Kjærsgaard bakom SD:s framgångar?

2010-09-27 av 51 kommentarer

Det är många med mig som förfasas över att så många svenskar röstade på Sverigedemokraterna att de kom över fyraprocentsspärren. Men vad förklarar deras framgångar?

En tänkbar förklaring är att det helt enkelt är en reaktion på stor invandring och att kommuner med många invandrare har många SD-väljare. Sverigedemokraterna själva skulle kanske snarare hävda att det har att göra med påstådda negativa effekter av invandring på arbetslöshet och brottslighet.

Diagrammen nedan visar sambandet mellan andelen SD-röster i kommunalvalet och andel med utländsk bakgrund, långtidsarbetslöshet respektive anmälda våldsbrott. Som synes är sambanden mellan dessa faktorer och andelen SD-röster svaga.

En faktor som dock har betydligt starkare förklaringskraft är avståndet till Danmark (som jag har operationaliserat som hur långt norrut kommunen ligger). Om man kontrollerar för detta och de andra faktorerna ovan finns inte längre något positivt samband mellan andelen SD-röster och andelen med utländsk bakgrund. Nedanstående bild visar det starka negativa sambandet mellan andelen SD-röster och nordliga breddgrader.

Ovanstående mönster är konsistent med tidigare forskning om Sverigedemokraterna som funnit att framgångarna i förra valet inte verkar ha varit ”efterfrågestyrda” (se Gissur Ó Erlingsson:s Newsmill-artikel och blogginlägg här och här). Sambanden som presenteras ovan ska dock tolkas med försiktighet. De bygger inte på forskning utan på några snabba statistiska körningar som jag gjort för att stilla min egen nyfikenhet. Det är framförallt viktigt att påpeka att ovanstående samband inte kan tolkas kausalt, men jag är övertygad om att Ekonomistas läsare är införstådda med den saken. Ovanstående säger heller inte något om vem som röstade på SD (se till exempel Gissur Ó Erlingssons och Mikael Perssons artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift (s. 101) för mer om detta).

Filed Under: Politik

Alliansen segrade i Ekonomistas-valet

2010-09-19 av 29 kommentarer

Vallokalerna har nu stängt, men rösterna i riksdagsvalet är ännu ej räknade. Vi på Ekonomistas har dock räknat klart rösterna i vår egen omröstning. Om Ekonomistas läsare avgjorde riksdagsvalet skulle högerblocket få en tydlig majoritet (62,1 procent) och Sverigedemokraterna skulle inte komma in riksdagen. Fullständigt resultat redovisas nedan (PP är Piratpartiet och LP är en förkortning för Liberala partiet).

Filed Under: Politik

Ekonomistas-valet 2010

2010-09-15 av 5 kommentarer

Tyvärr finns det inget politiskt parti som skriver under på Jonas nationalekonomiska valmanifest och vi är därför lite extra nyfikna på vilket parti som skulle styra Sverige om riksdagsvalet avgjordes av Ekonomistas läsare? Avge din röst nedan så redovisar vi resultatet på måndag.

Filed Under: Politik

Vem är Kamrat fyra procent?

2010-09-13 av 7 kommentarer

Ett extra spänningsmoment i årets val är förstås om Sverigedemokraterna ska lyckas komma över fyra procent. Dessutom har Kristdemokraterna legat farligt nära spärren i ett par opinionsmätningar. När det gäller Kristdemokraterna verkar dock de flesta bedömare lita på att Kamrat (eller kanske snarare Broder?) fyra procent kommer se till Kristdemokraterna får tillräckligt med röster för att ta sig in i Riksdagen. Men hur kommer det sig  egentligen att de mindre partierna nästan alltid lyckas klara fyraprocentsspärren?

Om jag har räknat rätt så har det sedan 1976 bara hänt en enda gång att ett parti fått mellan tre och fyra procent av rösterna, medan partier fått en röstandelar mellan fyra och fem procent vid sju tillfällen. Hur lyckas miljontals väljare att koordinera sitt röstande så att småpartierna nästan alltid klarar sig?

Jag har inget bra svar på denna fråga. Däremot förefaller situationen väldigt lik en klass av spel som kallas ”market entry games” och som studerats ganska mycket i experimentell nationalekonomi. I dessa experiment fattar deltagarna ett beslut huruvida de ska välja att gå in på en marknad eller inte. Om färre än säg 40 procent av deltagarna väljer att gå in på marknaden är avkastningen positiv för de som etablerar sig på marknaden, men om fler än 40 procent går in är det bättre att hålla sig borta från marknaden. I jämvikt ska precis 40 procent av spelarna gå in på marknaden. Det svåra för deltagarna är dock att koordinera på vilka det är som ska gå in, i synnerhet om de är anonyma för varandra och inte kan kommunicera vilket ofta är fallet i experiment.

Experimentdeltagare är dock förvånansvärt duktiga på att se till att rätt antal etablerar sig på marknaden även när de spelar spelet för första gången. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman var så förvånad när han upptäckte detta att han kommenterade det med: ”To a psychologist, it looks like magic”.

Det råder ingen enighet om hur de här experimentresultaten ska förklaras och en del lite nyare resultat har komplicerat bilden något (se till exempel den här och den här artikeln). Men kanske är det ändå någonstans bland de här studierna som vi ska börja leta efter Kamrat fyra procent?

Filed Under: Beteendeekonomi

Politisk segregation på Internet

2010-09-06 av 9 kommentarer

Många amerikaner oroas av en tilltagande politisk polarisering i USA och de negativa effekter detta kan tänkas ha (se till exempel den här boken). Media får som så ofta agera syndabock. I en artikel som publicerades i Quarterly Journal of Economics för ett par år sedan visades också att det finns fog för denna oro: tillgång till konservativa Fox News påverkar folk att rösta konservativt. En del oroas också för att Internets framväxt kommer att stärka den politiska radikaliseringen. Farhågan är att mångfalden på Internet gör att man i större utsträckning kan välja vilken sorts information man vill ta till sig. Är man republikan behöver man inte nöja sig med att titta på Fox News, utan kan i stället besöka mer extrema sidor på webben.

Men stämmer detta resonemang verkligen? I en uppsats som Jesse Shapiro presenterade här på IIES förra veckan visades att vi nog (ännu) inte behöver vara särskilt oroade för detta. Uppsatsförfattarna undersöker vilka som besöker olika webbsidor som har med nyheter och politik att göra. Bland de större nyhetssidorna på nätet har föga förvånande foxnews.com och nytimes.com stor övervikt av konservativa respektive liberala besökare. Författarna konstruerar också ett mått på hur ”politiskt segregerat” internet är, det vill säga i vilken utsträckning liberaler besöker webbsidor som framförallt besöks av andra liberaler (och vice versa). Då framstår inte nätet som så segregerat som man först kanske kan tro.

Det verkar inte heller som att Internet är mer segregerat än gammalmedia (i alla fall inte jämfört med nationella dagstidningar). Förklaringen ligger förmodligen i att ett fåtal webbsidor dominerar så starkt och att dessa drar till sig en relativt bred publik. Det finns förstås många politiskt extrema webbsidor, men dessa tenderar att ha väldigt få besökare som dessutom tenderar att besöka stora nyhetssajter i större utsträckning än andra.

Ett område där den politiska segregation är betydligt större är i den personliga sfären, bland kollegor, vänner, familj och framförallt bland ”personer man litar på”. Det är förstås svårt och problematiskt att jämföra politisk segregation inom så olika sfärer, med nedanstående figur från uppsatsen är ändå ett försök att göra detta.

Detta tyder alltså på att vi på nätet tenderar att utsätta oss för åsikter som skiljer sig från våra egna i större utsträckning än när vi läser till exempel dagstidningar eller umgås med vänner och familj. För demokratins skull är det säkerligen nyttigt (även om det i så fall är ännu nyttigare att se på TV enligt ovanstående sätt att mäta).

Filed Under: Kuriosa, Välfärd

Gärna finfilm, men fulfilm först!

2010-08-30 av 4 kommentarer

Nationalekonomer har under det senaste decenniet intresserat sig mycket för det faktum att vi inte alltid förmår göra sådant som ligger i vårt eget långsiktiga intresse (vilket vi skrivit om förut flera gånger). Det kan handla om att träna eller spara mer, men det kan också handla om vilka filmer vi väljer att se. Det har åtminstone hänt mig flera gånger att jag inför ett besök i videobutiken tänker att jag ska se en riktigt djupsinnig film, men när jag väl kommit ut ur butiken står jag där med senaste Beck-filmen i handen. I en artikel som publicerades i Management Science förra året visades att det inte bara verkar vara jag som skjuter på tittandet av gamla Bergman-filmer.

I studien lät författarna klassificera filmer utifrån i vilken utsträckning de uppfattas som ”bör”-filmer (typ Bergman och dokumentärer) och ”want”-filmer (till exempel actionrullar och komedier). Författarna fick tillgång till data från en dvd-uthyrare på nätet där man väljer vilka filmer man vill få hemskickade och sedan returnerar när man sett dem (en svensk motsvarighet är Lovefilm). Det visade sig att ju mer ”bör”-karaktär en film hade, desto längre tenderade man behålla filmen hemma. Sambandet är dock inte så väldigt starkt. Skillnaden mellan den mest ”böriga” filmen, en dokumentär från 1942, och en av de mest ”wantiga” filmerna, Alien vs Predator, var 1.5 dagar (se diagrammet nedan).

Det här behöver inte bero på tidsinkonsistenta preferenser eller någon sorts irrationalitet. Det skulle ju till exempel kunna vara så att det krävs speciella tillfällen då det passar med en ”bör”-film och att man därför väntar längre med att se den. Författarna visar dock att de som har hyrt många filmer lär sig att inte lämna tillbaka ”bör”-filmer sent. Det finns förstås även andra problem med den här studien, men tolkningen av resultatet stöds också av tidigare gjorda experiment (se till exempel den här studien).

Den som läste mitt förra inlägg om hur miljömärkt kan göra oss tjocka och elaka har förmodligen redan tänkt ut en ny hypotes. Kan man få kunder att bete sig moraliskt  innan de en hyr film (till exempel köpa miljömärkt eller skänka till välgörenhet) så kommer uthyrningen av bland annat Beck- och Göta Kanal-filmer att skjuta i höjden. För den som har lust är det enkelt att testa den hypotesen i ett litet fältexperiment i närmaste videobutik.

Filed Under: Beteendeekonomi

Miljömärkt kan göra dig tjock och elak!

2010-08-20 av 8 kommentarer

Vi har tidigare här på Ekonomistas diskuterat hur moraliskt det egentligen är att äta ekologisk mat. Oavsett hur det är med den saken, visar två nya psykologiska studier att konsumtion av miljömärkta/ekologiska varor riskerar att göra oss både elaka och tjocka.

I den första studien som publicerats i Psychological Science fick experimentdeltagarna välja att köpa varor i en av två nätaffärer där andelen miljömärkta varor varierade. Det visade sig att de som handlade i affären med mer miljömärkta varor var mindre generösa i ett efterföljande diktatorspel (där de väljer hur en summa ska fördelas mellan dem själva och en anonym motpart). I ett annat liknande experiment visades att de som handlade miljövänligt hade större benägenhet att ljuga och att stjäla pengar.

Den här sortens beteende kallas ”moral licensing”. Att agera moraliskt vid ett tillfälle blir en ursäkt för att agera mindre moraliskt vid nästa tillfälle. Men detta är väl egentligen ganska naturligt? Om ”moraliskt handlande” är en begränsad personlig resurs måste vi ju hushålla med den som med allt annat (se till exempel tidigare inlägg om självkontroll och moral). Det förefaller dock vara en vanlig uppfattning att det är moraliskt förkastligt att resonera så. Den våldtäktsdömde feministen Kapten Klänning och de katolska präster som förgripit sig på småpojkar verkar i mångas ögon framstå som extra onda eftersom de varit moraliska föredömen på andra områden (även om jag som ateist har svårt att se prästyrket som särskilt moraliskt upphöjt).

Jag har länge misstänkt att moraliskt beteende även kan fungera som ursäkt för att göra mindre av andra saker som vi tycker att vi ”bör” göra mer men som inte har en moralisk dimension, såsom att äta nyttigare, läsa fler djupsinniga böcker och träna mer. En ny studie som nyligen publicerades i Judgement and Decision Making visar också detta.

I ett experiment fick deltagarna ta ställning till huruvida en fiktiv person, Susan, skulle kunna hoppa över att springa efter en middag som beskrivits i detalj för deltagarna. För en del nämndes att desserten var ekologisk och dessa deltagare tyckte i större utsträckning att Susan kunde hoppa över träningen. Faktum är att lika många tyckte det var okej att hon hoppade över träningen efter den ekologiska desserten som de i en extra kontrollgrupp som fått informationen att hon inte ätit någon dessert alls. Att äta ekologiskt kan alltså fungera som en ursäkt för att inte träna.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa, Miljö

Avgjorde fastighetsskatten valet 2006?

2010-06-22 av 14 kommentarer

Efter valet 2006 hävdade Göran Persson att socialdemokraterna förlorade valet för att alliansen gick till val på att avskaffa fastighetsskatten medan de rödgröna ville behålla den. Många verkar dela Göran Perssons bild av fastighetsskatten som en väldigt impopulär skatt som väcker stort folkligt missnöje och som bidrog till maktskiftet 2006. En rapport baserad på SCB:s väljarundersökning från valet 2006 visar dock att fastighetsskatten förmodligen hade ganska lite att göra med socialdemokraternas valförlust.

I undersökningen har man intervjuat ett stort antal väljare och bland annat ställt en öppen fråga om vad som avgjorde hur de röstade i valet. Av de som röstade på socialdemokraterna i valet 2002 men bytte till något av allianspartierna i valet 2006 nämnde inte en enda väljare i undersökningen fastighetsskatten som skäl. De vanligaste skälet som angavs av socialdemokratiska partibytare var ett allmänt behov av förändring (35 procent nämnde detta). Om fastighetsskatten var en så viktig bidragande orsak till maktskiftet borde väl rimligtvis ett par personer nämnt det som orsak för varför de bytte parti? Eftersom fastighetsskatten ofta framställs som en ”omoralisk” skatt som driver folk från hus och hem är det särskilt svårt att förstå varför människor inte skulle svara fastighetsskatten om det nu var det som avgjorde hur de röstade.

I samma undersökning ställs även ett stort antal frågor om inställningen till en mängd aktuella sakpolitiska frågor. Inställningen till fastighetsskatten är förvisso starkt korrelerad med hur man röstar (se tabell 21 i rapporten), men bland dem som bytte från sossarna 2002 till alliansen 2006 kommer fastighetsskatten först på åttonde plats (efter bland annat hushållsavdrag och inställning till privat sjukvård) och det är oklart om sambandet är statistiskt signifikant.

Det här får åtminstone mig att undra om fastighetsskatten verkligen är en så viktig fråga för väljarna eller om det mest är en bild som ständigt målas upp i media? Visst finns det enstaka personer med små inkomster och hus de ägt länge och som stigit i värde, men det handlar förmodligen om väldigt få personer. Kanske finns det ändå visst hopp att det är möjligt att återinföra fastighetsskatten i en kommande skattereform?

(Tipstack till David Strömberg.)

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Garanterat lägsta höga pris?

2010-06-14 av Kommentera

Inom en del branscher, till exempel elektronikbranschen, är lägsta pris-garantier vanligt förekommande (se till exempel ONOFF:s prisgaranti). En sådan garanti innebär att säljaren förbinder sig att erbjuda dig samma pris som du kan intyga att en konkurrent säljer varan för.

Lägsta pris-garantier är problematiska ur konkurrensperspektiv eftersom det inte är lönsamt för en konkurrent att sänka sitt pris — du kan ju köpa varan till samma pris hos företaget med prisgaranti (se till exempel den här översikten för en bra introduktion till denna litteratur). Enligt denna logik kommer företag att sätta ett litet högre pris som lurar dem som inte känner till konkurrenternas priser och samtidigt erbjuda en lägsta pris-garanti som gör att man ändå kan locka till sig välinformerade konsumenter. Om man stöter på ett fåtal företag inom en bransch som alla erbjuder samma garanterade låga pris kan man därför misstänka att priset är oskäligt högt.

Det här resonemanget förutsätter att konsumenter faktiskt utnyttjar lägsta pris-garantin genom att kräva konkurrentens låga pris eller genom att kräva mellanskillnaden tillbaka. Att utnyttja prisgarantin kräver dock både tid och energi och man kan därför misstänka att välinformerade konsumenter därför föredrar att handla i butiken som från början erbjuder lägst pris. Detta gör att den konkurrenshämmande effekten av lägsta pris-garantier kanske inte är så stor (se till exempel den här artikeln från 1999).

Jag tror dock att lägsta pris-garantier är populära av ett helt annat skäl. Det finns förmodligen många konsumenter som, kanske felaktigt, tror att butiker med lägsta pris-garantier har lägre priser än butiker utan garanti. I så fall kan konkurrenterna också tvingas införa en prisgaranti, men inte nödvändigtvis sätta priserna lägre än konkurrenterna (vilket är dåligt för konkurrensen). Men för en affär med höga priser kan det vara alltför kostsamt att införa en prisgaranti, så i vissa fall fungerar prisgarantier faktiskt som en trovärdig signal för låga priser som kan bidra till att stärka konkurrensen (den här artikeln diskuterar under vilka villkor prisgarantier är trovärdiga). Det senare stämmer med vad som hände när Tesco i Storbritannien introducerade en prisgaranti. Min egen begränsade erfarenhet av butiker med prisgaranti är dock att de förvisso håller ganska låga priser, men sällan erbjuder marknadens lägsta pris.

Filed Under: Företagande, Välfärd

Socialkonstruktivism i nationalekonomi

2010-06-04 av 11 kommentarer

Sociala konstruktioner i form av mänskligt skapade institutioner har länge tilldragit sig ekonomers intresse. På senare år har det dock dykt upp en mer radikal socialkonstruktivistisk strömning inom nationalekonomi som hävdar att även vårt sätt att se på världen är socialt konstruerat.

I en kort artikel i senaste numret av American Economic Review med titeln ”Equilibrium Fictions: A Cognitive Approach to Societal Rigidty” argumenterar Karla Hoff och Joseph Stiglitz för att ekonomer bör studera hur den socialt konstruerade ”kognitiva inramningen” påverkar hur människor tolkar omvärlden. Till exempel hävdar de att rasbegreppet uppstod för att legitimera slaveriet. Hoff och Stiglitz argumenterar för att eliten inte kan välja sociala konstruktioner helt fritt, utan de är trögrörliga och måste i någon mån vara konsistenta med andra vanliga föreställningar — därav begreppet ”jämviktsfiktioner”.

Ekonomen Avner Greif och statsvetaren David Laitin publicerade en artikel med liknande idéer för ett par år sedan och även ekonomhistoriken Douglass Norths är inne på samma spår i boken Att förstå ekonomisk förändring. Roland Benabou har ett också ett par teoretiska artiklar som betonar vikten av trosuppfattningar, bland annat en artikel om ideologi som kollektivt accepterade förvrängda föreställningar. Idag disputerar Erik Mohlin på Handelshögskolan i Stockholm med avhandlingen Essays on Belief Formation and Pro-Sociality och även i hans avhandling finns socialkonstruktivistiska inslag.

En av Mohlins uppsatser handlar om kategorisering — de kategorier vi använder i vårt tänkande och som präglas hur vi uppfattar verkligheten. Men vad är det som bestämmer hur denna kategorisering görs? Mohlins antar att vi har kategorier för att göra prediktioner — till exempel skiljer vi mellan ljust och mörkt öl för att vi tycker det ger en relevant indikation om ölets smak. Detta resonemang innebär att vi skulle vilja ha så snäva kategorier som möjligt. Mohlin argumenterar dock för att detta måste vägas mot kostnaden av att ha alltför snäva kategorier. Alltför snäva kategorier innebär att vi kommer ha väldigt lite tidigare erfarenhet från varje kategori, vilket gör prediktioner baserat på smala kategorier blir mindre exakta (till exempel kategorin ”belgiskt öl med låg alkoholhalt” där jag helt saknar tidigare erfarenhet). Mohlin studerar denna fundamentala avvägning teoretiskt och vad som vore optimalt utformade kategorier.

Nationalekonomer brukar vanligtvis anta att människor har korrekt kunskap om ekonomiska och politiska samband samt rationella förväntningar om andra människors beteende. Det här ofta inte särskilt realistiska antaganden, så jag välkomnar denna nya inriktning inom nationalekonomin som tar dessa frågor på större allvar.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa, Utbildning och forskning
«Föregående sida
Nästa sida»