Vid årsskiftet infördes en tredje så kallad “pappamånad”. Huvudsyftet var enligt regeringens proposition ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten, vilket förväntas leda till en mer jämställd fördelning av hemarbetet och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. I propositionen anges också att “barnets tillgång till fler än en förälder” förväntas öka. En indikation på att alla dessa mål kanske inte kommer att uppnås ges i en ny studie av bland andra Uppsala-ekonomen Arizo Karimi.
I studien analyseras effekten av den första pappamånaden som infördes 1995 och den andra som infördes 2002. I linje med reformernas huvudsyfte ledde de till ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten — men införandet av pappamånader ledde också till fler skilsmässor! Skilsmässorna ökade framförallt i par där mannen tjänade mer än kvinnan och effekten var starkare för de som redan tidigare hade barn. I dessa grupper är det tänkbart att pappamånaderna innebar ett större brott mot etablerade föreställningar om att kvinnan bör ta större ansvar för barnen, vilket skulle kunna vara orsaken till fler separationer. I den mån skilsmässor innebär sämre tillgång till båda föräldrar, finns alltså risk att fler pappamånader motverkar syftet att ge barnen bättre tillgång till båda föräldrarna.
Vilka andra effekter hade då införandet av pappamånaderna? De två första pappamånaderna ledde visserligen till att papporna tog ut längre betald ledighet, men mammorna ökade samtidigt uttaget av föräldraledighet med låg ersättning (i dagsläget 180 kronor per dag). Sammantaget påverkades inte kvinnors arbetsutbud nämnvärt, vilket också är i linje med en tidigare studie av införandet av den första pappamånaden. Den studien visade för övrigt också att uttaget av VAB-dagar inte blev mer jämställt.
Det hade varit frestande att sätta punkt här och formulera inläggsrubriken som ett påstående snarare än en fråga — om det inte vore för att erfarenheterna av pappamånader i andra nordiska länder tycks skilja sig en del från de svenska reformerna. I Norge blev precis som i Sverige utfallen på arbetsmarknaden inte mer jämställda, men barnens skolresultat påverkades positivt. Enligt en annan norsk studie ledde pappamånader till färre konflikter inom hushållet och att tvättande (men inte andra hushållssysslor) fördelades mer jämställt. I linje med det senare verkar införandet av pappamånader i Island ha lett till färre skilsmässor.
Hur kommer det sig att pappamånadernas införande tycks ha så olika effekter i Sverige jämfört med t.ex. Island? En tänkbar anledning skulle kunna vara att om skilsmässorna uppstår på grund av köksbordskonflikter relaterade till normer om jämställdhet, så skulle kontexten i vilken pappamånader införs kunna ha betydelse för hur bråken kring köksbordet artar sig. I Island infördes till exempel de tre pappamånaderna som en “bonus” som ökade den totala föräldraledigheten lika mycket, medan i synnerhet den första svenska pappamånaden infördes som en slags “kvotering” där den totala betalda föräldraledigheten inte ökade.
Ekonomistas 
Det vore intressant att se hur de skilda paren delar upp barnen mellan sig, dvs. om barnen är hos sina föräldrar varannan vecka eller om (i de flesta fallen) papporna har dem varannan helg. Om uppdelningen är jämställd så innebär det ju att papporna tar det fulla ansvaret varannan vecka och i så fall har barnen inte nödvändigtvis fått sämre tillgång till bägge föräldrarna efter skilsmässa.
En sak som kan påverka utfallet på Island är att, om jag inte missminner mig, föräldrarna kan ta ut sin föräldraledighet samtidigt. Anekdotiskt ligger detta i linje med hur uttaget ser ut bland de flesta jag känner även här i Sverige, nämligen att papporna tar ut mycket av sin föräldraledighet under ex. semestern när mamman också är ledig. Detta kan jag mycket väl tänka mig har en positiv effekt för relationen.
Dock ger jag inte mycket för att de negativa effekterna skulle bero på “brott mot etablerade föreställningar om att kvinnan bör ta större ansvar för barnen” utan en kombination av att många män tycker det är rätt trist att vara hemma med små barn (pappors subjektiva välbefinnande brukar ju även sjunka när de får barn i allmänhet) samt att mammor tenderar att vilja att papporna skall ta hand om barnen på ett “specifikt” sätt. Något som förmodligen kan leda till en del konflikter det också.
Det är problematiskt att den instinktiva reaktionen till ökade skiljsmässor är att det beror på “större brott mot etablerade föreställningar”. En alternativ förklaring kan vara att hushåll organiserar sig så att den part som tjänar mer (vilket vanligtvis är mannen) ger mindre barnsittning eftersom denna part har en större alternativkostnad. Hushållet maximerar alltså sin inkomst genom att överlåta en större del av omhändertagandet av barn på dess relativa låginkomsttagare. Genom att hindra denna process leder den okompenserade extra pappamånaden till osämja i hemmet.
Lägg märke till att detta också förklarar de isländska resultaten väl: i Island ökade den betalda föräldraledigheten i samma takt som ökade pappamånader så att hushåll blev kompenserade för höginkomsttagares förlorade inkomst.
En sådan förklaring känns för mig mer rimlig.
Om hushållets båda vuxna personer verkligen är eniga om att målet “maximera hushållets sammanlagda inkomst” ska ha prioritet på det vis du skissar så är det oklart hur införande av pappamånad skulle leda till ökad osämja mellan de båda vuxna.
Så ett inkomstbortfall på 10-40% under en månad skulle leda till skilsmässa? Tillåt mig att tvivla. I absoluta pengar rör det sig om 2500-3000 kr i runda slängar efter skatt per månad för ett normalhushåll, det vill säga en knapp semestervecka för en person eller tre riktigt trevliga middagar på fin restaurang för två personer. Det är uppskattningsvis ca 2-3% av disponibel inkomst. Det är knappast den typ av ekonomisk påfrestning som låter ett äktenskap att haverera (många höginkomstagare påverkas för övrigt inte alls, universitetsanställda lärare kompenseras till exempel till 100% vid föräldraledighet). Mindre långsökta skäl kan vara att pappan inser att han inte behöver mamman för att ta hand om barnet och därför kan tänka sig skilsmässa, eller att mamman inser att pappan kan ta hand om barnet och därför kan tänka sig skilsmässa. Mest troligt är väl att sambandet är spuriöst.
Intressant, men jag blir en smula skeptisk.
Den svenska skilsmässostatistiken visar nämligen upp en remarkabel stabilitet genom hela 90-talet och drygt första halvan av 2000-talet nämligen ca 21000 skilsmässor/år (siffror från SCB).
När man läser studien, som dock inte är riktigt färdig i länken, (alla tabeller och data saknas) så säger man att det finns en ökad risk för separation med 10 %. Det låter mycket, men det är (väl?) procent och inte procentenheter. Enligt annan SCB-statistik så är det mindre än 50% av alla äktenskap som slutar i skilsmässa (de övriga slutar med ena partens död). En genomsnittlig skilsmässa sker efter 11 år vilket då innebär att det bara är 25 % risk att man skiljer sig innan äktenskapets elvaårsdag. Totalt då, inte per år. Om vi fördelar de skilsmässorna jämnt på de 11 åren är det alltså ca 2,5 % risk att skilja sig varje år. En tioprocentig ökning blir då 0,25 procentenheters ökning för varje år. Jämfört med de 21000 skilsmässor som sker varje år motsvarar 0,25 procent av detta ca 50 par extra som skiljer sig om året. Jämför detta med de ca 100 000 par som blir föräldrar varje år.
Alltså, visst kan det finnas en effekt i ett antal enskilda fall, och effekten kan till och med vara statistiskt säkerställd. Men i den stora bilden verkar påverkan vara minimal.
Herr V: alla tabeller och figurer finns med i rapporten, de ligger längst bak. Effekten är både ekonomiskt och statistiskt signifikant, och resultaten tyder på att bägge reformer ledde till en 10 % ökad skilsmässosannolikhet. Effekerna drivs av par där pappan hade tagit ut inga eller väldigt få föräldradagar i avsaknad av reformerna.
Jag tror inte det här är någon viktig orsak till de extra skilsmässorna, men jag tror det ändå är värt att nämna att jag vet om personer som pratat om skilsmässa för att optimera sin juridiska situation med avseende på familjepolitiken. En part kan ta ut hela föräldraledigheten, man kan få bostadsbidrag för lägenheten i stan och samtidigt ha skolskjuts från huset utanför stan osv.
Skulle föräldraledigheten helt individualiseras så tror jag dock att en del par skulle göra slag i saken, en del vill verkligen ha barn tillsammans fast den ena parten är olämplig att ta hand om en bebis under dess första levnadsår.