När jag träffar nationalekonomer från andra länder händer det allt som oftast att vi hamnar i en diskussion om priser av olika slag. Det kan handla om priser på bostäder, löner eller vad kaffet på Starbucks kostar. Vid första påseende kan detta tyckas vara ett knastertorrt och trist samtalsämne som bara svårt yrkesskadade ekonomer kan intressera sig för. Men prisdiskussionerna leder ofta vidare till betydligt intressantare diskussioner om institutioner, kulturella faktorer, konkurrens m.m. [Read more…]
De gustibus est disputandum!
2012-10-31 av 25 kommentarer
Nationalekonomer ägnar sig i (alltför?) stor utsträckning åt att rationalisera människors beteende. Till exempel meddelade Jonas häromveckan att det är rationellt att öka takten ju närmare man kommer tågstationen. Ibland är vi omedvetna om att vi gör ett rationellt val, men beter oss ändå rationellt för att vi haft möjlighet att lära genom egen och andras erfarenhet (se mitt favoritexempel från min egen forskning). I en nyutkommen och mycket läsvärd bok argumenterar filosofen Daniel Hausman att något liknande tycks gälla nationalekonomisk forskning. [Read more…]
En glad en, äter fem äpplen om dagen
2012-10-23 av 5 kommentarer
Det är ett välkänt faktum att det finns ett starkt samband mellan fysisk hälsa och konsumtion av frukt och grönsaker. I en ny NBER-uppsats visas att det även verkar finnas ett påfallande starkt samband mellan välbefinnande (mätt med enkätfrågor på lite olika vis) och konsumtion av frukt och grönt. De som är gladast äter ca 5 till 8 portioner (à 80 gram) frukt och grönsaker per dag. Uppsatsförfattarna är väldigt noga med att påpeka att de inte har påvisat ett orsakssamband mellan konsumtion av frukt och grönt och välbefinnande. Därför bör du nog avvakta de randomiserade studier författarna förordar innan du kastar dig iväg för att länsa fruktkorgen i lunchrummet.
Valet att inte välja
2012-10-11 av 19 kommentarer
Vid en del typer av beslut finns möjligheten att välja att inte fatta ett aktivt beslut. I Sverige gäller detta bland annat premiepensionen och organdonation. Väljer vi inte aktivt premiepensionssparande kommer pensionspengarna förvaltas av Sjunde AP-fonden och tar vi inte ställning till om vi vill donera våra organ förutsätts att vi vill det (om inte anhöriga tror att vi ville något annat). Vidare är mycket lagstiftning dispositiv och fungerar som en slags ”standardavtal” om vi inte har avtalat något annat — till exempel kan man skriva ett civilrättsligt avtal i stället för att ingå äktenskap (vilket Knut Wicksell valde att göra en gång i tiden). En aktuell fråga just nu på detta tema är valet av elleverantör. När vi inte aktivt väljer elleverantör tilldelas vi en leverantör som debiterar en särskild och hög tillsvidare-taxa. [Read more…]
Återinför adelsväsendet!
2012-09-27 av 41 kommentarer
I flera tidigare inlägg (1 2 3 4) här på Ekonomistas har vi argumenterat för att människor motiveras av status och relativ position. Vi vill bli rika inte enbart för att kunna konsumera mer, utan även för den status det för med sig. Det finns också en del nationalekonomisk forskning som visar att tävlingsmoment och symboliska priser kan motivera människor att prestera bättre (se till exempel den här studien och ytterligare referenser i introduktionen).
I den akademiska världen är det titlar och utmärkelser snarare än höga löner som används för att motivera och belöna framstående forskare. Att döma av den akademiska världens belöningssystem är monetära incitament och icke-monetära belöningar substitut. Större användande av icke-monetära belöningar skulle därför i princip kunna innebära en jämnare inkomstfördelning. Dessutom har titlar, positioner och priser den fördelen att de kan ges för sådant som kanske inte är lönsamt för den enskilde, men samhälleligt lönsamt. Till exempel kanske det skulle kunna sporra vårt lands ofta ganska snåla överklass till att skänka mer till välgörande ändamål.
Priser av olika slag används inom en mängd olika branscher och förstås mycket inom sportvärlden, men när det gäller bredare samhällsinsatser används priser och titlar ganska sparsamt i dagens Sverige. Den främsta utmärkelsen idag är kanske att få en medalj av kungen. Medaljer har dock den nackdelen att de bara kan visas upp i högtidliga sammanhang. En titel bär man däremot alltid med sig och kan skänka status till innehavaren i betydligt fler sammanhang.
Jag tycker därför att man bör överväga att återigen börja belöna framstående samhällsinsatser med adelstitlar. Eventuellt bör man dock använda helt nya titlar som inte anknyter till forna tiders adelsväsende, men titlarna ska hursomhelst inte vara knutna till några särskilda privilegier. Lämpligtvis bör adlandet inte överlåtas åt kungen, utan ställas under demokratisk kontroll. Adelstitlar bör inte heller vara ärftliga, utan ska bara få bäras av innehavaren under sin livstid. Detta skulle i så fall likna det brittiska systemet där adelstitlar fortfarande ges till framstående medborgare, men som vanligtvis inte är ärftliga.
Möjligtvis bör man dock ändå överväga att belöna utomordentliga prestationer med en titel som går i arv. Det är förstås ett brott mot meritokratiska principer att man skulle kunna ärva en titel, men om incitamentseffekten är tillräckligt stor för den första mottagaren av titeln så kanske det kan vara värt ”rättvisepriset”. Gissningsvis är en prestigefull titel som man vet kommer ärvas av sina efterlevande något som kommer vara ytterst motiverande för en del personer. Till exempel kan det nog utgöra en stark drivkraft även för den som redan har många miljarder på bankkontot.
Föränderliga priser
2012-09-14 av 4 kommentarer
Det har väl knappast undgått någon att det ofta är stora skillnader i pris på till exempel flyg- och tågresor beroende på när man bokar. Det är ofta ytterst svårt att på förhand veta vad en resa kommer att kosta. När det gäller andra varor tycks snarare det motsatta gälla, det vill säga att det finns en ovilja att ändra priser. Till exempel har jag tidigare skrivit om priset på smör som livsmedelsbutikerna tycks ovilliga att justera när det uppstår ”brist” (samma sak tycks för övrigt just nu gälla keso). En del ekonomer hävdar att detta kan förklaras med att konsumenter tycker att vissa prisförändringar är ”orättvisa”, till exempel om paraplyförsäljare höjer priset när det regnar.
Det finns dock tecken på att den obskyra och föränderliga prissättningen på tåg- och flygresor även har spritt sig till andra varor. Nedanstående bild (från Wall Street Journal) visar prisutvecklingen på en mikrovågsugn under en enda dag (!) hos tre amerikanska näthandlare.
Förmodligen är ovanstående figur inte representativ och man kan tänka sig flera bakomliggande förklaringar. Men en tänkbar förklaring är att priserna automatiskt justeras beroende på att kunder som handlar vid olika tider på dagen är olika priskänsliga, samt att priserna automatiskt justeras beroende på förändringar hos konkurrenter.
Hur det ser ut här i Sverige kan man bilda sig en uppfattning om med hjälp av den svenska prisjämförelsesajten Prisjakt som redovisar historisk prisstatistik (välj en vara och klicka på ”Statistik” ). Det verkar höra till ovanligheterna att priser justeras flera gånger dagligen, men däremot sker prisförändringar påfallande ofta (mest extremt verkar dagspris.se vara som ändrar pris så gott som varje dag).
Amerikanska konsumenter kan numera få hjälp att hantera den här utvecklingen med hjälp av prisjämförelsesajten Decide.com som gör förutsägelser av framtida prisförändringar och ger rekommendationer när det är läge att köpa en produkt. Däremot är det svårare att föreställa sig vilken hjälp som kommer att stå att finna om även fysiska butiker börjar justera priserna oftare. Många livsmedelsbutiker har numera elektroniska prisskyltar och skulle därmed i princip kunna ändra priserna hur ofta som helst (även om det lär uppstå juridiska komplikationer om priset ändras under tiden man är på väg från hyllan till kassan).
Jobbskatteavdraget omöjligt att utvärdera
2012-09-05 av 29 kommentarer
I senaste numret av Ekonomisk Debatt försöker Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin att förutsättningslöst utvärdera sysselsättningseffekten av de två första jobbskatteavdragen. Författarna drar dock slutsatsen att jobbskatteavdraget inte går att utvärdera eftersom det infördes samtidigt överallt och för alla. (De tidigare utvärderingar som gjorts av jobbskatteavdraget är baserade på teoretiska modeller och det krävs stor tilltro till dessa modeller för de ska anses tillförlitliga.)
Med tanke på att jobbskatteavdraget varit huvudnumret i regeringens arbetsmarknadspolitik är detta ett ganska alarmerande budskap. Vi kan helt enkelt inte veta huruvida denna kostsamma reform hade avsedd effekt. Tyvärr tycks detta vara regel snarare än undantag i det politiska livet. För politiker som främst är fokuserade på att vinna nästa val innebär ordentliga utvärderingar ett extra politiskt risktagande som man helst är utan. På lång sikt ligger det dock i allas vårt intresse att noga utvärdera tidigare reformer och utforma politiken efter dessa lärdomar. Detta utgör alltså en slags politisk tidsinkonsistensproblematik som vi borde försöka skapa institutioner för att komma till rätta med (vilket jag skrivit om förut).
Stjärnkavalkad i Stockholm och på webben
2012-09-01 av 7 kommentarer
Nästa vecka gästas Stockholm av en lång rad högt ansedda nationalekonomer. Måndag till onsdag pågår ett Nobelsymposium där bland andra Paul Romer, Robert Barro, Robert Lucas Jr, Nancy Stokey och Daron Acemoglu medverkar. Nobelsymposierna brukar vanligtvis vara slutna sammankomster för ett fåtal exklusivt inbjudna, men den här gången kommer det finnas möjlighet att följa symposiet direkt på nätet och även att ställa frågor via en chat. Nobelsymposierna anordnas av ekonomipriskommittén för att orientera sig om forskningsområden som kan vara aktuella för framtida ekonomipris. För den som är intresserad av tänkbara framtida ekonomipristagare kan det därför vara klokt att följa symposiet på webben.
Symposiet avslutas på onsdag med en offentlig paneldiskussion i Aula Magna på Stockholms universitet där bland andra Esther Duflo, William Easterly, Dani Rodrik och Jeffrey Sachs diskuterar biståndspolitik. Därefter följer ytterligare en paneldiskussion där Nicholas Stern och Hans-Werner Sinn m.fl. diskuterar klimatfrågans lösning. Den senare paneldiskussionen är inledningen på en klimat och ekonomi-konferens där ytterligare en lång rad framstående nationalekonomer medverkar.
Anledningen till att denna stjärnspäckade vecka äger rum i Stockholm just nu är att Institutet för internationell ekonomi (där jag f.ö. jobbar) fyller 50 år. Läs mer om programmet för samtliga evenemang här.
Är integritetskyddet för starkt?
2012-08-30 av 38 kommentarer
FRA-debatten visade med all tänkbar tydlighet att det inom en del politikområden kan uppstå en konflikt mellan viktiga samhälleliga mål såsom till exempel brottsbekämpning och den personliga integriteten. I sådana debatter hörs ofta en del högljudda röster som talar om vikten av att värna den personliga integriteten. Men hur stor vikt ska vi tillmäta dessa röster?
Ett sätt att avgöra detta är genom att studera betalningsviljan för personlig integritet. I en relativt färsk tysk studie visades att så gott som alla deltagare var ovilliga att betala en euro för att slippa dela med sig av inkomstuppgifter till ett näthandelsföretag, samtidigt som de flesta uttryckte ett intresse av att skydda sin integritet. Det finns ett ytterligare ett par liknande studier (se litteraturöversikten i den här uppsatsen) och att döma av dessa tenderar vi att uttrycka att integritet är väldigt viktigt, men vi är inte beredda att betala särskilt mycket för att slippa dela med oss av personlig information.
Man kan naturligtvis diskutera problem och tolkningssvårigheter med den här typen av studier, men en tänkbar tolkning av resultaten är att människor i allmänhet faktiskt inte bryr sig så mycket om den personliga integriteten. Med tanke på hur många av oss som flitigt delar med oss av personliga upplevelser och bilder på nära och kära på Facebook känns det inte som en helt avlägsen tanke. Kanske lägger vi från samhällets sida alltför stor vikt vid att värna den personliga integriteten?
Det är naturligtvis svårt att ge ett allmänt svar på den frågan, men i fallet med forskningsprojektet LifeGene som Datainspektionen stoppade förra året är jag beredd att svara jakande. I forskningsprojektet LifeGene planerade man att samla in bland annat genetisk information om en halv miljon svenskar. Deltagande i projektet var helt frivilligt, men Datainspektionen ansåg att det var orimligt att man skulle kunna ge sitt medgivande att delta i en studie vars ändamål är så löst specificerat (”framtida forskning”). Datainspektionens tolkning av lagstiftningen är alltså att vi inte själva kan ta ansvara för våra eget beslut att frivilligt dela med oss av personlig information till svenska myndigheter (vars användande av materialet är noga reglerat)!
Ett tänkbart skäl till att den personliga integriteten riskerar att ges ett för starkt skydd är att det är offentliga och inflytelserika personer som främst påverkar politiken och att dessa har ett större behov av att värna sin personliga integritet än folk i allmänhet. Konsekvenserna för en offentlig person av att till exempel ens sexuella läggning blir känd kan förmodligen vara betydligt obehagligare än för en helt okänd person. Om det är på detta vis förefaller det inte orimligt att politiken systematiskt kommer utformas på ett sätt som ger ett alltför starkt skydd för integriteten på bekostnad av till exempel forskning och brottsbekämpning.
Ineffektivt bostadsutnyttjande
2012-06-21 av 29 kommentarer
Hyresregleringen innebär att hyrorna i attraktiva lägen vanligtvis är de facto subventionerade, vilket i sin tur innebär att bostadsbeståndet inte utnyttjas effektivt. Till exempel kanske en del bor större och använder hyresrätter som övernattningslägenheter i större utsträckning än de annars gjort. Men även i bostadsrättshus är det många lägenheter som används väldigt lite och många som tycks bo onödigt stort.
Den nationalekonomiskt skolade inser dock att skillnaden är att bostadsrättsägaren betalar marknadspris för sitt boende. De som använder sin bostadsrätt då och då som övernattningslägenhet eller som bor ”onödigt” stort tycker helt enkelt det är värt priset de betalar för detta. Detta innebär att utnyttjandet av bostadsrätter blir effektivt (däremot behöver det förstås inte vara särskilt jämlikt).
Detta resonemang förutsätter dock att människor korrekt värderar alternativkostnaden för sitt boende. Jag misstänker starkt att många inte tar tillräcklig hänsyn till denna. Äldre människor med stora obelånade lägenheter eller villor i attraktiva lägen inser nog inte alltid till fullo de tiotusentals kronor per månad som alternativkostnaden för deras boende ofta kan vara. Likaså tror jag det finns de som haft en bostadsrätt som övernattningslägenhet länge, men inte insett att alternativkostnaden stigit i takt med bostadspriserna.
Det här ställer den nationalekonomiska analysen lite på ända. Dels förefaller det inte helt lätt att uppskatta hur stor ineffektivitet detta ger upphov till. Dels är det inte uppenbart hur problemet skulle kunna lösas. Det torde krävas att människor upplyses om alternativkostnaden. Eventuellt bidrog den tidigare fastighetsskatten till att tydliggöra detta, men med den nya fastighetsavgiften riskerar det att bli mindre tydligt för de över maxbeloppet.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer