John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!

Comments

  1. Världens samlade kunskap om vad något är värt finns projicerat på en endimensionell skala, priset. Det är inte perfekt kunskap, men det är allt mänskligheten vet. Så om det osubventionerade priset är högre för vindkraft och solkraft än för kärn- eller gaskraft så ska skattebetalarna inte kasta pengar på att subventionera det.

    Om Azar, eller någon (annan?) entreprenör har bättre information än vad ”alla vet” så är det ju bara för honom att satsa och hova in pengarna.

    Diskussionen är lite grand som evighetsmaskiner. För att veta om den verkligen fungerar, även om verkningsgraden bara är 1,01, så är det ju bara att kaskadkoppla dem och alla energiproblem är lösta.

    I detta fall klarar ju Azar inte av att lösa problemet själv, eller att hitta investerare som vill satsa med honom. Då kommer han till skattebetalarna istället.

    • Kaj Nyström skriver:

      Visdom

    • Sverige skriver:

      Kärnkraften bär inte sina försäkringskostnader. Bördan av dödsriskerna vältras ofrivilligt över på andra. Själv kan jag godta att leva i radien för påverkan av en kärnkraftskatastrof inträffar om jag personligen får 1000 triljoner kronor per år. Allt mindre än det ser jag som ett okompenserat hot om dödligt våld mot min kropp som är oförenligt med mina grundläggande rättigheter. Se där, jag har satt mitt pris. Vilken tid kan jag komma hem till dig och hämta ut en första avbetalning på den summan undertallen?

      • Lycka till med att hitta någon som vill betala för detta. Men du är säkert redan rik för du har väl fått betalt för risken för bi- och getingstick? Risken för att snubbla? Huggormskompensation? Himlen som faller i huvudetpremie?

    • Sverige skriver:

      Undertallen: så preferenser räknas bara om det passar dig? Annars är de dåliga preferenser. Vilken bekväm ideologi du håller dig med!

      • Ett samhälle består av miljoner av människor. Ifall du inte råkar vara diktator för Sverige, eller du på något sätt i detta fall kan använda dig av statens tvångsmakt, så måste du övertyga andra, fria medborgare, att de ska ge dig en viss summa pengar för att du ska stå ut med kärnkraft, nageltrång eller annat.
        Jag gissar, på vad jag tror är goda skäl, att ingen är beredd att betala dig ett korvöre för att du ska acceptera bo inom den möjliga radien för en kärnkraftsolycka. Denna radie är i princip oändligt stor eftersom man kan definiera den som man vill.

      • Sverige skriver:

        undertallen: http://www.youtube.com/watch?v=ncCVAfpZznA
        Som nageltrång för dig kanske.

      • Precis:
        http://en.wikipedia.org/wiki/Calvin_Coolidge,_Jr.

        I det stora hela är kärnkraft mycket säkert. Olyckan i Tjernobyl skedde efter rent kriminell hantering av ett mycket dåligt kraftverk.

        För övrigt berättar min son för en timme sedan att han just forspaddlat i en anläggning i Alperna i Frankrike där vattnet var mycket varm eftersom det var kylvattnet till ett kärnkraftverk.

  2. Skulle nog vilja hävda att påståendet att den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner är rätt starkt påstående.

  3. Tack för läsvärt inlägg i debatten. Skulle vara intressant att läsa en väl ansedd och hjälpligt neutral genomgång av argumenten för och emot teknologi-specifika subventioner från statens sida för att lösa energiproblemet. Tips mottages tacksamt. Gärna en text som även behandlar argument av typen att även om det bästa kanske vore att straffbeskatta de oönskade externaliteterna (CO2 exvis) så är det realpolitiskt mer genomförbart att satsa på riktade subventioner. Som sittandes på Chalmers har jag märkt av en viss vurm för just riktade subventioner bland många uppenbart kompetenta personer, men som hjälpligt beläst inom en del ekonomiska texter så har jag alltid känt en viss spontan skepsis till statens förmåga att förutsäga teknikutvecklingen bättre än kapitalisterna. Vore hur som helst intressant att få en mer övergripande genomgång av argumenten. Helst i artikelform, om möjligt. :-)

    • Per Krusell skriver:

      Tack för frågan och dina reflektioner, som jag håller med om. Tyvärr finns det inte så mycket skrivet av vetenskaplig natur; argumenten mot specifika subventioner är mer ”realpolitiska” än analytiska eller empiriska. Självklart är det (lite som vi antyder) helt ok med specifika subventioner (i) om man vet hur stora de bör vara, teknik för teknik, och (ii) kan hålla sig ifrån felanvändning (så att subventionerna i stället blir politiskt motiverat industristöd osv). I praktiken är det dock tunga ”om”.
      De som bäst kan bedöma teknik är säkert tekniker, men det behövs också räknenissar och empirisk analys—där kommer ekonometriskolning in—just för att räkna ut inte vilka tekniker som är bra utan hur mycket stöd de behöver! För det är som vi understryker marknadsmisslyckanden (t ex spillovers) som behöver rättas till, för mycket teknik kommer till stånd av sig själv på marknaden, på ett ganska effektivt sätt.
      Ser jag någon bra artikel inom kort ska jag skicka en länk.
      Per

      • Per Krusell skriver:

        Ville bara lägga till: s k gröna certifikat (för förnybar energi) är ett instrument som används i Sverige och som just ”behandlar alla lika”—det är ett sätt att subventionera ny teknik på dessa områden utan att välja ut vinnare.

        En annan sak: omm man hade perfekta koldioxidskatter så skulle kanske inte subventioner till grön teknik behövas alls—men där tror jag Azar och vi är på samma linje. Problemet är förstås att koldioxidskatter knappt används alls (globalt; de är höga i Sverige).

    • Jag är inte så inläst på detta som jag önskar, men problemet att veta vad man ska subventionera är i själva verket enormt. Det liknar i mycket ”det socialistiska beräkningsproblemet” som von Mises och Hayek (Individualism and Economic Order) diskuterar.

      För det första så måste man bestämma sig för vad man vill åstadkomma. För det andra måste man bestämma sig för hur man ska åstadkomma detta. Här måste man tänka igenom enorma resursomfördelningar.

      Om man t ex satsar på elbilar så måste man fundera på varifrån elen kommer. Är det som i USA mest från kol så är verkningsgraden för kolkraft och bensinmotorer (ca 30%) ungefär densamma, så inget är vunnet. Sedan, även om elen är ”koldioxidfri” har man utvinningen av sällsynta jordartsmetaller för elmotorer, material för batterier, vad som händer när ett batteri ska bytas. Återvinna, deponera, rekonditionera? Vad kostar detta i naturresurser, i tid och i pengar? I slutändan är ju hela världen inblandad som i den berömda essän som påpekar att ingen kan göra en blyertspenna.

      Sätter man bara ett pris på energi, via energiskatter, så blir det ganska enkelt. Allt kan då kontrolleras vi prismekanismen.

      Dock blandar man ju in så många andra parametrar. I Sverige är kvicksilver i termometrar och i tandfyllningar borta. Samtidigt har man istället infört kvicksilverlampor i hemmen, sk lågenergilampor.

      Lågenergilamport sparar in 77% av energin (citerat ur minnet) i Australien. Men i Kanada, där det som i Sverige är kallt, blir ju nästan all el som inte tar sig ut genom fönstren, till värdefull värme. Här sparar man in 17% av energin (också citerat ur minnet). För mig har detta lett till en försämring av min livskvalitet, men statsmakten har bestämt att jag inte får köpa vanliga glödlampor.

      Enligt de bestämmelser som normalt gäller för kvicksilver bör man visst ha gasmask på sig om en lågenergilampa går sönder. Men det finns inte ens information på de lampor jag köper om att de innehåller kvicksilver. Vad som än gäller för detta, så har man skapat ett stort återvinningsproblem för kvicksilverlampor.

      I Tyskland betalar man koldioxidskatt på elen. Och subventioner till kolindustrin på samma elräkning.

      • John Hassler skriver:

        Håller förstås med om att beräkningsproblemet för att nå samhällsekonomiskt optimala skatter och subventioner är enormt. Det måste därför bli ”coarse tuning” snarare än ”fine tuning”. På det här området skulle jag vilja ha en koldioxidskatt på en nivå på i storleksordningen 20-30 euro på ton, kanske lite mer om vi verkligen bryr oss mycket om framtida generationer. Till detta bör det finnas allmänt stöd för forskning, eventuellt också speciellt till ”grön energi”, men att Sverige skulle flytta världens kunskapsfront annat än på mycket begränsade områden är inte realistiskt.

      • Ponera att ökningen av CO2 i atmosfären är farlig och att vi verkligen vill göra något åt det hela. I Sveriges fall skulle man kunna tänka sig att bygga 10 kärnkraftverk till. Man skulle också kunna tänka sig begränsa maxvikten på bilar till säg 400 kg. Med dagens legeringar så är en sådan bil nog ändå säkrare än en Volvo PV från 50-talet. Då skulle man säkert kunna halvera bränsleförbrukningen. Men å andra sidan kommer det att gå åt många fler i trafiken.
        Nu bygger ju Kina ett kolkraftverk i veckan (på ett ungefär) så vad som krävs är att Kineserna gör likadant. Och USA, övriga Europa och Indien.

        Allt är en fråga om avvägningar. Ifall CO2 nu är farligt, vilket jag inte tror, men det är en annan fråga, då är det i mina ögon försent att göra någonting. Bättre är att satsa på ekonomisk tillväxt så att vi är kapabla att möta alla utmaningar så väl som möjligt.

    • Tycker den här uppsatsen är en bra genomgång av argumenten: Jaffe, Newel och Stavins: A tale of two market failures (lite för positiv tilltro till möjligheterna med subventioner för min smak men en bra och enkel genomgång). Tror uppsatsen kom ut i Ecological Economics, men här är en länk till working papret: http://classwebs.spea.indiana.edu/kenricha/Oxford/Oxford%202011%20Readings/JaffeNewellStavins.pdf

  4. markus skriver:

    Finns det någon skillnad mellan långsiktigheten hos riskkapital för investeringar i att ta fram nya produkter och i att utveckla bättre produktionsmetoder?

    Som ni nämner finns ju läkemedlen där man investerar massivt i att ta fram
    en produkt med förhoppningen att det ska betala sig om många år, men solcellsutvecklingen har vad jag förstår framförallt drivits på produktionssidan.

    Solcellerna har ju hela tiden haft en möjlig osubventionerad marknad i off-grid. Men när jag tittar på hur den installerade effekten utvecklats från 1996 till 2010 (länk ovan, fliken solar capacity) ser det ut som att de subventionerande länderna med Tyskland och Japan i spetsen har stått för en ordentligt stor del av marknaden. Nåt i stil med minst hälften av den installerade kapaciteten varje givet år under tidsperioden där det skett sex fördubblingar. 2010 när serien slutar står de definitivt subventionerande länderna Tyskland, Japan, Italien, Spanien och Tjeckien för 75% av all då existerande installerad effekt.

    Nu har ju priset nått gridparity i soliga dyr-els områden som Hawaii och Kalifornien så att fortsätta subventionera vore väl ordentligt knäppt om man inte är ute efter att snabba på utvecklingen, men var det så för femton år sedan?

    Man ska ju vara rätt säker på sin sak om man som investerare går in i ett projekt som bygger på att man ska producera och sälja med förlust i femton år för att därefter kunna få igen pengarna. Dessutom blir det ju svårt att hantera dilemmat med produktionskedjan. Ska man ha hela inom företaget i femton år med följden att man inte kan använda pris som styrmedel utan får lita på sin byråkrati eller ska man skapa en hel ekologi av branschföretag som äter kraftigt på monopolvinsten man hoppas ska betala kalaset?

    Jag tycker det verkar som att det tyskarna med flera gjort inte är att ha köpt solel fem gånger dyrare än vindkraftsel utan de kan drastiskt ha ökat chansen alternativt kortat tiden till nuläget när solcellerna är storskaligt kommersiellt gångbara för hela världen.

  5. Glömde länken, finns på mitt namn.

    • John Hassler skriver:

      Våra två viktigaste teser är att 1. Det är sällan politikerna vet vilken teknisk lösning som är den rätta och även om de vet det är det ofta den politiska processen ändå leder till felaktiga beslut när det gäller att välja vilken teknik som ska stödjas. 2. Beslut om stöd måste byggas på i) klara resonemang om vad det är som marknaden inte klarar av och ii) en kvantitativ uppskattning av storleken på de marknadsmisslyckanden man är ute efter att rätta till.

      Jag tror absolut marknadsaktörer kan investera i projekt som inte beräknas ge resultat förrän ganska långt in i framtiden. De skillnader som kan tänkas finnas mellan produkter och produktionsinnovationer borde isf ha att göra med skillnader i ”appropriability”, tex beroende på skillnader i patenskydd. Detta borde man säkert analysera mer. En viktig sak som relaterar till Markus argument är att osäkerhet om framtida subventioner säkert kan leda till att privata aktörer avstår från att investera. Varför investera i en teknik nu om den kan komma att bli subventionerad i framtiden?

      Tyskarna har säkert fått många att köpa solceller för att sätta på taken. Det skulle jag också göra om jag får 5 kr per kwh. Jag tror dock inte detta är en bra indikator på en bra och effektiv politik.

      • markus skriver:

        Jo, det första känns som hela kärnan. Det är sällan som politikerna vet.

        Fusionspengarna har väl hittills varit helt bortkastade, i någon mening. Solcellspengarna kan ha varit bortkastade och de kan ha varit de mest högavkastande pengarna som övertaget satsats på förnybar elproduktion.

        Nu finns det ju tekniska tveksamheter till om den hittillsvarande kostnadstrenden för kiselsolceller kan hålla i sig ett litet slag till, men kan den det så är det en enorm vinst för mänskligheten.

        Då blir ju frågan om man visste att det var möjligt att det kunde bli så när man bestämde sig för solcellssubventionerna för 15-20 år sedan.

        Om man visste så kan man ju tänka att subventionerna var onödiga, för då borde ju någon driven entreprenör samla ihop pengarna (hur mycket pengar rör det sig om egentligen?) och fixa biffen utan subventioner, och visste man inte så är det ju dumt att subventionera.

        Förutsatt att en tillräckligt stor del av vinsten tillfaller riskkapitalet om projektet lyckas. Men finns den förutsättningen i ett sånt här projekt? ”Appropriability”, som du skriver. Finns det exempel på teknikutveckling som drivits av riskkapital på så här lång sikt, där teknikframstegen beror på att gradvis förfina en storskalig produktionsprocess, tills den till slut blir lönsam 15-20 år senare?

  6. Olof Johansson-Stenman skriver:

    Några korta reflektioner:

    1. De flesta verkar vara eniga om att det i princip finns skäl för att stödja teknisk utveckling till följd framförallt av s k överspillningseffekter, och vill vi särskilt hantera klimatfrågan finns då motsvarande skäl för att stödja relaterad forskning och teknikutveckling.

    2. Min bedömning är dock att det ofta funnits en övertro i Sverige på ”att skapa en marknad” t ex genom att köpa något hundratal elbilar eller genom att villaägare får bidrag för att genomföra olika energieffektiviseringsåtgärder.

    3. Att generellt stödja teknisk utveckling är heller knappast lösningen på klimatfrågan. Det faktum att vi har problem med höga CO2-utsläpp är ju i sig huvudakligen ett resultat av just teknisk utveckling, eftersom det historiskt finns ett mycket starkt och robust samband mellan inkomst och CO2-utsläpp, och eftersom den i särklass viktigaste faktorn bakom långsiktig tillväxt är just teknisk utveckling.

    4. Jag gissar att det är mycket svårt att med någorlunda precision kvantifiera överspillningseffekter av stöd till mer riktad teknisk utveckling som solcellsforskning. Detta innebär dock inte i sig att effekterna behöver vara små. Inte heller betyder det att vi bör anta att effekterna är små tills motsatsen bevisats. I stället ser jag inget alternativ till att grovt försöka uppskatta den subjektiva förväntade samhällsnyttan och motsvarande kostnader, även om sådana uppskattningar blir extremt grova.

    5. Det finns en koordineringsproblematik för stöd till forskning och teknisk utveckling som är liknande den som gäller för utsläppsminskningar: Om en regering t ex stödjer utvecklingen av solceller så sker troligen positiva överspillningseffekter, men en stor del av dessa kommer utvecklingen i andra länder till goda, vilket innebär att varje regering tenderar att investera mindre än vad som är globalt optimalt i sådan utveckling.

    6. Givet ovanstående och min mycket begränsade kunskap på området så är ändå min bedömning (eller gissning om ni så vill) att det globalt sker alldeles för lite teknikutvecking när det t ex gäller solcellsutveckling (trots den snabba utveckling som nu uppenbarligen sker). Pga koordneringsproblematiken förefaller det klokt att ta beslut om ytterligare sådant stöd på så hög nivå som möjligt, vilket t ex i Europa talar för att detta borde vara en central fråga för EU och dess forskningsstödjande organ.

    • Och det är just när man läser ”EU och dess forskningsstödjande organ” som man undrar om denna teoretiskt tilltalande tanke även är tilltalande i praktiken.

    • John Hassler skriver:

      3. Teknisk utveckling i sig löser förmodligen inte klimatfrågan, det behövs också styrmedel för att få människor att internalisera klimatexternaliteten, t.ex. koldioxidskatter. I vår forskning har vi visat att den optimala koldioxidskatten är oberoende av vad som händer med den tekniska utvecklingen. Konsekvenserna av att avvika från den optimala koldioxidskatten är dock starkt beroende av den tekniska utvecklingen. Om det är förhållandevis lätt att öka effektiviteten i produktion av grön energi och denna är ett bra substitut för kol blir det mycket mer kostsamt att inte införa en riktig koldixodskatt eftersom då den tekniska utvecklingen kommer att följa fel spår.
      Förmodligen är substituerbarheten ganska stor. Inom EU användningen av fossilt bränsle minskat under de senaste 20 åren och energianvändninen bara ökat marginellt trots att BNP vuxit. Här skiuljer vi oss från USA, rimligen beroende på en annan energipolitik. Det är alltså ingen ”lag” att CO2 och energi växer i takt med BNP.
      Produktionen av förnyelsebar energi har ökat med över 4% per år, alltså betydligt snabbare än BNP. Den största bidraget kommer från biomassa och förbränning av avfall. Vind har vuxit snabbt men stod 2008 bara för dryg halv procent av energiproduktionen inom EU. Sol är ännu mer marginellt, mindre än en promille. Sannolikt är det dock politiskt ”sexigare” att satsa på solceller än på sopförbränning.

      4. Vår poäng är att det faktiskt finns beräkningar av spillovers.

      5 Absolut finns det element av koordineringsproblem, det är dock inget speciellt för detta område utan gäller all FoU.

  7. Olof Johansson-Stenman skriver:

    Självfallet helt enig om att det behövs ”styrmedel för att få människor att internalisera klimatexternaliteten, t.ex. koldioxidskatter”. (Jag är dock inte lika övertygad om robustheten i resultatet avsende att ”den optimala koldioxidskatten är oberoende av vad som händer med den tekniska utvecklingen”, men det kanske jag kan bli.)

    Helt enig också om att substituerbarheten nog är ganska stor liksom att det naturligtvis inte finns någon lag som säger att inte BNP kan öka kraftigt samtidigt som CO2-utsläppen minskar kraftigt, men för en relativt given politik finns ju, tror jag man vågar säga, ett ganska robust positivt samband med en tämligen hög inkomstelasticitiet.

    Modern sopförbränning är ju utmärkt men med begränsad långsiktig potential.

    Ang spillovers vet jag ju att det finns beräkningar, men jag gissade att dessa borde vara mycket osäkra givet de otaliga mätbarhetsproblem som råder. Det finns ju på många andra områden samband som är svåra att rigoröst belägga vetenskapligt, som t ex att marknadsföring är viktigt för företags vinster, men som det finns skäl att ändå förmoda är viktiga.

    Avslutningsvis så finns naturligtvis koordineringsproblem för i princip all teknisk utveckling, men detta faktum hindrar ju inte att denna koordineringsproblematik kan vara starkt bidragande till att samhällsekonomiskt alldeles för lite investeras i t ex solcellsutveckling, och därmed implicera, eller i alla fall indikera potentialen för, politiska åtgärder.

  8. Jag vet att namnet kanske är bannlyst här, men von Mises tar upp en intressant sak i Human Action.

    Hur ska vi kunna veta vad det är vi ska spara på för resurser? För att veta det måste vi luska ut vad folk om 25, 50 eller 200 år kommer att behöva. Och det kan vi inte.

    För att ge ett hypotetiskt exempel så kanske vi slösar bort ett mineral som schaktmassor just nu, något som kommer att bli en bristvara år 2236.

    En annan sak: Vi kan forska och försöka hur mycket vi vill, men på en del områden kommer vi nästan ingen vart. Batterier är ett sådant område. Jag vill minnas att den första bil som körde fortare än 100 km/h var en elbil. På 150 år har batterierna inte utvecklats särkilt mycket. ”Allt” vi behöver är ett batteri som väger 100-200 kg, kostar kring 25 000 kr, kan laddas om 1000 gånger och räcker till att köra en bil 100 mil.

    Hur svårt kan det vara? Omöjligt är svaret hittills. Vad beträffar solceller är det inte alls säkert att de någonsin kommer att utvecklas så mycket mer. Vad beträffar vindkraft kan man tyvärr snudd på bevisa att det är en dålig idé.

    För att citera Einstein:

    If we knew what we were doing, it wouldn’t be called research, would it?

    • Angående vad folk kommer att behöva om 200 år: Det borde vara ett tämligen robust antagande att de som ett minimum kommer att behöva tillgång till någorlunda ren luft, rent vatten och giftfri mat, en uthärdlig temperatur, samt någonstans att bo med torrt om fötterna. De prognoserade havsnivåhöjningarna, torkan och orkanerna kommer om de slår in tvinga många att lämna sina nuvarande boplatser, till enorma kostnader både för dem själva och för de samhällen som de försöker bosätta sig i (tänk bara på dagens svårigheter till integration, språk-, kulturella och religiösa problem). Temperatur och torrt om fötterna kanske man kan ordna med luftkonditionering, havsbarriärer och pumpsystem, till gigantiska energikostnader, men med de mest basala behoven blir det svårare: är det rimligt/önskvärt att tvingas bära gas- eller syremask, och avgifta maten och vattnet? Men det är dit vi är på väg, om vi fortsätter använda BNP som mått på välfärdsökningar.

      Vad gäller schaktmassorna tror jag inte det blir ett så stort problem, det är ju ändå relativt koncentrerat, och en gångbar teknik redan idag att utvinna sällsynta jordartsmetaller ur slagghögar (nyhet från LKAB nyligen). I städerna har man börjat med ”urban mining” och gräver upp kopparledningar (både på laglig och olaglig väg). Men allt kostar förstås energi, och hittills går alla arbetsmaskiner på fossila drivmedel. Om det lönar sig eller inte hänger endast på två saker: priset på energi relativt priset på råvaran.

      Ett mycket större problem är illusionen (som jag sett presenteras av en framstående ekonom) om att man på mekanisk väg skulle kunna samla in koldioxiden i luften för att på så sätt minska halterna när de redan sluppit ut ur Pandoras ask. Anledningen till det är det skulle kosta alldeles för mycket energi. Dessutom verkar det vara lite hål i huvudet, eftersom det redan finns en effektiv naturlig processer för fixering av koldioxid – fotosyntes. Möjligen skulle man kunna tänka sig gigantiska bassänger med alger som producerar drivmedel med hjälp av solenergi. Faktum är att vi redan kan observera sådana naturliga ”bassänger” i Östersjön sommartid – dock utan någon energiproduktion. Att samla in algerna, omvandla dem till biogas skulle kunna vara en god idé om den gick att genomföra, men för att koldioxidhalten i luften ska minska måste man också samla in den efterförbränning vilket reducerar nettoenergiuttaget med en tredjedel, och sedan hitta något slags ”slutförvar” för den.

      Slutligen skulle jag bara vilja uppmana ekonomer att ägna mycket större ansträngningar åt att studera energins betydelse för ekonomisk utveckling och välfärd, och den därmed sammanhängande frågan om produktionsfaktorn land (och konkurrensen med andra användningsområden, t.ex. livsmedel, vattenrening, etc.). Sedan vi kom in i olje- och kärnkraftsekonomin på 1900-talet har på något sätt energin varit för ”billig” för att ens beaktas, och hux flux försvunnit ut ur produktionsfunktionerna. Dessa kostnadsuppskattningar har dock vilat på felaktiga grunder, då de lämnar en mörk skugga av negativa externaliteter efter sig i hundratals, kanske tusentals år. Jag tycker också det vore välkommet med ett större utbyte mellan naturvetare och ekonomer, då jag tror att det skulle vara mycket fruktbart. Inte minst Christian Azar är ju ett utmärkt föredöme i det avseendet.

  9. ErikP skriver:

    De globala subventionerna till fossila bränslen är idag sex gånger (!) högre än till förnybara energislag, något som internationella energiorganet IEA ofta påpekar och ivrigt påtalar som en av de viktigaste policymissarna i världen.

    Bara att behålla stödet för förnybart ger en oerhört större utveckling än alla de pengar som satsats på fossilt och kärnkraft – i de senare fallen oräkneliga miljarder. Om de pengar som är i omlopp fördelas om skulle det ge ännu mycket mer. Solceller har gått ner 100-falt i pris sedan de började användas på 60-talet.

    Det här handlar inte om någon oproportionerlig ny ekonomisk politik, bara att justera dagens riktigt dåliga stödsystem.

  10. lenasommestad skriver:

    Jag har med intresse läst både Hasslers och Krusells inlägg och Azars replik. Låt mig ge två kommentarer, en ur ekonomisk-historisk synvinkel och en ur politiskt perspektiv.

    ”Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu— ?” undrar Hassler och Krusell.

    Här finns det skäl att påminna om att en aktiv stat har varit viktig i de flesta länder som industrialiserats, och inte ens i England går det att hävda att staten inte ekonomiskt bidrog till industrialiseringen. Hela den engelska statsapparaten utvecklades ju till att främja den framväxande handels- och industriägarklassen redan från 1600-talet, och utan statens insatser, t.ex. i form av skydd av handelsflottan, hade knappast det kapital ackumulerats som krävdes för den följande teknikutvecklingen.

    Långt tydligare är emellertid statens aktiva engagemang i industrialiseringen i länder som Tyskland, Japan och Sverige. Ekonom-historikern Alexander Gerschenkron har i en välkänd analys pekat på hur statens engagemang tenderar att vara större i länder som industrialiseras med viss eftersläpning och som därför strävar efter att komma ifatt. Stater som industrialiserades senare avsätter en större del av nationalinkomster i sparande och tenderar att styra investeringarna hårdare.
    Framväxten av den tyska kemiindustrin under sent 1800-tal är ett välkänt exempel på hur forskning och näringsliv samverkade under den mycket aktiva tyska statens hägn. Den tyska staten främjade också en storskalig teknikutveckling genom att tillåta mäktiga investeringsbanker som samverkade nära med stora industrikarteller.

    I Sverige var Vattenfallsverket en aktiv aktör bakom utvecklingen av starkströmstekniken, i nära samarbete med ASEA. Denna typ av samarbete parvis mellan statliga myndigheter och företag var under lång tid den mest framgångsrika innovationsmodellen i Sverige. Som bekant fanns ett motsvarande framgångsrik samarbete även mellan Televerket och Ericsson.

    Något som inte diskuteras i inläggen är att staten historiskt i ofta inte var aktiv med subventioner utan som aktiv aktör, t.ex. i järnvägsbyggande, utbyggnad av vattenkraft, kärnkraft mm. På samma sätt har en omfattande teknikutveckling i Sverige skett inom ramen för kommunala bolag utan vinstintresse, t.ex. kommunala energibolag. I den mån som tekniker är storskaliga och har systemkaraktär som t.ex. elförsörjning och kraftvärme/ fjärrvärmesystem krävs en koordinering som inte kan uppnås med marknadsrelaterade skatter eller subventioner som t.ex. dagens koldioxidskatter eller elcertifikat.

    Till sist det politiska: Med utgångspunkt från min erfarenhet som miljöminister vill jag helt instämma i Azars kritik mot teknikneutrala styrmedel. Varje styrmedel tenderar att vara utformat så att det främjar vissa tekniker mer än andra, oavsett om detta uttalas eller inte. Marknadsrelaterade styrmedel som elcertifikat tenderar att gynna den teknikutveckling som som kräver minst investeringar och ger snabbast utdelning. Exemplet bioenergin, som vi känner från Sverige, illustrerar detta.

    Många påpekar att politiker kan sakna kunskap och välja fel teknik. Detta är helt rätt och det finns exempel på misslyckade subventioner, som t.ex. subventioner av värmepumpar. Men vi bör inte glömma att implementering av stora tekniska system också kräver att politiker gör val, och att detta inte alltid misslyckas – tvärtom. Vattenkraft, elöverföring, fjärrvärme, kärnkraft, järnvägar, tunnelbanor etc är exempel på tekniksystem som inte hade utvecklats lika framgångsrikt – eller kanske inte utvecklats alls – utan politiska beslut. Vad klimatutmaningen beträffar är det för mig självklart att politiker måste driva på för att få till stånd en omvandling, som kan rädda planeten. Här uppfattar jag också att det finns en enighet mellan Hassler, Krusell och Azar.

    • lg skriver:

      Ekonom-historikern Alexander Gerschenkron har i en välkänd analys pekat på hur statens engagemang tenderar att vara större i länder som industrialiseras med viss eftersläpning och som därför strävar efter att komma ifatt. Stater som industrialiserades senare avsätter en större del av nationalinkomster i sparande och tenderar att styra investeringarna hårdare.

      Som tex i Sovjetunionen?

  11. John Hassler skriver:

    Min mening är inte att marknaden hanterar alla problem och att kunskapsutveckling sker optimalt utan offentlig inblandning (och jag säger inte detta bara för att jag rädd att bita den hand som föder mig.) Tvärtom finns externaliteter, stordriftsfördelar mm som motiverar offentliga styrmedel. Motivet för dessa ska dock vara någorlunda välbeskrivna marknadsmisslyckanden samt ett argument för varför politiska beslut fungerar bättre än marknaden. Hit hör inte att politiker vet bättre eller tänker mer långsiktigt än aktörer på marknaden. I EEAG rapporten visar vi att kunskapsexternaliteter inte verkar vara tillräckligt stora för att motivera de extrema stöd som getts i Tyskland till solceller på privata hustak. Men jag köper åtminstone vissa av Lenas exempel på lyckade statliga interventioner.

    När det gäller forskning finns uppenbart ett genuint marknadsmisslyckande eftersom kunskap när den väl producerats helst bör göras tillgänglig gratis. Åtminstone den första nödvändiga villkoret för statlig inblandning är därmed uppfyllt. Givet att forskning inte blir detaljstyrd och att den utsätts för intern konkurrens (peer-review) verkar det också som statligt subventionerad forskning kan vara framgångsrik.

    Politiker vill gärna tala om vad vi ska forska om och även hur vi ska organisera forskningen. Nu är det tex populärt med tvärvetenskap. Särskilt tillämpad forskning är utsatt för försök till styrning och det är ofta oklart vilka motiv som faktiskt ligger bakom denna. Ibland är det uppenbart att politikerna är duperade av bidgragsentreprenörer. Politisk styrning är därför inte en patentlösning på marknadsmisslyckanden.

    Det skulle inte förvåna mig om det skulle gå att visa att mjukvaruutveckling är ett område med mycket stora marknadsmisslyckanden. Ett officepaket eller en ny version av Windows kostar tusentals kronor trots att marginalkostnaden är noll. Det är därför lätt att påvisa ett stort marknadsmisslyckande men det räcker inte för att motivera statlig styrning, åtminstone inte vilken styrning som helst. Ett staligt verk för operativsystemutveckling skulle förmodligen inte fungera.

    Min slutsats är därmed att
    i) det är inte visat att solceller har särskilt stora inlärningsexternaliteter
    ii) det verkar inte finnas uppenbara andra marknadsmisslyckanden givet att en rimlig koldioxidskatt införs,
    iii) jag inte ser varför politiska val av vilken teknologi som ska användas för att minska fossilberoendet blir bättre än om marknaden gör valen.

    Men i forskningens natur ligger att låta sig bli överbevisad av goda argument (hur är det i politiken?). Det är ju bara möjligt att bevisa att en hypotes är fel, inte att den är rätt. Kanske kommer det att ske också här.

    • ”Ett staligt verk för operativsystemutveckling skulle förmodligen inte fungera.” Minns någon i datorernas barndom ABC80, den första svenska storsatsningen för hemdatorer, med Ericssons hjälp? Datorn var hopplöst föråldrad redan när den nådde marknaden. Inte förrän i slutet av 90-talet nådde datorerna ut i hemmen, också då med hjälp av statliga subventioner (bruttolöneavdrag utan förmånsskatt), och internet som drivkraft.
      I övrigt konstaterar jag glatt att Lena tog upp precis de exempel som jag själv hade på tungan! Det finns även andra exempel, t.ex. försvaret och SAAB, samt de implicita subventioner som bilindustrin fått genom åren genom förmånliga skatteregler och undantag. Inte minst i marknadsekonomins Mekka USA, liksom i de europeiska stater som ägnade sig åt kolonialism (t.ex. Sverige), har staten och kapitalet bildat oheliga allianser utomlands för att kapa åt sig marknadsandelar inom olje-, bygg- och försvarsindustrierna. (Är det någon som läst boken ”Confessions of an economic hitman”?) Om man bara går utomlands tycks det vara okej att samarbeta, eller? Varför skulle man då inte kunna göra samma sak hemma och i ett gott syfte?
      Man kan kanske inte bortse ifrån att nationerna konkurrerar med varandra i sin industripolitik – även inom EU, enligt morgon-Ekot – samtidigt som man med andra handen gör sken av att samarbeta inom mijöpolitiken. Vilken vinner, arbetstillfällena eller miljön? Men detta drabbar våra gemensamma naturtillgångar och försämrar ekosystemtjänsterna.
      Som Azar tycks mena gäller andra regler på lång sikt och i strategiskt syfte än på kort sikt. Nu när vi inte kan påverka koldioxidskatten i världens alla länder finns ju alternativet att utveckla något alternativ, som kanske kan göra oljeekonomin obsolet. Som påvisas i EEAG-kapitlet spelar det ju ingen roll för den totala konsumtionen av olja vilket pris eller skatt man sätter – det påverkar bara utvinningshastigheten. Så atmosfären kommer att fyllas med koldioxid hur som helst. Och så länge relativpriset mot alternativen är för lågt kommer oljan att fortsätta pumpas upp, och fortsätta, och fortsätta… tills den blir för dyr. Och de oljeproducerande länderna kommer att sluta sist av alla, förstås. (Se f.ö. Aleklett på DN Debatt idag).
      Jag undrar också om ni inte förbisett att det förutom ”inlärningsexternaliteterna” även kan finnas andra barriärer till marknaden, såsom effektiva produktions- och distributionsprocesser, infrastruktur m.m. (som Azar och Sandén pekar på i den Eon-bok Azar nämner ovan), samt tillgång till riskkapital. Externaliteterna måste inte nödvändigtvis ha med själva uppfinningarna att göra, utan kan lika gärna ligga på en annan nivå. Sverige påstås ju ofta vara ”dåligt” på att kommersialisera sina uppfinningar, åtminstone när det gäller att starta nya företag och få dem att växa. Inte vet jag om detta stämmer, storföretagen lyckas ju i alla fall hyggligt på världsmarknaden – men de har väl inte heller samma problem med kapitaltillförseln.
      Just på kapitalmarknaden har väl de senare årens utveckling visat med all önskvärd tydlighet att den inte lever upp till förväntningarna på ”effektiv resursallokering”. Den borde tydligen hållas i mycket stramare tyglar än vad som hittills varit fallet.

Trackbacks

  1. [...] bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 4 669 andra följare