Den klassiska politiska konjunkturcykeln drivs av att en sittande regering inför ett val stimulerar ekonomin (eller gör andra populära saker) för att väljare ska koppla den goda konjunkturen till deras kompetenta ledarskap. Empiriskt tar sig detta uttryck i uppgångar inför val följt av nedgångar efter val (som i exemplet med de Vitryska lönerna som jag skrev om härom veckan).

I ljuset av detta ter sig bilden nedan lite märklig. Den illustrerar tillväxten i kapitalinvesteringar (gross capital formation growth) i Kina i relation centralkommitténs möte (de röda linjerna i figuren) som hålls vart femte år. Dessa möten är det tillfälle då politiker tillsätts och befordras. Bilden visar tydligt att ”tillväxtgenererande investeringar” skjuter i höjden efter dessa kommittémöten.

I ett fascinerande papper av Yinan Li (som är doktorand vid IIES på Stockholms universitet) förklaras detta mönster som resultatet av en intressekonflikt mellan centralmakten och lokala politiker. Kort består problemet i följande: Lokala politiker har delegerats beslutanderätten över ekonomiska frågor i sina respektive provinser. Centralmakten vill se tillväxt i provinserna och de som är framgångsrika belönas vid centralkommitténs möten baserat på deras resultat under den föregående perioden. Detta skapar starka incitament för lokalpolitikerna att omedelbart när de tillträder initiera tillväxtskapande investeringar. Okoordinerad tävlan mellan provinser leder dock till överhettning och inflation som blir ett bekymmer för centralmakten som intervenerar genom att t ex styra kreditgivning och stoppa påbörjade projekt. När så inflationen går ner igen och ekonomin lugnat sig går beslutanderätten tillbaka till provinsnivå och det hela börjar om.

Genom att utnyttja det faktum att det finns åldersregler för om en provinspolitiker kan fortsätta sin karriär visar Yinan att ivern att driva upp den regionala tillväxten drivs av karriärskäl. Politiker som på grund av ålderrestriktionen inte kan fortsätta efter nästa centralkommittémöte driver helt enkelt inte upp tillväxten i sina regioner på det sätt som de med återvalsmöjligheter.

Möjligen kan man i bilden se att cyklerna efter de senaste centralkommittémötena inte varit lika påtagliga så kanske finns det ett element av lärande i processen. 2012 är nästa möte, efter det får vi se.

Härom veckan rapporterades om protester i Nordkorea där demonstranterna ropade ”Vi kan inte leva! Ge oss ljus! Ge oss ris!”. Denna slogan skulle ha kunnat representera att man både vill ha politiska friheter och materiellt välstånd. Tyvärr så var ljuset i det Nordkoreanska fallet inte symboliskt utan syftade på bristfällig elförsörjning.

I många delar av världen har relationen mellan ett autokratiskt styre och befolkningen blivit ett ”implicit kontrakt” av typen ”Vi levererar jobb och förbättringar av materiella villkor i utbyte mot att ni inte ifrågasätter vår politiska auktoritet”. Många har sett utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern som en kollaps för detta kontrakt.

Motsvarande situation finns dock på närmare håll. Bilden nedan visar relationen mellan det politiska stödet för Vitrysslands auktoritäre president Lukasjenka och förändringar i lönenivåer (trendjusterat och i reala termer). 

Om man i diagrammet skulle lägga in tidpunker för presidentval (och folkomröstningar som ändrat konstitutionen så att presidenten kan sitta kvar) så sammanfaller dessa inte helt oväntat med topparna i löner och väljarstöd. Att denna grad av kontroll är möjlig visar hur centralstyrt Vitryssland är, men det visar också att även auktoritära ledare kan vara beroende av folkligt stöd.

Även om det inte fångas i diagrammet ovan så delades det ut ganska generösa löneökningar och andra förbättringar innan presidentvalet i Vitryssland i december förra året. Lukasjenka vann förstås valet. Oppositionen, som på många sätt var starkare och flertaligare än tidigare, slogs mycket brutalt ner när de demonstrerade mot uppenbara oegentligheter i valet. Samtidigt är den vitryska ekonomin i dåligt skick. Bytesbalansunderskott finansieras genom upplåning och försäljning av tillgångar samtidigt som reformer, speciellt politiska reformer, lyser med sin frånvaro.

Vad gäller relationen mellan autokrati, demokrati och ekonomiskt välstånd så finns det gott om autokratier som över ”kortare perioder” (ibland decennier) uppvisar god tillväxt. Samtidigt finns inga gamla autokratier som också är rika. I termer av det ”sociala kontrakt” som går ut på att få materiellt välstånd i utbyte mot att tolerera förtryck så verkar detta alltså inte som en bra idé ens om man bortser ifrån det uppenbara värdet i frihet i sig. Man kan ju bara hoppas att det inte alltid ska behöva gå så långt som att landet misskötts så till den milda grad att politikerna inte längre kan leverera den materiella sidan av ”dealen”.

Ps. Artikeln som bilden är hämtad från hittar du här.