Runt 1980 tjänade en storföretagsledare i Sverige ungefär tio gånger så mycket som en genomsnittlig industriarbetare. Idag är denna siffra runt trettio. I USA har gapet vuxit ännu mer. Vissa menar att detta är helt i sin ordning och om något så tjänar svenska företagsledare för lite, andra att de är överbetalda. Kan dessa ökningar verkligen förklaras av att dessa grupper blivit så mycket bättre på vad de gör jämfört med snittet? Nej, sannolikt inte, men enligt en studie av Xavier Gabaix och Augustin Landier, båda vid New York University, behövs inte det heller för att förklara den dramatiska uppgången. Enligt deras förklaring kan mycket små skillnader i lämplighet för ett jobb motivera mycket stora skillnader i lön då de värden som står på spel ökar.

Tanken är i grund och botten enkel: tänk dig att du själv ska välja en person som ska ta hand om något som är värt tusen kronor. För enkelhetens skull kan du tänka dig att den bäst lämpade får dina tusen kronor att växa med någon procent mer än den som är näst mest lämpad. Tänk nu på vad som skulle hända med din vilja att betala för den mest kompetenta personen om dina tusen kronor istället var hundra tusen, eller hundra miljoner kronor.

Givet att du svarat ”ökar” har du förstått grundpoängen: man ska inte snåla när mycket står på spel och ju mer som står på spel desto mer är man villig att betala för att hitta den som är bäst lämpad för uppgiften. Baserat på denna idé visar Gabaix och Landier hur ökningen av företagens värden de senaste 30 åren skulle kunna förklara uppgången i VD löner. Enligt deras uppskattningar så skulle värdet av ett företag som leds av den VD som är rankad 250 i ”talang” endast minska med 0.016% jämfört om det istället leddes av den som rankas som mest kompetent. Enligt samma kalibrering motiverar dock denna lilla skillnad en 500% högre lön för den som rankas nummer ett jämfört med den som rankas som nummer 250.

Är detta en hållbar förklaring? Absolut. Betyder det att alla företagsledare är de mest lämpliga för sin uppgift och att de alla är värda vad de får betalt? Nej, knappast.

Detta inlägg på temat ”economics of superstars” kan ses som ett andra i jakten på förklaringar till varför några få tjänar så mycket mer än vi andra. Läs det första här.

Det skrivs ofta om den ökade inkomstspridningen i dessa dagar. Speciellt skrivs det om hur enormt mycket vissa tjänar. Däremot är det ofta tunt med analys av varför det är så. För att råda bot på detta börjar härmed en mini-serie på ett obestämt antal delar på temat ”The Economics of Superstars”.

I veckan kom en världsstjärna till Sverige. På fredag och lördag spelar han tillsammans med Karin Hammar på Glenn Miller Café i Stockholm. Sergio Krakowski är kanske Brasiliens och därmed världens främste pandeirista. Det en duktig jazztrummis kan göra med två händer och två fötter kan Sergio göra med en hand. Han har dessutom utvecklat en teknik med vilken han genom sitt spel kan styra en laptop att kompa hans pandeiro. Tekniskt är Sergio är en musikalisk Roger Federer.

Jag vet inte vad Sergio tjänar men någonting säger mig att det inte är lika mycket som Roger Federer. Uppträdanden på Grislehamns gitarrfestival och på Glenn Miller må ha hög status bland musiker men drar förmodligen inte in några stora summor. Det faktum att han under sin vistelse här bor hos en god vän bidrar också till intrycket av att vara en världsstjärna på pandeiro förmodligen inte är enormt inkomstbringande.

I sin klassiska artikel ”The Economics of Superstars” pekar Sherwin Rosen på två faktorer som resulterar i att de främsta inom sitt område tjänar mycket mer än de som bara är marginellt mycket sämre på att utföra samma uppgift. Den första är att sämre kvalitet inom många områden är ett dåligt substitut för bra kvalitet. Två mediokra konserter summerar inte till en bra. Betalningsviljan för en läkare som är tio procent bättre än sina kollegor ökar typiskt sett med mer än tio procent. Ett företag som stämts på miljonbelopp är ofta villigt att betala mycket mer för den bästa juridiska hjälp de kan få trots att denna kanske bara är marginellt bättre än sin närmaste konkurrent. Denna typ av effekter resulterar i att inkomstfördelning kommer vara skevare än sin underliggande fördelning av talang med en brant stegring av ersättningar för dem i toppen av fördelningen. Ju större de underliggande värdena är desto skevare blir skillnaden mellan de med högst ersättning och de som är nästan lika bra på sin uppgift.

Det faktum att man i många sammanhang är villig att betala mer än den proportionella förbättringen för att få det som är bäst kan förklara oproportionellt höga ersättningar i toppen men inte varför efterfrågan inom vissa områden koncentreras till en liten grupp producenter. Anledningen till detta är enligt Rosen teknologisk. Inom vissa branscher är insatsen för att producera något ungefär densamma oavsett hur mycket man säljer. Att spela in en skiva eller att skriva en bok kräver ungefär samma insats oavsett hur mycket man säljer samtidigt som kostnaden för att distribuera fler exemplar av respektive produkt absolut inte stiger proportionellt med antalet. Detta betyder att de med den bästa produkten kommer tjäna mest på tillgången till en större marknad och ju lättare det är att distribuera något desto större blir marknaden och därmed vinsten av att vara den som skriver den populäraste boken etc. Kombinerar man dessa två effekter så blir utfallet att de med störst talang (i detta fall de som producerar de mest efterfrågade produkterna) både kommer att tjäna mycket mer än de som bara är marginellt sämre på vad de gör och att de dessutom kommer att tillgodose en stor del av den totala efterfrågan.

Så varför tjänar inte Sergio mer? Han är ju verksam i en bransch där ”vinnaren” borde ta största delen av marknaden och definitivt inom ett område där teknisk utveckling underlättat spridningen av hans ”produkt”. Förklaringen är nog helt enkelt att inte ens under dessa gynnsamma förutsättningar finns en tillräckligt stor marknad för hans talang. Pärlor åt svin säger jag bara…