2011 års John Bates Clarke vinnare är…

2011-04-19 av 1 kommentar

…Jonathan Levin, 38, och Professor vid Stanford University.

Priset, som delas ut av AEA (American Economic Association) till den mest lovande i USA verksamma ekonomen under 40, kallas ibland för ”Baby Nobel” eftersom tolv tidigare vinnare senare även fått Ekonomipriset till Nobels minne (av de som blivit gamla nog att i praktiken komma på frågan är det nära nog hälften). Att kalla den väletablerade och extremt produktiva Levin för ”lovande” är dock, som vanligt när det kommer till vinnare av Bates Clark medaljen, en grov underdrift.

Levin har publicerat mängder av artiklar i ledande tidskrifter främst inom områdena industriell organisation och mikroekonomisk teori. Hans bidrag är teoretiska, empiriska och applicerade på viktiga praktiska problem (ofta alla tre sakerna på en gång). Han har t ex studerat olika aspekter av hur internet möjliggjort nya marknadsplattformar och hur olika ekonomiska modeller kan användas för att förstå och utveckla dessa, han har studerat hur olika typer av auktionsförfaranden systematiskt ger olika resultat, och mycket annat. (Hans artiklar hittar du här).

AEAs översikt av Levins forskning hittar du här.

Filed Under: Internationellt

Hur ska vi tänka på bistånd?

2011-03-30 av 46 kommentarer

I en artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt kritiserar Fredrik Segerfeldt biståndsgivande. Han menar att biståndet står i vägen för den enskilt viktigaste faktorn bakom ekonomiskt välstånd, nämligen utvecklingen av ”bra institutioner”. Resonemanget går ungefär så här: Fattiga länder har svaga institutioner där politiker och andra ledare har stora frihetsgrader att sno åt sig pengar. Bistånd går därför inte till dem som behöver stöd utan bidrar istället till korruption. Detta leder i sin tur till att de korrupta ledarna både har incitament att motverka förändringar i riktning mot bättre institutioner och dessutom har lättare att sitta kvar (då de får ökade resurser via biståndet).

Den här beskrivningen av biståndets potentiellt negativa effekter är klart besläktad med många andras inlägg i den här debatten över de senaste decennierna, till exempel William Easterly som har mycket läsvärt på sin webbsida och som också skrev argt om biståndets korrupta baksida i en artikel i NYRB som Jonas tipsade om här. Det är också en beskrivning som ligger mycket nära idéer som bl a jag själv skrivit om fast i ett annat sammanhang nämligen effekten av naturresurser på ekonomisk tillväxt. Tanken i det sammanhanget är att i avsaknad av bra institutioner kan stora naturresursinkomster leda till korruption och till och med väpnad konflikt (i syfte att ta kontroll över resursinkomsterna). Detta gör i sin tur att naturresurser bidrar negativt till tillväxt i länder med dåliga institutioner.

Jag har inga invändningar mot det resonemang som förs i artikeln, tvärtom håller jag med om att dessa problem finns. Men frågorna som bör ställas är ”Kan vi lära oss mer om under exakt vilka omständigheter de negativa utfallen uppkommer?” och ”Vad ska vi göra åt det?”. För att ta ett exempel ur Fredrik Segerfeldts artikel. Jakob Svenssons studie Foreign aid and rent-seeking sägs visa ”att bistånd tenderar att öka korruptionen och privilegiejakten i mottagarländerna” (s 26). Det är inte korrekt. Svenssons studie visar att detta oftare sker under vissa omständigheter, medan bistånd under andra omständigheter har motsatt effekt. Mycket förenklat finner Svensson att bistånd ökar korruption i samhällen där oenigheten om vad man ska göra med pengarna är stor medan effekten är den motsatta om samstämmigheten kring detta är stor. Studien visar också att sättet på vilket bistånd ges påverkar sannolikheten att det leder till korruption.

Detta är naturligtvis en liten detalj i sammanhanget men den illustrerar en viktig poäng. Det är osannolikt att det finns ett så enkelt samband som att bistånd leder till x, y eller z. Man får nog finna sig i att bistånd (och massa andra policyinterventioner) leder till vissa utfall under vissa omständigheter och andra under andra omständigheter. Mycket av missnöjet i den akademiska litteraturen med de ”allmänt misskrediterade” regressionsanalyserna om bistånd och tillväxt (citerat på s 23) handlar just om detta. Detta gäller vare sig man tror sig kunna visa ett positivt eller negativt samband. Frågan är förstås vad man ska göra istället. Forskningen har under senare år kommit att fokusera mycket på randomisering för att bättre kunna identifiera effekter av olika åtgärder. På sistone har det (som jag skrivit om här) dock också poängterats att randomiserade experiment behöver kompletteras med teori.

Sökandet efter bättre sätt att använda biståndspengar lär fortsätta. Artiklar av den här typen behövs för att tvinga fram en skarpare diskussion kring vad som bör göras. Tidskriften heter trots allt Ekonomisk Debatt.

Filed Under: Internationellt

Positiva effekter av påtvingad migration

2011-03-29 av 8 kommentarer

Miljontals människor blir varje år tvingade att flytta på grund av krig, naturkatastrofer eller för att ge plats åt infrastruktur (bara byggandet av kraftverksdammar har sammanlagt under 1900-talet tvingat mellan 40 och 80 miljoner personer att flytta). Att dessa tvångsförflyttningar är dramatiska händelser med stora direkta effekter på de inblandade är lätt att inse men vad som händer på sikt vet vi väldigt lite om.

I en ny artikel av Matti Sarvimäki, Roope Uusitalo och Markus Jäntti studeras de långsiktiga effekterna på de cirka 430,000 finländare (drygt 10 procent av befolkningen) som i samband med Andra världskriget tvingades fly ifrån de områden som vid krigsslutet blev en del av Sovjetunionen. Före kriget fanns inga systematiska skillnader mellan de grupper som under kriget tvångsförflyttades och de som fick stanna kvar. Några årtionden senare, det vill säga ganska långt efter kriget, är detta inte längre sant. 1971 (vilket är första året för vilket det finns individuella inkomstskattedata) så har de som tvångsförflyttades väsentligt högre inkomster än övriga. De testar detta på en rad olika sätt och resultatet är robust.

Figuren nedan illustrerar resultatet på ett tydligt sätt. Nollnivån på y-axeln är det nationella inkomstsnittet för män i Finland 1971, medan noll på x-axeln är gränsen mellan Finland och Sovjet. Förflyttningar i x-led indikerar alltså personers hemort 1939 i termer av avstånd till denna gräns (d.v.s. före kriget och innan tvångsförflyttningarna). Bilden visar tydligt att de som tvingades flytta har väsentligt högre inkomster nästan tre decennier senare.

Varför frågar man sig förstås? Huvudförklaringen är att tvångsflytten ökade mobiliteten hos denna grupp både i termer av plats och yrke. Det verkar dock inte ha varit av direkt nödtvång som detta skedde. Gruppen som under kriget tvångsförflyttats kompenserades nämligen både med land och pengar för att kunna starta om. Samtidigt så tvingade man inte någon att bo kvar där de placerades utan det stod alla fritt att sälja sin nya jord och flytta. Många valde detta alternativ och flyttade till städerna vilket skulle visa sig bli positivt för deras inkomster.

Det kan vara frestande att tro att resultatet och framförallt policy-insatsen kom till stånd för att Finland vid tidpunkten var ett så homogent land med stor uppslutning kring att hjälpa sina landsmän. Detta är dock inte uppenbart. Finland hade bara årtionden tidigare sargats av ett blodigt inbördeskrig (som i vissa delar handlade om jordägande) och parlamentsdebatten om kompensationen till flyktingarna var mycket hård.

Resultaten är inte bara intressanta för studiet av påtvingad migration utan har också bredare relevans för frågor om mobilitet i allmänhet. Även om ekonomer ofta på teoretiska grunder argumenterar för att vinsterna av att människor skulle vara mer ”flyttbenägna” (både geografiskt och yrkesmässigt) är stora så är det svårt att studera detta empiriskt på grund av selektion. Det är helt enkelt svårt att särskilja om positiva utfall beror på själva flytten eller om det beror på att de som väljer att flytta har (icke observerbara) egenskaper som ligger bakom resultaten. I denna studie finns ingen sådan ”självselektion” och tolkningen blir därför kausal.

Filed Under: Arbetsmarknad, Internationellt, Politik, Välfärd

Politiska cykler i autokratier

2011-03-17 av 4 kommentarer

Härom veckan rapporterades om protester i Nordkorea där demonstranterna ropade ”Vi kan inte leva! Ge oss ljus! Ge oss ris!”. Denna slogan skulle ha kunnat representera att man både vill ha politiska friheter och materiellt välstånd. Tyvärr så var ljuset i det Nordkoreanska fallet inte symboliskt utan syftade på bristfällig elförsörjning.

I många delar av världen har relationen mellan ett autokratiskt styre och befolkningen blivit ett ”implicit kontrakt” av typen ”Vi levererar jobb och förbättringar av materiella villkor i utbyte mot att ni inte ifrågasätter vår politiska auktoritet”. Många har sett utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern som en kollaps för detta kontrakt.

Motsvarande situation finns dock på närmare håll. Bilden nedan visar relationen mellan det politiska stödet för Vitrysslands auktoritäre president Lukasjenka och förändringar i lönenivåer (trendjusterat och i reala termer). 

Om man i diagrammet skulle lägga in tidpunker för presidentval (och folkomröstningar som ändrat konstitutionen så att presidenten kan sitta kvar) så sammanfaller dessa inte helt oväntat med topparna i löner och väljarstöd. Att denna grad av kontroll är möjlig visar hur centralstyrt Vitryssland är, men det visar också att även auktoritära ledare kan vara beroende av folkligt stöd.

Även om det inte fångas i diagrammet ovan så delades det ut ganska generösa löneökningar och andra förbättringar innan presidentvalet i Vitryssland i december förra året. Lukasjenka vann förstås valet. Oppositionen, som på många sätt var starkare och flertaligare än tidigare, slogs mycket brutalt ner när de demonstrerade mot uppenbara oegentligheter i valet. Samtidigt är den vitryska ekonomin i dåligt skick. Bytesbalansunderskott finansieras genom upplåning och försäljning av tillgångar samtidigt som reformer, speciellt politiska reformer, lyser med sin frånvaro.

Vad gäller relationen mellan autokrati, demokrati och ekonomiskt välstånd så finns det gott om autokratier som över ”kortare perioder” (ibland decennier) uppvisar god tillväxt. Samtidigt finns inga gamla autokratier som också är rika. I termer av det ”sociala kontrakt” som går ut på att få materiellt välstånd i utbyte mot att tolerera förtryck så verkar detta alltså inte som en bra idé ens om man bortser ifrån det uppenbara värdet i frihet i sig. Man kan ju bara hoppas att det inte alltid ska behöva gå så långt som att landet misskötts så till den milda grad att politikerna inte längre kan leverera den materiella sidan av ”dealen”.

Ps. Artikeln som bilden är hämtad från hittar du här.

Filed Under: Internationellt, Politik

Grattis AER!

2011-03-03 av 17 kommentarer

För precis 100 år sedan gavs det första numret av tidskriften American Economic Review ut. AER har under lång tid varit den ledande akademiska publikationen inom nationalekonomi och därför är det förstås passande att de i sitt jubileumsnummer blickar tillbaka och i en specialartikel listar sina 20 bästa publikationer genom tiderna.

Det är lite ironiskt (men samtidigt lite skönt) att inom ett ämne som är så upptaget med precision och mätbarhet så inleder man med att slå fast att det vore fruktlöst att försöka slå fast precisa kriterier. Istället förlitar man sig på en komitté bestående av idel framstående ekonomer: Kenneth Arrow, Douglas Bernheim, Martin Feldstein, Daniel Macfadden, James Poterba och Robert Solow.

I urvalet finns klassiker som många säkert hört talas om (men som jag misstänker många inte läst i original) som Charles Cobb och Paul Douglas’ artikel ”A theory of production” som gett upphov till Cobb-Douglas funktionen, Friedrich Hayek’s mycket läsvärda ”The use of knowledge in society” där han argumenterar för att en fri marknad via prismekanismen är en oöverträffbar aggregeringsmekanism för information (framförallt är den bättre än det bästa tänkbara expertstyre). Här finns Simon Kuznets’ ”Economic Growth and Income Inequality” där han spekulerar kring möjligheten kring det som blivit känt som Kuznets-kurvan, Franco Modigliani och Merton Miller’s artikel ”The cost of capital, corporation finance and the theory of investment” där de härleder Modigliani-Miller teoremet. Här finns också Peter Diamond’s viktiga OLG-artikel och hans artiklar med James Mirrlees om ”optimal beskattning”, Milton Friedman’s artikel om ”den vertikala Phillips-kurvan”, och Avinash Dixit och Joseph Stiglitz’s klassiker om monopolistisk konkurrens och Paul Krugman’s relaterade artikel om handel i värld med produktdifferentiering och skal-fördelar, och en hel del annat.

Trots att alla dessa artiklar förstås haft enorm betydelse så slås jag av hur mycket jag tycker saknas. Här finns t ex inget fundamentalt bidrag inom spelteori, inte mycket till bidrag inom ekonometri, överhuvudtaget inget efter 1980, men inte heller något av Irving Fisher eller Paul Samuelson. Tur att det finns andra konkurrerande tidskrifter…

Artikeln med länkar till alla 20 topp-publikationerna hittar du här.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Lästips

Vilken roll spelar management?

2011-02-21 av 9 kommentarer

Ekonomers syn på produktion kan i sin enklaste form uttryckas så här: Människor skapar saker som är av värde för dem (Y) genom att kombinera sitt eget arbete (L) med material i sin omgivning (K). Ekonomisk tillväxt har man när output (Y) växer från en period till nästa. En sådan tillväxt kan förstås tillfälligt uppnås av att man använder sig av mer arbetskraft eller använder mer kapital men som en av grundinsikterna i modern tillväxtteori säger (och som jag också skrivit om tidigare här på Ekonomistas) så kan hållbar tillväxt bara uppnås genom att vi blir bättre på att kombinera K och L.

Sättet på vilket K och L kombineras kallas ofta för ”teknologi” (A). Uttrycket ska dock tolkas i sin bredaste bemärkelse: det är i själva verket allt värdeskapande som inte kan tillskrivas inputs i form av K och L. Mycket träffande har denna residual också kallats just för ”a measure of our ignorance”.

Skillnaderna i detta mått på produktivitet (total faktorproduktivitet, TFP, som det kallas) är enorma både mellan länder och mellan företag. Kort sagt betyder detta att om samma mängd arbetskraft och kapital sätts i produktion i olika länder eller i olika företag så blir resultatet väldigt olika. Detta gäller även om man försöker korrigera för kvalitén på arbetskraften och kapitalet.

Bra management är viktigt

En tänkbar förklaring till åtminstone en del av dessa skillnader handlar om hur arbetet organiseras. ”Management”, helt enkelt. Trots att vikten av ”management-teknologi” diskuterats länge så har ekonomer ofta varit skeptiska till dess möjliga betydelse. Typiska invändningar har varit att om det nu är så viktigt med management så borde det inte vara så svårt för företag att implementera bättre rutiner och dessutom borde dåligt skötta företag konkurreras ut över tid. En ytterligare anledning (kanske den viktigaste) har varit att det helt enkelt är väldigt svårt att mäta vilken betydelse management har och framförallt att få jämförbarhet mellan länder.

De senaste åren har dock Nick Bloom och John van Reenen försökt råda bot på det senare problemet. I ett mycket ambitiöst projekt har de utvecklat en metod för att systematiskt studera skillnader i management-rutiner mellan länder och sektorer. Genom att i intervjuer ställa frågor till managers (på ett sätt där man i möjligaste mån försöker råda bot på klassiska problem med sådan data, se deras artikel här för detaljer) har de poängsatt 18 olika dimensioner av management på en femgradig skala från ”worst practice” till ”best practice” i över 6000 företag i 17 länder.

Genomsnittsutfallet visas i bilden nedan. Inte oväntat är USA i genomsnitt bäst, med Tyskland och Sverige på en delad andra plats, tätt följda av Japan och Kanada. I ljuset av Jonas inlägg häromdagen är det också talande att Grekland är sämst. Mycket av snittet drivs av olika andel riktigt dåligt skötta företag. Det är fördelningens svans av sådana som är markant längre i de sämsta länderna, medan multinationella företag typiskt sett är välskötta överallt. Intressant är också att management profilen länder emellan är i många fall annorlunda. Amerikanska företag är t ex långt bättre än svenska på att använda sig av incitament medan svenska företag är mycket bättre än amerikanska på ”monitoring”.

De finner också en del som bekräftar vad vissa av oss misstänkt. T ex är statligt ägda företag i snitt dåligt skötta medan börsnoterade företag och private-equity företag har bra management. Det visar sig också att ärvda familjeföretag (speciellt om äldste sonen är VD) i snitt är mycket dåligt skötta, vilket ju är intressant i ljuset av vad bl a Jonas skrivit om här på Ekonomistas tidigare.

En sammanfattande artikel av deras forskning finns här.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Internationellt

Sociala nätverks ekonomiska betydelse

2011-01-26 av 6 kommentarer

Att vänner och bekanta kan underlätta ekonomisk aktivitet på en rad sätt skulle nog de flesta skriva under på. Som så ofta är det dock svårt att isolera effekterna av just det sociala nätverket för att på ett övertygande sätt visa hur viktigt detta är. Problemet är helt enkelt att ekonomiska och sociala relationer ofta utvecklas parallellt.

I en väldigt väl genomförd studie (som för övrigt presenterades igår på IIES) lyckas dock Konrad Burchardi och Tarek Hassan isolera den ekonomiska effekten av sociala relationer genom att studera utvecklingen i olika västtyska regioner efter återförenandet med Östtyskland 1990.

Det som möjliggör identifikationen är det faktum att miljontals tyskar efter andra världskrigets slut deporterades eller flydde från områden som idag är delar av Ryssland och Polen. Alla rörde sig samma väg väster ut men vissa av dem stannade i delar som 1949 blev Östtyskland medan andra flyttade vidare till det som blev Västtyskland. Fördelningen över regioner i Västtyskland var mycket ojämn och det som avgjorde vart de flyttade var tillgången på bostäder som i sin tur berodde på vilka områden som bombats under kriget. Bombningarna i krigets slutskede var inte korrelerade med hur ekonomiskt viktiga olika regioner var och därför är det inte sannolikt att besluten om var man bosatte sig påverkades av olika regioners ekonomiska potential.

Sammantaget betyder allt detta att det i slutet av 1980-talet fanns familje- och vänskapsband mellan slumpmässigt valda delar av Västtyskland och Östtyskland, där dessa relationer inte på något sätt formats eller upprätthållits av ekonomiska eller affärsmässiga överväganden. När Öst och Västtyskland plötsligt återförenas öppnas dock även affärsmässiga möjligheter och den exogena variationen i sociala relationer mellan olika regioner gör det möjligt att studera vilken kausal effekt dessa har haft på ekonomiska utfall.

Burchardi och Hassan finner att de områden i västra Tyskland som fått fler flyktingar från öst i slutet av 40-talet både växer fortare, har fler entreprenörer och har dessutom fler företag med dotterbolag i östra Tyskland. Effekterna är ganska stora; en ökning med en standardavvikelse av andelen krigsflyktingar leder till en ökning av inkomster (per capita) med 4,6 procent över perioden 1989-2005 kontrollerat för skillnader i tillväxt i tidigare perioder.

Den precisa identifikationen gör det mycket troligt att dessa skillnader i ekonomiska utfall kan tillskrivas att regioner med fler personliga kontakter i östra Tyskland helt enkelt hade större möjligheter att identifiera goda affärsmöjligheter där efter murens fall. Burchardi och Hassan är försiktiga med vilka generaliseringar som kan göras utifrån det tyska exemplet men jag tycker nog att resultaten på ett övertygande sätt visar hur viktiga flyktingar kan vara för företag och entreprenörskap i landet de flytt till den dag platsen de flytt från börjar växa.

Filed Under: Företagande, Internationellt, Metod

Wikileaks och Pirate Bay; same-same but different

2010-12-13 av 22 kommentarer

På sistone har Wikileaks figurerat flitigt i media. Fokus har legat på det spektakulära och vaga paralleller har dragits till Pirate Bay. Är det någon skillnad på vad Wikileaks och Pirate Bay gör? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret både ja och nej (ja, det brukar ju vara det när ekonomer ska uttala sig).

Båda ”tjänsterna” kan sägas vara produkter av teknologiska framsteg som gör det allt svårare att kontrollera och begränsa informationsutbyte. Allt som kan digitaliseras är fantastiskt på så sätt att när innehållet väl har producerats så kan det konsumeras samtidigt av hur många personer som helst och kostnaden för spridning är nära noll (givet den infrastruktur som finns). Därför finns det starka samhällsekonomiska skäl att vare sig begränsa eller ta betalt för sådant material.

I Pirate Bay’s fall så handlar det dock om ”varor” i bemärkelsen att upphovsrättsinnehavaren skapat produkten för att kunna ta betalt av den som senare konsumerar den. Om vetskapen att det i praktiken inte går att ta betalt för sådant man skapar leder till att man väljer att inte skapa så är detta ett samhällsekonomiskt problem. Motsvarande avvägning finns inte riktigt i Wikileaks fallet. Materialet som sprids där är ”information” som inte i huvudsak skapat för att man ska kunna ta betalt för det och således finns inte samma negativa incitamentseffekt.

Dock finns en liknande avvägning att ta hänsyn till. Om politiker, diplomater och andra beslutsfattare ser att det i praktiken inte går att ha förtroliga samtal eller hålla något ”off-the-record” så kommer det naturligtvis att påverka hur de samtalar och försöker komma fram till beslut, och det är inte säkert att det påverkar processen i en ”öppnare” riktning.

Vidare så finns problemet att alla människor aldrig kommer kunna ta del av all information. Detta betyder att frågan inte direkt handlar om i vilken utsträckning alla får (eller inte får) veta mer än tidigare utan om vem som ska bestämma vad som utgör den relevanta informationen. Detta beslut flyttar i och med Wikileaks och liknande från politiker och andra beslutsfattare till ”media” i bred bemärkelse. Om vi tror att konkurrensen inom denna sektor resulterar i att det mest relevanta filtreras fram så är inte detta något stort problem. Tror man däremot att det kan finnas aspekter av denna konkurrens som gör att information publiceras innan man hunnit säkerställa vad som är riktigt, välja den mest relevanta informationen, eller rent av för att man tror att vissa saker säljer mer än andra, så kanske även detta är ett problem som bör diskuteras mer.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Politik

Varför bli egenföretagare?

2010-11-24 av 4 kommentarer

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi, Företagande, Välfärd

Kostsamma incitamentsstrukturer

2010-11-12 av 50 kommentarer

I mycket av det ekonomer lär ut kring hur man skapar incitamentsriktiga kontrakt antas att det finns en motsättning mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Den som till exempel anställer någon vill få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt, samtidigt som den som jobbar vill göra så lite som möjligt och få ut så mycket som möjligt. Frågan för den som anställer är hur man ska ersätta den som anställs för att få denne att göra ett så bra jobb som möjligt.

Det finns mycket bra insikter att hämta från modeller med dessa antaganden men samtidigt finns det situationer där denna typ av incitament kan förstöra mer än de gör nytta. Tänk till exempel på följande situation: Du kan låta någon välja fritt hur hårt de ska arbeta eller så kan du införa ett minimikrav på vad de måste göra. Utfallet för dig kommer bero positivt på hur hårt den anställde jobbar, medan den anställde får mer ju mindre denne gör. Utöver valet av minimikrav finns det inget du kan göra för att kontrollera utfallet. Standardteorin skulle säga att man självklart ska sätta en minimigräns. Den anställde (förutsätter man) kommer att göra så lite som möjligt och därför blir valet i slutändan mellan att få noll eller att åtminstone få den satta minimigränsen.

I en känd experimentell studie av Armin Falk och Michael Kosfeld visar det sig dock att människor inte beter sig så. Istället tycks de ta sättandet av minimigränsen som ett tecken på att de inte är betrodda eller att de helt enkelt inte förväntas göra mer än ett minimum och därför svarar de med just ett sådant beteende. De som däremot (med vetskapen att ett minimikrav kunde ha satts) inte får något explicit krav svarar med att ”ge mer”. Utfallet är alltså att det ”incitamentsriktiga” kontraktet resulterar i ett sämre utfall för den som väljer kontroll framför förtroende.

Tore Ellingsen och Magnus Johannesson har en teori som förklarar detta beteende. De antar att 1) åtminstone en del personer värdesätter vad andra tycker om dem (bryr sig om ”social esteem”) och 2) hur mycket det betyder för dem beror på vem de interagerar med. Om den andra parten är ”social” så betyder också dennes uppskattning mer. Under dessa mycket rimliga antaganden visar de att situationen i Falks och Kosfelds experiment (och många andra liknande situationer) kan ses som ett ”signaleringsspel”. Valet att inte kontrollera signalerar att man värdesätter ett ”socialt beteende” medan valet av kontroll uppfattas som signal att man inte gör det. Följaktligen väljer personer som bryr sig om den sociala delen att svara med att ge mer om de får signalen att deras motpart kommer att värdera detta, medan de förstås inte gör detta om de får signalen att ”chefen ändå inte bryr sig”.

En återstående fråga är förstås vart vi är på väg om alla, även de som inte egentligen bryr sig alls, inser att det lönar sig att låtsas som om man gör det. Ibland när jag ser på vissa miljöengagemang och CSR-projekt så undrar jag om det inte finns ett visst mått av fejkad medvetenhet, vilket förstås ställer nya krav på hur de som verkligen bryr sig ska signalera detta.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi
«Föregående sida
Nästa sida»