka sig att ta ett lån för att köpa aktier. Men om man verkligen tycker att det är för riskabelt att låna för att köpa aktier borde man väl sälja sina aktier och amortera på sitt bolån, eller hur?

Att låna pengar för att investera i en tillgång (vare sig det är boende eller aktier) innebär att man tar en större risk än om man bara investerar sina egna pengar. Belåningen skapar en hävstångseffekt. Genom att belåna sig kan man snabbt tjäna många gånger sitt egna kapital när priserna stiger snabbt, men man kan förstås lika snabbt bli rejält skuldsatt om priserna går ner. Den totala risknivån är dock oberoende av om lånet man tagit är kopplat till boendet eller aktier.

Varför är det då så vanligt att människor lånar och sparar i aktier samtidigt? Min gissning är att detta framförallt beror på s.k. mental bokföring (ett begrepp som Chicago-ekonomen Richard Thaler myntat och skrivit mycket om). Vi betraktar boendeinvesteringen som helt separat från våra investeringar i aktier och utvärderar risknivån i varje kategori för sig utan att ta hänsyn till den totala risknivån.

En alternativ förklaring är att folk tror att aktier ger bra avkastning på lång sikt och att det därmed är lönsamt att låna för att köpa aktier. Aktier har historiskt givit en oproportionerligt hög avkastning jämfört med statsobligationer. Nationalekonomer tvistar om varför det är på detta vis, men ingen verkar ifrågasätta att aktier historiskt har givit högre avkastning (detta kallas för equity premium puzzle).  Att ha aktier som säkerhet för lånet kan dock göra att man riskerar att behöva sälja aktier och betala tillbaka delar av lånet om aktierna tillfälligt rasar i värde. Därför kan det vara klokt att ha boendet som säkerhet för lånet eftersom värdet på boendet förmodligen inte fluktuerar lika kraftigt som aktiekurser.

Att döma av historiska data är det en god affär att investera i aktier i stället för att amortera på lånet, men ingen kan förstås veta om det kommer fortsätta vara så. Ett fenomen som dock är betydligt svårare att rationalisera på detta vis är varför en del (åtminstone undertecknad) lånar och sparar på bankkonto samtidigt. Visst kan man behöva pengar på kontot för att täcka oförutsedda utgifter, men utöver en sådan buffert är det ju förstås bättre att amortera på lånet än att ha pengarna på ett konto (förutsatt att inlåningsräntan är lägre än utlåningsräntan, vilket inte alltid är fallet).

Ska företagarna försäkra entreprenörerna?

Baumol och Wetterstrand tänker lika

Miljöpartiet har tagit upp det förslag som NYU-ekonomen William Baumol kastade fram för några år sedan. Idén går ut på att arbetsgivarna ska vara skyldiga att ge sina anställda tjänstledigt för att få prova på nyföretagande.

Hur mycket man än uppskattar småföretag måste man ställa sig frågan om det verkligen är en ännu striktare arbetsrättslagstiftning som ska få företagandet i landet att blomstra? Ovanpå föräldraledighet, sjukledighet, studieledighet och medfinansieringsansvar vid sjukdom, ska alltså företagen tvingas ge dem som vill testa att starta eget ledigt.

Det är alltså de företag som är tillräckligt framgångsrika för att anställa folk som ska försäkra entreprenörer in spe mot ett misslyckande. Det är svårt att se hur detta skulle göra företagen mer benägna att expandera sin verksamhet. Snarare ser man en utveckling där företagen drar sig för att anställa driftiga och initiativrika personer – när de fått fast jobb kan de ju få för sig att testa om den där idén de grunnat på verkligen flyger.

Jag hoppas verkligen att ingen utanför Miljöpartiet tycker att detta är ett bra förslag.

Aktier ger inte automatiskt vd rätt incitament

En lärdom från debatten om vd-ersättningar är att belöningen till vd bör göras långsiktig. Fokus på t ex ett års sikt är alltför kort i förhållande till ett företags livscykel och forskning visar att årsbonusar som kopplats till årsvinster kan ge upphov till sofistikerad frisering av företagens räkenskaper.

Hur kan då långsiktigheten i vd:s ersättning ökas? Aktier är idag ett av de populäraste svaren. När en vd köper aktier i det egna företaget knyts hans intresse knyts närmare ägarnas intressen att maximera företagets långsiktiga värde (läs mer om varför här). Men det finns undantag från grundregeln om aktiers incitamentseffekter.

För det första krävs att vd inte kan sälja aktierna under en viss period, t ex fem år. Anledningen är att aktierna annars i praktiken blir ett altannan sorts kontantlön eller bonus. Långt ifrån alla aktierelaterade vd-ersättningar har idag dessa försäljningsrestriktioner, och i flera fall gäller de inte längre än 1-3 år.

För det andra spelar det roll på vilket sätt aktierna förvärvas av vd. På senare tid har gratisaktier (aktierätter vilka ger ett antal gratisaktier för varje egen aktie, dvs ersättning utöver den fasta lönen) blivit allt vanligare i Sverige. Grundtanken är säkert god — ju fler aktier till vd äger desto mer långsiktig och ägarvänlig blir han — kan incitamentseffekten bli den motsatta, vilket ersättningsforskarna Michael Jensen och Kevin Murphy konstaterat.

Vi bryr oss mindre om sådant som vi fått gratis än sådant som vi surt förvärvat.  för egna medel. Men det finns även mer krassa skäl till varför gratisaktier kan ge fel incitament. Antag en vd som köper aktier för 1 miljon kr och att hans alternativa avkastning (med samma riskprofil) har en förväntad avkastning på 10 procent. Om aktierna efter ett år ökat i värde med 50 000 kr, dvs 5%, innebär detta att investeringen var dålig eftersom han faktiskt har förlorat pengar i förhållande till vad investeringen skulle ha kunnat avkasta.

Om vd istället fått sina aktier gratis skulle en uppgång med fem procent inte innebära att vd förlorat någonting. Istället är han nöjd eftersom hans gratisaktier stigit i värde till 1 050 000 kr. Faktum är att även om aktiernas värde faller med fem procent kommer vd att vara nöjd, eftersom hans inkomstökning är som utgångsläget, 950 000 kr istället för en miljon kr.

Med andra ord bör företagen noggrannt utvärdera vd:s aktieprogram.Det finns ingen automatik i aktiers incitamentseffekter. Hur länge de ägs och hur de förvärvats spelar stor roll för hur långsiktig och ägarorienterad vd kommer att vara i slutändan.

En striktare stabilitetspakt

Som ett steg i återuppbyggnaden av eurons trovärdighet talar nu många om att EU-ländernas stabilitets- och tillväxttakt måste skärpas upp och att länder som inte följer regelverket i framtiden verkligen måste bestraffas. Enligt stabilitetspakten får medlemsländernas offentlig-finansiella sparandeunderskott (utom i undantagsfall) inte vara större än tre procent av BNP, och den offentliga sektorns finansiella bruttoskuld får inte överstiga 60 procent av BNP. Dessutom ska länderna hålla en marginal till underskottsgränsen.

Euro12-ländernas offentliga finanser 2002-2007. Källa: EU-Kommissionen.

Euroländernas offentliga finanser 2002-2007.

Figuren till höger visar euroländernas finansiella sparande och skuldsättning under de förhållandevis goda åren 2002-2007. I princip borde länderna alltid ha befunnit sig i det vita fältet, och i goda tider borde länderna dessutom ha tenderat att ha ett positivt finansiellt sparande. Men under dessa år uppgick det genomsnittliga sparandeunderskottet till 1,3 procent av BNP (0,9 procent om vi räknar bort Grekland).

Ett av de främsta problemen med stabilitetspakten är att fokus i praktiken nästan uteslutande har hamnat på att länderna ska undvika att bryta mot treprocentsgränsen för underskottet. Vid större underskott inleds en s k excessive deficit procedure som kan medföra att landet bestraffas. Vid upprepade tillfällen har vi dock sett att det ofta varken är önskvärt eller trovärdigt att länder bestraffas just när de har som störst problem. En reformerad, striktare stabilitetspakt måste därför i högre grad fokusera på den finanspolitik som bedrivs i goda och normala tider. Det är då länderna har möjlighet att strama åt politiken utan att försätta ekonomin i en djup kris, och det är då som hot om bestraffningar från andra EU-länder kan vara trovärdiga.

Länkar: SvD

Medelhavsländerna efter krisen: oroande äldrekvoter

Krisen i Grekland beror främst på att landet under lång tid har fört en finanspolitik med alltför höga budgetunderskott även i goda tider. Under den nuvarande lågkonjunkturen har underskotten och statsskulden därför fått ohanterbara dimensioner. Kanske lindras de akuta problemen i medelhavsländerna efter helgens stödpaket. Men stödpaketet ger upphov till andra risker på längre sikt, särskilt angående trovärdigheten för att ECB kommer att kunna fortsätta att föra en självständig penningpolitik.

Dessutom finns det tyvärr mycket som tyder på att de offentlig-finansiella problemen i medelhavsländerna kommer att bestå under lång tid framöver. Den demografiska utvecklingen med åldrande befolkningar kommer att medföra påfrestningar för de offentliga finanserna i alla utvecklade länder, men utvecklingen väntas bli mest dramatisk just i medelhavsländerna. Figuren nedan visar att äldrekvoten (antalet personer 65 år och äldre i förhållande till antalet personer 15-64 år) enligt FNs prognoser kommer att öka från 0,28 idag till 0,41 år 2050 i Sverige, men från ca 0,26 till nästan 0,6 i medelhavsländerna.

Äldrekvoter

Äldrekvoter. Antal personer 65 år eller äldre i förhållande till antalet personer 15-64 år. Källa: FN.

Länkar: DN1,2; SvD1,2; AFV

Så tänker nog Finansinspektionen

Förra veckans spekulation kring vad som rör sig i Finansinspektionens huvud var baserad på några enkla — men centrala — antaganden: att det inte finns några informationsasymmetrier mellan låntagare och långivare och att det inte finns några indrivningskostnader om låntagaren inte kan betala sina lån.

Dessa antaganden leder fram de Miller-Modigliani-liknande slutsatser som jag drog inlägget; dvs att det föreslagna taket på bolån saknar praktisk betydelse. I en mer realistisk beskrivning av världen är emellertid inte dessa villkor uppfyllda och FIs förslag får konsekvenser. Anledningen är att en blancolångivare aldrig har full koll på vad låntagaren hittar på när lånekontraktet är påskrivet. Risken finns till exempel att låntagaren drar på sig en massa nya skulder. Denna asymmetriska information gör att räntan på blancolånet kommer att bli högre än på ett lån där bostaden står som säkerhet; även om hushållets faktiska belåningsgrad är exakt densamma som tidigare.

Som Stiglitz och Weiss visat leder sådan asymmetrisk information även till att en del långivare inte kommer att kunna få lån överhuvudtaget. Anledningen är att den höga ränta som ska kompensera för hög risk även tenderar att locka till sig kunder som själva bedömer sin förmåga att betala tillbaks lånet som liten. Bankernas lösning på detta dilemma är att ransonera krediterna. Eftersom roten till detta problem är att bankerna inte får använda sig av hela bostadens värde som säkerhet är denna konsekvens i viss mån onödig; säkerheten får lånet — bostaden — finns ju där men den får inte användas som säkerhet.

Slutsatsen är att FIs förslag med största sannolikhet kommer att leda till lägre belåning, snabbare amorteringstakt och att vissa stängs ute från bostadsmarknaden. Ett alternativ hade kunnat vara att helt enkelt tvinga fram en snabbare amortering av bolånen. Förutom att detta är svårt att övervaka är nackdelen att det hade förhindrat bankerna att ge anstånd med amorteringarna för låntagare med tillfälliga betalningsproblem. Följden hade då kunnat bli att låntagare tvingats ta SMS-lån för att amortera på bolånen, vilket knappast ökat konsumenternas trygghet.

Hur tänker Finansinspektionen?

En av våra trogna läsare, Alexander Kristoffersson, hörde av sig med en fråga om Finansinspektionens förslag att begränsa bostadsbelåningen till 85 procent. Förslaget presenteras som ett konsumentskydd mot för hög skuldsättning men det är svårt att se hur detta är tänkt att fungera. Hushållen kan ju alltid ta blancolån för att finansiera de sista 15 procenten av sitt bostadsköp. Eftersom låntagarens bostad kan drivas in om skulden inte betalas är risken i en sådan tudelad låneportfölj är inte högre än för ett lån på 100 procent av bostadens värde. Lånekostnaden borde därför inte bli högre och om inte lånekostnaden är högre, ja då är det svårt att förstå varför belåningsgraden skulle bli lägre.

Antag att ett hus kostar 100 kronor och att risken för ett 10 procentigt prisfall är 50 procent. Om låntagaren belånar sig till taknocken (dvs 100 procent) kommer långivaren bara att få tillbaks 90 kronor vid ett prisfall. Det förväntade värdet på lånet är alltså 95 kronor och räntan kommer att sättas för att kompensera långivaren för den risk detta innebär.

Om Finansinspektionens förslag går igenom och man tar ett bottenlån på 85 procent av husets värde är risken noll att långivaren inte får tillbaks pengarna. Räntan på bottenlånet blir därför lägre än räntan på bolånet i exemplet ovan. Räntan på blancolånet blir förvisso hög eftersom långivaren med 50 procents sannolikhet bara får tillbaks 5 kronor men det förväntade värdet på hela låneportföljen blir detsamma som tidigare: 85 + 0,5*5 + 0,5*15 = 95. Eftersom den totala risken är densamma som tidigare borde även priset (genomsnittsräntan) på låneportföljen bli detsamma.

Eftersom belåningsgraden enligt detta resonemang inte skulle förändras är det svårt att se på vilket sätt konsumenterna skyddas. En invändning är att låntagarens marginalkostnad för hög belåning påverkas vilket kan hålla nere belåningsgraden. Samtidigt är det inte självklart att det är marginalkostnaden för just bolån som styr hushållens totala belåningsgrad.

Detta får mig att misstänka att Finansinspektionen egentligen är har ett annat, förvisso hedervärt, syfte; att minska bolåneinstitutens exponering vid ett prisfall på bostäder. För att detta ska fungera krävs dock att kapitaltäckningskraven — och därmed bankernas utlåningskostnad — på blancolån är högre än för bottenlån. Annars kommer långivarna att ha incitament att skapa en portfölj av bottenlån och blancolån som ser exakt likadan ut som den tidigare bolåneportföljen. Frågan är bara varför inte Finansinspektionen presenterar sitt förslag på detta sätt i stället?

SvD