Att köpa professurer

2011-02-08 av 48 kommentarer

I helgen var jag på en intressant konferens i Milano på temat ekonomisk ojämlikhet. Huvudtalare var Yale-professorn John Roemer vars plenarföreläsning behandlade huruvida den amerikanska ojämlikheten har påverkats av mångåriga ideologiska och politiska kampanjer som förts av konservativa tankesmedjor som t ex American Enterprise Institute, Cato Institue, Manhattan Institute och Hoover Foundation.

En för mig överraskande anekdot var att det var dessa institutioner som såg till att den österrikiske ekonomipristagaren Friedrich von Hayek blev professor vid Chicagouniversitetet 1950. Enligt Roemer fick Hayek sin professur på grund av att den finansierades av privata pengar:

The Mont Pelerin Society had its first American Meeting in 1948, and brought Friedrich Hayek to the University of Chicago. (Incidentally, his salary at Chicago was paid for ten years by private right-wing money, and when that grant lapsed, Chicago released him).

Jag frågade Roemer om källan för detta påstående, och han hänvisade till Invisible Hands skriven av NYU-historikern Kim Phillips-Fein som skriver om hur den konservativa William Volker Fund finansierade Hayeks professur: ”The Volker Fund paid Hayek’s salary for ten years, as promised, after which Hayek left the University of Chicago.” (s 51).

Naturligtvis behöver det faktum att Hayeks akademiska positioner delvis varit avhängiga privata pengar från högertankesmedjor inte påverka värdet av hans vetenskapliga bidrag. Men det är ett intressant exempel på hur tankesmedjor kan ha en direkt inverkan på inte bara den politiska debatten (vilket är deras syfte) utan även forskningen på universiteten (vilket inte är universitetens syfte).

Finns liknande exempel på särintressefinansierade professurer i Sverige? Jag är inte säker. För några år sedan gick vågorna höga i Ekonomisk Debatt när frågan om adjungerade professorer debatterades av Lars Calmfors (här och här), Marian Radetzki (här) och Lars Bergman (här). Visserligen är dessa professorer (del-)finansierade utifrån men jag har inte hört talats om att det rört sig om pengar från politiska tankesmedjor. Tack och lov.

Filed Under: Kuriosa Tagged With:

Två frågor om omfördelning

2010-12-23 av 41 kommentarer

Julen är, om inte omfördelningens, så åtminstone gåvornas tid. Det kan därför vara på sin plats att fundera lite kring detta med omfördelning vilket jag härmed inbjuder våra läsare att göra via en liten enkät.

Tänk dig först och främst att nationalekonomernas ofta gjorda antagande om avtagande marginalnytta verkligen visar sig stämma även vid jämförelser mellan personer; de högt upp i inkomstfördelningen har alltså lägre marginalnytta av inkomst än de långt ner i fördelningen. Antag vidare att det inte finns några incitamentseffekter av omfördelning. Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från rika till fattiga?

Enkäten fortsätter på andra sidan fliken.

[Read more…]

Filed Under: Kuriosa, Välfärd

Wikileaks och Pirate Bay; same-same but different

2010-12-13 av 22 kommentarer

På sistone har Wikileaks figurerat flitigt i media. Fokus har legat på det spektakulära och vaga paralleller har dragits till Pirate Bay. Är det någon skillnad på vad Wikileaks och Pirate Bay gör? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret både ja och nej (ja, det brukar ju vara det när ekonomer ska uttala sig).

Båda ”tjänsterna” kan sägas vara produkter av teknologiska framsteg som gör det allt svårare att kontrollera och begränsa informationsutbyte. Allt som kan digitaliseras är fantastiskt på så sätt att när innehållet väl har producerats så kan det konsumeras samtidigt av hur många personer som helst och kostnaden för spridning är nära noll (givet den infrastruktur som finns). Därför finns det starka samhällsekonomiska skäl att vare sig begränsa eller ta betalt för sådant material.

I Pirate Bay’s fall så handlar det dock om ”varor” i bemärkelsen att upphovsrättsinnehavaren skapat produkten för att kunna ta betalt av den som senare konsumerar den. Om vetskapen att det i praktiken inte går att ta betalt för sådant man skapar leder till att man väljer att inte skapa så är detta ett samhällsekonomiskt problem. Motsvarande avvägning finns inte riktigt i Wikileaks fallet. Materialet som sprids där är ”information” som inte i huvudsak skapat för att man ska kunna ta betalt för det och således finns inte samma negativa incitamentseffekt.

Dock finns en liknande avvägning att ta hänsyn till. Om politiker, diplomater och andra beslutsfattare ser att det i praktiken inte går att ha förtroliga samtal eller hålla något ”off-the-record” så kommer det naturligtvis att påverka hur de samtalar och försöker komma fram till beslut, och det är inte säkert att det påverkar processen i en ”öppnare” riktning.

Vidare så finns problemet att alla människor aldrig kommer kunna ta del av all information. Detta betyder att frågan inte direkt handlar om i vilken utsträckning alla får (eller inte får) veta mer än tidigare utan om vem som ska bestämma vad som utgör den relevanta informationen. Detta beslut flyttar i och med Wikileaks och liknande från politiker och andra beslutsfattare till ”media” i bred bemärkelse. Om vi tror att konkurrensen inom denna sektor resulterar i att det mest relevanta filtreras fram så är inte detta något stort problem. Tror man däremot att det kan finnas aspekter av denna konkurrens som gör att information publiceras innan man hunnit säkerställa vad som är riktigt, välja den mest relevanta informationen, eller rent av för att man tror att vissa saker säljer mer än andra, så kanske även detta är ett problem som bör diskuteras mer.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Politik

Kjoltygets konjunkturcykel

2010-12-10 av 15 kommentarer

I helgen hamnade jag i en diskussion med några vänner (som inte är nationalekonomer) om huruvida längden på kjolar är kontracyklisk eller procyklisk. Samtliga närvarande framförde till synes rimliga psykologiska förklaringar för båda samband. Som ekonom är det dock naturligtvis frestande att tro att kjolarna är kortare i lågkonjunktur av det enkla skälet att det går åt mindre tyg till en kortare kjol och att dessa därför är billigare. Relationen mellan konjunkturen och kjolars längd verkar vara något av en ”urban myt”, men jag hittade till min förskräckelse ingen forskning om huruvida det är just en myt eller om det faktiskt finns ett sådant samband.

Jag bestämde mig för att reda ut den här saken och hittade lyckligtvis en artikel som har kartlagt kjolarnas längd i Storbritannien och Tyskland mellan åren 1954 och 1990. Artikeln är publicerad i tidskriften Clothing and Textiles Research Journal och förefaller någorlunda gedigen (men har trots det bara fått en citering sen den publicerades 1999). Den diskuterar en del metodproblem när det gäller mätande av kjollängder och drar slutsatsen att det lämpligaste måttet är avståndet från axlar till kjolens nederkant delat på avståendet mellan axlar och anklar. Måttet är baserad på bilder från postorderkataloger.

Bilden nedan visar kjollängden enligt detta mått och tillväxten i Storbritannien mellan 1954 och 1990. Som synes av bilden är det svårt att se något tydligt samband mellan kjollängden och konjunkturen.

En annan vanlig föreställning är att kjollängden snarare är relaterad till börsen och att kjollängden till och med kan användas för att förutsäga börsutvecklingen. Bilden nedan visar FT30-indexet och kjollängdens utveckling i Storbritannien och den tyder återigen på att modets skiftningar inte är relaterade till börsutvecklingen. Det verkar alltså som att vi kan avfärda kjoltygets konjunkturcykel som en urban myt, åtminstone när det gäller Storbritannien.

Filed Under: Kuriosa, Makro

Att tolka opinionen

2010-12-06 av 11 kommentarer

I genomsnitt vill den amerikanska allmänheten lägga 10 procent av den federala budgeten på bistånd. Detta är betydligt mindre än de 25 procent samma amerikaner tror att staten lägger på denna budgetpost. Samtidigt är det en 10 gånger större andel av budgeten än vad som faktiskt tillfaller biståndet.

Frågan är alltså om en amerikansk populist borde halvera eller mångdubbla biståndsanslagen?

Att använda opinionsundersökningar för att bygga politiska åtgärdsförslag verkar nästan vara lika svårt som att använda bibeln för detta syfte.

(HT: Aidwatch)

 

Filed Under: Internationellt, Kuriosa

Falsos positivos

2010-11-15 av 4 kommentarer

Rörlig lön har blivit en allt populärare ersättningsform under senare år (se bl a Lemieux om USA). En orsak till denna utveckling är sannolikt all forskning som visar hur människors agerande i hög grad styrs av incitament.

I ett par inlägg har Ekonomistas dock pekat ut baksidor med en alltför hård incitamentsbaserad styrning av människor. Eva visade hur belöningssystem för bilister som håller hastigheten vid skolor kan leda till att biltrafiken vid skolorna ökar. Jesper hänvisade till forskning som visar att styrande löner kan få de anställda att känna sig övervakade och misstrodda och därför prestera sämre.

Ytterligare ett — dock långt mer tragiskt — exempel på en rörlig ersättning som fått oönskad effekt är den colombianska regeringens bonussystem för gerillabekämpning. I sin iver att krossa vänstergerillan FARC instiftade den colombianska regeringen ett bonussystem där soldater utlovades förmåner och extrabelöningar för varje död gerillamedlem som kunde visas upp på bild.

Efter ett tag kom rapporter in om försvunna ungdomar i Bogotás fattigare stadsdelar. Ännu lite senare började det talas om hur militärer gjorde räder i fattigkvarteren, dödade människor och därefter klädde dem i gerillakläder varpå fotografier togs. I takt med att fler fall uppmärksammades började man tala om de dödade som falsos positivos – falska positiva gerillamän. Skandalen var ett faktum.

Idag utreds runt 1800 fall av försvunna personer som tros ha strukit med i falso positivo-skandalen. Det colombianska etablissemanget slingrar sig och president Uribe hävdar att inga pengar betalats ut. Men vi ekonomer vet ju att även förväntan om pengar kan vara nog så starka incitament.

Hat tip: Magnus Linton i DN

Filed Under: Kuriosa

Fler vägar kan ge längre restid

2010-11-15 av 21 kommentarer

Något av det bästa med att vara forskare är att man hela tiden lär sig nya saker — och gamla saker som man inte kände till sen tidigare. Häromveckan läste jag om varför restiden kan öka för alla när man bygger en ny väg (även om trafikmängden inte ökar). Detta har varit känt sedan 1968 och kallas Braess-paradoxen.

Tänk dig följande situation. Två bilister ska ta sig från hemmet till jobbet via ett kafé på vägarna med heldragna linjer i figuren nedan. En av sträckorna tar 25 minuter och den andra tar 10 minuter om bara en bilist väljer den och 20 minuter om båda tar den. I Nash-jämvikt kommer en av bilisterna att ta den övre vägen och den andra den nedre och restiden för dem båda blir 35 minuter var.

Vad händer om man bygger den snabba streckade förbindelselänken mellan de båda kaféerna som inte tar någon tid alls att köra? Det paradoxala är att detta kommer leda till att det tar längre tid för båda bilister att ta sig till jobbet! Det kommer nu ta 40 minuter i stället för 35 minuter.

Men hur i all sin dar kan detta komma sig? Jo, en bilist som befinner sig vid Starbucks kommer nu att föredra att köra via Majsans kafé till jobbet oavsett om den andra bilisten tar den vägen eller ej (det tar 10 eller 20 minuter jämfört med 25 minuter annars). Men detta innebär i sin tur att båda bilisterna föredrar att välja vägen till Majsans via Starbucks, som tar maximalt 20 minuter jämfört med 25 minuter. Med den nya förbindelselänken kommer alltså båda bilisterna att köra samma väg (hemmet-Starbucks-Majsans-jobbet) och det kommer ta 40 minuter var.

Det här är alltså ett exempel då en Nash-jämvikt inte är effektiv, det vill säga en slags fångarnas dilemma-situation där båda bilister skulle få det bättre om de kunde komma överens om att inte använda sig av den nya förbindelselänken. Har detta någon praktiskt relevans? Det vågar jag inte sia om, men det finns de som påstår att liknande saker har skett i verkligheten (se referenser i den här Wikipedia-artikeln). I Stockholm byggs för närvarande Norra länken för fullt och jag hoppas innerligt att det inte är bortkastade pengar.

Filed Under: Kuriosa, Välfärd

Mer om lojala lönsamma lakejer

2010-11-10 av 3 kommentarer

I somras skrev jag om företags ständiga försök att skapa lojala kunder. Jag påpekade då särskilt att det är märkligt att exempelvis Coop inte har ett bonussystem som ger högre procentrabatt för mer lojala kunder. Nu verkar Coop ha insett detta själva och inför en lojalitetsrabatt som sträcker sig upp till 5 procent beroende på hur mycket man handlat (den tidigare rabatten var 1 procent). Jag förmodar att det bara är en tidsfråga innan Konkurrensverket kommer börja utreda vilka effekter detta har för konkurrensen på dagligvarumarknaden.

Filed Under: Kuriosa

Fotbollsspelare pallar inte trycket

2010-10-25 av 23 kommentarer

Förra veckan hade IIES besök av Ignacio Palacios-Huerta från LSE. Ignacio har publicerat en rad artiklar som inte alltid har så mycket med ekonomi att göra, men som alltid är intressanta, tankeväckande och brukar få åtminstone mig att höja ögonbrynen. Den här gången handlade det om fotboll och oavgjorda matcher som avgörs med straffsparkar (här finns en gratisversion av uppsatsen som är under utgivning i American Economic Review).

Så här gick det till fram till och med 2003. Lagen turas om att skjuta fem straffsparkar var och domaren singlar slant om vilket lag som börjar. Eftersom båda lagen har lika många straffsparkar borde det lag som börjar ha precis lika stor chans att vinna som det andra laget. Vad Ignacio och hans medförfattare visar är dock att det lag som börjar lägga straffsparkar vinner i 60 procent av fallen. Det finurliga med studien är att domaren singlar just slant, så det är helt slumpmässigt vilket lag som börjar. Detta innebär att vi kan vara säkra på att det handlar om en kausal effekt av att börja.

Fotbollsspelare verkar vara medvetna om denna effekt. I juli 2003 ändrade FIFA reglerna så att domaren singlade slant och det lag som vann fick välja om de skulle börja eller inte. Av de cirka tjugo matcher efter 2003 som studerats valde alla lag utom ett att skjuta första straffsparken.

Den tolkning som görs i artikeln av den här effekten är att det lag som inte får börja blir stressade av att de tenderar att börja straffsparkandet i underläge (eftersom den första bollen går i mål i fyra av fem fall). Det är alltså en psykologisk effekt som spelarna inte lyckas lära sig att hantera. En preliminär uppsats som Ignacio också presenterade påvisar en liknande effekt i schack där den som får börja spela med vita pjäser har större chans att vinna (trots att båda spelarna totalt spelar vit lika många gånger).

Jag har tidigare skrivit om Ignacios forskning om straffsparkar här på Ekonomistas, men då analyserades en annan fråga. Både den artikeln samt en annan artikel av Ignacio om det s.k. tusenfotingsspelet (centipede game) har ifrågasatts av herrarna Steven Levitt och John List (se här och här), så sista ordet lär inte vara sagt om vare sig straffsparkar eller tusenfotingar.

Uppdatering: Som Olof Johansson-Stenman påpekar i kommentarsfältet har ovanstående resultat redan ifrågasatts, se följande kommentar.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa

Moderering av kommentarer

2010-10-19 av 13 kommentarer

Under de senaste månaderna har vi fått flera påpekanden från läsare som har upplevt att diskussioner har spårat ur och att vissa kommentarer inte hör hemma på Ekonomistas sidor. Vi är benägna att hålla med och kommer därför att skärpa modereringen av sidorna. Fler kommentarer, särskilt av anonyma författare, kommer därför fortsättningsvis att raderas. Vi passar också på att påminna om vår kommentarspolicy:

Alla kan kommentera inlägg på Ekonomistas. Vi välkomnar en livaktig diskussion, men förbehåller oss rätten att radera inlägg som inte har med ämnet att göra, innehåller personangrepp, har en otrevlig ton eller som vi av annan anledning inte anser oss vilja publicera. Vi anser det även vara självklart att den som skriver en kommentar undertecknar med sitt eget namn. Om du har synpunkter på hur vi behandlat din kommentar är du välkommen att kontakta den av oss som skrev det ursprungliga inlägget per e-post så att han eller hon kan förklara sig närmare.

Filed Under: Kuriosa
«Föregående sida
Nästa sida»