Lite finanskrisläsning

2011-12-28 av 5 kommentarer

Nu när helgerna kanske ger våra läsare tid att läsa vill jag passa på att komma med några lästips:

  • Tyler Cowen skriver intressant om centralbankernas roll för att skapa finansiell stabilitet. Fokus för artikeln är bankernas likviditet och frågan man ställer sig är om Bernanke räddat världsekonomin ännu en gång?
  • Att bristen på transparens förvärrade krisen är nog de flesta överens om. Hernando de Soto lyfter fram att detta även innnebär att vi får allt sämre koll på vem som egentligen äger vad. Då de Sotos forskargärning till stor del gått ut på att beskriva värdet av att veta vem som äger vad ger detta intressanta perspektiv.
  • OK, inget lästips, men Econtalk-samtalet med IMFs förre chefsekonom Simon Johnson om hur finansintressena i hög grad kommit att driva omregleringen av de finansiella marknaderna är hörvärt. Som det enskilt viktigast beslutet lyfter han fram SECs beslut från 2004 som Johnson (och många andra) påstår tog bort skuldsättningstaket för de amerikanska investmentbankerna.
  • Att SECs beslut skulle varit särskilt avgörande ifrågasätts dock av Andrew Lo i en läsvärd recension av 21 (!) böcker om finanskrisen. Lo noterar att skuldsättningen inte verkar ha påverkats av beslutet (se figur nedan) och han konstaterar att det är långt till någon form av konsensus kring finanskrisens mer fundamentala orsaker.

Filed Under: Finans, Lästips

Blir e-handeln julklappens död?

2011-12-21 av 11 kommentarer

Ni kanske också har läst dessa Facebook-uppdateringar och Twitter-inlägg om hur snabbt och smidigt julshoppingen hanterats i år? Ekonomistas-Robert lät exempelvis stolt meddela att  han i år klarade av allt på en och halv timme och tack vare e-handeln är utbudet är lika oändligt som köerna är korta. Enbart positivt, kan tyckas eftersom det minskar decemberstressen och gör tillvaron en aning effektivare. Problemet är bara att värdet av julklappar till stor del just består i att de är jobbiga att införskaffa.

Nationalekonomer har länge grunnat på poängen med att ge julklappar. Joel Waldfogels klassisiska artikel kom fram till att dödviktsförlusterna av julen är enorma då mottagarna i genomsnitt värderar sina julklappar en bra bit under inköpspriset. Hade kostnaderna för att införskaffa de ouppskattade klapparna räknats in så skulle effektivitetsförlusterna blivit än större. Det är därför nationalekonomer nickar uppskattande när de ser maffiafilmer där gangstrarna ger varandra kuvert med kontanter i julklapp (Robert har utrett en annan mekanism för att minska förlusterna).

Den mer nyanserade moderna nationalekonomin har emellertid en mindre primitiv syn på människan och forskningen lyfter nu fram aspekter som att vi via julklapparna signalerar att vi är generösa människor som lagt ner tid och möda på att hitta den rätta julklappen. Att ge pengar är enligt detta synsätt helt enkelt för lätt. Frågan är då vad som händer med traditionen att ge julklappar när det blir allt enklare och bekvämare att hitta en bra gåva?

Jag ser två möjligheter, som inte utesluter varandra. I vissa kretsar kommer det att gå inflation i att hitta inte bara bra, utan perfekta, julklappar. Detta är särskilt viktigt för givare som vill signalera kreativitet eller genuin kunskap om mottagarens preferenser. Möjligheten att signalera altruism eller generositet genom att ge gåvor i stället för pengar har däremot minskat, varför vi under granen även kommer att se alltfler kontantekvivalenta gåvor som presentkort, biobiljetter och gåvor till välgörande ändamål.

Dessa kontantekvivalenta gåvor är en märklig skapelse och frågan är vad man egentligen signalerar genom att ge dem (se Jespers inlägg). Min prediktion är därför att de på sikt kommer att försvinna och till viss del ersättas av rena kontanter. För även om det kan te sig lite absurt att byta pengar med varandra, så signalerar det åtminstone — precis som varje gangster vet — att man har förtroende för mottagaren och räknar med att inte bli blåst.

Filed Under: Kuriosa, Välfärd

Rapport från en SNS-konferens om friskolor

2011-12-01 av 85 kommentarer

I måndags anordnade SNS en konferens kring mitt kapitel om friskolesektorn i antologin Konkurrensens konsekvenser (kapitel 3, start på sid 66, se även denna bloggpost). I korthet sa jag att endast en förhärdad planekonom kan tro att det går att detaljreglera fram kvalitet i skolan, men detaljreglering är vad man får när skolan drivs av huvudmän vars motiv finansiären har anledning att misstro. Av skäl som jag tidigare redogjort för (här och här), så innebär informationsproblem, den tendens mot kostnadsminimering som följer av skolpengens utformning, lokal monopolmakt och det faktum att det finns tydliga samhällsmål med skolan att marknadslösningar knappast kommer att leda till önskvärda utfall. Reaktionerna på dessa tämligen självklara slutsatser får mig att undra hur det egentligen står till med det offentliga samtalet.

Att det finns samhällsmål med skolan som kan stå i motsättning till individens mål uppfattas ibland som kontroversiellt, men till och med en ärkeliberal som skolpengens intellektuelle fader Milton Friedman ansåg så vara fallet. Utan sådana samhällsmål vore det rimligt att avskaffa skollag, skolplikt, kurs- och läroplaner. Skolpengen — varför nu en sådan ska delas ut om samhällsmål saknas? — skulle kunna bestå av 75000 kronor/år för den enskilde att fritt disponera. Eftersom få förfäktar dessa åsikter kan man dra slutsatsen att nästan ingen anser att valfriheten inom skolans område ska vara fullständig. Annorlunda uttryckt: det är inte självklart att en nöjd kund är en välutbildad kund.

Min slutsats är att det är problematiskt att släppa in icke-kvalitetsmotiverade huvudmän i skolan och att detta kommer att leda till precis den typ av detaljreglering vi nu ser: lärarlegitimation, krav på skolledare, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser osv. Man kan tycka vad man vill om dessa regler men utgångspunkten, bland annat för friskolereformen, var att det inte gick att detaljreglera fram kvalitet i skolan.

Slutsatsen är att statens önskan att förhålla sig neutral mellan olika drifts- och ägarformer tvingar staten att ta ställning i detaljerade pedagogiska verksamhetsfrågor. Utan sådana ställningstaganden är det ju inte möjligt för staten att avgöra om en skola håller på pappret god kvalitet, och då går det inte heller att utkräva ansvar. En bättre ordning vore att försöka reglera ägandet och i högre grad överlåta den pedagogiska verksamheten till skolorna.

Det är inte självklart hur man ska reglera ägande och driftsformer för att styra mot kvalitetsmotiverade snarare än vinstmotiverade huvudmän men man kan konstatera att dagens system gör motsatsen: primärt kvalitetsmotiverade aktörer har svårt att vinna en budgivning mot kostnadsminimerande aktörer som drar nytta av de stordriftsfördelar som kunskap om skattelagstiftning, finansieringsupplägg, redovisning och marknadsföring ger upphov till. Det är därför inte underligt att det är just friskolekoncernerna som växer kraftigt på skolmarknaden. För att ändra detta kan man exempelvis ställa krav på personligt engagemang i verksamheten, reglera under vilka premisser överlåtelser av skolor får ske eller reglera antalet friskolor en och samma huvudman får driva. Ett renodlat vinstförbud är dock svårt eftersom en av de kostnadsminimerande aktörernas stora konkurrensfördelar är deras förmåga att undvika att deklarera vinst.

Henrik Jordahl från IFN diskuterade mitt kapitel och tog bland annat upp svårigheten att med den typ av studier jag refererar till fånga hela effekten av systemförändrande reformer. Denna kritik är sann och relevant men samtidigt vet vi inte om detta leder till att forskningen ser friskolereformen i för positiv eller negativ dager. Delvis var detta också min poäng: de förändringar i regelverket vi nu ser påverkar hela skolväsendet, och det finns anledning att tro att ökad detaljreglering har negativa konsekvenser.  Läraren Helena von Schantz lyfte frågan om likvärdighet i skolan (läs gärna hennes inlägg om konferensen), vilket är ett mål som det finns bred politisk enighet om, men som det är ytterst oklart hur marknadsstyrningen av skolan ska kunna åstadkomma. Hon var pekade även på vådan av detaljregleringar i skolans område.

DNs ledarsida kommenterade men ville inte svara på frågan hur likvärdighet och andra samhällsmål ska kunna nås i ett skolsystem dominerat av vinstmotiverade skolkoncerner. I stället skriver DN att koncentrationstendenserna i skolsektorn är överdrivna. Argumentet går ut på att om fem skolföretag driver en skola var medan ett sjätte driver 100 skolor så är koncentrationen låg eftersom fem av sex företag endast driver en skola (för detaljer kring ägandeutvecklingen hänvisar jag till sid 86-89 i Skolverkets lägesbedömning). Hans Bergström håller i en DN-krönika med om att det fria valet inom skolans område kan leda fel, men endast på gymnasienivå. I grundskolan — där Bergström via Internationella Engelska Skolan personligen har stora ekonomiska intressen — är emellertid valfrihet och konkurrensutsättning oproblematiskt.

Att Bergström håller med om att det finns vissa problem med det fria valet torde i SvDs ögon göra honom till en suspekt typ. SvDs Maria Ludvigsson anser nämligen att spänningen mellan samhälls- och individmål är hypotetisk och, om den nu skulle förekomma, lätt kan regleras bort. Inte heller förefaller informationsproblem och lokal monopolmakt bekymra Ludvigsson. Hon avslöjar dock inte vilken inställning SvD har i frågan om behovet av skollag och läroplan och därmed inte heller om behovet av den detaljreglering som regeringen nu genomför, påhejad av Svenskt Näringsliv. I stället anser hon att en vetenskapligt underbyggd nyansering av ståndpunkten att mer valfrihet alltid leder till goda utfall är ett uttryck för forskarens ideologiska ståndpunkter. Man undrar om SvD därmed menar att forskare som trosvisst köper en tvivelaktig modell av verkligheten är oideologiska? Det är uppenbarligen något i denna fråga som leder till en avintellektualisering av det offentliga samtalet.

Mina slides från presentationen går att hämta här: SNS-Vlachos-111128-public

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd

Vindflöjlar i välfärdsdebatten

2011-11-14 av 107 kommentarer

För två månader sedan dömde Svenskt Näringsliv, branschföreträdare (även här och här), en mängd borgerliga och liberala debattörer och politiker ut SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Våra slutsatser att det var svårt att finna belägg för några egentliga effektivitetsvinster och att det fanns tydliga problem förknippade med avregleringen av denna typ av ”marknader” betraktades som orimliga. Almega gick till och med ut och anklagade Laura Hartman för att ha en politisk agenda, vilket i sammanhanget är något av det grövsta man kan göra. Så lät det då, men i helgen gick Svenskt Näringsliv ut och krävde skärpt reglering och kontroll av de privata välfärdsföretagen. Frågan som infinner sig är naturligtvis varför då? Om nu valfrihet och konkurrens självklart leder till höjd kvalitet så finns det ju knappast någon anledning att reglera branschen hårdare.

Det är lätt att raljera över denna omvändelse under galgen, men den allvarligare frågan är om man verkligen kan reglera fram kvalitet i denna typ av branscher? Risken är överhängande att regelverket i sig blir så omfattande och detaljrikt att det i sig sänker kvaliteten i hela sektorn. Frågan om skolbibliotek är ett utmärkt exempel: friskoleföretagens ovilja att lägga pengar på skolbibliotek leder fram till en lag om att skolbibliotek måste finnas. Problemet är bara att regelverket då även måste klargöra exakt vad som egentligen utgör ett skolbibliotek. På motsvarande sätt säger skollagen att elever har rätt till särskilt stöd, men exakt vad detta innebär är inte klargjort. Min gissing är att vi inom ett par år kommer att ha en ansenlig författningstext som i detalj försöker regelera elevens rättigheter och skolans skyldigheter i detta sammanhang. Ytterligare ett exempel är att även seriösa estetiska kurser ifrågasätts då vissa aktörer överutnyttjat möjligheten att erbjuda eleverna nöjeskurser under estetisk täckmantel.

Endast en förhärdad planekonom kan tro att det via detaljregler går att tvinga fram kvalitet i välfärdssektorn; på sin höjd kan regelverket undanröja vissa avarter. Det blir även uppenbart att en analys som bygger på att jämföra olika aktörer inte kan svara på frågan om privatiseringar och valfrihet leder till höjd kvalitet: även om privata vårdhem i genomsnitt skulle vara bättre än kommunala, så finns risken att regelverket leder till sänkt genomsnittlig kvalitet i hela sektorn (även motsatsen kan naturligtvis gälla). Frågan är då vilka slutsatser man ska dra av att till och med Svenskt Näringsliv nu kräver skärpta regleringar? En slutsats skulle kunna vara att det vore önskvärt att öka betydelsen av primärt kvalitetsmotiverade — snarare än vinstmotiverade — aktörer i dessa svårstyrda branscher. För att landa i denna slutsats måste man emellertid nog ha ett annat perspektiv än att det stora problemet med Carema-skandalerna är att de svärtar ner ryktet för andra vårdföretag.

Filed Under: Välfärd

Är Essungas synvända en synvilla?

2011-11-10 av 64 kommentarer

År 2007 beslutade utbildningsnämnden i Essunga att andelen gymnasiebehöriga elever vid Nossebro skola — kommuens enda högstadieskola — skulle öka från 77 till 100 procent på tre år. Detta ambitiösa mål skulle uppnås genom förändrade arbetssätt och utan att mer resurser skulle skjutas till.  Man anammade en modell som i mångt och mycket fångade det rådande tänkandet i svensk pedagogisk forskning: inkludering och individanpassning. Elever med särskilda behov skulle få hjälp i klassrummet, varje elev skulle få en egen utvecklingsplan och förväntningarna på eleverna skulle vara höga.

Resultaten lät inte vänta på sig och efter tre år hade man uppnått det till synes ouppnåeliga målet: samtliga elever hade gymnasiebehörighet och andelen elever som hade godkänt i samtliga ämnen hade ökat från 63 till 96 procent. Nossebro skola och Essunga kommun kallade det hela ”Att göra en synvända” och Skolsverige applåderade: media rapporterade, Skolverket hyllade arbetssättet, forskningsprojekt har dragits igång och skolfolk vallfärdar till Essungas fullbokade konferenser för att bättre förstå deras arbetssätt.

Själv går jag istället till Skolverkets Siris-databas och tar fram nedanstående diagram. Mycket riktigt verkar synvändan lett till något verkligt positivt de första åren men mellan 2009 och 2010 händer något konstigt: måluppfyllelsen ökar markant men samtidigt ökar även andelen elever som får högre betyg än resultat på de (lokalt rättade) nationella proven mycket kraftigt. När man tittar närmre på siffrorna visar det sig att andelen elever som inte uppnår godkänt på de nationella proven i matematik bara sjunkit från 18 till 16,5 procent mellan 2007 och 2010.

Detta väcker frågor om hur uppföljning och utvärdering av skolan egentligen fungerar i Sverige. Varför verkar ingen ha noterat att Essungas framgångar till en betydande del kan förklaras av generösare betygssättning? Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.

Ytterligare en lärdom är att betygsinflation och resultatmanipulation har fler förklaringar än konkurrensutsättning och fritt skolval: Nossebro skola är kommunal och saknar dessutom lokal konkurrens. Drivande verkar istället varit skolans önskan att uppnå de mål som utbildningsförvaltningen beslutat om.

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Tipstack till Vils
Filed Under: Utbildning och forskning

Konsten att lyfta en skola

2011-11-07 av 23 kommentarer

Nyligen rapporterades att Kunskapsskolan i Uppsala var den skola i kommunen som lyfte sina betyg mest under 2010. Skolans rektor tror att denna positiva utveckling beror det systematiska och kontinuerliga kvalitetsarbete som bedrivs på skolan. Särskilt lyfts skolans satsning på enskilda elevsamtal fram. Den som använder sig av Skolverkets databas Siris anar emellertid en annan viktig förklaring: mellan 2009 och 2010 så ökade andelen elever på Kunskapsskolan som fick högre slutbetyg än det betyg de hade på de nationella proven i matematik från 6,7 till 24,1 procent. I fysik var motsvarande siffra 47,8 procent; en bra bit över riksmedlet.

Att enskilda skolor lyfter fram sina kvaliteter är knappast förvånande, men när journalister okritiskt sväljer vad de berättar börjar det närma sig textreklam. Det fria skolvalet bygger på att enskilda familjers val ska få skolorna att höja sin kvalitet. För att det ska fungera krävs att familjerna har tillgång till god och relvant information. Det är därför hög tid för journalisterna att inta en mer kritisk och granskande roll i förhållande till den bild olika skolor försöker förmedla om sig själva.

Filed Under: Utbildning och forskning

Exilgreker om Grekland

2011-11-03 av 1 kommentar

För den som vill få akademiska perspektiv på kaoset i Grekland kan bloggen Greek Economists for Reform rekommenderas. På den diskuterar internationellt verksamma nationalekonomer med grekiskt ursprung hur situationen i Grekland långsiktigt ska kunna förbättras. Redaktionen omfattar framgångsrika forskare som Costas Meghir och nobelpristagaren Chris Pissarides och vi väntar med spänning på deras kommentarer kring Papandreous beslut att låta folket rösta om det senaste räddningspaketet.

En annan intressant blogg i sammanhanget är Euro Area Debt Crisis, skriven av Megan Greene med en bakgrund bland annat på Economist Intelligence Unit. Den ger löpanade analyser och perspektiv på hur skuldkrisen utvecklas.

Filed Under: Lästips

Är det klokt att straffa bankernas ägare?

2011-10-19 av 91 kommentarer

Det är en rätt allmän syn att bankernas ägare bör förlora sitt kapital om banken hamnar på obestånd. Förutom det moraliskt tilltalande i detta så finns tanken att detta ska minska ägarnas villja att ta för stora risker. Förhoppningen är att detta ska minska risken för finansiella kriser. En kolumn av Martin Wolf i Financial Times får mig dock att undra om det egentligen kan förhålla sig på motsatt sätt: att ökade risker för aktieägarna faktiskt kan öka risken för finansiella kriser.

Det hela beror på hur man betraktar grundproblemet. Om det är enskilda banker som tar risker vilka primärt påverkar dem själva så är det klart att en ökad kostnad för risktagandet borde leda till mindre risk. Vad den pågående krisen emellertid visat är att det är riskerna i det finansiella systemet i stort som är de riktigt allvarliga. Ur varje enskild banks perspektiv orsakar då det egna risktagandet externa effekter på finanssystemet. Finansiella kriser är enligt detta synsätt chocker orsakade av av kollektiva beslut som ingen enskild aktör råder över.

Om de förväntade kostnaderna förknippade med dessa chocker stiger kommer bankernas aktieägare att kräva kompensation i termer av höga avkastningskrav. Precis som Martin Wolf skriver är det svårt att förstå bankägarnas avkastningskrav på 15-20 procent på annat sätt än riskerna i banksektorn är väldigt stora. Sättet att uppnå denna avkastning är en hög skuldsättning vilket i sin tur ökar systemrisken.

På en normal marknad hålls skuldsättningen nere av att kreditgivarna kräver kompensation för den risk skuldsättningen orsakar. Bankmarknaden är dock inte normal och för att förhindra att kriser sprids garanteras i krissituationer bankernas skulder, vilket gör att bankerna har tillgång till billiga krediter även om banksystemet tar stora risker. Den bästa lösningen på dessa problem vore någon form av konkursförfarande för systemviktiga finansiella institutioner som ökar kreditgivarnas exponering för den risk banksystemet drar på sig. Sådana lösningar förefaller dock vara tekniskt och politiskt svåra att åstadkomma.

Utan ett sådant konkursförfarande riskerar en ordning där aktieägarna drabbas hårt av systemkriser — samtidigt som kreditgivarna hålls skadeslösa — att leda till höga avkastningskrav, hög skuldsättning och därmed hög systemrisk. Hur lockande det än är att straffa bankernas ägare måste man därför ställa sig frågan om det verkligen är klokt att bara straffa ägarna till vissa finansiella instrument i bankernas kapitalstruktur?

SvD1234
Filed Under: Finans

Samhällets tilltagande otillförlitlighet (det var bättre förr)

2011-10-14 av 27 kommentarer

Häromdagen läste jag en intressant blogg-post av Jialang Wang som visar hur bokföringen i amerikanska företag alltmer verkar vara baserad på påhittade siffror. Analysen baseras på en statistisk regelbundenhet som kallas för Benfords lag. Denna visar förstasiffrorna i flertalet datamängder inte är slumpmässigt utan följer en icke-uniform fördelning. Mer bestämt börjar ca 30 procent av datauppgifterna på siffran ett, ca 17 procent med en tvåa och så vidare.

När någon försöker manipulera uppgifter är det emellertid svårt att hålla sig till Benfords lag. I stället tenderar de flesta att välja förstasiffra slumpmässigt vilket innebär att avvikelser från Benfords lag kan användas som ett mått på hur manipulerad en statistikuppgift är. Som visas i figuren nedan finner Wang att avvikelserna från Benfords lag i boksluten bland amerikanska företag ökar kraftigt över tid, vilket alltså tyder på att boksluten i allt högre grad baseras på manipulerade uppgifter.

Mönstren för olika branscher visar att avregleringarna av de finansiella marknaderna på 1980-talet gick hand i hand med minskad tillförlitlighet i finansbranschens bokslut. IT-bubblan verkar inte heller varit bra för integriteten bland IT-bolagens revisorer. Ju mer lättförtjänta pengar det finns att hämta, desto mer manipulation verkar vara en rimlig hypotes.

För dem av oss som brukar tycka att det var bättre förr är det skönt att för en gångs skull med hårda siffror kunna belägga att så faktiskt är fallet.

Filed Under: Kuriosa

Klasstorlekens långsiktiga betydelse

2011-10-13 av 8 kommentarer

En återkommande fråga inom utbildningsekonomin är klasstorlekens betydelse för elevernas studieresultat. Erik Hanushek har under lång tid argumenterat för att klasstorlekens betydelse är marginell, medan exempelvis Alan Krueger hävdat motsatsen (diskussionen förs bland annat i denna bok). Då till och med Hanusheks mångårige samarbetspartner Steven Rivkin nuförtiden argumenterar för att mindre klasser faktiskt leder till att eleverna lär sig mer, så förefaller denna akademiska strid vara avgjord. Debatten gäller därför nu främst vilka grupper som vinner mest på små klasser, exakt hur klasstorleken påverkar undervisingen samt — inte minst — huruvida minskningar av klasstorleken är kostnadseffektiva.

Att besvara den sista frågan är svårt då det ofta är oklart hur elevernas framtida produktivitet påverkas av minskad klasstorlek, även om man skulle känna till de kortsiktiga effekterna på elevernas studieresultat. En ny studie av Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek drar dock nytta av att man i Sverige kan följa människor över tid och de finner att investeringar i minskad klasstorlek är mycket lönsamma. Dessutom finner de att inkomstförlusterna av att gå i en stor klass är störst bland dem som tjänar mest, vilket framgår av figuren nedan.

Som alla studier som undersöker klasstorlekens effekter brottas denna med utmaningen att resurstilldelningen i allmänhet är kompensatorisk, vilket gör klasserna mindre på skolor med en stor andel elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden. Fredriksson mfl hanterar detta genom att för mellanstadieelever utnyttja förändringar i klasstorlek som beror på de delningsstal som styrde klasstorleken på den tid då skolan var statlig. Genom att följa eleverna över tid finner de negativa effekter av stora klasser på elevernas kognitiva och icke-kognitiva förmågor, standardprovsresultat och, som sagt, på deras löner i vuxen ålder. De något osäkra beräkningarna tyder på att en investering i minskad klasstorleken från 25 till 20 elever ger en avkastning på nästan 20 procent.

Förutom den höga avkastningen av minskad klasstorlek så är det anmärkningsvärt att framtida höginkomsttagare och barn vars föräldrar tjänar över medianinkomsten är de som missgynnas mest av att gå i stora klasser. Detta gör att man kan ifrågasätta den vanliga föreställningen att barn från gynnsamma förhållanden ”alltid klarar sig”, medan barn från utsatta förhållanden är de som drar störst nytta av en ökad resurstilldelning till skolan. Resultatet är dessutom intressant då barn till högutbildade föräldrar i genomsnitt går i allt större klasser relativt barn till lågutbildade (vilket diskuterats här).

Ett problem är att studien lider av samhällsvetenskapernas eviga dilemma: när de utfall man är riktigt intresserad av (exempelvis inkomst) kan observeras så har samhället hunnit förändras. Frågan är därför om motsvarande förändringar i klasstorleken skulle få samma konsekvenser idag som för 30 år sedan? Om detta kan man bara spekulera men det är inte orimligt att de negativa följderna av stora klasser är ännu större när lärarens roll i hög grad är att handleda enskilda elever, snarare än att undervisa i helklass. Mer generellt är frågan hur olika undervisningsformer interagerar med klasstorleken både intressant och svårbesvarad. Förhoppningsvis kommer framtida studier av Fredriksson, Öckert och Oosterbeek att kunna ge svar på flera av dessa frågor.

Uppdatering: Denna betraktelse från Finland är intressant i sammanhanget. Klasser med max 19 elever och då finns det assistenter tillgängliga. Åtminstone i Stockholm verkar normen ligga strax under 30 per klass i lågstadiet.

Filed Under: Utbildning och forskning
«Föregående sida
Nästa sida»