Alla kanske inte känner till det, men varje anställning en person har registreras hos SCB. Av någon anledning saknas däremot ett vettigt register över Sveriges största arbetsplats; skolan. Vi har ingen aning om vilken skola en elev besökt förrän betygen registreras efter vårterminen i årskurs nio. Denna brist gör en systematisk utvärdering av skolan omöjlig och bör åtgärdas omgående.Ett par förmiddagar i telefon med SCB och Skolverket ger vid handen att det finns planer på att införa ett heltäckande elevregister. En stötesten är dock de konfessionella friskolorna. Eftersom en registrering av eleverna vid dessa skulle fungera som en registrering av deras trostillhörighet kan det vara ett problem.

Problemet är dock inte värre än att alla elever som i årskurs nio får betyg från en religiös friskola registreras. Varför en registrering vid lägre ålder skulle vara särskilt känslig är oklart. Inte heller undantas religiöst präglade arbetsplatser från kravet att rapportera in sina anställda. Det är därför svårt att se skolans konfession som ett hinder för ett elevregister. Snarast låter det hela som ett svepskäl.

Den svenska skolan lider av svår utvärderingsångest. Nästan undantagslöst sker undersökningar utan tanke på en uppföljning på jämförbar nivå. När exempelvis resultat från nationella prov i gymnasiet samlas in görs detta medvetet på ett sätt som minimerar möjligheten att följa skolor över tiden. Utvärderingsskräcken gör att skoldebatten förs utan koppling till evidensbaserad forskning. I stället slänger sig Björklund med lite siffror och får mothugg utifrån holistiskt framtagna trouppfattningar.

Regeringen ska nu utreda hur utvärderingen av skolan ska se hur framöver. Då ett elevregister är all utvärderings moder måste ett sådant stå överst på agendan. Och om problemet med de religiösa friskolorna visar sig vara oöverstigligt finns en enkel lösning: Dra in deras skolpeng.

I förra veckan skrev jag ett kritiskt inlägg om nivågruppering i skolan. Nivågruppering kan gynna elever genom att undervisningen kan anpassas till elevernas nivå men riskerar särskilt att missgynna svaga elever. Eftersom vi ofta saknar experimentella studier är det emellertid svårt att dra några riktigt starka slutsatser. Som vi skrivit om tidigare har utvecklingsekonomer i allt högre grad börjat använda sig av experiment och nu har Esther Duflo mfl tagit sig an frågan om nivågruppering. Faktum är att det verkar riktigt lyckat. Åtminstone i Kenya.

I studien fick 121 skolor pengar till en extra lärare vilket användes för att dela in klasserna i två grupper. I hälften av skolorna slumpades eleverna mellan grupperna och i hälften delades de in baserat på sina ursprungliga betyg. Arton månader senare visade sig att eleverna i de nivågrupperade klasserna presterade betydligt bättre än de andra. Dessutom gynnades alla elever, svaga som starka, ungefär lika mycket. De positiva effekterna visade hålla i sig långt efter att experimentet avslutats.

Ett intressant resultat är att det i de nivågrupperade skolorna inte spelade någon roll för medelduktiga elever om de hamnade i den hög- eller lågpresterande gruppen, vilket tyder på att de inte påverkades av hur duktiga deras klasskamrater var. I de icke-nivågrupperade skolorna gynnades däremot dessa elever av att hamna i en klass med duktiga klasskamrater. Eftersom läraren anpassar undervisningen efter gruppen är det därför omöjligt att dra några slutsatser om konsekvenserna av nivågruppering genom att undersöka effekten av kamratpåverkan när eleverna inte är nivågrupperade.

Det är svårt att veta om dessa resultat är giltiga även i länder som Sverige. Exempelvis är klasserna i Kenya stora vilket gör det svårt att individanpassa undervisningen och det finns litet utrymme för speciella stödinsatser. Men det är inte utan att man önskar möjligheten att genomföra denna typ av studier även i Sverige.