Ska jag binda räntan?

2012-04-23 av 36 kommentarer

Som makroekonom får jag ofta frågor om bolåneräntor. Det finns nog anledning att betvivla att nationalekonomer vet mer om dessa frågor än andra, eller åtminstone än den marknad där räntorna bestäms. Men kanske just för att jag fått frågan så ofta har jag funderat över några principer som kan vara användbara för den med bolån.

För det första: Många brukar påpeka att det lönar sig i längden att ha rörlig ränta. Att det har sett ut så historiskt är ingen garanti för att det förblir så i framtiden. En indikation på att långa bolåneräntor fortfarande är ”dyrare” än korta är att marginalen mellan bolåneräntor och statsobligationer (eller statsskuldväxlar) med motsvarande löptid är högre på långa bindningstider. Till detta kommer risken att man måste lösa in lånet i förtid, vilket sker på mycket oförmånliga villkor för låntagaren (vilket jag har skrivit om tidigare här på Ekonomistas). Slutsatsen är alltså att långa bindningstider (fem år och längre) bör undvikas om man inte är säker på att behålla lånet hela tidsperioden.

För det andra: Ofta påstås det att man bör kombinera lån med olika bindningstider. Till exempel sa SBABs nya chefsekonom Tor Borg till Dagens Industri (20/4) att ”rådet är som alltid att dela upp lånet och sprida det i olika bindningstider”. Det rådet bör man absolut inte följa. När lånet med kortast bindningstid löper ut hamnar man i en oförmånlig förhandlingssituation, eftersom man är bunden till en specifik bank pga det eller de återstående lånen. Samma problem kan uppstå om man kombinerar lån med rörlig och bunden ränta; villkoren för den rörliga räntan kan behöva omförhandlas, och då vill man inte gärna sitta med bundna lån. Slutsatsen är alltså att om man trots allt vill binda räntan, se till att binda hela lånet på samma löptid.

Filed Under: Kuriosa, Makro

Behövs det ett sysselsättningsmål?

2012-03-30 av 8 kommentarer

Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.

Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.

Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.

Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.

Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.

Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.

Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro, Politik

Amerikansk debatt om svenska toppinkomster

2012-03-13 av 30 kommentarer

I fredags publicerade Allan Meltzer en debattartikel i Wall Street Journal där han jämförde utvecklingen av svenska toppinkomster med de i USA och några andra länder. Baserat på bilden nedan (lånad från Daniels och min artikel om svenska toppinkomster) argumenterar Meltzer för att trenden i toppinkomstandelar är så lik mellan länder med väldigt olika omfördelningsambitioner att enskilda länders politik inte kan ha mycket med denna utveckling att göra. Följaktligen har, enligt Meltzer, ”Occupy Wall Street” rörelsen och andra proteströrelser som menar att ”amerikansk kapitalism är orättvis och borde bytas ut mot en ekonomisk modell som är mera lik europeiska socialdemokratiers” fel. Det är andra krafter i den globala ekonomin som bestämmer utvecklingen av toppinkomstandelar.

Meltzers artikel har kritiserats av bland annat Paul Krugman (här) och Daron Acemoglu och Jim Robinson (här). Krugman fokuserar på bilden över de senaste decennierna (1980-2009) och jämför utvecklingen av topprocentens inkomstandel (utan kapitalvinster) och frågar sig hur i all sin dar man kan tycka att denna utveckling är lik mellan USA och Sverige efter 1980. Acemoglu och Robinson håller med om att det finns globala faktorer som säkert påverkat trenderna (skill-biased technological change och ökad internationell handel) men håller inte med om att dessa skulle förklara merparten av ökningen i amerikanska toppinkomster eller att det inte skulle finnas viktiga skillnader i trenderna mellan länder.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av ”The World Top Income Database”).

Till viss del handlar debatten alltså om vad man menar med ”att trenderna varit lika” och vad detta betyder i termer av ”politikens betydelse”. Här har Meltzer (rätt tolkad) några klara poänger. Lite märkligare blir det när han av detta drar slutsatsen att omfördelningspolitik inte spelar någon roll eftersom dessa serier handlar om inkomster före skatt och omfördelning. Vissa aspekter av välfärdssystemet fångas i de svenska serierna eftersom kollektiva försäkringar som a-kassa och sjukpenning betalas ut som inkomster men det är fortfarande långt ifrån fördelningen av disponibel inkomst. Martin har tillsammans med David Domeij analyserat inkomstfördelning på olika nivåer i Sverige sedan 1978 och konstaterar att även om toppinkomstandelarna ökat kraftigt så har inte spridningen i disponibel inkomst ökat alls lika mycket något som tveklöst är en konsekvens av medveten politik.

Meltzer går sedan vidare till att poängtera att proteströrelserna tycks tro att 99% av befolkningen kan omfördela pengar från toppgruppen utan att detta skulle få konsekvenser i termer av negativa incitament. Det är naturligtvis riktigt att högre skatter och omfördelning kan ha negativa incitamentseffekter men det kan också vara på sin plats att poängtera att, rätt använda, så kan skatter och transfereringar också ha positiva effekter genom att de skapar möjligheter speciellt för de med lägst inkomster. Lika fel som det är att diskutera omfördelning utan att ta hänsyn till negativa incitamentseffekter, lika fel är det att bortse ifrån de potentiellt positiva effekterna med omfördelning. Detta är sant även innan vi går in på vad som är ”rättvist”.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

Stefan de Vylder: Bör privat sparande kriminaliseras?

2012-03-07 av 31 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av Stefan de Vylder som har varit docent i nationalekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och idag är verksam som författare och konsult.

Stefan de Vylder

Frågan kan förefalla egendomlig. Men faktum är att EU:s så kallade finanspakt, som bland annat stadgar att alla EMU:s medlemsländer måste lagstifta om att begränsa budgetunderskotten till högst 0,5 procent av BNP, kan innebära just detta.

Låt oss ta det från början. Ett lands finansiella sparande är definitionsmässigt lika med saldot på landets bytesbalans, alltså skillnaden mellan export och import av varor och tjänster. Det är också lika stort som summan av det privata och offentliga finansiella sparandet.

Av detta följer att den offentliga och den privata sektorns finansiella sparande är som kommunicerande kärl. Om vi antar att saldot på bytesbalansen är noll är landets finansiella sparande lika med noll. Landet förbrukar exakt lika mycket som det producerar. Men om budgetunderskottet i landet ifråga är, säg, fem procent av BNP måste det privata sparande vara plus fem procent av BNP.

Följdsatsen av detta enkla samband är viktig: vid oförändrat saldo på ett lands bytesbalans måste en minskning av budgetunderskottet med nödvändighet innebära att det privata sparande minskar. Eller, annorlunda uttryckt: att företag och hushåll ökar sin konsumtion och/eller sina investeringar och drar ned på sitt sparande.

Men inte ens i en centralplanerad ekonomi, och än mindre i en demokratiskt styrd marknadsekonomi, kan en regering bestämma hur mycket företag och hushåll väljer att spara. Det framstår därför som minst sagt bisarrt att ett lands regering kan bötfällas när den privata sektorns sparande är för stort.

Efter finanskrisen 2008 har den privata sektorn i så gott som samtliga höginkomstländer svarat på krisen genom att öka sitt sparande. Företag och hushåll har försökt snygga till sina balansräkningar. Konsumtion och investeringar har gått ned och sparandet gått upp. Detta innebär att det offentliga sparandet, dvs. budgetsaldot, har försämrats i motsvarande mån.

Vi kan dra en parallell till den svenska 90-talskrisen. Vår kris utlöste efter 1992 en skuldsaneringsprocess i den privata sektorn. Som en följd av den våldsamma ökningen av det privata sparandet steg budgetunderskottet under ett par år till över tio procent av BNP. Detta var ofrånkomligt, men misstolkades ofta som ett uttryck för finanspolitiskt lättsinne. Eller, med ekonomiprofessorn och EU-rådgivaren Lars Jonungs ord:

Då utmålades de automatiskt växande budgetunderskotten som tecken på ansvarslös och slapp finanspolitik – inte som tecken på väl fungerande stötdämpare. Experter från IMF på besök i Stockholm bidrog till den felaktiga tolkningen genom att rekommendera finanspolitisk åtstramning mitt under brinnande kris (DN den 2 juli 2009).

EU:s  ledare, inklusive den svenska regeringen, tycks hoppas att den nya finanspakten innebär en kriminalisering av statsfinansiellt lättsinne. Jag undrar om de har förstått att den ekonomiska innebörden av en lagstiftning som kräver minskade budgetunderskott är att en ökning av det privata sparandet kan vara lagstridig och bestraffas med böter.

Filed Under: Makro, Politik

Överskottsmålets långsiktiga konsekvenser

2012-02-27 av 37 kommentarer

Figuren nedan visar den offentliga sektorns ”budgetsaldo” i Italien och Sverige. Saldot i figuren avser det primära finansiella sparandet, dvs skillnaden mellan skatteinkomster och konsumtions- och investeringsutgifter.1 Av figuren framgår att Italien länge har haft ett större överskott än Sverige. Överskottet uppgick i genomsnitt till 2,4 procent av BNP mellan 1996 och 2011 i Italien jämfört med 0,9 procent i Sverige. Som bekant har de italienska överskotten ändå inte varit tillräckligt höga. Nettoskulden krympte visserligen från 108 till 100 procent av BNP mellan 1995 och 2011, men landets skuldproblem framstår ändå som mycket påtagliga. Trots lägre primära överskott har skuldsättningen minskat mer påtagligt i Sverige. En nettoskuld motsvarande 26 procent av BNP 1995 har nu svängt till en nettoförmögenhet på 21 procent.

Offentliga sektorns primära finansiella sparande (% av BNP). Källa: IMF.

Hur skuldkvoten förändras beror inte endast på de primära överskotten utan även på storleken på den initiala skulden, räntebetalningarnas storlek och ekonomins tillväxttakt. En högre nominell BNP-tillväxt i Sverige (4,3%) än i Italien (3,3%) under tidsperioden har bidragit till den snabbare skuldsaneringen. Men den lägre initiala skulden och de lägre räntebetalningarna på denna har varit betydligt viktigare.

Jämförelsen mellan Sverige och Italien är intressant för att förstå konsekvenserna av det svenska överskottsmålet, vilket är ett kontroversiellt inslag i det svenska finanspolitiska ramverket. [Read more…]

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Hushållens nettoförmögenhet

2012-01-26 av 7 kommentarer

Hushållens skulder i förhållande till BNP. Källa: SCB

Hushållens skulder har ökat snabbt i förhållande till inkomsterna under det senaste dryga decenniet. I SNS Konjunkturrådsrapport konstaterar vi att det privata sparandet ändå har varit högt och att hushållens finansiella nettoförmögenhet har ökat under denna period trots den högre skuldsättningen. När vi har presenterat rapporten har det ofta frågats om inte den ökade förmögenheten beror på den snabba prisuppgången på hus och bostadsrätter.

Hushållens finansiella nettoförmögenhet i förhållande till BNP. Källa: SCB

I den finansiella förmögenheten ingår hushållens innehav av bostadsrätter, men inte villor och andra fastigheter. Det stämmer därför att prisuppgången på bostadsrätter har bidragit till den ökade finansiella nettoförmögenheten. Men den mellersta kurvan i grafen till höger visar att hushållens finansiella nettoförmögenhet har ökat, eller åtminstone inte minskat, även om vi exkluderar bostadsrätterna från förmögenheten. En stor del av hushållens ökade sparande förklaras av ökat pensionssparande. Om vi även exkluderar pensionssparandet har nettoförmögenheten fallit i förhållande till inkomsterna.

Hushållens portföljer har alltså ökat både på skuld- och tillgångssidorna. Och de tillgångsposter som har blivit större har osäkert värde och låg likviditet. Därför är det förmodligen befogat att oroas av, och noga bevaka, denna utveckling. Det är däremot knappast befogat att tala om ett alltför lågt hushållssparande.

Se även mitt tidigare inlägg kring detta.

Uppdatering 2012-02-15: Jag upptäckte att jag använt fel dataserie för nämnaren i skuldgrafen, vilket resulterade i en felaktig utveckling för skuldkvoten. Detta är nu rättat i grafen.

Filed Under: Makro

Riksbankens ansvar bör utökas

2012-01-20 av 7 kommentarer

Ett av förslagen i årets SNS Konjunkturrådsrapport är att Riksbanken bör ges ansvaret för den finansiella stabiliteten på makronivå. Vi utvecklar argumenten kring detta i rapporten men även i en artikel på SvD Brännpunkt.

Förslaget är inte nytt. Liknande lösningar håller redan på att implementeras i Storbritannien och Finland. Och i höstas presenterades argumenten bl a i Charles Goodharts och Jean-Charles Rochets utvärdering av Riksbanken. I den rapporten höll författarna dock dörren öppen även för andra lösningar, förmodligen efter att ha insett att det i vissa kretsar finns ett stort motstånd mot att ge Riksbanken detta ansvar. Detta motstånd manifesterades tydligt då finansminister Anders Borg kommenterade vår SNS-rapport igår.

På annat håll har Charles Goodhart tagit tydligare ställning. I denna rapport konstaterar han att:

Because the provision of liquidity is simultaneously a key Central Bank function and an integral component of crisis prevention, the macro-prudential authority has to come under the aegis of the central bank.

Den som är intresserad av dessa frågor bör läsa Goodharts rapport. Den utvecklar analysen bättre och mer utförligt än vad vi gjorde i SNS-rapporten.

Filed Under: Finans, Lästips, Makro

Inför ett investeringsgolv!

2012-01-18 av 14 kommentarer

Investeringar i fastigheter och infrastruktur (% av BNP). Källa: OECD.

Imorgon presenteras SNS Konjunkturrådsrapport med mig som en av författarna. Ett av våra förslag, som vi skriver om på DI Debatt idag, är att det bör införas ett golv för statens investeringsutgifter ungefär på samma sätt som det nu finns ett tak för de samlade utgifterna.

Förslaget har två utgångspunkter. För det första är de svenska investeringarna i fastigheter och infrastruktur låga i en internationell jämförelse (se figur). De låga fastighetsinvesteringarna verkar enligt andra bedömare kunna förklaras av regleringar på fastighetsmarknaden, kanske främst hyresregleringen samt en lång och osäker kommunal planeringsprocess.

Varför investeringarna i infrastruktur är låga i en internationell jämförelse är mer oklart. Det kan bero på att investeringarna i andra länder har varit omotiverat höga. Det kan bero på att data är bristfälliga så att internationella jämförelser är missvisande. Eller så kan det bero på att investeringarna faktiskt har varit omotiverat låga i Sverige, kanske framtvingat av det finanspolitiska ramverket.

Cost-benefitanalyser av stora investeringsprojekt indikerar sällan att dessa skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige (se t ex denna rapport från VTI). Detta talar för att investeringarna inte uppenbart är alltför låga. Men samtidigt finns det en hel del anekdotisk evidens som indikerar att infrastrukturen är eftersatt.

Vår andra utgångspunkt är det finanspolitiska ramverket. Ett viktigt syfte med ramverket är att främja långsiktighet i den ekonomiska politiken. Erfarenheterna har visat att den politiska processen annars riskerar att drivas av alltför kortsiktiga avvägningar, vilket resulterar i systematiska budgetunderskott och växande skuldsättning. Det svenska ­finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak motverkar dessa mekanismer. En brist i ramverket är dock att det saknas inslag för att säkerställa en långsiktig planering för de offentliga utgifternas sammansättning.

Samma mekanismer som riskerar att ge upphov till oönskat höga utgifter och låga skatteintäkter på kort sikt, riskerar även att ge upphov till alltför hög offentlig konsumtion på bekostnad av de offentliga investeringarna. Detta eftersom nyttan av offentlig konsumtion uppstår på kortare sikt – och förmodligen tydligare förknippas med de politiker som har beslutat om konsumtionen – än nyttan av långsiktiga offentliga investeringar. I den ­politiska processen är det därför risk att genomförandet av investeringsprojekt ständigt skjuts på framtiden.

För att stärka dessa drivkrafter föreslår vi att de treåriga utgiftstaken kompletteras med investeringsgolv som anger den lägsta nivån för de offentliga investeringarna under de kommande tre åren. Dessa golv skulle läggas år-för-år av regering och riksdag och alltså inte begränsa finanspolitikens långsiktiga handlingsutrymme. Om de nuvarande offentliga investeringarna anses vara tillräckliga kan regeringen välja att lägga låga investeringsgolv.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Repression och inflation att vänta

2012-01-09 av 22 kommentarer

Nationalekonomins höjdpunkt, ASSA-konferensen i Chicago, var i år en uppvisning i pessimism. Bristande politisk vilja eller förmåga gör att både USAs och Europas skuldproblem förefaller olösliga.* Och problemen är stora; figuren nedan visar att statsskuldernas andel av BNP idag är större än vad de någonsin varit.

Figuren visar även att statsskuldernas andel sjönk efter andra världskriget men att de började öka i slutet av 1970-talet. Statsskulderna minskade alltså under en period när staterna reglerade ekonomierna relativt hårt, men att de ökat kraftigt sedan 1980-talets avregleringar.

En intressant uppsats av bland andra Carmen Reinhart tyder på att detta inte är en slump. I stället menar Reinhart att en kombination av vad hon kallar “finansiell repression” och inflation varit en form av implicit beskattning som hållit statsskulderna under kontroll.

Med finansiell repression avses att staterna med hjälp av olika regleringar och ingrepp styr över sparkapitalet till statspapper. Genom en måttlig inflation har skuldernas reala värde kunnat minskas. Ett vanligt sätt för att uppnå detta har varit att reglera räntorna vilket gjort det relativ attraktivt att spara i statspapper, trots att den reala avkastningen på dessa under långa tider varit negativ.

När avregleringar och inflationskontroll minskat staternas möjlighet att på detta dolda sätt kunna beskatta befolkningen, har de haft svårt att ersätta inkomsttappet med andra skatter eller minska utgifterna till en hållbar nivå.

Sett i detta ljus blir det inte längre märkligt att dagens kapitalteckningkrav för banker och försäkringsbolag betraktar statspapper som riskfria – det blir helt enkelt ett sätt för statsmakterna utnyttja sin makt att skapa ett regelverk som gör det billigare för dem att låna.

Enligt Reinhart gör skuldbördans storlek det uppenbart att vi står inför en ny period av finansiell repression och ökad inflation. Att de politiska systemen skulle klara av att hantera skuldproblemen genom att höja direkta skatter och minska utgifterna höll hon – och de flesta andra — för osannolikt. Det har inte hänt tidigare och det finns ingen anledning att tro att det blir annorlunda denna gång.

*För att få en uppfattning om de depressiva tongångarna kan man med fördel titta på dessa webcaster från konferensen.
Filed Under: Makro, Politik

Reglerna för att lösa bundna bolån måste ändras!

2012-01-03 av 39 kommentarer

För några år sedan påpekade jag i ett inlägg att reglerna för beräkning av s k ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av ett bundet lån gör att det är mycket riskabelt att binda räntan om man inte är säker på att bo kvar i bostaden under hela bindningstiden. Och nyligen visade Karl Avedal på Sloped Curve att denna problematik har förvärrats påtagligt under de senaste åren. Anta att du binder ett lån på 1 miljon kronor på 10 år. Nästa dag ändras din livssituation (dödsfall, skilsmässa, …) så att du måste flytta och alltså lösa lånet. Även om räntenivån har varit helt oförändrad kommer du då att få betala runt en kvarts miljon kronor i kompensation till banken.

Att denna orimliga kompensation uppstår beror på att konsumentkreditlagen anger att kompensationen ska (eller åtminstone får) baseras på en jämförelse mellan din bundna räntan och statslåneräntan plus en procentenhet. Tidigare har räntan ofta bundits på nivåer nära statslåneräntan plus en procentenhet. Under de senaste åren har dock skillnaden mellan bolåneräntor och statslåneräntor stigit dramatiskt. En bättre beräkningsmetod skulle t ex kunna ersätta den enprocentiga marginalen med skillnaden mellan bolåneräntan och statsskuldsräntan den dag då lånet bands.

Det lät därför lovande när Dagens Nyheter (29/12) inför det nya året rapporterade att ”Nya låneregler ska göra förtidsinlösen rättvisare”. En närmare granskning avslöjar dock att Finansinspektionen endast har förtydligat vilka statsobligationer som ska användas för att få fram stasskuldsräntan. Påslaget med en procentenhet verkar ligga kvar.

En liten ljusglimt är dock att de nuvarande reglerna kan tänkas strida mot ett kommande EU-direktiv. I Finansinspektionens besluts-PM (s 15) står nämligen att medlemsstaterna enligt EU-kommissionens förslag får föreskriva att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsbetalningen av krediten. Ett fast påslag på en procentenhet i beräkningsformeln kan knappast ses som förenligt varken med kravet på skälig ersättning eller med kravet att ersättningen ska utgå för bankens direkta kostnader. Jag efterlyser därför betydligt mer omfattande reformer av detta regelverk.

Filed Under: Finans, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»