Var är nationalekonomerna i debatten?

Från vänsterhåll hävdas ibland slentrianmässigt att nationalekonomer får ett allt större inflytande över politiken. Jag tror att det är precis tvärtom, vilket är paradoxalt med tanke på att nationalekonomisk forskning på senare år fått en allt större bredd och starkare empirisk förankring.

Historiskt har nationalekonomer utövat ett stort inflytande över svensk politik. Till exempel hann Gunnar Myrdal med att vara både ekonomipristagare och handelsminister. (Dessutom grundade han det forskningsinstitut där jag numera forskar — tack för det, Gunnar!) Finansdepartementet har alltid haft nära band till nationalekonomin, vilket i allra högsta grad gäller nuvarande finansminister Anders Borg. Under 90-talskrisen och inför EMU-valet figurerade nationalekonomer flitigt i samhällsdebatten. Riksbankens oberoende ställning, inflationsmål och striktare budgetdisciplin skulle kanske inte ha kommit till stånd utan påtryckningar från nationalekonomer.

Det finns förstås undantag, men på senare år verkar nationalekonomer ha spelat en allt mindre roll i samhällsdebatten (vilket även bland annat Lars Calmfors och Carl Johan Åberg har hävdat).

Nationalekonomerna lyckades inte stoppa avskaffandet av fastighetsskatten, trots en nästintill total enighet bland ekonomer om skattens förträfflighet. Den förra regeringen avskaffade arvs- och gåvoskatten, men behöll förmögenhetsskatten. Alla nationalekonomer är förstås inte överens om att dessa skatter borde avskaffas, men däremot gissar jag att nästan alla borde kunna enas om att hellre avskaffa förmögenhetsskatten än arvs- och gåvoskatten. (Läs gärna Tore Ellingsens beskrivning av händelseförloppet.) Trängselavgifterna i Stockholm infördes visserligen till slut, men nationalekonomer var inte särskilt aktiva i debatten trots rörande enighet inom skrået.

Samtidigt som nationalekonomerna syns mindre i debatten har nationalekonomisk forskning utvecklats i en riktning som borde göra den mer politiskt relevant. Teoretiskt har nationalekonomin utvecklats från 70-talets vackra, abstrakta allmänna jämviktsmodeller till mer verklighetsnära modeller som studerar många olika aspekter av samhällslivet. Den viktigaste förvandling som nationalekonomin genomgått tror jag dock är att empirisk forskning fått en mer central roll (vilket även stöds av den här genomgången i Journal of Economic Perspectives). Nationalekonomer producerar idag mängder av intressant empirisk forskning som är relevant för de flesta politikområden. De senaste årens flitiga nyttjande av (kvasi-)experimentella metoder har också gjort det möjligt att faktiskt undersöka vad som orsakar vad och inte bara nöja sig med korrelationer.

Det är hög tid att fler nationalekonomer deltar i samhällsdebatten och blir bättre på att förmedla modern nationalekonomisk forskning. Forskning som stannar i akademiska elfenbenstorn gör ingen större nytta.

Bara pengar höjer inte forskningen

Hur kan svensk forskning förbättras och på vilket sätt kan politikerna bistå den processen? Svaret är enkelt — om man ska tro regeringen. I dess kommande forskningsproposition aviseras uppemot 15 miljarder kronor mer till forskningen de kommande fyra åren.

Men räcker det verkligen med enbart mera pengar? Nej, tyvärr inte. Anledningen är att i Sverige har vi en institutionell utformning av forskningen och dess resurstilldelning som inte i särskilt hög utsträckning uppmuntrar människor som redan är duktiga att prestera ännu bättre. Ett exempel är lönesättning, där forskarlöner ofta stipuleras centralt på fakultets- eller forskningsrådsnivå. Alla får i princip samma lön om de har samma rang (t ex nydisputerade, docenter), oavsett talang eller för den delen forskningsfält. Mera pengar till forskning betyder alltså inte högre lön för forskarna, utan snarare längre period med den gamla lönen. Får det forskarna att spendera längre dagar, fler kvällar och helger på forskningen? Knappast. Eftersom forskningsprojekten är tidsbegränsade och den befintliga forskarpopulationen inte kan göra av med regeringens nya miljarder kommer dessa pengar istället leda till att fler forskare anställas som doktorander och post-docs, personer som tidigare inte ansetts talangfulla nog för att bli doktorander eller att tilldelas forskningsmedel efter disputationen.

Resultatet är en växande forskarpopulationen där tillskottet i huvudsak utgörs av personer med lägre produktivitet och mindre forskartalang. Regeringens pengatillskott kan paradoxalt nog alltså leda till att den genomsnittliga kvaliteten och produktiviteten i svensk forskning blir lägre.

Hur ska då regeringen lösa problemet? Detta är en stor och pågående diskussion utan enkla svar, men vissa strukturella refomer i kombination med mera pengar skulle kunna göra underverk. Till exempel bör man kraftigt underlätta flexibiliteten i att anlita assistenter. Uppbyggandet av nya stora databaser bör premieras. Den rigida lönesättningspolitiken bör lösas upp och mer prestationsbaserade löner införas. Enbart med sådana åtgärder kan ökade statliga forskningsresurser förmå forskarna att arbeta ännu hårdare för att hävda sig i den globala konkurrensen. Att bara tilldela mera pengar räcker inte.

**** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt 26/9 skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Som sagt.

Vem har egenligen makten i kommunen?

Idag presenterar IFAU en ny rapport där undertecknad tillsammans Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist har studerat hur hur antalet anställda i kommunerna förändras då det generella statsbidraget blir större. Vi finner att då statsbidraget ökar med 100 kronor per kommuninvånare, vilket innebär cirka 6–7 procents ökade bidrag för en genomsnittskommun, ökar lägre tjänstemännen inom den centrala administrationen med hela 1,5 procent. De höjda statsbidragen verkar däremot inte leda till fler anställda inom barnomsorg, skola och äldreomsorg.

Hur ska man förstå dessa resultat, med tanke på alla röster som skriker på mer resurser till vård, skola och omsorg? Kan det vara så att de kommunala tjänstemännen tack vare sitt informationsövertag över politikerna kan styra var resurser ska hamna och på så sätt försöker minska sin egen arbetsbörda genom att anställa fler administratörer? Hypotesen känns tyvärr inte främmande.

Detta väcker frågan om vem som egentligen har makten i kommunen. Är det de folkvalda politikerna där de allra flesta är fritidspolitiker med begränsade möjligheter att sätta sig in i den kommunala ekonomin eller tjänstmännen med ett informationsövertag som bereder och föreslår vilka beslut politikerna ska fatta? Intressant i sammanhanget är att sedan 50-talet har antal folkvalda minskat samtidigt antal tjänstemän har ökat. Samtidigt har kommunerna fått ett allt större ansvar över viktiga välfärdstjänster så som skola, barnomsorg och äldrevård.

Den slutsats jag drar av detta är att det är dags att på allvar fundera över vilka uppgifter som ska ligga på vilken beslutsnivå. Är det verkligen rimligt att ansvaret för våra viktigaste välfärdstjänster ligger på den kommunala nivån? Åtminstone tycker inte jag att jag hittar svaret på detta hos Ansvarskommitténs slutbetänkande.

Ska jobbskatteavdraget fasas ut?

Miljöpartiet föreslår idag att jobbskatteavdraget ska fasas ut. Med det menar de inte att det ska avvecklas, utan att avdraget ska bli lägre vid högre inkomster och att inget avdrag ska utgå vid inkomster över 30.000 kr per månad. Avsikten med jobbskatteavdraget är ju att det ska riktas till låginkomsttagare och stimulera deras arbetsutbud. Tanken med utfasning är alltså tilltalande. Men ändå inte rätt.

Från Finanspolitiska rådets rapport 2008Problemet med utfasning är att man i praktiken höjer marginalskatten i den inkomstregion där utfasningen sker — de som tjänar runt 25.000 kr i månaden får lägre avdrag om de arbetar extra eller skaffar ett bättre jobb. I Finanspolitiska rådets rapport undersökte vi effekterna av att fasa ut avdraget (jag tror att vår utgångspunkt var densamma som miljöpartiets, dvs att utfasning var en bra idé). I tabellen till höger visas hur sysselsättningen enligt beräkningarna påverkas med och utan utfasning. Vi fann alltså att utfasningen skulle medföra betydande problem och att de positiva sysselsättningseffekterna nästan skulle utebli. Enligt våra beräkningar skulle utfasningen inte ens reducera inkomstojämlikheten. Vi skriver:

En utfasning innebär visserligen att höginkomsttagare i mindre grad får tillgång till avdraget, men samtidigt tenderar utfasningen att minska inkomsterna för medelinkomsttagare, främst därför att de väljer att arbeta färre timmar.

Giffen-varor, visst finns de

Som student gick en ansenlig (nåja) del av min matbudget till snabbnudlar. Nuförtiden lyser de prassliga paketen med sin frånvaro och i stället ligger alltsomoftast en bit gruyère och väntar i kylen. För så är det; när inkomsterna stiger väljer vi bort vissa varor och köper mer av andra. Vilket faktiskt visar sig ha betydelse för hur fattigdomsbekämpning bör bedrivas.

nudlar 

Vår levnadsstandard påverkas inte bara av lönen utan även av priserna på det vi köper. Om priset på gruyèr stiger blir jag fattigare och om det sjunker blir jag rikare. Förutom den uppenbara substitutionseffekt som gör att vi försöker ersätta dyra varor med billiga skapar därför prisförändringar en inkomsteffekt; den påverkan inkomstförändringar har på våra konsumtionsmönster. I fallet gruyère gör båda effekterna att jag väljer bort osten när priset stiger, men när priset på nudlar stiger är det annorlunda för en fattig student. Visst, man vill köpa mindre nudlar eftersom de blivit dyrare, men man har även blivit fattigare vilket gör nudlarna mer attraktiva.

Det är därför inte självklart att en prisökning gör att konsumtionen av en vara minskar. Om varan utgör en stor del av hushållsbudgeten är det möjligt att inkomsteffekten är större än substitutionseffekten. I så fall har vi ett exempel på en Giffen-vara som vi konsumerar mer av när priset på den stiger. Giffen-varor har länge setts som ett rent teoretisk fenomen och deras existens i verkligheten har ifrågasatts.

Tills nu. I en studie under publicering i American Economic Review finner Robert Jensen och Nolan Miller tydliga belägg för att fattiga människor i södra Kina köper mindre ris när priset på ris sjunker. I norra Kina ser de samma mönster, men då när priset på vete — huvudingrediensen i nudlar — ändras.

Äsch, säger kanske någon, det kan man inte tro på. Resultatet beror säkert på att priset periodvis stiger just på grund av att efterfrågan är hög. Ett uppenbart exempel på omvänd kausalitet, med andra ord. Men så inte fallet. I stället har Jensen och Miller genomfört ett storskaligt experiment där ett slumpmässigt urval fattiga kinesiska hushåll fått sin basvara subventionerad. I förhållande till en kontrollgrupp minskade hushållen som fick del av subventionen sin konsumtion av ris eller vete. Överskottet använde de till att köpa annat.

ris

Förbluffande nog finner Jensen och Miller i en uppföljande studie att subventionerna inte ledde till ett förbättrat näringsintag. Bland en del hushållstyper försämrades till och med näringsintaget när de ersatte ris och vete med andra varor. Förutom att vara teoretiskt intressanta belyser alltså dessa studier problemen förknippade med försök att förbättra folkhälsan via prissubventioner. Hur detta bäst ska göras är dock en annan fråga.

Lästips: Robert Jensen skriver själv om forskningsprojektet på Freakonomics (I, II, III).

Hyresrätten – en bättre lösning

Idag gick remisstiden ut för utredningen om allmännyttans framtid. Utredningen är märklig eftersom den inte berör de centrala frågor om effektivitet och fördelning som vi vanliga dödliga anser vara kärnan i diskussionen om hyresregleringen (se här och här). I stället valde regeringen att ge utredaren uppdraget att helt betrakta problemet ur ett juridisk perspektiv.

Som man frågar får man svar. Utredningens förslag om en gradvis höjning av hyrorna på de platser där det finns ett efterfrågeöverskott kommer ganska snabbt att avskaffa köerna på bostadsmarknaden. Det är i sig bra men förslaget struntar i att enorma värden kommer att föras över från hyresgäster till fastighetsägare. Hyresgäster som köat, fjäskat, bytt och betalat sig till de värden en reglerad hyra för med sig kommer inte att kompenseras. Utan att lyfta ett finger kommer miljardbelopp att regna över hyresvärdarna. Förslaget har alltså en mycket tveksam fördelningsprofil.

Och det helt i onödan. En bättre väg till samma slutliga hyresnivå vore att hyressättningen släpps fri vid kontraktsöverlåtelser. Alternativt Än bättre skulle hyresvärden ges möjlighet att köpa loss hyresgästen ur det reglerade kontraktet. Mot en kompensation på, säg, 300 000 kronor, så blir det fri hyressättning på lägenheten. Den exakta summan förhandlas fram mellan gäst och värd för att på så sätt fördela värdena mellan båda parter.

Även den som är i grunden positivt inställd till marknadshyror har ingen anledning att välja utredarens förslag. Det finns bättre vägar dit.

DN, AB, Nonicoclolasos, Heidbrink, Hyresgästföreningen, Magnus Andersson

Bör kvinnor slippa fasta under Ramadan?

Sedan en knapp vecka pågår Ramadan, den muslimska fastemånaden då ingen mat eller dryck ska intas mellan gryning och skymning. I svenska media och bland bloggar beskrivs Ramadan ofta som en harmlös högtid bland andra.

Men är den verkligen så harmlös? I en ny forskningsrapport av de nationalekonomerna Douglas Almond och Bhashkar Mazumder visas att det näringsunderskott som gravida mödrar får under fastan har stora negativa följder för deras barn. Studien bygger på demografiska data på individnivå från såväl muslimska länder i Afrika som muslimer boendes i USA.

En av fastans negativa effekter är att barn som spenderade sin första månad i livmodern under Ramadan var signifikant lättare vid födseln, något som medicinsk forskning visat är kopplat till framtida besvär.

Några av dessa besvär studeras av Almond och Mazumder. Till exempel visar de att barn som låg sin första månad i livmodern under Ramadan löper 25% större risk att senare i livet drabbas av läs- och inlärningssvårigheter än de barn som inte vid något tillfälle legat i mammas mage under Ramadan. På samma sätt är den förhöjda risken för blindhet 33% och för dövhet 64%.

Religiösa traditioner kan vara meningsfulla och värdeskapande för många människor. I vissa fall kan de dock vara negativa för de berörda. Ett sådant exempel förefaller fastetraditionen under Ramadan vara, åtminstone för gravida mödrars ofödda barn. Gravida mödrar — och egentligen samtliga kvinnor i fertil ålder graviditeter sällan upptäcks före 4 veckor — borde alltså helt slippa fasta under Ramadan. I vissa muslimska länder praktiseras redan dylika undantag men på andra håll saknas särbehandling.

Almonds och Mazumders studie har ännu inte publicerats och är därmed fortfarande att betrakta som preliminära. Samtidigt baseras de på mycket stora datamaterial och vedertagna metoder och bör betraktas som trovärdiga. Givet därför att fastan under Ramadan har så pass stora kostnader för både person och samnhälle borde svenska myndigheter borde inleda en egen granskning i frågan. För inte kan väl religiösa ritualer vara viktigare än våra barns hälsa?

Hemlig Världsbanksrapport släppt

Andreas, trogen Ekonomistas-läsare, uppmärksammar oss på att den hemliga Världsbanksrapport som diskuterades i somras nu är släppt. Den minnesgode erinrar sig att rapporten hävdar att satsningen på biobränslen är den överlägset viktigaste orsaken till stigande matpriser. Efter att ha skummat rapporten kan jag bara säga att jag inte är kapabel att bedöma dess slutsatser. Kanske någon annan känner sig manad?

Annika Alexius: Gör riksbanken rätt?

Ett inlägg av vår gästskribent Annika Alexius, gästprofessor vid Stockholms universitet

Imorse höjde Riksbanken räntan till 4,75 procent i ett läge med vikande internationell och svensk konjunktur. Därmed kan vi vänta oss högre arbetslöshet, lägre tillväxt, lägre bostadspriser och en djupare finanskris än om räntan hade behållits oförändrad.

Man kan kritisera höjningen utifrån (åtminstone) två perspektiv: För det första: Givet att Riksbanken har ett rent inflationsmål och inte ska ta hänsyn till den realekonomiska utvecklingen annat än i den mån den påverkar inflationen, är det rätt att höja räntan idag? För det andra: Är det vettigt att en centralbank enbart bryr sig om inflationen och struntar i vad som händer med till exempel arbetslösheten? Jag vill lämna effekten av fallande oljepriser etc. åt prognosproffsen och hävda att Riksbanken antagligen gjorde rätt givet sitt mål men att målet är fel.

Givet hur den svenska penningpolitikens mål är formulerat gjorde Riksbanken det enda möjliga. Den faktiska inflationen var uppe i 4,4 procent på årsbasis under sommaren och inflationsförväntningarna ligger fortfarande långt över två procent.

Sverige skulle antagligen må bättre av en penningpolitik som tog mera hänsyn till den realekonomiska utvecklingen snarare än att formellt enbart fokusera på inflationen. Med dagens målformulering ska Riksbanken endast bry sig om arbetslösheten om inflationen redan ligger kring två procent, d.v.s. preferenserna är lexikografiska.

Inflationsmål leder till en penningpolitik som gagnar hela samhället så länge som chockerna till ekonomin kommer från efterfrågesidan. Då kommer en högre ränta att dämpa både inflationen och efterfrågan under högkonjunkturer, medan man kan sätta en lägre ränta som stimulerar efterfrågan under lågkonjunkturer när efterfrågan är låg.

Det senaste årets oljeprishöjningar är en typisk utbudschock, vilket innebär att inflationen stiger samtidigt som tillväxten fallker och arbetslösheten ökar. Det är just vid utbudschocker som penningpolitiken ställs inför en målkonfikt: Ska centralbanken höja räntan för att bekämpa inflationen trots att detta kommer att leda til ännu högre arbetslöshet eller ska man släppa upp inflationen för att istället försöka hålla nere arbetslösheten? Det är inte möjligt att både hålla inflationen normallåg och tillväxten normalhög vid en utbudschock; här måste man välja. Så gott som samtliga papper om optimal penningpolitisk respons på oljeprischocker är överens om att det samhällsekonomiska utfallet blir bättre om räntan sänks eller åtminstone inte höjs lika mycket vid en oljeprischock som vid andra chocker som påverkar inflationen.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve gör en helt annan prioritering vid utbudschocker än Riksbanken (och för den delen ECB). De har inte ett rent inflationsmål utan bedriver en mera flexibel penningpolitik där realekonomiska hänsynstaganden spelar stor roll, mycket sörre roll än här i Sverige /EMU. FED har sänkt styrräntan flera gånger för att avhjälpa den nuvarande krisen (som i och för sig tycks vara mycket värre i USA än i Sverige). Det är mycket lätt att visa formellt att en sådan penningpolitik med en vettig centralbankschef ger bättre samhällsekonomiska utfall vid utbudschocker än en ”inflation nutter”, vilket vi tycks ha i Sverige idag..

När oljepriset stiger går inflationen upp och tillväxten ner. En centralbank med ett rent inflationsmål ska höja räntan utan att ta hänsyn till effekterna på arbetslösheten, vilket inte är den samhällsekonomiskt optimala penningpolitiska responsen på chocken. Denna konsekvens av formuleringen av den svenska penningpolitikens mål kan knappast komma som en överraskning eftersom resultatet ifråga är mycket välkänt sedan mycket länge. Så det är ingen större idé att gnälla på den nuvarande Riksbanksledningen; felet ligger inte hos dem utan i formuleringen av den svenska penningpolitikens mål!

Uppdatering: Dagens industri uppmärksammar idag Annika Alexius diskussion om riksbankens mål (låt vara att de kallar oss Economistas).

Rationella lotterispelare?

Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att människor är rationella. I många sammanhang är detta ett väl magstarkt antagande, i synnerhet då beslutssituationen är komplex och det handlar om beslut som vi inte fattar särskilt ofta (mer om detta i min recension av boken Nudge). I en del fall kan dock enkla inlärningsregler få oss att bete oss som om vi vore rationella. Detta verkar precis vara vad som hände när Svenska Spel lanserade nummerspelet Limbo i början av förra året.

Reglerna i Limbo är enkla: alla spelare (ca 54000 st) väljer ett heltal mellan 1 och 99999 och den som valt det lägsta unika numret vinner. Trots enkelheten är det ganska komplicerat att räkna ut jämvikten. I detta spel innebär jämvikten att man spelar alla nummer mellan 1 och ca 5500 med ungefär samma sannolikhet.

Den streckade svarta linjen i bilden nedan visar det förväntade utfallet om ca 54000 personer spelar i enlighet med jämvikten. De röda staplarna är de nummer som valdes under den första omgången av spelet. Detta är knappast en triumf för spelteorin — det är ett stort glapp mellan den teoretiska lösningen och människors faktiska beteende. För många spelare valde väldigt låga nummer, men alldeles för höga nummer gissades också för mycket. Dessutom är spelarna väldigt förtjusta i vissa specifika nummer, såsom 1234, 3333 och 2007…

Videon längst ned i detta inlägg visar vad som hände under de efterföljande 48 dagarna. På något sätt verkar det som spelarna lär sig att spela väldigt nära jämvikten. Hur kan detta komma sig? Svaret på den frågan ges av den tjocka heldragna svarta linjen i videon. Det är en inlärningsmodell som bygger på en väldigt enkel regel: spelarna observerar gårdagens vinnande nummer och väljer att spela nummer i närheten av detta nummer i större utsträckning. Som synes av videon kan en såpass enkel beslutsregel förklara ganska mycket av vad som hände i spelet Limbo.

Människor kan inte alltid leva upp till de höga krav på rationalitet som nationalekonomiska jämviktsmodeller ofta kräver. I en del fall kan dock möjlighet till upprepning och inlärning göra att enkla beslutsregler ändå leder oss fram till jämvikten.

Detta är ett av budskapen i en uppsats som ingår i min avhandling Bounded Rationality and Endogenous Preferences som jag försvarar vid Handelshögskolan i Stockholm idag. Förhoppningsvis kan jag titulera mig doktor vid dagens slut och därmed är det bara disputerade nationalekonomer som skriver här på Ekonomistas. Forskar gör jag sedan ett par dagar inte längre på Handelshögskolan, utan på Institutet för internationell ekonomi på Stockholms Universitet.

Klicka här om du inte kan se videon!