Är integritetskyddet för starkt?

FRA-debatten visade med all tänkbar tydlighet att det inom en del politikområden kan uppstå en konflikt mellan viktiga samhälleliga mål såsom till exempel brottsbekämpning och den personliga integriteten. I sådana debatter hörs ofta en del högljudda röster som talar om vikten av att värna den personliga integriteten. Men hur stor vikt ska vi tillmäta dessa röster?

Ett sätt att avgöra detta är genom att studera betalningsviljan för personlig integritet. I en relativt färsk tysk studie visades att så gott som alla deltagare var ovilliga att betala en euro för att slippa dela med sig av inkomstuppgifter till ett näthandelsföretag, samtidigt som de flesta uttryckte ett intresse av att skydda sin integritet. Det finns ett ytterligare ett par liknande studier (se litteraturöversikten i den här uppsatsen) och att döma av dessa tenderar vi att uttrycka att integritet är väldigt viktigt, men vi är inte beredda att betala särskilt mycket för att slippa dela med oss av personlig information.

Man kan naturligtvis diskutera problem och tolkningssvårigheter med den här typen av studier, men en tänkbar tolkning av resultaten är att människor i allmänhet faktiskt inte bryr sig så mycket om den personliga integriteten. Med tanke på hur många av oss som flitigt delar med oss av personliga upplevelser och bilder på nära och kära på Facebook känns det inte som en helt avlägsen tanke. Kanske lägger vi från samhällets sida alltför stor vikt vid att värna den personliga integriteten?

Det är naturligtvis svårt att ge ett allmänt svar på den frågan, men i fallet med forskningsprojektet LifeGene som Datainspektionen stoppade förra året är jag beredd att svara jakande. I forskningsprojektet LifeGene planerade man att samla in bland annat genetisk information om en halv miljon svenskar. Deltagande i projektet var helt frivilligt, men Datainspektionen ansåg att det var orimligt att man skulle kunna ge sitt medgivande att delta i en studie vars ändamål är så löst specificerat (”framtida forskning”). Datainspektionens tolkning av lagstiftningen är alltså att vi inte själva kan ta ansvara för våra eget beslut att frivilligt dela med oss av personlig information till svenska myndigheter (vars användande av materialet är noga reglerat)!

Ett tänkbart skäl till att den personliga integriteten riskerar att ges ett för starkt skydd är att det är offentliga och inflytelserika personer som främst påverkar politiken och att dessa har ett större behov av att värna sin personliga integritet än folk i allmänhet. Konsekvenserna för en offentlig person av att till exempel ens sexuella läggning blir känd kan förmodligen vara betydligt obehagligare än för en helt okänd person. Om det är på detta vis förefaller det inte orimligt att politiken systematiskt kommer utformas på ett sätt som ger ett alltför starkt skydd för integriteten på bekostnad av till exempel forskning och brottsbekämpning.

Comments

  1. Det är väl ändå skillnad på att låta ett företag få tillgång till ett fåtal personliga detaljer och att staten har tillgång till allt???

    Missköter företaget sig kan man i framtiden välja bort dem samtidigt som skadan är ganska liten, missköter staten sig – ja vad gör man då? Samtidigt som skadan är väldigt stor. Jag har själv råkat ut för att en partners föräldrar, som var poliser, gjorde otillåtna slagningar på mig i polisregistret (slutade med dagsböter och löneavdrag) (och det var jag som fick initiera utredningen, polisen upptäckte det inte själva) resp att en gammal klasskompis som arbetade inom vården gjort slagningar på i stort sett hela gamla klassen.

    Detta är vad jag fått reda på, mörkertalet är förmodligen stort. Har man en bekant inom polisen (ex, granne, fd kollega, klasskamrat eller liknande) skulle jag uppmana alla att kolla med polisen om tveksamheter förekommit. Enligt den interna roteln är det väldigt vanligt.

    • Per S says:

      Ja det finns ju inget enklare än att hitta nära substitut till Facebook och de stora sökmotorerna, för att ta de mest påträngande av mina leverantörer.

      • Om du definierar Facebook som elektroniskt kommunikationsmedel finns det väl ett hundratal alternativ? Om du däremot vill definiera det som ett kommunikationsmedel som ger dig särskild tillgång för en viss uppsättning vänner blir det såklart svårare, men det tror jag är få som förväntar sig. Vad gäller sökmotorn kan du bara skippa att skapa konto/logga in och köra webbläsaren i privat läge med någon proxy så slipper du den systematiska övervakningen av dina sökningar.

      • Per S says:

        1. Jag är på Fejan för mina vänner.
        2. Jag kan inte de trick du beskriver.
        3. Jag kör ändå Facebook och Gmail.
        4. Sannolikheten att min integritet kränks genom ovanstående bedömer jag som mångfalt större än genom att Beatrice Ask skulle läsa mina mail.
        5. Jag bedömer den verkliga oron för personlig effektivitet (i motsats till exempel ängslan för att torska på exempelvis fildelningsbrott) hos personer och organisationer med Facebook och Gmail utifrån punkterna ovan.

      • Per S says:

        Personlig integritet ska det förstås vara, inte effektivitet.

      • Påstår du att du inte kan leva utan Facebook? Och påstår du att FB tvingar av dig personuppgifter? Du kan lämna ut precis så lite du vill, särskilt om man har ett vanligt namn (”Per Svensson” – eller rent av väljer att använda pseudonym) finns ju inte mycket att gå på.

        Sammanfattningsvis: löjlig invändning.

      • Per S says:

        Nej, jag påstår inte att jag tvingas använda Facebook.

        Jag säger att jag ifrågasätter det integritetsvärnande argumentet mot elektronisk underrättelsetjänst från människor som i likhet med mig använder Facebook och Gmail.

  2. Du tog själv upp det i sista stycket, men jag tror att intresset av integritet inte är jämnt fördelat över befolkningen. Har inte tittat på studien du länkade till men skulle tro att människor med mycket tillgångar/inkomster är mer benägna att betala för att slippa systematisk informationsinsamling om dem. Vidare tror jag det är stor skillnad på att ge den typen av information till ett näthandelsföretag och andra aktörer. Med andra ord är integritetsintresset antagligen asymmetriskt, dels över informationsinnehållet och dels över typen av mottagare.

    Därutöver kan det finnas andra positiva effekter av ett starkt integritetsskydd på samhällelig nivå, om man tror att innovationer främjas av en miljö där man kan pröva olika saker och forma sig en identitet utan att det måste delas med andra.

    • Å andra sidan kan många innovationer främjas av ett svagt integritetsskydd.
      Stora databaser kan användas till mycket, särskilt om de samkörs. Till exempel är hela kreditupplysningsbranschen starkt beroende av sådana databaser. De företagen får också samla in och hantera uppgifter som de flesta andra inte får hantera.

      Jag kan tänka mig flera användningsområden för personuppgifter, och alla är inte tillåtna idag:

      * En butik skulle kunna ha en övervarkningskamera som automatiskt identifierar problemkunder (tjuvar och snattare). Detta är inte tillåtet idag då brottsuppgifter inte får behandlas enligt PuL.
      * Socialtjänsten skulle kunna registrera vad socialbidragstagare handlar och ge bidrag enbart för det som anses rimligt (kanske görs detta redan i viss mån?).
      * Handlare är ofta intresserade av så exakta målgrupper som möjligt för sin marknadsföring. De har stor nytta av register över vilka varor enskilda individer handlar, och vissa samlar också in sådan information. Jag hörde ryktesvägen om ett företag som kände igen vilka varor kvinnor brukade handla när de var gravida, för att kunna skicka ut erbjudanden på babyprodukter. Företaget lyckades korrekt identifiera en för kunden okänd graviditet.

      Jag är för ett starkt integritetsskydd. Jag tycker inte att det är rimligt att till exempel kollektivtrafikfanordnare vet exakt var jag befinner mig vid en given tidpunkt, eller att en kommun skulle kunna sätta upp ansiktsspårande kameror och följa vart man går. Jag tycker inte heller det är rimligt att personal inom sjukvården kan läsa journaler för patienter de inte arbetar med (ett problem som är svårt att stoppa men som jag vet att det arbetas på). Men jag är fullt medveten om att det finns många användningsområden för intima uppgifter om enskilda individer.

      • Jag håller med dig i allt du skriver. Innovationer och affärsområden som gynnas av svagare integritetsskydd är nog både enklare att se i dagsläget och att kvantifiera. Framtida verksamheter och idéer som begränsas av ett starkt integritetsskydd är just de som inte går att se eller förutspå och därför blir de framtida ekonomiska effekterna av att dessa uteblir mycket svåra att kvantifiera, vilket begränsar denna typen av kalkyl.

  3. Ola Frithiofson says:

    Vad gäller den tyska studien.Kan det inte vara en principiell negativ hållning (uttalad eller underförstådd) till frågan om man ska behöva betala för att upprätthålla personlig integritet som påverkar utfallet och bara inte en fråga om nivå på kostnaden?

    • Den andra studien jag länkar till fokuserar på en snarlik frågeställning, nämligen att det är lätt att påverka betalningsviljan för integritet med hur frågan uttrycks etc. Det är ett skäl att vara skeptisk till den här sortens studier (men det är ju bättre än inga studier alls förstås!).

  4. Kan man betrakta integritetsskydd som en kollektiv vara? Det är inte främst den egna integriteten man vill skydda utan sätta gränser för hur information om andra kan användas. Skulle kunna förklara stark preferens kombinerat med svag betalningsvilja.

    • Så skulle det kunna vara. Jag har för mig att någon avfärdade den förklaringen i någon studie jag läst, men nu kommer jag inte på var eller vad argumentet i så fall var.

  5. Andreas SO says:

    Tack för ett intressant inlägg. Det är väldigt sällan man hör rationella argument från de som skriker protest mot intrång i integriteten hela tiden. Det är oftast bara att de har någon slags magkänsla om att det inte är bra. Övervakningskameror protesteras det mot hela tiden men man hör aldrig eller sällan några rationella argument. Det finns kanske, men jag har aldrig hört några.

    • Jag håller helt med om detta, Andreas. Med mitt inlägg vill jag försöka peka på att det finns forskning om det här och att det faktiskt går att diskutera integritetsfrågor på ett vettigt sätt utan att bara förlita sig på starka magkänslor. För den som vill fördjupa sig i detta rekommenderar jag skarpt litteraturöversikten i den andra uppsatsen jag länkar till ovan.

    • Why Required says:

      Rationella argument mot övervakningskameror är att de är i stort sett helt verkningslösa. England, speciellt London, har mest i världen med resultatet att både begågna brott och uppklarade brott inte ändrats. Alls. Däremot kostar det miljoner. Det ger dessutom en teoretisk möjlighet till en övervakningsstat – detta är antingen foliehatt eller en tidsfråga, beroende på vilken regering man får i framtiden. Förmodligen ingen fara. Så länge inte man råkar rösta in en Hitler. Om 20 år. Förmodligen på riktigt ingen fara (inget jag oroar mig för iaf) men det är i bästa fall ett gigantsikt slöseri och säkerhetsteater.

    • Per S says:

      Skvallertidningar, kvällstidningslöp och sidor som Ratsit tyder väl på att integritet ses som betydligt mer av individuell än kollektiv nyttighet?

    • Ett rationellt argument mot övervakningskameror är att de varken förhindrar eller löser brott. Däremot ger det kameraoperatörerna möjlighet att tjuvkika på folk.

      Ska ta ytterligare ett personlig exempel: jag gjorde min värnplikt på ubåtsskydsskompani i Vaxholm (Rindö) resp Mellsten (utanför Nynäshamn). Utöver hydrofoner, magnetslingor och liknande undervattenssystem för att detektera ubåtar hade vi även kameror, såväl dag- som nattkameror. Under sommarmånaderna tittade vi, med befälens gillande, på mer eller mindre nakna tjejer som låg och solade (kamerorna hade en räckvidd på 1-2 km så även de som låg i en båt helt ensamma mitt på en fjärd eller i en klippskreva syntes bra) etc. På nätterna såg vi vid några tillfällen folk som hade sex på bryggor i Baggensstäket. Vi spelade tom in några av dessa episoder, filmer som sedan cirkulerade på förbandet.

      Jag tror ingen av de vi tjuvtittade på uppskattade uppmärksamheten. Om man solar toppless eller har sex utomhus vill sannolikt de flesta ha lite koll på vad som rör sig i omgivningen och vår mänskliga perception är optimerad för att ha koll på andra människor, inte övervakningskameror som sitter så långt borta att man inte ens kan ana att de är där.

      • Andreas SO says:

        Ja där betedde du dig väldigt olämpligt det kan jag hålla med om. Men det där ingenting med vanliga övervakningskameror att göra..

  6. Thomas says:

    Frågans är komplex, bryt ner ordet integritet så ser en att det står för uppdelning och fragmentering, vi och dom. En innebörd som genererar mentalt lidande (magkänslan), där de sociala medias funktion är att dämpa kollektiv ångest.

  7. Jag tror inte att man riktigt kan göra en jämförelse mellan exempelvis FRA och Facebook. Det finns paralleller, men också stora skillnader.

    Att dela med sig av information till och via exempelvis Facebook är trots allt i mycken mån frivilligt (och man kan också i viss mån styra vem som ska få tillgång till vad). Detsamma gäller åtminstone i någon mån den där studien om inkomstuppgift: det var valfritt om man ville ange det eller inte, och hur stor andel av svaren var helt sanningsenliga?

    Tittar man istället på FRA, teledatalagringen osv så är det inte längre frivilligt att dela med sig eller inte. Där är man utlämnad till andra, utan någon möjlighet att själv påverka situationen, välja hur noggranna uppgifter man vill dela med sig av, vem som ska få tillgång till dem, hur de ska användas osv.

    I alla fall för mig är det en mycket stor skillnad.

  8. Jättebra inlägg! Jag har flera gånger tänkt på att det saknas en debatt kring hur mycket (eller lite) integritet som är motiverad i samhället. Konstruktiva argumentet avfärdas snabbt med s.k. ”argument stopers” i stil med det rör sig om okränkbara rättigheter eller att ämnet inte går att analysera rationellt utan är av moralisk karaktär, trots att det — som inlägget tar upp — definitivt går att visa att människor har en mindre kategorisk syn på det hela. När jag var engagerad i ett politiskt parti slog det mig också att det finns en tendens att blanda ihop frihet och integritet. Jag påpekade att det är tänkbart att en individs frihet och handlade inte behöver begränsas även fast det finns en stat eller liknande som har tillgång till mycket personlig information om individen i fråga. I teorin skulle personliga integriteten kunna vara noll utan att det skulle behöva hindra människor från att forma sina liv som de vill. Naturligtvis kan en begränsad integritet vara ett problem men det behöver inte vara så och pragmatiska avvägningar bör definitivt ingå i debatten.

  9. Andreas Jangmo says:

    Jag förstår inte riktigt resonemanget kring individens betalningsvilja för sitt integritetsskydd. För mig är det en lite underlig utgångspunkt; låter det inte rimligare att utgångspunkten är att personen är ägare till denna information och att frågan egentligen är hur mycket företagen är villiga att betala för att ta del av den. Skulle resultatet bli detsamma om man istället ställde denna fråga? Att ställa frågan på detta vis antyder också för den tillfrågade att denna information har ett marknadsvärde, vilket man får anta att det har.

    Ofta brukar någon ersättning utgå för deltagande i en undersökning av olika marknadsundersökningsföretag; om de är villiga att betala i dessa fall, varför skulle jag betala dem för att inte använda annan information? Visst, sedan kanske det inte går att undanhålla all typ av personlig information, men ändå…

    • Andreas, jag uttryckte mig lite slarvigt i inlägget. I studien hade de möjlighet att välja mellan att handla en DVD-skiva på två olika ställen, ett ställe där de behövde dela med sig av inkomstuppgift och ett ställe där de inte behövde det. Den enda andra skillnaden var att priset skiljde sig en euro.

  10. Som medlem under ett decennium i ett forskningsråds etikkommitté kan jag helhjärtat hålla med dig. Då var det mycket diskussioner om longitudinella forskningsprojekt överhuvudtaget och Datainspektionen insisterade på att behandla forskningsregister som vilka register som helst. Det var mycket nedslående att tala med representanter för myndigheten, som bara bestod av jurister i karriären. De sökte tillämpa lagstiftning på knepiga etiska frågor och blev därför väldigt rigida. Till detta kommer det alltför sällan debatterade fenomenet att organisationer och myndigheter gärna söker berättiga sin egen
    verksamhet.

    Jag tror alltså inte att folk är så intresserade av personlig integritet. Däremot har mediepersoner och politiker förvandlat frågan till en politisk korrekt fråga.

  11. Peter says:

    Andreas 12:33 slog huvudet på spiken. Undersökningen är gjord helt bakvänt.

  12. Om du går ut på stan och frågar människor ”Är du för brottslighet?” kommer en majoritet att säga nej.

    Vi vill alltså inte ha en massa brottslighet i samhället, gott så. Sedan gör man, utan att gå in närmare på det, en direkt koppling med att om vi bara hade mer information så skulle fler brott klaras upp.

    Om så är fallet kanske den personliga integriteten är övervärderad, men vad har vi för belägg för att mer ”slumpmässig” information verkligen hjälper? För några år sedan (*host* 5 år kanske?) såg jag en riksdagsdebatt på TV där motståndarna mot telefonavlyssning hävdade att det inte gav några resultat enligt någon utredning. Om riktad telefonavlyssning, som inte får användas hur som helst, har dålig verkningsgrad så vore det väldigt intressant att se hur verkningsgraden av all annan mass-insamling och mass-övervakning ser ut.

    Som avslutning vill jag dessutom gnälla lite:

    1) Att folk åker dit för otillåtna registersökningar är helt sanslöst–de vet om att sökningarna registreras.

    2) Jag tvivlar på att gemene man inser hur mycket information som kommer fram om man får slå fritt i register. Informationen som är registrerad kan givetvis fås fram, men det går även att göra rimliga gissningar om många saker som inte finns registrerade utifrån hur datan ser ut för ”normala” poster. Kombinera detta med eventuell korskörning av register och du får mardrömmar.

    3) All den här datan kommer lagras för evigt. Folk är långsiktigt irrationella — hade ni inte ett inlägg som sa att folk hellre tar en liten belöning nu än en betydligt större belöning om ett år?

  13. Andreas SO says:

    Spärrvakterna fick inte ha kameror inne i sina hytter. Pga ”integriteten”. Så killen som blev överkörd av tåget och rånad kunde i alla fall glatt konstatera att han åtminstone inte blivit integritetskränkt. Det hade ju bara varit för mycket 😉

    • Jag har svårt att känna något större medlidande med denna 39-årige make och småbarnsförälder. Han var så stupfull att han ramlar (när han ska spy?) ner på spåret när han ska förflytta sig från något obehagligt på perrongen. Det kunde lika gärna varit någon som suttit och spytt, en hundägare med hund (om man är hundrädd), någon luffare som luktade illa etc. Det var inte rånaren som puttade ner honom på spåret. Skulle man tyckt synd om honom – utöver den rena medkänslan ”vilken otur du hade” – även om han flyttat sig och ramlat pga något helt oskyldigt? Vid hans ålder borde man veta bättre än att bli så berusad, och om man ändå blir det TAR MAN EN TAXI HEM istället för att utsätta sina medresenärer för sin obehagliga uppenbarelse.

      Och här kommer frågan om integritet in: jag har ingen lust att bli filmad när jag tex sitter och hånglar med någon på en tom perrong bara för att oansvariga fyllon som Johnny ska bli räddade när de ramlar ner på spåret. Och skulle det vara jag som föll ner på spåret får ni gärna köra ner ovanstående text i halsen på mig.

      • Andreas SO says:

        Vi vet att du har svårt att känna medlidande. Men nu får du faktiskt skärpa till dig. Om du inte kan känna medlidande för den här mannen, vem känner du då medlidande för? Det är mänskligt att fela och dricka för mycket ibland eller göra andra misstag, om man nu anser det vara moraliskt fel att vara full. Och om man inte anser det vara moraliskt fel så är det ju svårt att önska personen döden eller allvarliga skador. Att man inte tycker om någon betyder inte att man inte kan känna medkänsla. Ingen är perfekt. Det hoppas jag att du förstår? Att rycka på axlarna åt någon som dör eller blir allvarligt skadad pga onykterhet är skrämmande.

  14. Det är utmärkt att begreppet integritet diskuteras på lite mer allvar och inte bara inkluderas i honnörsbegreppet personlig integritet. Det senare står för något ytterst odefinierat och speglar vid tids abnorma individualism. Individen går före samhällsnyttan av mycket outgrundliga skäl. Jag har själv tidigare mött Datainspektionen i forskningsärenden. Datainspektionens anställda är nästan bara jurister och vad jag förstår har sådana inte någon speciell auktoritet att bedöma integritetskränkningar. Man behandlade forskningsprojekt som ärenden
    och forskningsresultat som jämställda med känslig information, fastän den bara presenterades på gruppnivå.

    Forskning med hjälp av registerdata har blottlagt många missförhållanden och arbetsrelaterade sjukdomar, bl.a. asbestos som upptäcktes efter samkörning av olika registerdata.

  15. Det är lite olyckligt att skriva ett inlägg om uppenbart samhällsnyttig forskning och sen smyga in brottsbekämpning på slutet. Brottsbekämpningens vinster för samhället är inte lika okontroversiella som forskningens och har alltid inneburit större risker för odemokratiskt maktmissbruk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s