Från vänsterhåll hävdas ibland slentrianmässigt att nationalekonomer får ett allt större inflytande över politiken. Jag tror att det är precis tvärtom, vilket är paradoxalt med tanke på att nationalekonomisk forskning på senare år fått en allt större bredd och starkare empirisk förankring.
Historiskt har nationalekonomer utövat ett stort inflytande över svensk politik. Till exempel hann Gunnar Myrdal med att vara både ekonomipristagare och handelsminister. (Dessutom grundade han det forskningsinstitut där jag numera forskar — tack för det, Gunnar!) Finansdepartementet har alltid haft nära band till nationalekonomin, vilket i allra högsta grad gäller nuvarande finansminister Anders Borg. Under 90-talskrisen och inför EMU-valet figurerade nationalekonomer flitigt i samhällsdebatten. Riksbankens oberoende ställning, inflationsmål och striktare budgetdisciplin skulle kanske inte ha kommit till stånd utan påtryckningar från nationalekonomer.
Det finns förstås undantag, men på senare år verkar nationalekonomer ha spelat en allt mindre roll i samhällsdebatten (vilket även bland annat Lars Calmfors och Carl Johan Åberg har hävdat).
Nationalekonomerna lyckades inte stoppa avskaffandet av fastighetsskatten, trots en nästintill total enighet bland ekonomer om skattens förträfflighet. Den förra regeringen avskaffade arvs- och gåvoskatten, men behöll förmögenhetsskatten. Alla nationalekonomer är förstås inte överens om att dessa skatter borde avskaffas, men däremot gissar jag att nästan alla borde kunna enas om att hellre avskaffa förmögenhetsskatten än arvs- och gåvoskatten. (Läs gärna Tore Ellingsens beskrivning av händelseförloppet.) Trängselavgifterna i Stockholm infördes visserligen till slut, men nationalekonomer var inte särskilt aktiva i debatten trots rörande enighet inom skrået.
Samtidigt som nationalekonomerna syns mindre i debatten har nationalekonomisk forskning utvecklats i en riktning som borde göra den mer politiskt relevant. Teoretiskt har nationalekonomin utvecklats från 70-talets vackra, abstrakta allmänna jämviktsmodeller till mer verklighetsnära modeller som studerar många olika aspekter av samhällslivet. Den viktigaste förvandling som nationalekonomin genomgått tror jag dock är att empirisk forskning fått en mer central roll (vilket även stöds av den här genomgången i Journal of Economic Perspectives). Nationalekonomer producerar idag mängder av intressant empirisk forskning som är relevant för de flesta politikområden. De senaste årens flitiga nyttjande av (kvasi-)experimentella metoder har också gjort det möjligt att faktiskt undersöka vad som orsakar vad och inte bara nöja sig med korrelationer.
Det är hög tid att fler nationalekonomer deltar i samhällsdebatten och blir bättre på att förmedla modern nationalekonomisk forskning. Forskning som stannar i akademiska elfenbenstorn gör ingen större nytta.

Senaste kommentarer