Mycket ska ha mindre?

2011-04-13 av 23 kommentarer

Politiska meningsskiljaktigheter förefaller ibland inte ha så mycket med grundläggande politiska värderingar att göra, utan verkar ofta snarare handla om olika syn på effekterna av olika politiska åtgärder. Jag tror dock att det finns skillnader även i grundläggande värderingar, till exempel när det gäller jämlikhet. En fråga där detta ställs på sin spets är värnskatten. Om vi ska lita på bland andra Bertil Holmlunds beräkningar skulle värnskattens avskaffande ha väldigt små effekter för skatteintäkterna. Detta innebär att värnskattens främsta resultat är att utjämna inkomster genom att göra de rika lite mindre rika.

Hur många är det egentligen som har så starka preferenser för jämlikhet? För att ta reda på den saken tänkte jag börja med Ekonomistas läsare och nedanstående fråga. Förmodligen beror svaret delvis på vilket sätt som de rikare skulle göras fattigare, så frågan handlar inte om just värnskatten utan är formulerad helt allmänt. Pengarna som fråntas de rika antas bara ”försvinna”. Motivera gärna ditt svar i kommentarstråden!

Filed Under: Politik, Välfärd

Ung och rik är rationell

2011-04-05 av 9 kommentarer

Vi människor är begränsat rationella och tenderar därför ibland att fatta felaktiga beslut. Ofta är det dock svårt att veta om felaktiga beslut beror på begränsad rationalitet eller på brist på information, märkliga preferenser etc. Vi vet också lite om vilka människor som är mest begränsat rationella. Detta är en viktig fråga, i synnerhet i tider då allt mer ansvar flyttas från stat till individ när det gäller allt från skolval till pensionssparande. De grupper som är mer begränsat rationella kan råka illa ut helt enkelt på grund av att de riskerar att fatta felaktiga beslut i större utsträckning.

Forskarna bakom ny studie försöker besvara dessa frågor genom att ställa ett representativt urval av holländare inför 25 olika valsituationer (m.h.a. den så kallade CentER-panelen som använts i ett par experimentella studier). I varje situation fick deltagarna välja hur mycket de ville köpa av två olika tillgångar, men priset och hur mycket pengar de hade varierade för varje situation.

För varje deltagare undersöktes sedan huruvida personens val var konsistenta. Något förenklat är ens val konsistenta om man föredragit 8 äpplen och 2 bananer framför 7 äpplen och 3 bananer i en situation och inte i något annat av de 25 fallen valt 7 äpplen och 3 bananer framför 8 äpplen och 2 bananer. Om ens val är konsistenta i denna bemärkelse kan man säga att man är rationell, eftersom valen då kan betraktas som om de vore resultet av maximeradet av en nyttofunktion.

I figuren nedan visas ett mått på hur konsistenta deltagarnas val var i olika grupper (värdet 1 innebär att valen var helt konsistenta). De med högre inkomst och längre utbildning är mer rationella och unga är mer rationella än äldre. Författarna till studien visar också att graden av rationalitet samvarierar positivt med förmögenhet, även när man kontrollerar för en mängd bakgrundsfaktorer.

Filed Under: Beteendeekonomi, Välfärd

Om sannolikhet

2011-03-22 av 99 kommentarer

Den dramatiska händelseutvecklingen i Japan har förmodligen fått många att fundera kring kärnkraft och sannolikheter (det har i alla fall inneburit att många tittat på Tage Danielssons monolog om sannolikhet på YouTube). Själv har jag fastnat i en fundering om sannolikheter som jag tänkte ta hjälp av Ekonomistas läsare för att reda ut.

Frågeställningen handlar om riskattityder på individ- respektive samhällsnivå. Föreställ dig att vi har ett val mellan två alternativ. Det ena alternativet innebär att det för varje enskild person i befolkningen finns en viss risk att man dör nästa år. Det andra alternativet innebär i stället att samtliga dör nästa år med samma lilla sannolikhet (och att alla följdaktligen överlever i annat fall). Exemplet handlar alltså om kontrasten mellan oberoende och perfekt korrelerade risker, lite som skillnaden mellan säkerhetstänkande i trafiken kontra kärnkraft. Svara vilket alternativ du föredrar innan du läser vidare.

[Read more…]

Filed Under: Miljö, Politik

Ekonomistas gratulerar!

2011-03-11 av 2 kommentarer

Daniel Waldenström har i dagarna tillträtt en gästprofessur i Uppsala och kan därmed räkna sig till den skara  Ekonomistas-skribenter som kan titulera sig professor. Sedan vi startade bloggen har Daniel, Eva och Martin blivit professorer, så det är kanske frestande att tro att Ekonomistas-bloggande skulle vara meriterande för befordran till professor. Men trogna Ekonomistas-läsare har vid det här laget förhoppningsvis lärt sig att skilja på kausalitet och korrelation och lockas därmed inte att dra sådana slutsatser.

Filed Under: Kuriosa

Kommer barna nånsin få det som vi?

2011-03-07 av 64 kommentarer

Nationalekonomin kallas ibland för den dystra vetenskapen, men trots det är mitt intryck att nationalekonomer vanligtvis är framtidsoptimister av stora mått. Jag skulle gissa att det framförallt beror på att vi är väl bekanta med den positiva ekonomiska utveckling som världen genomgått och som alltjämt fortgår i rasande fart (med många tragiska undantag). Dessutom är de flesta nationalekonomer förmodligen övertygade om att denna positiva utveckling inte i första hand beror på god planering från välmenande politiker, utan att det är marknadskrafterna vi i huvudsak har att tacka.

Jag delar i stor utsträckning denna framtids- och marknadsoptimism, även om jag ibland också grubblar och tycker att framtiden verkar väldigt dyster. Det är framförallt globala miljöproblem, såsom växthuseffekten, som får mig att tvivla på mänsklighetens framtida öde. Mänskligheten har helt enkelt inte ställs för många sådana globala utmaningar tidigare och det är för mig oklart om vi kommer kunna hantera dem.

Tyvärr handlar det inte bara om växthuseffekten. I en artikel som publicerades i Nature för något år sedan presenterade miljöforskaren Johan Rockström (tillsammans med drygt två dussin medförfattare) en grov uppskattning av hur stor belastning jordens miljö klarar. De försöker identifiera hur stora påfrestningar nio ”biofysiska planetära processer” tål innan vi riskerar att åstadkomma drastiska och avsevärda förändringar i livsvillkoren på jorden (som i värst fall kan göra planeten obeboelig).

Rockström med medförfattare argumenterar för att gränsen är passerad eller på god väg att passeras när det gäller biologisk mångfald, klimatförändring och balans i kvävecykeln. Detta illustreras i figuren nedan som är hämtad från Nature-artikeln (klicka för större bild).

Det finns tusen och en invändningar mot den sortens vidlyftiga övning författarna ägnar sig åt. Som ekonom vore det dock förmätet att tro sig ha en bättre uppfattning om jordens ekosystem än två dussin framstående miljöforskare, så låt oss anta att de har rätt. Vad har vi nationalekonomer i så fall att säga om mänsklighetens förmåga att hantera dessa globala utmaningar?

Som nationalekonom är det lätt att vara pessimistisk när det gäller de politisk-ekonomiska möjligheterna att nå globala överenskommelser, speciellt när riskerna är diffusa och kanske inte kan skönjas förrän det är för sent. Oförmågan att begränsa de globala koldioxidutsläppen trots stor enighet om växthuseffektens förödande effekter är förstås ett talande exempel.

Det enda hopp jag kan se att vi nationalekonomer egentligen kan bjuda på är teknikutveckling framdriven av marknadskrafterna (som kanske kan eldas på lite med statligt stöd). Men vågar vi sätta allt hopp till framtida tekniska lösningar som vi knappt kan föreställa oss idag? Hur ska vi till exempel lyckas återuppliva utdöda djurarter som kan behövas i framtida ekosystem? Och vågar vi lita på att vi har den kunskap som krävs för att rädda enormt komplexa ekosystem som hamnat på glid?

Dessa är inga retoriska frågor, utan jag har helt enkelt inte lyckas bilda mig en tydlig egen uppfattning om dessa frågor. Men precis som Hasse och Tage hoppas jag i alla fall att barna ändå får sig ett glas öl.

Filed Under: Miljö, Välfärd

Var står svenska samhällsvetare politiskt?

2011-02-23 av 25 kommentarer

I en av artiklarna i senaste numret av Ekonomisk Debatt, presenterar Niclas Berggren, Henrik Jordahl och Charlotta Stern en undersökning av partisympatier hos svenska samhällsvetenskapliga forskare och doktorander från 2006. Deras resultat stämmer i hög grad överens med mina egna fördomar och tidigare amerikanska studier.

Författarna visar att högersympatier dominerar bland företagsekonomer, nationalekonomer och jurister, medan sociologer och genusvetare tenderar att vara vänsterorienterade. Ekonomhistoriker och statsvetare befinner sig i mitten, med viss vänsterinriktning. Största parti bland företagsekonomer, nationalekonomer, jurister och ekonomhistoriker är Folkpartiet; bland statsvetare är det Socialdemokraterna, bland sociologer Vänsterpartiet och bland genusvetare Feministiskt initiativ. Nedanstående tabell visar stödet för Alliansen respektive de rödgröna inom de undersökta disciplinerna.

Skillnaderna i politisk inriktning mellan forskare inom olika samhällsvetenskapliga discipliner är också tydliga när det gäller åsikter i ekonomisk-politiska sakfrågor, till exempel inställning till omfördelning och privat sjukvård. Intressant nog finns det även skillnader i uppfattning om hur samhället fungerar — företagsekonomer och nationalekonomer tenderar i högre utsträckning än andra forskare att tycka att rikedom beror på egen ansträngning snarare än omständigheter bortom ens kontroll.

Huruvida skillnaderna mellan olika discipliner beror på att forskare med olika politisk inriktning söker sig till olika discipliner, eller om ämnet präglar forskaren politiskt, kan tyvärr inte den här studien svara på. Allra mest intressant vore dock att veta om undervisning och forskningsresultat präglas av forskarnas skiljda politiska uppfattningar, men det är som det brukar heta en fråga för framtida forskning.

Bland de övriga artiklarna i senaste numret av Ekonomisk Debatt hittar man Andreas Berghs efterlysning av samtal om nationalekonomi (har han inte hittat till Ekonomistas än?) och Mikael Stenkula och Yves Zenous genomgång av storstäders betydelse för entreprenöriell aktivitet. Magnus Henrekson och Nina Öhrn visar att storföretags tendens att flytta ut huvudkontoren från Sverige har avstannat det senaste decenniet och  Ulf Persson och Knut Ödegaard efterlyser mer drastiska åtgärder för att motverka att svenskarna blir allt tjockare.

Filed Under: Politik

Ingen hör en fattigs bön?

2011-02-15 av 22 kommentarer

I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men en stor andel av befolkningen är inte läs- och skrivkunniga. Länge var man dock tvungen att skriva sin kandidats namn på röstsedeln för ens röst skulle räknas, vilket ledde till att en hel del röster från analfabeter ogiltigförklarades. Detta förändrades dock då man införde elektroniska röstningsmaskiner som varken krävde att man kunde läsa eller skriva för att rösta — nu blev det omöjligt att rösta fel och även fattiga analfabeters röster räknades.

Thomas Fujiwara (som var på IIES förra veckan) visar att införandet av de elektroniska röstningsmaskinerna gjorde att andelen räknade röster ökade med ungefär en tiondel och att detta påverkade vilka politiker som valdes. Dessa politiker satsade mer på sjukvård, framförallt inom mödravården, vilket i sin tur ledde till att andelen nyfödda barn med låg födelsevikt (< 2500 gram) minskade.

Men hur kan vi vara säkra på att det var just denna teknikalitet i valsystemet som ökade nyföddas födelsevikt? Fujiwara utnyttjar det faktum att röstningsmaskinerna bara infördes i kommuner med mer än 40.500 invånare i valet 1998 och först i påföljande val i mindre kommuner. Kommuner som ligger nära detta gränsvärde kan man förutsätta är väldigt lika varandra, men däremot skiljer de sig åt i huruvida valet 1998 skedde med hjälp av röstningsmaskiner eller ej.

Denna empiriska strategi kallas regressionsdiskontinuitet och används även i en svensk studie av Björn Tyrefors Hinnerich och Per Pettersson-Lidbom (som för övrigt presenteras på SU imorgon). De utnyttjar övergången från direktdemokrati till representativ demokrati på kommunal nivå i Sverige mellan 1919 och 1950. Det fanns vid denna tid en regel som tvingade kommuner över en viss befolkningsstorlek att överge den tidens kommunalstämmor och införa representativ kommunal demokrati. Hinnerich och Pettersson-Lidbom visar att detta i likhet med Fujiwaras studie också gjorde att det politiska systemet hörsammade de fattigas bön i större utsträckning — införandet av representativ demokrati ökade det politiska deltagandet och ledde till större satsningar på fattigdomsbekämpning, barns välfärd och utbildning.

Fred Åkerström må ha rätt i att kapitalismen inte hörsammar en fattigs bön, men med rätt slags demokratisk system verkar onekligen även de fattiga kunna göra sig hörda.

Filed Under: Politik, Välfärd

Är kaffekonsumtion viktigare än gener?

2011-01-31 av 19 kommentarer

Förra veckan var en av huvudnyheterna på Ekot att ny forskning visar att livslängden beror mer på livstilsfaktorer än på genetiska faktorer. Min första reflektion när jag hörde nyheten var förstås hur tusan man lyckats visa detta. Varken nyhetsinslaget eller pressmeddelandet från Göteborgs universitet avslöjade hur forskarna gått till väga. I pressmeddelandet citeras huvudförfattaren till studien, Lars Wilhelmsen, kort och gott på följande vis: ”Vår studie visar att de ärftliga faktorerna inte spelar roll. I stället är det livstilen som påverkar mest”.

I studien har man följt män födda 1913 i Göteborg under decennier. Forskarna använder två kontrollvariabler för att kontrollera för ärftliga faktorer, nämligen huruvida modern respektive fadern levde 1963, det vill säga när männen i studien var 50 år. Moderns, men inte faderns, överlevnad 1963 visade sig samvariera med sannolikheten att överleva till 90 års ålder. Däremot var andra faktorer, såsom rökning och kaffekonsumtion (!), betydligt starkare relaterade till livslängden. Det är utifrån detta som Lars Wilhelmsen drar slutsatsen att livsstilsfaktorer är viktigare än genetik.

Någon sådan slutsats går naturligtvis inte att dra utifrån den här studien. För det första har forskarna använt ett väldigt grovt mått på föräldrarnas livslängd (huruvida de levde 1963) som blir extra skakigt eftersom det också beror på hur gamla föräldrarna var när barnet föddes. Forskarna skulle i stället kunna ha kikat i kyrkoböckerna och inkluderat såväl föräldrars som mor- och farföräldrars faktiska livslängd.  För det andra har säkerligen många av de livsstilsfaktorer som är med i studien genetiska orsaker, till exempel kondition och blodtryck. Det förmodligen enda sättet att dra den slutsats Wilhelmsen verkar vilja dra är att göra tvillingstudier och undersöka hur korrelationen i livslängd skiljer sig mellan enäggs- och tvåäggstvillingar.

Det finns åtminstone två tvillingstudier gjorda (en dansk och en svensk) och dessa visar att maximalt en tredjedel av variationen i livslängd beror på gener. Livslängden verkar alltså ha jämförelsevis lite att göra med våra gener, men min gissning är ändå att generna är betydligt mer avgörande för livslängden än till exempel hur mycket kaffe man dricker.

Den data som används i Wilhelmsens studie är onekligen fascinerande — man har under decennier regelbundet undersökt och intervjuat nästan tusen män. Även om dessa data inte kan besvara frågan om genernas betydelse, finns det säkert mycket annat intressant att säga. Tyvärr lämnade just den här artikeln mig med fler frågor än svar (till exempel, varför utelämnas tänkbara förklaringsfaktorer uppmätta vid 80 års ålder?). Det förefaller som det korta artikelformat som dominerar inom naturvetenskap är helt opassande för den här sortens epidemologisk forskning. Epidemologer kan oftast inte förlita sig på kliniska studier och därmed ställs de inför samma kluriga empiriska utmaningar som vi samhällsvetare är vana vid, kanske framförallt när det gäller att skilja på kausalitet och korrelation. Sådana frågor är dock svåra att avhandla trovärdigt på ett fåtal sidor både för samhällsvetare och epidemologer.

Filed Under: Metod, Välfärd

Minskar invandring stödet för omfördelning?

2011-01-19 av 19 kommentarer

I en drygt 10 år gammal artikel visade Alberto Alesina med medförfattare att amerikaner är mindre benägna att bidra till kollektiva nyttigheter om den etniska mångfalden är stor. Det finns numera ett antal korrelationsstudier som visar på liknande samband i flera länder. I en ny studie av Matz Dahlberg, Karin Edmark och Heléne Lundqvist visas att sambandet även verkar finnas i Sverige och att det är kausalt:  det verkar faktiskt vara invandring som påverkar stödet för omfördelning.

I studien undersöker författarna flyktingmottagandet i svenska kommuner 1985 till 1994. Flyktingmottagandet var huvudsakligen centralstyrt under denna period och kommunerna själva hade relativt liten påverkan på hur många flyktingar de var tvungna att ta emot. Studien visar att invånare i kommuner som tog emot många flyktingar blev mer negativa till sociala bidrag (frågan i undersökningen var om man vill ”minska nivån på de sociala bidragen”). Författarna använder sig av paneldata på individnivå och undersöker hur stödet för sociala bidrag förändrades till följd av flyktingmottagandet, vilket gör det svårare att hitta en annan förklaring än att det var flyktingmottagandet som påverkade bidragsattityder. Intressant nog är den här effekten starkast för de rikaste, vilket tyder på att det inte handlar om att infödda svenskar blir rädda för att invandrarna ”tar jobben”.

Min gissning är att det här förmodligen handlar om att den solidaritet som välfärdspolitik bygger på helt enkelt har gränser. Alltför stora olikheter riskerar att underminera den solidariteten. Men det behöver naturligtvis inte vara etniska olikheter i sig som är avgörande, utan andra slags olikheter som kan vara förknippade med etnicitet. Denna tolkning är konsistent med den studie om sambandet mellan olikheter i ekonomisk-politiska åsikter och graden av omfördelning som jag skrev om för ett tag sen. Det är också i linje med den teoretiska modellen i artikeln av Alesina som nämndes  ovan — i den modellen spelar etnicitet roll på grund av att olika etniska grupper har skiljda politiska preferenser för vilka kollektiva nyttigheter man bör satsa på. Om vi är måna om att upprätthålla ett starkt stöd för välfärdsstaten skulle denna tolkning av sambandet mellan mångfald och omfördelning tala för en integrationspolitik som bygger på assimilation snarare än mångkulturalism, åtminstone ”assimilation” när det gäller ekonomisk-politiska värderingar. (Assimilation kontra mångkulturalism är för övrigt något som diskuteras i en färsk Timbro-rapport vilken fått DN-ledarskribenten Lisa Bjurwald att bannlysa ordet ”assimilation”.)

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Vet ekonomer vad lycka är?

2010-12-20 av 16 kommentarer

Förra veckan var makroekonomen Jonathan Heathcote på IIES och presenterade en uppsats som handlade om välfärdseffekterna av den ökade inkomstojämlikheten i USA under de senaste decennierna. Han drog slutsatsen att denna utveckling inneburit en ökning av välfärden i bemärkelsen att den genomsnittliga nyttonivån ökat. En av anledningarna till detta är att utbildningspremien ökat, vilket gjort att fler utbildat sig längre och att den totala produktionen därmed ökat.

Hur kom han då fram till detta? Något förenklat gjorde han på följande vis. Han utgår från en mycket stilig och ganska enkel makromodell, estimerar denna modell med hjälp av amerikanska data och räknar sedan ut den genomsnittliga nyttan för alla agenter i modellen före och efter ökningen i ojämlikhet. Häromdagen skrev John Hassler en kolumn i Affärsvärlden som uppmärksammade en uppsats av Chad Jones och Peter Klenow som gör en liknande kalkyl för ett stort antal länder och bland annat kommer fram till att välfärden är nästan exakt lika stor i Sverige som i USA, trots att Sveriges BNP per capita är mycket lägre än USAs.

Men håll nu i era hästar. Brukar vi inte säga att avvägningen mellan kakans storlek och jämlikhet är en politisk avvägning som ekonomer inte har något att säga om? Jo, som jag påpekat tidigare står det så i många läroböcker, men det är ofta inte det vi ekonomer ägnar oss åt i praktiken. Men finns det då verkligen ett vetenskapligt svar på frågan om den genomsnittliga nyttan är större i ett samhälle än ett annat? Jag tvivlar på den saken, även om jag som utilitarist förstås är frestad att svara ja.

Oavsett om man tycker att forskare ska ägna sig åt detta eller inte, så ställer jag mig tvekande till makroekonomernas sätt att försöka räkna på den totala välfärden i samhällen. De makromodeller som används har utvecklats för att på ett så enkelt sätt som möjligt och på ett teoretiskt konsistent vis predicera makroutfall så bra som möjligt. Inget fel i detta, men om uppgiften är att försöka besvara frågan vad som maximerar människors nytta, ja, då är det förstås viktigast att modellerna är realistiska i bemärkelsen att de korrekt beskriver människors upplevda nytta. Då blir enkelhet inte längre än dygd, utan det är bara en så hög grad av realistiskhet man bör sträva efter.

Ett exempel är om människor bryr sig om sin relativa position. Det skulle kunna vara så att detta inte spelar så stor roll för prediktionerna på makronivå, men däremot kommer det förmodligen påverka välfärdseffekterna av ojämlikhet. Jones och Klenow nämner just relativjämförelser i en föredömligt lång lista med invändningar i slutet av uppsatsen. Denna lista illustrerar med all tänkbar tydlighet svårigheten att göra den här typen av välfärdsjämförelser eftersom man skulle behöva ta hänsyn till alla dessa faktorer (och förmodligen många fler).

Det här problemet gäller för övrigt inte bara makroekonomi, utan det dyker alltid upp om man vill uttala sig om välfärdseffekter. Vill vi säga något om välfärd kan vi inte bara fokusera på modeller som ger rätt prediktioner av observerbara utfall, modellerna måste också ge en korrekt förklaring till dessa utfall (en poäng Martin Berlin gjorde i en kommentar till ett tidigare inlägg).

Filed Under: Makro, Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»