Mellan hälften och trefjärdedelar av en persons intelligens uppskattas vara ärftligt betingad. Resten är det alltså enklare att påverka själv. Således kan intelligens betraktas både som något som är på förhand fastlagt och svårt att påverka, och som något som man själv har omfattande inflytande över. Och hur en person ser på sin intelligens påverkar hur väl hen lyckas med det hen företar sig.
Att avgöra huruvida intelligens är huvudsakligen ärftligt eller ej är, föga förvånande, knepigt. De som delar gener delar ju oftast också uppväxtmiljö och en mängd andra faktorer. En rad studie av framförallt enäggstvillingar har dock visat att den ärftliga komponenten är stark och att åtminstone hälften av en persons intelligens (förmodligen mer) är genetiskt betingad.
Intressant nog visar det sig att individens betraktelsesätt (om intelligens är huvudsakligen förutbestämd eller möjlig att påverka) spelar roll. I en korrelationsstudie som omfattade flera hundra 13-åringar visade Stanford-psykologen Carol Dweck att de som betraktade intelligens som något påverkbart hade en bättre betygsutveckling under de kommande åren än de som såg intelligens som opåverkbart.
Samma sak har också visats i en kausal studie. Där tittar Dweck och hennes medförfattare Lisa Blackwell från Columbia-universitetet på hundra 13-åringar med dåliga matematik-betyg. De randomiserades till två olika workshops. I den ena lärde de sig om studieteknik, medan den andra också gav eleverna en mini-kurs i hur hjärnan fungerar och underströk förmågan att höja den egna intelligensen. Jämfört med kontrollguppen arbetade de senare eleverna hårdare och klarade sig bättre. (I den här artikeln av Dweck finns båda studierna refererade och mekanismerna diskuteras ytterligare).
Så oavsett hur sanningen ser ut så lönar det sig att tänka på intelligens som något som vi själva, åtminstone delvis, kan styra över. Och den som vill ha idéer om hur det här förhållningssättet kan läras ut kan ta en titt på Dwecks populärvetenskapliga bok ”Mindset: The new psychology of success”.
Ekonomistas 
Översättningen av Dwecks bok kommer under våren på Natur & Kultur Akademisk. Om nu någon känner sig mer bekväm med att läsa på svenska…
Och jag som hade hoppats få tips om hur man påverkar sin egen intelligens 😉
Än så länge har ingen lyckats visa på hur man ska klara av det. Jag förstår inte det här med att man genom tvillingstudier visar att det delvis är miljöfaktorer som inverkar på en individs intelligens och från det dra slutsatsen att det är man själv som kan påverka intelligensen. Detta kan möjligen bero på att jag har en bristande intelligens.
Men som jag ser det så väljer man ju egentligen inte själv den miljö man befinner sig i och dessutom så är det ju till stor del “generna” som ser till att man befinner sig där man är. Om två människor väljer att skaffa barn så kommer ju barnet att ärva både gener och miljö. Jag tycker att den här diskussionen ofta verkar lite förvirrad men det är som sagt mycket möjligt att det är jag som är förvirrad.
Inte för att jag gör anspråk på att vara så mycket mindre förvirrad men…
Senast i vetenskapens värld i veckan pratade om att hjärnans plasticitet(förmåga att anpassa/utvecklas) inte minskar så mycket som man(vem nu “man” är) tidigare antagit under en livstid. Miljöns påverkan är därmed inte heller begränsad till uppväxten och därefter är ju förmågan att välja sin egen miljö betydligt större…
Många val av intellektuella utmaningar, framförallt i vårt samhälle, är ju inte heller speciellt begränsade av föräldrarna ens i lägre ålder så även då kan man ju välja att “träna” på saker och bli bättre eller låta bli…
Peter: Fast finns det någon som verkligen blir smartare med åldern? Nu är jag lite ovetenskaplig men är det någon som i tjugoårsåldern får kämpa för att klara en kandidatexamen och sedan i trettioårsåldern klarar av en doktorandutbildning i samma ämne för att denna person har befunnit sig i rätt “miljö”?
Andreas: Det är väl precis så de flesta doktorander gör? Kopplingen mellan intelligens och akademiska examina vill jag inte ens ta i…
Jag kan tycka(precis som någon annan skriver) att det, för mig, känns ganska logiskt att individer som hela tiden utmanas intellektuellt också blir bättre på att hantera intellektuella utmaningar…
Och enligt nyheterna idag så beror en persons möjliga utvecklad intelligens på, hur länge dess mamma har ammat en och det är ju i efterhand direkt omöjligt att påverka.
Fast om dessa rön stämmer, betyder väl att I-världens människor är korkade i jämförelse med naturfolk, där barn kan ammas i flera år..
Om amningsstudien:
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/professor-kritisk-mot-studien-den-ar-helt-meningslos
Intressant inlägg. Jag vill gärna tänka att intelligens är något man själv kan påverka, likt en gummisnudd som man kan tänja ut. En muskel som går att träna upp.
Det vore ju en dröm. Men än så länge finns inget sätt att göra det på.
Intelligens kan delas in i 2 delar:
– Dels råa arbetskapaciteten. Hjärnans bandbredd.
– Dels kunskapen som finns i hjärnan som gör den effektivare i att bearbeta ny information
Det är kunskapen om världen hur den ser ut och hur man bearbetar information för att få ut vad som frågan gäller och kunna utnyttja tidigare information man lärt sig som gör att man då blir intelligentare.
Eller om man så vill kalla det vishet; förmågan att bearbeta information och få ut det viktiga ur den.
Det hade förstås varit fantastiskt, både för egen del och för samhället som helhet, om vi hade kunnat påverka intelligensen positivt med tanke på att IQ är en av de främsta (den främsta?) predikartorn vi har på akademisk framgång, framgång på arbetsmarknaden, social mobilitet etc. Tyvärr när det gäller just att öka intelligens så har det konsekvent visat sig att föräldrar inte kan påverka sina barns kognitiva förmågor (så länge de inte vansköter barnen) och inte heller olika typer av “preschool” har visat sig ha någon effekt. Charles Murray, en av vår tids främsta statsvetare citerar några av de främsta studierna på området som svar på frågan hur stort inflytande föräldrarna har: “Not much. “Taken together,” the authors write, “the results … indicate that family and parenting characteristics are not significant contributors to variations in IQ scores.” It gets worse: Some of the slight effects they did find were in the “wrong” direction. For example, maternal attachment was negatively associated with IQ in the children.” http://www.aei.org/publication/futile-efforts-boost-childrens-iq/
Vidare visar en genomgång av studier kring “preeschool”: “Not one of the studies that has suggested long-term positive impacts of center-based early childhood programs has been based on a well-implemented and appropriately analyzed randomized trial, and nearly all have serious limitations in external validity. In contrast, the only two studies in the list with both high internal and external validity (Head Start Impact and Tennessee) find null or negative impacts, and all of the studies that point to very small, null, or negative effects have high external validity.”
http://www.brookings.edu/research/papers/2014/02/26-does-prek-work-whitehurst
Denna studie påstår inte, vad jag kan se, att de ökar intelligensen utan bara inställningen till lärande. Detta kanske är en mer lovande väg. Jag tycker dock det är lite märkligt att de väljer att “ljuga” för eleverna i stället för att lära dem att ju hårdare man studerar desto större chans har du att lyckas. Det är ju det de egentligen gör.