Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:
Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.
En del av “liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:
Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.
Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den “beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till “liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär “höger”.
En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en “monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både “höger” och “vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.
En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: “Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt “vänster”.
Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.
Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.
Ekonomistas 
Är det inte också så att givet en partiidentifikation tenderar nationalekonomer att vara mer (ekonomiskt) liberala än sina partivänner? Jag kommer t.ex. att tänka på Kanslihushögern inom socialdemokraterna samt på Anne Wibble inom folkpartiet.
Vetenskaplig metodologi är allmängiltig och inte politisk vinklad. Einstein var ju exempelvis socialist.
Sen att många neoklassiska teorier inte uppfyller allmängiltiga vetenskapskriterier som falsifierbarhet, det gör ju inte nationalekonomin liberal, men det kanske å andra sidan gör vissa teoriers försvarare liberala.
Om man till exempel gör antagandet att alla människor agerar som “den ekonomiska människan” så blir ens utsaga verklighetsskild och icke falsifierbar.
Emma: Angående detta med icke-falsifierbarhet skulle du nog kunna tänkas finna Bolands artikel “On the Futility of Criticizing the Neoclassical Maximization Hypothesis” intressant. 🙂
Niclas: Jag har samma känsla som du, även om jag också kan tänka mig att ekonomer ofta anses vara på vänsterkanten i konservativa partier.
Emma: Problemet med samhällsvetenskap är att det finns så många antaganden som är svåra att testa. Även om alla antaganden vi utgår från i princip vore falsifierbara (vilket iofs är tveksamt och visas i Bolands artikel) så kommer det dröja väldigt länge innan vi på empirisk väg kommer fram till om de är riktiga eller ej. Innan vi nått dit tvingas vi använda de antaganden som f.n. anses vara acceptabla inom den disciplin vi verkar och dessa konventioner kan få stor betydelse för det perspektiv vi anlägger på verkligheten (som kan vara ideologiskt färgat). I nationalekonomi handlar detta bland annat om att inte utan goda skäl avvika från att anta maximerande beteende, jämvikt, stabila prefenser, att folk inte gör misstag m.m.
Niclas:
Tack! Javisst, han erkänner ju att den teori han intresserar sig för är metafysisk.
Tänk om medicinarna skulle testa effekterna av ett visst läkemedel på människokroppen, få svaga och/eller motsägelsefulla empiriska samband, men ändå framhärda att medicinen har vissa effekter på grund av en metafysisk teori… Skulle du svälja dessa piller då?
Robert:
“Även om alla antaganden vi utgår från i princip vore falsifierbara (…) så kommer det dröja väldigt länge innan vi på empirisk väg kommer fram till om de är riktiga eller ej”.
Absolut. Det kommer att dröja väldigt länge innan vi kan konstatera exempelvis ceteris paribus och bestående marknadsjämvikt i världen därute. Väldigt, väldigt länge. Varför inte nöja sig med falsifierbara teorier och sikta på hyfsat entydiga empiriska landvinningar tills dess?
Jag tycker också att vårt ämne genomsyras av en hel del ideologi. Så långt håller jag med Robert. Men jag tror inte att man som Bergström ska anta att det är så enkelt som att nationalekonomi = liberalism. För det första är det inte korrekt att låta “frihet från” representera liberalismen. “Frihet till” är minst lika viktigt – och då kommer vi närmare Amartya Sen än Milton Friedman. För det andra förekommer ideologiska tendenser åt såväl vänster som höger. Åtskilliga nationalekonomer som intresserar sig för tillväxt uppvisar ett påfallande ointresse för tillväxtens motor, dvs företagare/entreprenörer. Och den beskattningsteori som går under namnet “optimal taxation” vilar på en egentligen ganska märklig ideologisk grund, vilket påpekats nyligen i ett papper av Mankiw och Weinzerl som även diskuterats på denna blogg.
Att en så framstående tänkare som Hayek i stort sett marginaliserats inom nationalekonomin (handen på hjärtat: hur många har läst “The Use of Knowledge in Society”?) kan också ses som ett tecken på att det inte är tal om någon högervridning av diskursen som helhet.
Emma: Jag håller med dig om att vi bör fokusera på “falsifierbara teorier och sikta på hyfsat entydiga empiriska landvinningar”. Man bör dock vara medveten om att det ofta finns väldigt många tänkbara förklaringar för samma fenomen och vilken förklaring vi väljer kan ha betydelse bland annat för de normativa implikationerna av teorin.
Johan: Mitt inlägg var kanske otydligt på den här punkten, men meningen var att visa att nationalekonomi kan slå åt både “vänster” och “höger” — därav frågetecknet i rubriken.
Hur många av nationalekonomins teorier är icke-falsifierbara? En makroartikel utan empirisk support kommer inte långt idag. Teorier baserade på axiomet om den nyttomaximerande individen ger trots allt prediktioner, och dessa prediktioner kan testas. Det känns som om ni jagar lite väderkvarnar här.
Hur många mediciner upptäcks slumpmässigt där forskarna inte har en susning om den underliggande mekanismen? Det är ju samma kritik som att nationalekonomins axiom är svårtestade.
Pontus, du har rätt i att det finns få tillämpade teorier i nationalekonomi som inte är falsifierbara. Däremot är många av beståndsdelarna i våra teorier inte falsifierbara, eller i alla fall mycket svåra att testa. Flera teorier i deras mest grundläggande utformning är inte alltid heller falsifierbara. Larry Samuelson medgav faktiskt detta när jag frågade honom om teorin för upprepade spel var falsifierbar. “Förmodligen inte”, var hans svar. För att teorin om upprepade spel ska kunna falsifieras krävs ytterligare antaganden (t.ex. vissa prefenser), men likväl fyller den teorin ett par årgångar i Econometrica. 😉
Du har rätt Robert, men gör det så mycket?
Kvantumteorin kan inte falsifieras. Är fysik pseudovetenskapligt kvacksalveri för det? Fysiken ger trots allt rätt skarpa prediktioner som lyckas ta oss till månen. Vissa delar av relativitetsteorin är falsifierad, trots det bygger en enorm del av vår kunskap, och faktiska leverne, på de approximationer den genererat. Vad är det ni begär av en vetenskap? Vilka samhällsvetenskaper passerar detta nålsöga? Genusvetenskapen? Statsvetenskapen?
Väderkvarnar, återigen.
Pontus, du kanske har rätt i att det egentligen inte gör så mycket att alla våra teorier inte är falsiferbara och visst kan även goda approximationer vara användbara. Jag vill mest göra tydligt att empiriska resultat + falsifierbarhet inte med nödvändighet leder oss till en viss teori, utan det finns många olika teorier som kan förklara samma sak. Vilken förklaring vi då väljer kan ha stor betydelse för hur vi ser på fenomenet.
Låt mig ta ett konkret exempel: Gruber och Köszegi (QJE, 2001) (finns att läsa här: http://elsa.berkeley.edu/~botond/addiction.pdf). De utvidgar Beckers modell för rationellt beroende med tidsinkonsistenta preferenser. Deras nya modell har samma positiva implikationer som Beckers modell, men de normativa implikationerna skiljer sig åt. Hur ska vi välja teori tills dess vi har lyckats enas om människor är tidskonsistenta eller ej? Vad ska vi göra om vi aldrig lyckas enas på empirisk väg om detta?
“Kvantumteorin kan inte falsifieras.”
Kvantumteorin, vad är det? Menar du kvantteorin, eller kvantfysikens teori? Vad är det då i dessa teorier som inte kan falsifieras närmare bestämt?
“Vissa delar av relativitetsteorin är falsifierad”
Vilka delar mer specifikt?
Nationalekonomiska teorier må vara mer eller mindre falsifierbara. So far so good. Problemet är bara att de sällan ger särskilt bra prediktioner. Inflationen om 12 månader, arbetslöshet om 12 månader, börsen imorgon, medborgarnas sparbeteende över livscyckeln: dessa är bara några få exempel på viktiga områden där vi har beklämmande låg förmåga att förutse vad som kommer ske. Att överhuvudtaget jämföra nationalekonomi med fysik är att ge oss på tok för mycket cred.
Markus – Jag upptäckte att “quantum” tydligen översätts med “kvant”. Jag ber så ödmjukt om ursäkt och bugar mig inför din briljans! Jag tänkte här på exempelvis Shrödingers katt där teorins prediktioner förändras just för att de observeras. Det omöjliggör viss falsifiering. När det kommer till relativitet så motsägs stora delar av just kvantmekaniken. I synnerhet, har jag för mig, special relativity.
Johan A – Låter rimligt (även om man förstås kan fråga sig inom vilken norm du tycker att prediktionerna är dåliga), så låt oss då göra jämförelser inom samhällsvetenskapen. Jag ser sällan prediktioner från de andra samhällsvetenskaperna, och när de väl gör några (har någon något exempel?) är de då mer träffsäkra?
Och Robert, visst har du rätt! Men jag tycker ändå att det finns en stark tradition inom nationalekonomin att ständigt ifrågasätta och söka bättre teorier som eventuellt kan lösa empiriska oregelbundheter och anomalier! Och bara det faktum att vi, som är nationalekonomer, har en sån här diskussion sänder väl en del signaler om ämnets villighet att ifrågasätta sina grundantaganden. Inom andra samhällsvetenskaper verkar det krävas människaor som Alan Sokal för att det ska bli något liv i luckan!
Så min poäng är nog att visst är kritik berättigat, och skall alltid vara välkommet, men kritiken måste vara relevant, och inte bara i rent effektsökeri eller pga politiska agendor. Dessutom står sig nationelekonomin bra i den här frågan om man jämför med flera andra samhällsvetenskaper!
Pontus: Jag måste komma med lite invändningar. Vad du säger om Schrödingers katt har saker bakvänt (som det heter på klingande svengelska). Teorins förutsägelser ändras inte av att man observerar. Tvärtom – teorin förutsäger bara vad som händer när man observerar. Det man typiskt gör i ett kvantmekaniskt problem är att man beräknar sannolikheter för olika experimentella utfall, t.ex. om katten är död eller levande, eller vilken energi strålningen från ett radioaktivt sönderfall kommer att ha. Man vet sen att ett av de möjliga utfallen kommer att inträffa när man mäter en viss fysikalisk observabel, men man kan inte ens i princip säga i förhand vilket av dem. Det är alltså inte förutsägelserna man ändrar vid en mätning. Det man ändrar är vågfunktionen (den funktion som beskriver de olika möjliga utfallen), som (löst talat) går från att beskriva alla möjliga utfall till att beskriva det som just inträffade. Det kallas att vågfunktionen kollapsar.
Det innebär på sätt och vis att man ändrar teorins förutsägelser, eftersom när man observerat ett system har man ändrat vågfunktionen. Om man sen observerar systemet igen har man i allmänhet andra möjliga utfall än innan den första observationen, men det betyder inte att teorin inte är falsifierbar.
Vad det gäller relativitetsteorin så är det fel vad du skriver. Relativitetsteorin har inte blivit falsifierad utan är snarare extremt väl testad inom sitt giltighetsområde. Särskilda relativitetsteorin har inga problem med kvantteorin – det som är problemet är att förena allmänna relativitetsteorin med kvantteorin, men det betyder inte på något sätt att den är falsifierad. Alla teorier har ett specificerat giltighetsområde (som man för all del inte alltid vet vad det är) och att teorin inte gäller utanför det området betyder inte att teorin är falsk.
Som Rikard skriver (och jag misstänkte) hade Pontus fel angående falsifierbarheten inom den moderna fysiken. Däremot tycker jag inte det nödvändigtvis innebär ett stort problem. Inte heller att som Johan A påpekar att nationalekonomiska teorier “sällan ger särskilt bra prediktioner”. En vetenskaplig teori behöver inte bara ge prediktioner för att värdefull, utan värdet kan ligga i teorins förmåga att förklara observerade fenomen. Evolutionsteorin kan vara ett exempel på en teori vars värde också främst ligger i dessa förmåga att förklara, snarare än att förutse.
Pontus:
Hur många av de nationalekonomiska teorierna som inte är falsifierbara? Bra fråga som någon djärv NEK-metodolog borde gräva i.
Jag kan komma på några stycken, exempelvis den som Boland nämner, den som Robert nämner, liksom samtliga teorier som vilar på antaganden om marknadsjämvikt, rationellt beteende och ceteris paribus. Det borde bli ett gäng bara där. Plus alla som går att härleda och bevisa matematiskt helt oavsett hur empirin ser ut, som Ricardos teori om komparativa fördelar och Solows tillväxtteori.
“Hur många mediciner upptäcks slumpmässigt där forskarna inte har en susning om den underliggande mekanismen”?
Säkert inte särskilt många – men en metafysisk teori är knappast till någon hjälp eftersom den per definition saknar egenskapen att kunna säga något om den underliggande mekanismen.
Kul att fysikerna lägger sig i diskussionen, förresten! Metodologi är viktigt och intressant.
Marcus:
“En vetenskaplig teori behöver inte bara ge prediktioner för att värdefull, utan värdet kan ligga i teorins förmåga att förklara observerade fenomen”.
Hur ska man kunna lita på förmågan att förklara om teorin ger usla prediktioner? Usla prediktioner är för mej ett allmängiltigt tecken på en usel modell/teori.
Rikard – Trevligt att fysiker (?) blandar sig i och rättar till diskussionen! Du kanske eventuellt kan svara på några frågor? 1, Säger inte tankeexperimentet att Schrödingers katt är i ett tillstånd av att både vara levande och död så länge den inte observeras, men att den tar ett av dessa tillstånd när den observeras? Hur falsifieras, detta för katten ganska onaturliga tillstånd, att både var levande och död samtidigt (det går ju inte, per definition, medelst observation). Vad jag har förstått används sk point particles i nästintill alla QM-modeller. Dessa har massa, men ej rymd. Hur kan dessa observeras eller falsifieras? Makorkonsekvenserna av QM stämmer inte överens med relativitet. Måste inte en av dem då brista i förklaringsgrad? Är det inte så att flera av de prediktioner QM gör, ändras vid en observation? Att vissa saker således måste modelleras som något stochastiskt eftersom ett mönster, om det finns, förändras vid en observation?
Markus – Du verkar också ha koll på det här, så du är naturligtvis också välkommen att ge dina synpunkter på ovan.
Emma – Varför kan inte teorier som baseras på rationellt beteende eller marknadsjämvikt (som förövrigt inte är ett antagande utan en definition på en marknad – vad någon köper, måste någon annan sälja) falsifieras? Eller ceteris paribus? De ger prediktioner som kan testas.
Ricardos komparativa fördelar köper jag dock. Den kan inte falsifieras. Matematiken kan inte heller per definition falsifieras, eftersom den själv är en uppsättning av människan skapade regler. Rent kvacksalveri, således!
Markus – Evolutionsteorin har gett massvis med prediktioner. Se här för ett exempel: http://chem.tufts.edu/AnswersInScience/evo_science.html
Väntar på spänning efter fler exempel över vetenskapliga teorier som ger usla prediktioner men trots allt är intressanta! (och kanske tillochmed sanna)
Emma/Pontus: Missfårstå inte min poäng, jag var inte ute efter att underminera evolutionsteorins vetenskapliga status. Utan tvärtom poängtera att en teori kan vara vetenskaplig och värdefull även om inte alla delar kan falsifieras eller om man inte från teorin kan härleda så många prediktioner om framtiden. Jo det är sant att även evolutionsteorin i någon mening ger prediktioner, men dessa prediktioner är ofta (inte alltid) ganska allmänna, och kan inte verifieras eller falsifieras i kontrollerade experiment på samma sätt som i fysiken. Vi kan heller inte med evolutionsteorin ge någon prediktion om hur vi eller någon annan ras kommer utvecklas i framtiden. Evolutionsteorins främsta värde ligger i dess förmåga att förklara och ge oss en förståelse över vårat gemensamma ursprung.
Men Marcus, teoriers prediktioner handlar inte om framtiden, utan om utfall (framtiden eller dåtiden)! Det är inte prognoser vi pratar om!
Jo en hypotes man vill testa kan vara med avseende på något som hänt eller kommer ske, men oavsett vilket så kommer testandet att ske i framtiden i förhållande till formulerandet av hypotesen i fråga. Det var det jag menade, vilket jag kanske inte uttryckte tillräckligt tydligt.
Ska se om jag kan svara…
Nja, teorin säger att kattens vågfunktion är en mix av död och levande, och när man observerar så realiseras ett av de tillstånden. Enligt Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken man kan bara prata om vad som är efter en mätning. Den tekniska utsagan att vågfunktionen anger möjligheter som realiseras genom mätning kan testas och falsifieras genom att detta stämmer mycket precis med alla experiment som gjorts, dvs. teorin har inte blivit falsifierad än. Tolkningen är en filosofisk tolkning och det finns andra tolkingar av vad vågfunktionen och mätning egentligen betyder. Detta är dock den vanligaste. Men de andra tolkningarna ger inga skillnader i matematiska förutsägelser och därför kan tolkningen inte falsifieras.
Elektroner, kvarkar, fotoner, etc är teoretiskt punktpartiklar, medan protoner, neutroner etc inte är det. Det kan testas genom kollisionsexperiment där man skjuter partiklar på varandra. Teorin förutsäger olika resultat beroende på om partiklarna är punktformiga eller inte, och på det sättet vet man att kvarkar antingen är punktformiga eller mindre än 10^(-18) meter om de har utsträckning. (Protoner är ungefär 10^(-15) meter.) Med högre energier kan man testa mindre avstånd, så testerna fortsätter. Om man ser avvikelser så har utsagan att den partikel man testar är punktformig falsifierats. Detta skulle dock inte betyda att man behövde kasta ut teorin – för lägre energier fungerar det att behandla dem som punktformiga. Alla teorier har ett giltighetsområde som man inte ska överträda.
De stämmer överens utom i väldigt extrema situationer som Big Bang, eller inuti svarta hål. Där behöver man kvantgravitation, dvs en kvantversion av allmänna relativitetsteorin. Den senare brister alltså i förklaringsgrad när man måste ta med kvanteffekter i beräkningen. Men det betyder återigen bara att teorin har ett visst giltighetsområde.
Nej. Teorin gör bara förutsägelser om vad som observeras.
Egentligen skulle man kunna säga att t.ex. Newtons gravitationsteori blivit falsifierad, men det vore inte så praktiskt att förkasta den, eftersom den stämmer med nästa alla beräkningar vi behöver göra, och de som gör beräkningar vet när den fungerar och när den inte gör det. Det är nämligen mycket lättare att göra beräkningar med Newton än med Einstein. Samma med “vanlig” kvantmekanik: egentligen borde man använda den relativistiska versionen, dvs kvantfältteori, men väldigt ofta så behövs inte det och den vanliga kvantteorin fungerar utmärkt. Och återigen är det lättare att använda den begränsade versionen. Så är det väldigt ofta: man använder den teori som duger för problemet man studerar.
Eh, 10^( -18 ) blev visst en smiley…
Ok, mitt sista inlägg i denna knasiga debatt.
Rikard – Jag tror du har missförstått mig. Jag hävdar inte att den moderna fysiken är falsk, utan endast att om det strikta mått av falsifierbarhet som Emma och Robert et al. hävdar skall gälla så är det inte många vetenskaper som kommer levande därifrån. (tillexempel så säger du ju själv att punktpartiklar är ett teoretiskt begrepp utan rymd, medan de i verkligheten har rymd) Dessutom så kan teorier ge prediktioner som inte är falsifierbara, vilket inte gör teorin falsk. (“\…\ tolkningen [om Schrödingers katt] kan inte falsifieras”) Dessutom så ger relativitetsteorin prediktioner som inte stämmer. Du hävdar, med rätta tycker jag, att dessa prediktioner bara ligger utanför teorins giltighetsdomän. Men att ta till begrepp som “giltighetsdomän” tror jag inte kan accepteras under denna mycket strikta hållning av falsifierbarhet. Och precis som du säger så kan felaktiga teorier (Newton) vara nog så viktiga om deras prediktioner är träffsäkra enough. Modern falsifierbarhet begränsar sig till sannolikheter, och en teori överges när sannolikheten för teorin, betingad på observationer, understiger den av någon konkurrerande teori.
Så återigen, vad jag har förstått så anser de flesta i tråden att nationalekonomin inte sticker ut nacken tillräckligt för att blir ordentligt synad i sömmarna. Oftast, i alla fall när begrepp som MaxU (preferenser alltså!), marknader (för varje vara köpt finns det en vara såld) och ceteris paribus (att smältande isar på antarktiskt ignorerars för en teori över inflation) , är nationalekonomin inte ens falsifierbar och hör hemma i domäner som domineras av astrologi etc. Personligen tycker jag detta är nonsens.
Skulle jag själv kritisera nationalekonomin så skulle det vara makroekonomins rätt lågkvalitativa prediktioner. Det är mycket som återstår att förstås. Men vi arbetar på det, och jag tycker inte det är rimligt – och inte heller särskilt rättvist när man relaterar diskussionen till andra samhällsvetenskaper – att vifta bort ämnet a priori.
Pontus:
“Varför kan inte teorier som baseras på rationellt beteende eller marknadsjämvikt (som förövrigt inte är ett antagande utan en definition på en marknad – vad någon köper, måste någon annan sälja) falsifieras? Eller ceteris paribus”
Påståendet “Givet att folk beter sig rationellt, så sker …” (med vad som helst i stället för “…”) är inte falsifierbart eftersom folk beter sig hur som helst – hoppar framför tåg, knarkar och super ner sig, osv. istället för att tjäna pengar eller göra annat som räknas som rationellt.
Påståendet “Givet att marknaden når jämvikt, så sker …” (med vad som helst i stället för “…”) är inte falsifierbart eftersom marknaden aldrig når jämvikt
Påståendet “Givet perfekt konkurrens, så sker …” är inte falsifierbart eftersom perfekt konkurrens aldrig, eller åtminstone extremt sällan, observeras.
Påståendet “Givet att allt annat är lika (ceteris paribus), så sker …” är inte falsifierbart eftersom allt annat inte är lika.
Påståenden av dessa fyra sorter har inget med verkligheten att göra, och därför kan de aldrig förklara hur ekonomin fungerar.
Sen har jag inte kritiserat nationalekonomin som sådan, utan bara vissa av dess avarter. Och, som många skriver, Poppers yxa (falsifierbarhetskriteriet) hugger huvuden på många håll – men gör det saken bättre?
Jag har skrivit ett nytt inlägg om falsifierbarhet och om någon av er mot förmodan orkar fortsätta diskussionen föreslår jag att det sker utifrån det inlägget. Det här (väldigt intressanta!) kommentarsspåret har nog blivit för långt för att andra än de närmast sörjande skall orka igenom det. Stort tack för alla intressanta synpunkter!